Slava! En hyllning av Mstislav Rostropovitj

Birgitta och jag var i Missionskyrkans gudstjänstlokal i går kväll, inte för någon gudstjänst – vi är över huvud taget inte religiösa – utan för en konsert, anordnad av Kammarmusikföreningen.

Kvällens musiker, Erik Wahlgren, cello, och Terés Löf, piano, hade tillägnat kvällens program den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj (1897-2007), som vi har en stor kollektion av i vår CD-samling. Vårt intresse för Rostropovitj har två orsaker. Dels spelar han fullkomligt ljuvligt. Dels har vi träffat och samtalat med honom, dessutom fått njuta av hans cellospel i ett slutet och publikt mycket intimt sammanhang. Det senare hände någon gång före millennieskiftet på Uppsala slott, där på den tiden den likaledes mycket kulturintresserade Jan-Erik Wikström var landshövding.

Vi kom att under kvällens lopp sitta nära paret Rostropovitj, och samtalet kom förstås också att handla om det här musikaliska geniets erfarenheter av och eldfängda åsikter om kommunismen – han hade 1974 av politiska skäl lämnat Sovjetunionen men återvände dit under nittiotalets frigörelsekamp för att med liv och själ delta i den demokratiska revolutionen.

Konsertkvällens första nummer var ”Le grand tango”, skriven 1982 av den argentinske kompositören och bandeonisten Ástor Piazolla (1921-1992) och tillägnad Rostropovitj. (Piazolla har vi för övrigt också i vår skivsamling, bland annat i en CD-box med argentinsk tango.) Jag fann den här versionen, reducerad till cello och piano, mycket njutbar.

Ludwig van Beethoven (1779-1827) kunde av naturliga skäl inte dedikera sin ”Sonat nummer 3 för cello och piano i A-dur” från 1808 till Mstislav Rostropovitj, men det här stycket är ett stycke, mer varierat än många andra av kompositörens mer både pampiga och ibland tungsinta verk. Också det framfördes med stor bravur.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en komposition med mer än instrumental anknytning till Rostropovitj, Dimitri Sjostakovitj ’ (1906-1975) ”Sonat för cello och piano i D-moll” från 1934. Den är inte tillägnad Rostropovitj, men Sjostakovitj drabbades av den dåtida sovjetiska kulturcensuren och kände draget av de sibiriska isvindarna. Hur som helst är det här ett verk där dissonanser och groteska partier blandas med partier, karaktäriserade av djup skönhet.

Publiken var, med all rätt, entusiastisk, och de båda musikerna applåderades in tills de gav ett kort extranummer, Camille Saint-Saëns’ (1835-1931), ”Svanen” (”Le cygne”) ur ”Djurens karneval”, 1886, komponerad för cello plus, väl ursprungligen, dubbelpiano.

Medan vi sen väntade på taxi, kom också Erik Wahlgren på väg ut, och vi fick möjlighet att tacka för en fin konsert och dessutom berätta om vårt eget möte med Rostropovitj.

* * *

Före konserten hade vi bestämt oss för att äta ute, och vi valde då att gå på Indian Kitchen på Kungsgatan 25, på hörnet ovanför Missionskyrkan. Vi var där på den tiden där fanns en utmärkt libanesisk restaurang, men den här indiska restaurangen har vi aldrig besökt.

Indisk mat kan ju bara ganska olika, men här var menyn indelad i avdelningar som biff, lamm och fisk, där olika kryddningsvarianter, desamma oberoende av ingrediens, stod för variationen.

Birgitta valde Chicken Tikka Balti, kryddad medium hot och med bland annat mandel, currysås och lök.

Ris till delade vi på, och jag fick också smaka på det nann-bröd hon beställde.

Till maten beställde vi var sitt stort glas lättöl, och den behövdes verkligen till den extra heta rätt jag själv beställde, Chicken vindaloo. Servitrisen såg lite misstogen ut när jag beställde och förklarade att det här var något som smakade mycket starkt, men jag framhärdade och förklarade, att jag gillar starkt kryddad mat.

Och jag ångrade inte min beställning.

Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Alltsammans gick på 478 kronor, alltså för två personer. Det är i dagens läge ett mycket billigt pris för en sådan här måltid.

Ingen kommer undan politiken

I natt förflyttades jag i drömmen till mitt gamla värv som politisk discjockey: befann mig som så många gånger då åter på Bommersvik, dock i en sal som jag aldrig har sett där i verkligheten. Den var fylld av folk, och jag startade med att spela en georgisk låt – ingen jag har i min väldiga politiska skivsamling men till melodin vagt bekant – med en text jag inte begrep ett dugg av. Publiken applåderade ändå entusiastiskt innan jag ens hade fått börja berätta något om sångens bakgrund, vilken den nu var.

Den enda rationella förklaring till den här drömmen jag kan komma på är att Birgitta strax innan jag somnade kom hem från en middag med gamla politiska tjänstemän på energi- och miljödepartementen, där hon ju en gång i världen var chef, och att jag då entusiastiskt berättade om kvällens ”Moraeus med mera”, som jag med stigande entusiasm hade sett i TV.

Lasse Åberg, som jag med tiden har lärt känna en smula, eftersom han likt min hustru är hedersupplänning, framträdde med en ny, jämlikhetsinriktad (även för bananer) sång och ett manifest med kraven
§1 Bananens rätt i samhället
§2 Arbeta för en bättre bananomsorg
§3 Mindre banangrupper
§4 Banankonventionen ska följas
§5 Uppdatera AP-fonderna

Och så framträdde Marie Bergman med sin hit från 1976, ”Ingen kommer undan politiken”. Hon var väl som sångerska ännu bättre i yngre dar, men vilket sväng och vilket lyft den här låten fick genom att alla kvällens artister, bland dem Electric Banana Band, och stora delar av publiken sjöng med. Banarne genomförde en pardans med en av damerna i publiken.

Ingen kommer undan politiken

Svensk text: Ola Magnell, 1976.
Fransk-kanadensisk originaltext: Anna McGarrigle 1975 (”Complainte pour Ste-Catherine”)
Musik: Phillippe Tartartcheff, 1975

Trötta mamma, vagga lilla Lina,
dumma mamma, du får inte gå,
sjung en vals om blommorna och bina,
städa, mamma, damma och stå på

inte ger man fan i politiken,
för att man är konventionell

Byta blöja, läsa gammal saga,
Askungen får sin rike prins.
Kvinnan skulle vinnas och behaga,
nog är dom rara, men de finns

även om de jobbar i fabriken,
och ser fram emot en ledig kväll

Det tar tid för seden att försvinna,
vila, Lina, du som ännu kan,
när du vuxit upp och blivit kvinna,
lever du kanske som en man

som kan ägna tid åt politiken,
utan att störas av något gnäll

Busa Lina, snusa Tummeliten,
snart är det kärlek eller tji,
när du slitit färdigt för profiten,
är du inte längre attraktiv

ingen kommer undan politiken
för att man är servil och snäll
inte ger man fan i polemiken
fast man är trött varenda kväll

Ursprungligen utgiven på ”Kate & Anna McGarrigle” (Polydor, 1975), 1981 även på ”Entre la jeunesse et la sagesse (Kébes-Disc KD-990, 1981)

Marie Bergman spelade in den svenska versionen på albumet ”Närma mig” (1976) och fick en stor hit med den.

Melodikrysset nummer 47 2014

I dag hade jag problem med Melodikrysset. Jag vaknade senare än jag brukar, och eftersom jag är diabetiker och därför absolut inte ska hoppa över frukosten, var jag tvungen att ta med den in till mitt arbetsrum där jag har datorn och radion. De båda frukostmackor jag gjorde på det surbröd hustrun hade köpt i den lilla lantvarubutiken vi har i vår närhet fick i alla fall humöret att stiga.

Men till att börja med hade jag i dag kramp i fingrarna, något som inte bara försvårade googlesökningar utan också gjorde att jag inte riktigt kunde tyda det jag försökte klottra ner av Eldemans ledtrådar och till och med frågor. Men sen har jag lyssnat noga på snabbgenomgången och med hjälp av den förtydligat mina ledtrådar och svar.

Ålderskrämpor är inte kul att få. Den som ändå vill läsa mer om dem, kan ju gå vidare till bloggtexten närmast under.

Till råga på allt spelade Anders Eldeman i dag massor av ljudillustrationer som verkligen inte ligger mina egna musikminnen allra närmast.

Jag kan ju ha hört Alina Devecerskis hit från 2012, ”Flytta på dig”, men jag minns den inte.

”Sun Street” från 1986, med dess na-na-na-na, minns jag definitivt, men Katrina and the Waves fanns inte kvar i minnet.

Sonja Aldén känner jag förstås till och har hört en hel del med – men den nya ”Snön” hade jag tidigare inte hört.

Och Alice Cooper, i dag med ”School’s Out” från 1972, är mig naturligtvis bekant – men jag har faktiskt inte en enda Alice Cooper-skiva.

I dag gick det som sagt trögt, och det tog följaktligen till och med en stund att identifiera Agnetha Fältskog i ”Back On Your Radio”.

Och då är det väl lika bra att bekänna, att jag aldrig har tittat på Dame Edna (Barry Humphries) – i dag i ”I Will Suvive” – heller.

Mer förtrogen är jag med ”Mosebacke Monarki”, där Moltas Eriksson gjorde sin ”Norge”, den som fick en norsk replik kallad ”Sverige”.

Från en typ av rörliga bilder till en annan:

Jag har sett Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, där titelmelodin komponerades av Kai Gullmar och dess text skrevs av Hasse Ekman själv.

”Trollkarlen från Oz” blev en underbar barnfilm med Judy Garland, och där förekom sången ”Over the Rainbow”. Jag har skrivit om både filmen och boken den bygger på, skriven av Frank L Baum – se ovan under Kulurspegeln, Barnkultur.

Charlie Chaplin har jag väl mer eller mindre komplett i min filmsamling, och jag har också själv skrivit om hans ”Moderna tider” – se ovan under Kulturspegeln, Film – där hans egenkomponerade ”Smile” ingår. På den hade Anders Eldeman hängt ”The Entertainer” med Scott Joplin. Den ingick i en mycket sevärd film med Paul Newman, ”Blåsningen”.

Äldre schlager glömmer jag heller inte så lätt. En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, vars religiösa miljö – för att citera Anders Eldeman – är ”en gammal sockenkyrka”. Den minns vi med Carli Tornehave.

Sist ut i dag blir Björn Afzelius. Han skrev, med kubansk förlaga, sin fina ”Sång till friheten” 1982. Texten, som alltså handlar om friheten, inte någon kvinna, börjar ”Du är det finaste jag vet”.

Själv har jag alla Björns skivor, också hans sångböcker, signerade av honom själv efter en spelning under en av danska Socialdemokratiets partikongresser. Jag har faktiskt också träffat honom under en av norska Arbeiderpartiets valvakor, liksom jag själv välkomnad in i den innersta kretsen runt partiledare. Björn var omåttligt populär i våra grannländer och talade bland annat, kunde jag själv konstatera, idiomatisk danska.

En konsertkväll som lyfte fram mindre kända verk

Paul Mägi gör i sitt allmänt förtjänstfulla värv som dirigent för Uppsala Kammarkorkester något som jag, som liksom han är est, tycker är särskilt roligt: han lyfter då och då fram verk av estniska tonsättare.

Gårdagens konsertkväll i Musikens hus inleddes sålunda med ”Respectus för stråkorkester”, skriven så sent som 2013 av René Eespere (född 1953), där de två e-na i början av efternamnet markerar långt e och där betoningen ligger på första stavelsen. För att vara modern musik kändes det här stycket förvånansvärt harmoniskt, även om det också innehöll klanger som man inte tyckte sig ha hört förut.

Tyngdpunkten i konserten låg på ett föga spelat verk av Robert Schumann (1810-1856), ”Violinkonsert i D-moll”. Både Schumann och andra hade sina tvivel om den här konsertens spelbarhet, och den uppfördes aldrig under hans livstid utan först långt senare. Ett av skälen är de virtuosa tekniska krav det här verket ställer på violinsolisten, och just mot den bakgrunden tycker jag att man måste framhålla den insats denne, det vill säga Ulf Wallin, gjorde vid uppförandet i Uppsala.

Också Wilhelm Stenhammar (1871-1927) lyckades i sin i början av förra seklet skrivna ”Symfoni nummer 2 i G-moll” åstadkomma ett verk, som överraskade mig. Stenhammar hör generellt inte till mina favoriter – i vissa avseenden kan han sägas ha varit för trendkänslig. Men jag konstaterar att det verk vi hörde i en senare, bearbetad version har en sorts mogenhet över sig.

* * *

Jag var under hela konserten plågad av de fotbesvär jag har skrivit om, men jag tror inte det har påverkat min bedömning av musiken.

När vi efter konserten stod och väntade på vår skjuts, kom en man fram, som jag egentligen bara känner bloggvägen: Hans G Eriksson, som ofta kommenterar både det ena och det andra. Eftersom han via bloggen känner till mitt fotelände, kom han fram och hörde hur det stod till. Det stod rätt illa till då, men efter dagens besök på Akademiska – jag återkommer till det – har jag hopp om bättring.

Till konserten och sen hem fick vi skjuts i bil av Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Vi startade kvällen med middag på Katalin, där också Anna anslöt. För min del valde jag sandwich med kyckling, bacon och ett berg av sallad, till vilket jag drack lättöl.

Det var gott, men tyvärr blev vi anvisade ett bord mitt för dörren mot Konserthuset, där det ständigt gick folk ut och in med kallt korsdrag som följd. Just det var ingen höjdare.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Elvis i bygdegårdsversion

I torsdags var vi på Reginateatern här i Uppsala för att se den musikaliska komedin ”Älskade Elvis”, med manus av Maud Nyberg och i regi av Alexander Nordström.

Av innehållet kunde man lätt tro sig förflyttad till någon bygdegård i de västsvenska jordbruksbygderna – där fanns till och med en släng åt sossarna – men i själva verket är det här en föreställning, producerad av Panikteatern här i Uppsala. (Den delar för övrigt lokal med näraliggande Teater Spektaklet, så jag förstår egentligen inte varför den här föreställningen gavs på en annan av stans scener.)

Om jag bekänner att jag inte riktigt förstår mig på den här föreställningen, har detta dock inget med politiska invändningar att göra. Särskilt första akten kändes så amatörmässig, att jag faktiskt hade svårt för det jag såg på scenen.

Uppläggningen var enkel: Sonen på gården, Janne ”Elvis” Johansson (Erik Lidholm), som hade vunnit en Elvis-tävling, hade dragit ut i världen för att vinna rockstjärnestatus, och kvar fanns hans syster Siv, spelad av Maud Nyberg.

Som orm för att locka denna Eva i fördärvet inträder då Göran (P-A Stand) i Paradiset. Han vill åt gården för att använda den till skumma kommersiella projekt i stället för jordbruk och snärjer därför Siv med fagert tal om kärlek.

Som lite av en räddande ängel uppträder här grannen Bernth (Roland Brandel).

Men Göran ser länge ut att vinna den här dragkampen, också genom att avslöja Janne, när han återvänder hem till gården: Det blev inte mycket av hans Elvis-karriär, och i själva verket har han på annat håll i landet både en liten son och en separerad mor till denne.

Men tro mig, allt det här löser sig mot slutet. Skurken fördrivs.

På plussidan i föreställningen finns en del inte så oävna Erik Lidholm-tolkningar av kända elvislåtar som ”Kiss Me Quick” och faktiskt också ”In the Ghetto”.

* * *

Före det här teaterbesöket var vi inne på Landings konditori och åt var sin god räkmacka med te.

Birgitta, som i motsats till mig tål socker, tog en mockabakelse också.

Melodikrysset nummer 45 2014

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966

Last chorus: Käbi Laretei

Käbi Laretei (född den 14 juli 1922, död den 31 oktober 2014) uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år. Hon var estniska och liksom jag flykting – dotter till en estnisk diplomat – men kom på grund av sovjetockupationen av vårt gamla hemland att bo större delen av sitt liv här. Dock förde hennes yrke som konsertpianist ut henne på konserter och även andra vistelser i andra länder.

Hon gillade inte att göra ständigt nya omtagningar i studio, så hennes skivinspelningar är – trots hennes skicklighet – ganska få. Läs mer om dem ovan under Kulturspegeln, Musik, Laretei, Käbi.

På en av de skivor jag nämner finns hennes musik till några Bergman-filmer. Hon och Ingmar Bergman förälskade sig i och gifte sig med varandra, men hennes turnéfrånvaro och förmodligen Bergmans fallenhet för att ständigt hitta nya kvinnor ledde till att de skildes. Dock fanns det något bestående i den här relationen, inte bara i form av ett gemensamt barn: Bergman lät henne senare i långa perioder bo i en del av sitt huskomplex på Fårö.

Om sitt liv i olika skiften av livet har Käbi Laretei också skrivit böcker, formellt memoarartade men mycket närstående välskriven skönlitterär prosa. Också om de här minnesböckerna har jag skrivit – se ovan både under Kulturspegeln, Musik och Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Det vore förmätet att säga, att jag kände henne personligen. Men jag har träffat henne vid två tillfällen.

I januari 1990 spelade hon vid en middag min hustru, då miljöminister, gav för sina kolleger, de baltiska miljöministrarna, en middag dit också ett antal framstående baltiska kulturpersonligheter i flyktingkolonin i Sverige var inbjudna.

Och strax dessförinnan, nyårskvällen vid årsskiftet 1989-1990, hade både Käbi Laretei och jag inbjudits att delta i nyårsunderhållningen i TV, ”Nedräkningen”. Den slutade med dans, och jag dansade då med Käbi Laretei.

Melodikrysset nummer 44 2014

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.