Melodikrysset nummer 13 2017

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

Bland Helga Henschens vänner

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G Hallqvists ”Festen i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Jo, jag var på bokrean i år också

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars Ahlins ”Noveller”, Susanna Alakoskis ”April i anhörig-Sverige”, Lars Anderssons ”De våra”, Margaret Atwoods ”MaddAddam”, Umberto Ecos ”Upplaga noll”, Ian McEwans ”Domaren”, Peter Høegs ”Effekten av Susan”, Roy Jacobsens ”De osynliga”, Karl Ove Knausgårds ”Ut ur världen”, Arto Paasilinnas ”På spaning efter farfar”, Agneta Pleijels ”Spådomen”, Philip Roths ”Nemesis” och Stina Stoors ”Bli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ’Aruzis ”Fyra skrifter”, Charles Dickens’ ”Historien om två städer”, George Eliots ”Silas Maner”, E M Forsters ”Maurice”, Hans Falladas ”På livstid” och Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran Greiders ”Städerna som minns Joe Hill”, Maja Hagermans ”Käraste Herman” och Yvonne Hirdmans ”Medan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael Connellys ”Det brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar Hahnes ”Våra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max favoriter” och så Barbro Lindgrens ”Vi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Dansteater och drömspel

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Peter Englunds minnen från unga år

Peter Englund utsågs 2011 till hedersupplänning, men han har sedan inte setts till så mycket vid de årliga middagarna för dessa på Uppsala slott – jag inbjuds till dessa i egenskap av make till en annan hedersupplänning. Jag klandrar honom inte för det – 2002 valdes han in i Svenska Akademien och 2009-2015 hade han den tidskrävande uppgiften som dess ständige sekreterare.

Det här är en intressant karriär för en gammal rabulist. I ungdomen var han radikal SSUare i hemstaden Boden, satt även i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt. Dessutom var han, som många unga på den tiden, FNLare. Englund engagerade sig också i trotskistiska Offensiv, vilket ledde till att SSU uteslöt honom.

Därefter har han inte vad jag vet varit partipolitiskt aktiv.

”Jag kommer ihåg” (Natur & Kultur, 2016), ett collage av minnesbilder av närmast skönlitterär karaktär – Englund är ju annars historiker, läsvärd även som sådan – handlar dock inte om någondera av det nämnda, helt naturligt eftersom boken är ett collage av korta minnesbilder från hans tidiga år i främst 1960-talets Boden, med Virginia Woolfs formulering ”that great Cathedral space which was childhood”.

Englund är född 1957 och alltså 20 år yngre än jag, som är född 1937. Ändå finns det oerhört mycket bland hans minnesfragment som också jag minns från mina egna unga år på 1950-talet: böckerna om tvillingdeckarna och Singleton, ”Frukostklubben” med Sigge Fürst, Snoddas, Arne Tammer som skulle lära oss att bygga upp musklerna, Coca Cola och Cuba Cola och naturligtvis Portello, att man vintertid kunde honka efter en bil, ettöringarna och tvåöringrna och femöringarna i koppar (samt ettöresgodis). Annat av det han berättar kom jag i kontakt med under våra barns uppväxttid, sådant som Enid Blytons Fem-böcker, Dag Hammarskjölds död, neurosedynskandalen, Towa Carson, serietidningen ”Bang!,”, ”Bröderna Cartwright” i TV, filmerna om Eddie Constantine, mordet på John Kennedy, Perry Mason och Della Street i TV, Ingemar Johansson i titelmatch i TV, mackarna som hette OK, Shell, BP, Gulf, Koppartrans och Caltex (fast jag minns OKs föregångare IC också), Sveriges bilradio, ja så där kunde man fortsätta.

Annat, som jag också minns, till exempel Lego och ”Modiga mindre män”, förknippar jag mer med mina barn.

Ingenting av det här är ordnat i tidsföljd, och det enda som styr den inbördes ordningen i de här minnesbilderna, från 1 till 658 (den sista handlar om den första utlösningen), är ibland hjärnans sätt att gärna arbeta associativt. Samtliga, med ett undantag, börjar alla med ”Jag kommer ihåg…”. Undantaget är ”Jag kommer inte ihåg raketost.”

För egen del finner jag Peter Englunds minnesbilder mycket välfunna och dessutom roande.

Ska jag säga något kritiskt är det att denne ledamot av Svenska Akademien ett par gånger skriver ”nedanför mormor och morfars hus” och ”mormor och morfars telefonnummer”. I det femtiotalsläroverk där jag lärde mig grammatik och språkregler fick vi lära oss att skriva ”mormors och morfars”.

* * *

Den här boken fick jag i julklapp av min dotter Kerstin, född 1969. Hon delar min vurm för 1950- och 1960-talens läsksorter, bland dem Portello.

Melodikrysset nummer 51 2015

Flera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.

Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.

Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:

Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.

Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.

Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.

”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.

Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.

Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.

ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.

Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.

Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.

Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.

Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.

Och nu ser jag att det är dags för middag.

Julens mödor och behag

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

”Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

”Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Molly Johnson är död – må blåa fjärilar och gula orkidéer finnas på hennes grav

Molly Johnson (född den 24 januari 1934) dog den 29 november 2016.

Bland de närmast sörjande i dödsannonsen hittar man bland andra Tilda Maria, rimligen med efternamnet Forselius – de samarbetade om ”Mormorsboken” (1977, ny utvidgad upplaga 1989). De här båda samarbetade också om ”Morbror Anders” (1984).

Vem var Molly Johnson undrar säkert många i dag. Hon debuterade 1955 med kortromanen ”Pansarkryssaren” – själv har jag den i en pocketutgåva, utgiven 1979 av Rabén & Sjögren. Men jag fick den i gåva av henne 1983 med dedikationen ”till Enn Kokk med varmt tack från Molly Johnson i maj 1983″. Skälet var att jag hade kontaktat henne och bett henne om en novell till Aktuellt i politiken (s), som jag på den tiden redigerade i gamla Folket i Bilds anda.

Förr i världen förekom hon ganska ofta med noveller i Vi, Folket i Bild och fackförbundspressen, och även om hennes samlade produktion av böcker var ganska liten är hon värd att bli hågkommen, gärna också återutgiven.

Hon blev uppenbart glad över att bli kontaktad om ett litterärt bidrag och sände över ett par för påseende. Jag antog dem på fläcken och publicerade dem, illustrerade av Bo Mossberg, båda i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (den 21 november). Den första hade titeln ”Orkidéridån”. Den andra, ”Kattfan”, knyter an till miljön i den ovan nämnda ”Mormorsboken”.

I dag skulle en författare av Molly Johnsons typ ha mycket stora svårigheter med att få sina böcker förlagda, och var hittar man tidskrifter som publicerar noveller av det nämnda slaget, dessutom illustrerade av kongeniala illustratörer?