Sommar i P1 med Jason ”Timbuktu” Diakité

Årets Sommar i P1 började starkt med ett program med Jason Diakité, mer känd som Timbuktu.

Hans tema var angeläget och hade den styrka egna djupt kända erfarenheter att redovisa ger.

Eftersom jag själv kommer från en estnisk flyktingfamilj – jag var fyllda sju år när vi kom till Sverige och kunde då inte ett ord svenska – har jag, fastän jag är blond och blåögd och därför inte är lätt att särskilja i en hord normalsvenskar, förstås ändå haft anledning att fundera om frågor som rör ursprung och hemhörighet. När jag fortfarande var liten, minns jag att mina föräldrar, när de stötte på kulturella särdrag som de inte var vana vid från Estland, sa att det fick vi lov att acceptera; ”det här är svenskarnas land”. Bland svenskarna dominerade välviljan, inte diskrimineringen – ofta handlade den senare inte om värre saker än att bli retad eller härmad, när man talade svenska med brytning.

Det Jason Diakité, som har vit (som det heter) mor och en mörkhyad afroamerikansk far – båda kommer från USA – har upplevt, och som han berättade om i sitt Sommar-program i P1, är mycket, mycket värre saker, ren rasism, kränkningar som ingen någonsin borde behöva utsättas för. Det grundläggande i debatten om rasism är nämligen att inga särskiljande egenskaper följer av sådant som hud- och hårfärg. Dessutom finns det inte något sådant som renrasiga svenskar. Genom historien har folk som har bott i det nuvarande svenska området blandats med varann, och i vågor har större eller mindre grupper av invandrare inlemmats i det vars summa är dagens svenskhet. Märk att det här resonemanget ingalunda betyder att man måste göra sig kvitt olika nationers kulturella och språkliga särdrag – för egen del är jag övertygad om att den här sortens mångfald berikar.

Timbuktus exempel på hur han gång på gång, på grund av sin hudfärg, har mött diskriminering och hört rasistiska uttryck även här i Sverige är nedslående – inte ens ett land med hög bildningsnivå är färgblint.

Jag hade kanske väntat mig att han, som ju har tagit sig artistnamnet Timbuktu och besökt det land i Västafrika hans anfader en gång rövades bort från för att bli slav i USA skulle ha spelat någon musik från Senegal, men här hade han valt att lägga tyngdpunkten på låtar, vars texter speglade hans antirasistiska tema, sådant som ”Black Is the Color of My True Love’s Hair” med Nina Simone, ”Human Nature” med Tarrus Riley och ”Fuck Your Etnicity” med Kendrick Lamar.

Värda att nämna är också ”Den grundlurade generationen” med Peps Persson och ”Take It Easy” med Christy Essien.

Melodikrysset nummer 25 2014

Sonen, Matti, är hos oss i Öregrund över midsommar tillsammans med sin Karin och deras mycket försigkomna, bland annat mycket pratsamma tvååring, Ella. Vi har ätit gott och umgåtts, och i går på midsommarafton var vi på Hembygdsgården och dansade runt midsommarstången. Det vill säga, jag med mina många krämpor dansade inte, och Birgitta höll mig sällskap och tittade på. Men de yngre deltog med liv och lust i sånglekarna.

Som så ofta när Matti är här – han är mycket musikkunnig och spelar själv – hjälpte han mig en smula med Melodikrysset. Fast den här gången var det egentligen bara den allra första frågan jag behövde få lite hjälp med. Jag har nämligen aldrig sett åttiotalsfilmen ”Flashdance”, men Matti sa, att musiken, ”What a Feeling”, kom därifrån och att den kvinnliga sångerskan hette Irene Cara.

First Aid Kit behövde jag däremot ingen hjälp med. Dem gillar jag, och av Matti fick jag till min 77-årsdag den 19e juni deras nya CD ”Stay Gold”.

Men för att återvända till scen- och filmmusik:

Giacomo Puccini är en av de stora operakompositörerna, och hans ”Tosca” från år 1900 kan jag, med eller utan medverkan av José Carreras, identifiera tämligen lätt.

Men som ni som följer min blogg vet, är min musiksmak mycket bred, och jag har inte bara sett utan älskar också att höra Marilyn Monroe i ”I Wonna Be Loved By You”. Den förekom i ”I hetaste laget”, ”Some Like It Hot” från 1959. Min recension av Billy Wilders film hittar ni ovan under Kulturspegeln, Film.

Av någon anledning har det aldrig blivit av för mig att se Harvey Fiersteins och Jerry Hermans ”La cage aux folles” – men nummer ur den här musikalen har jag ju ofta hört i radion, och jag förknippar också Jan Malmsjö, som vi hörde sjunga i dag, med en känd svensk uppsättning.

Jag är ju – inte bara men kanske också – på grund av min höga ålder fast rotad i äldre musik, så även om jag själv inte var född 1920, är jag förtrogen med Irving Berlin och hans musik, i dag ”Always”.

När jag själv var ung, spelades franska visor och schlager ofta i radio, så människor ur min generation minns för evigt Charles Trenet i ”La mer” och känner också igen den när den, som i dag, i stället spelades av Acker Bilk.

Förr var det över huvud taget nästan omöjligt att, med det fåtal populärmusikprogram som förekom i radion, undgå att höra och lära sig schlager som hade det där lilla extra. Så redan när jag hör de första tonerna av ”Under ekars djupa skugga” minns jag den i Carli Torehaves insjungning – men i dag vill inte Eldeman ha hans namn utan vad det är för träd, i singularis, sången handlar om: ek.

Musikaliska möten ger ofta hörvärda resultat. Ett exempel spelades i dag, ”Where Or When” med Lisa Ekdahl och Rod Stewart.

Sen är jag också förtjust i att man ibland, i stället för att bara satsa på det nya, också speglar det förflutna.

Marie Bergman var förr en mycket uppskattad sångerska, och det är kul att hon på nytt har fått förekomma i TV. I dag hörde vi henne i ”Varje människa bär en historia”.

Och Tomas Ledin har valt att, på CDn ”Höga kusten”, gräva i sin och sin familjs ångermanländska historia, som också rymmer rödare inslag än vad många kanske hade anat. I dag hörde vi ”Ljuvliga minnen”. Läs mer om den här skivan ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så här i midsommartid passade det väl bra, att dagens melodikryss också innehöll ”Uti vår hage”, en mycket fin svensk folkvisa.

Alice Tegnér och Elsa Beskow i sångbok och på skiva

Jag växte under min småskoletid in i det svenska samhället, och en av vägarna dit var Elsa Beskows underbara färgillustrationer i den läsebok vi använde, ”Vill du läsa?”. En del av det hon illustrerade var barnvisor av Alice Tegnér, sånger som jag också lärde mig sjunga och älska. Allt det här finns fortfarande kvar efter alla dessa årtionden, men jag har förstås också upprätthållit den här kunskapen genom att köpa ”Vill du läsa?” och barnböcker av Beskow åt våra barn och genom att köpa Alice Babs Sjöbloms och hennes dotters insjungningar av de här sångerna först på LP, senare på CD.

Den senaste utgåvan av Alice Tegnérs av Elsa Beskow illustrerade sångskatt heter ”Blåsippor, videungar och sockerbagare – barnens bästa visor” (Bonnier Carlsen 2014, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundberg). Den innehåller, utöver illustrerade sångtexter, också noter plus en avslutande text om visorna samt Alice Tegnér och Elsa Beskow.

Elsa Beskow är genomgående illustratör till allt sångmaterial, och många av hennes bilder är faktiskt lika lyskraftiga och minnesvärda som sångtexterna de illustrerar: den lille pojken i kolt som i hagen möter det vita lammet, lilla vide ung i ”Videvisan”, Maja i ”Majas visa” med gullvivor i famnen, mors lilla Olle när han möter björnen i skogen, stjärngossarna i ”Goder afton”. Och jag slås åter av hur detaljrikt och nyanserat Beskow tecknar – ett exempel är hennes illustration till ”Jordgubbar och smultron”. De många vinjetteckningarna ger fler exempel.

Men texterna och melodierna är inte alltid signerade Alice Tegnér, även om hon har gjort många av klassikerna: ”Årstiderna”, ”Majas visa”, ”Mors lilla Olle” (texten dock efter utländsk förlaga). Men många av sångerna har traditionell förlaga eller har text av andra, till exempel Zacharias Topelius och Anna Maria Roos.

Med boken följer en CD med alla sångerna (Alfie ALFCD 038, 2014), vilket är bra med tanke på alla icke notkunniga. Fast jämfört med Alice Babs’ klassiska insjungningar kan den här skivan inte mäta sig, och i några fall är den lite för hurtigt modernt kompad och arrangerad.

Melodikrysset nummer 24 2014

Melodikrysset fick hela två timmars sändningstid i dag, men det blev knappast bättre för det. Det var, åtminstone till en början, lite förvirrande med all musik, som inte hade något samband med krysset. Frågorna var, när de väl kom, utspridda till kryssets olika hörn, så att det dröjde, innan man fick några ledbokstäver. Bara två sångartister, Svante Thuresson och Sonja Aldén – inget ont om dem! – plus Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund begränsade valet av ljudillustrationer.

En fråga föredrogs bara muntligt, den om vem som har skrivit ”Gluntarne” – svaret på den frågan, som ställdes av Lelle Printer (Hans Dahlman) är Gunnar Wennerberg, som för övrigt finns som staty i Slottsbacken här i Uppsala.

Med en symfoniorkester som ljudillustratör var det helt naturligt, att två av dagens frågor gällde klassiska verk.

Allra första frågan i dag illustrerades med musik ur ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och senare fick vi höra musik ur ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi.

Smått klassisk, fast i en helt annan genre, är väl också ”I’ve Got You Under My Skin” av Cole Porter.

Benny Andersson förekom två gånger. Först som skapare av ”Du är min man”.

Vid det andra tillfället, när vi fick höra ”Vinnaren tar allt” och ”Dancing Queen”, skulle svaret bli ABBA.

Och inte var det särskilt mycket svårare att komma i håg, att ”Dancing On My Own” ursprungligen sjöngs in av Robyn.

Svante Thuresson sjöng ”Första gången” i Melodifestivalen 2007 tillsammans med Anne-Lie Rydé – men i dag fick vi i stället höra honom sjunga den tillsammans med Sonja Aldén.

Om jag får gissa på vad dagens yngre melodikryssare kan och inte kan, tror jag, att det de hade mest problem med var Calle Jularbos ”Nya värmlandsvalsen”.

Betydligt fler – i och för sig även jag – har säkert sett ”Jakten på den försvunna skatten”. Huruvida de också vet att musiken i den har gjorts av John Williams, en flitig kompositör av filmmusik, är svårare att veta – men sånt kan man ju slå upp på Google.

Jag har allt av Cornelis Vreeswijk på skiva, således också ”Telegram till fullmånen” som har musik av Georg Riedel, så inte heller det här var någon svår fråga för mig. Men jag har en invändning: Det här symfoniorkesterarrangemanget var inte vidare bra.

* * *

Om mitt privata liv kan jag berätta, att hustrun är i Öregrund och jag själv kvar i Uppsala. Jag har fortsatta problem med min högra fot, som värker och jävlas. På måndag har jag fått tid på husläkarmottagningen här i Svartbäcken, och jag orkade inte åka fram och tillbaka mellan Uppsala och Öregrund.

Så småningom hoppas jag, förhoppningsvis botad, under ett par månader kunna parkera mig i Öregrund.

Wiehe, både mycket politisk och mycket privat

När vi sitter på glasverandan i Öregrund och lyssnar på Mikael Wiehes CD ”En gammal man” (Capitol Records 50999 723911 2 9, 2012) med dess starkt markerade rytm och snygga dragspelsintro (Lars Holm), säger Birgitta efter första låten, ”Jag vill bara va en gammal man”: – Det här handlar ju om dig.

Jag vill bara va en gammal man

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Det är klart att jag ser det i spegeln
att åren har rasslat förbi
och vågar jag titta tillbaka
så ser jag det som har blivit mitt liv
Andra får klaga och sörja
och önska sin ungdom tillbaks
Jag ser den nog mest som en början
och tänker på det jag har kvar

Ja, jag vill bara va en gammal man
Ni vet en sån som gör så gott han kan
Som en av dom som byggde opp vårt land
med kraft i arm och mod i barm
Ja, jag vill bara va en gammal man
som håller huv’et kallt och hjärtat varmt
som tror på solidaritet och kamp
och som är glad att va en gammal man

Jag är lyckligt förälskad i livet
Tacksam för allt det har gett
Glad över mänskor jag mötte
och för städer och länder jag sett
Stolt över kampen vi förde
för det som var riktigt och rätt
Och så sörjer jag dom som är döda
och några som slog till reträtt

Men jag vill bara va en gammal man…

Na na na na na na na

Några säger att världen går framåt
och att allting är bättre än förr
Jag ser samma skamliga hunger
och samma förfärande törst
Makten vill alltid ha mera
Dom rika kan aldrig få nog
Och det enda som hjälper oss andra
Det är att vi håller ihop

Ja, jag vill bara va en gammal man…

Det brinner som vanligt i världen
Det är terror och krig och tumult
Det är kungar som kastas ur sadeln
och troner som störtas omkull
Dom unga som manar till motstånd
De’ e dom som är framtidens hopp
Jag önskar dom lysande segrar
och hoppas dom aldrig ger opp

Men jag vill bara va en gammal man…

Na na na na na na na…

Som så ofta är Wiehe politisk – det är skönt med en låtskrivare och artist som gör sången till vapen:

Hur tänker du då?

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Minskade skatter för dom som har mest
Hur tänker du då
Ökade avgifter för dom som är flest
Hur tänker du då
När du såg Robin Hood på bio som barn
och inte riktigt tyckte att han var nåt att ha
och att sheriffen i Nottingham och prins John var dom bra
Hur tänker du då

Hur tänker du då
Hur tänker du då
Om sheriffen i Nottingham och prins John är dom bra
hur tänker du då

Du säger, banker är bäst på ekonomi
Hur tänker du då
Och EU är bäst för vår demokrati
Hur tänker du då
Du säger, marknadens frihet gör människan fri
fri ifrån fattigdom, kriser och krig
ja, bara vi inte lägger oss i
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

Den offentliga sektorn är ingenting att ha
Allting blir bättre om man sköter det privat
Vårdhem och vinster i himmelsk harmoni
Skolor och kunskap är det samma som profit

När du tycker att kärnkraft
är det som ska in
Hur tänker du då
Och att det som ska ut
är sol, vatten och vind
Hur tänker du då
Tjernobyl, Fukushima, Three Mile Island
de’ e klart man kunde önskat sej bättre timing
Men du bara stod där och kept on smiling
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

När köpa och sälja
ska va måttet på allt
Hur tänker du då
På hur vi ska älska och va med varann
Hur tänker du då
När vinsten blir målet för allt som vi gör
på det som vi bygger och det vi förstör
på hur vi ska leva och hur vi ska dö
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

Fast den här CDn är inte alls bara politisk; den innehåller också innerlig kärlekslyrik i sånglig form. Som den här vackra sången om tvåsamhet både i kamp och kärlek:

Se på mej med ljusa ögon

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Se på mej med ljusa ögon
Se på mej med öppen blick
Se på mej med tro och tillit
Säg att allt du har är mitt
Låt mej komma i din famn
Säg att jag får va din man
Låt oss skratta med varandra
Nära dej är världen varm

Kom till mej på snabba fötter
Kom till mej med lätta steg
Rädda mej ur nattens mörker
Rädda mej från lögn och svek
Kom och göm dej i min rock
Här är varmt och luktar gott
Älska mej i vått och torrt
Livet är så tungt och hårt

Ta i mej med mjuka händer
Håll i mej med all din kraft
Var med mej när vinden vänder
Var med mej när dag blir natt
Låt mej komma, låt mej gå
Låt mej flyga högt och lågt
Låt mej lära och förstå dej
Livet sjunger där du går

Jag skulle också kunna citera ”Med mej blir du aldrig av”, en förtröstansfull sång om tvåsamhet, dessutom med snygg rytm.

Jag gillar över huvud taget ljudbild och komp på den här skivan. En av de medvekande har redan nämnts, men ska jag nämna ytterligare några vid namn, får det bli Dan ”Gisen” Malmqvist på klarinett, Mats Ronander på munspel och Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, sång.

Tro inte på de ganska svala recensenterna. Det här är en mycket hörvärd skiva.

Melodikrysset nummer 23 2014

Det tog en stund innan poletten föll ner och jag begrep att det var Justin Timberlake Bieber som sjöng ”Rollercoaster” – han hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner förstås till honom.

Snäppet svårare i dag (för mig alltså) var det faktiskt att identifiera Sibel. Hennes ”Stop” från Melodifestivalen 2010, som jag bevisligen lyssnade på, har helt uppenbart inte satt några spår i mitt musikminne.

Petra Nielsen minns jag däremot från Melodifestivalen 2004, främst för hennes kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”.

Per Gessle är en artist, vars skivor jag aldrig har köpt. Likafullt är han hyggligt lätt att känna igen. I dag hörde vi honom i ”En sten vid en sjö i en skog”.

Då står mig den taubeska naturromantiken närmare. I dag spelades Evert Taubes ”Sjösala vals”, där han besjunger Orrberget. Vill ni ha hela texten, finns den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Naturromantik, fast från en helt annan landsända, hittar man också i Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”.

I dag verkade det faktiskt som att Anders Eldeman över huvud taget vädjade till makterna om mer sommar och sol.

Han spelade ”Sol” med Anders Eriksson ur ”Alla ska bada”.

Och så lät han Ane Brun (på hyllningsskivan till bröderna Gärdestad) sjunga ”Ge en sol”. Ane Brun har jag förresten hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm.

Som läsarna av denna blogg vet, ser jag och skriver ofta om film. I dag bjöds vi på musik ur två filmklassiker.

Den första av dem, ”En fattig trubadur”, är svensk och har gjorts i olika versioner, dels av Edvard Persson i ”Vart hjärta har sin saga”, dels senare av Cornelis Vreeswijk.

Temat ur ”High Noon” från 1952 (på svenska ”Sheriffen”) sjöngs av Tex Ritter.

Politik är Eldeman försiktig med i sitt kryss, men i dag lät han en forn göteborgsradikal sjunga om företagsdemokrati. I Karl Gerhards – en annan radikals – original var temat ”Idel ädel adel”.

En annan uddig samhällsskildrare är Magnus Uggla, men hans texter är mer allmänt satiriska än uttalat politiska. I dag var hans budskap ”Jag dansar aldrig nykter”, vilket enligt Eldeman kunde ha sin grund i att han dess förinnan måste ha besökt en bar.

Och sen, när spriten har gått in och vettet ut, händer det ju en del att de med Rally börjar skråla ”Ska vi byta fruar med varann?”.

Fast i Hans Alfredsons original, avsedd för barn, var ju budskapet oskyldigare: Ska vi byta grejer med varann? Alfredsonversionen ville Eldeman ha i singularis, grej.

På 70-årsfirande i Uppsala

Tone Tingsgård känner vi sen mycket länge, bland annat genom Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Tone var ersättare i Riksdagen 1994-2002 och har sedan 2002 varit ordinarie ledamot. Yrkesmässigt är hon universitetslärare i ryska vid Uppsala universitet, och hon har också omfattande kunskaper om Ryssland och ett antal före detta sovjetrepubliker, där hon både har rest och gjort insatser.

Tone är född 1944, och med anledning av sin nu aktningsvärda ålder, 70, hade hon i söndags mottagning i sin våning, inrymd i ett hus alldeles intill Fyrisån.

Birgitta och jag tog förstås bussen från Öregrund in till stan för att med bok och Vi-träd och kaprifoler från Öregrund fira vår gamla vän, och när vi anlände, var det redan fullt av folk där, och sen slöt allt fler upp – Tone har många vänner både i och utanför Uppsala. Som ni säkert kan ana, var många av dem partikamrater till oss och Tone, men det var påtagligt att många av gästerna var personliga vänner eller hörde till hennes familj i vid mening. I hyllningsskaran fanns för övrigt ganska många barn.

Jag tänker inte ägna mig åt något galapeteri, så någon namnlista blir det inte. Men jag vill nämna två saker.

Dels att buffén var mycket god och mättande – jag behövde inte sucka över att jag, i egenskap av diabetiker, inte kunde ta av de tårtor och kakor som serverades.

Dels att det här födelsedagsfirandet hade ett mycket trevligt musikaliskt inslag. Jag känner allt sedan hans yngre år Terje, son till Tone och Gudmund och med efternamn, Larsson, efter fadern, som jag i åratal åkte tåg med mellan Uppsala och Stockholm, där Gudmund jobbade på LO. Jag värvade också Gudmund till programkommissionens sekretariat, när vi höll på med att skriva 1990 års socialdemokratiska partiprogram. Tyvärr är Gudmund död, men hans stora skivsamling med jazz, en samling som också jag har köpt några skivor till, finns kvar hemma hos Tone.

Och uppenbarligen har Terje lyssnat på farsans gamla jazzsamling, för det Terje och hans spelkompisar framförde i går, var inte till så liten del jazzstandards, i det här fallet framförda i en lite ovanlig sättning. Nå, sax, ståbas och trummor är ju inget ovanligt i jazzsammanhang, men Terjes eget instrument, balalajka, förknippar vi knappast med jazzmusik. Fast hans instrument är en modernisering, en elbalaljka.

Melodikrysset nummer 22 2014

Jag är i Öregrund igen. Det har regnat, men regnet är på upphällningen. Och hur som helst mår trädgården bra av en rotblöta.

Men det bästa av allt: datorn är tillbaka efter uppgradering och genomgång.

Faktiskt behövde jag den ändå inte särskilt mycket under knåpandet med dagens melodikryss – det mesta klarade jag spontant även i de fall, där artist/musik inte hör till mina egna favoriter.

Det senare gäller till exempel Lady Gaga och ”Applause”.

Jag är inte pryd, men en mer eller mindre sexistisk exponering av en sångerska – ännu mer påtaglig i fråga om Miley Cyrus, i dag med ”Wrecking Ball” – stör mig. Henne hade jag kanske inte lagt märke till, och det är väl poängen med det här, om jag inte hade sett utmanande bilder av henne i media.

Fast det här att låta utommusikaliska kvalitéer bära upp en skivartist är ju inget nytt. Ingen med Varg-Olles (Olle Nygren i speedwayklubben Vargarna) brist på sångröst skulle naturligtvis ha fått göra en skiva, om den inte hade sålt på ”artistens” namn. ”Här går det undan i svängarna” hette eländet.

Andra kan ju däremot både sjunga och skriva hörvärda låtar, vilket inte betyder, att allt de gör är omistligt. Lasse Berghagen och ”Låt mig få ge dig min sång” är exempel på det här.

Flertalet skiv- och sångartister strävar dock på, ibland på rutin, ibland med hits som resultat.

En som ofta lyckas är Mauro Scocco, vars ”Sarah” kan tjäna som exempel.

”Hvis du forstod” är kanske inte lika bra, men Sanne Salomonsen vill jag ändå räkna in i den här skaran.

Som mina läsare vet, uppskattar jag långt ifrån allt som framförs i Melodifestivalen, men ”Underbart”, i original med Kalle Moraeus och Orsa spelmän, i dag i en orgelversion, är en sån där låt som har en chans att leva kvar länge.

I mina yngre dar spelades ofta även äldre schlager, sådana med kanske ett par årtionden på nacken, relativt ofta i radio, och det gör att jag genast känner igen ”I en grönmålad båt”, när jag hör den i Melodikrysset, och också vet att det man gör där är ror.

Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” känner jag igen av samma skäl, även om jag senare både har besökt Engelska parken i Uppsala och lärt känna Owe Thörnqvist personligen.

Min personliga musiksmak rör sig inom mycket vida gränser.

Jag gillar Guns ’N Roses i ”Paradise City”.

Jag älskar ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” av Georg Friedrich Händel, inte bara för att den förekom i den av mig beundrade Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor”.

Och Evert Taube hör till mina eviga favoriter. ”Oxdragarsång”, där han färdas med fyra ton på kärran, hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe. Kokkaffe – jag hällde en gammaldags TV-kanna full tidigt i morse.

Melodikrysset nummer 21 2014

Några undrar kanske vart ja har tagit vägen.

Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.

Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).

Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.

Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.

Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.

Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.

E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.

Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.

Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.

Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.

Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.

En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.

Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.

Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.

Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.

Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.

En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.