Brunnsvik i våra röda hjärtan

Brunnsviks folkhögskola var under årtionden en av den svenska arbetarrörelsens hjärtpunkter. Bland rektorer och lärare samt i många årskullar av elever hittar man människor utan vars arbete och vunna insikter svensk arbetarrörelse inte hade blivit vad den åtminstone en gång var.

Vad som sedan kom kunde vara värt en särskild diskussion, men när Hans Haste i början av 1980-talet gav ut en LP med anknytning till skolan, var den fortfarande en legend. I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) skrev jag om den här skivan i en samlad recensionsartikel med titeln Kampsånger:

”Brunnsvik har alltid varit en sjungande skola. Det har varit sång till morgongröten och dagens övriga måltider, sång till vardags och vid samkväm”, skriver Hans Haste på baksidan av LPn ”Brunnsvik” (Pogo-plattan PPLP 111, utgiven i samarbete med Brunnsvikarnas förbund). De unisona sångerna på skivan är bandade live på Brunnsvik. Dessutom sjunger Björn Ehrling. En rad av de mest kända rörelsesångerna finns med: ”Vi bygger landet”, ”Till seger” och ”Oss alla unga”. Och då inte bara kampsångerna utan också annat som är karaktäristiskt för Brunnsviks- och Tidens sångboks-traditionen: Dan Andersson, Erik Axel Karlfeldt och Carl-Michael Bellman. Björn Ehrling har gjort en utmärkt inspelning av ”Gyris Anders gånglåt” (”Si god afton…”). Också Karl-Erik Forslunds ”Brunnsvikssången” är rolig att få på skiva. Däremellan läser Helena Brodin dikter av Forslund, Ragnar Jändel, Harry Blomberg och Stig Sjödin.

Med rötter i Sandviken

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) gav jag i en översiktsrecension kallad Kampsånger plats åt en LP som speglade det vitala kulturlivet i Sandviken:

Stig Sjödin har skrivit text/dikt till Hans Eklunds final ur ”Symfoni nummer 4”, som uruppfördes vid invigningen av nya Folkets Hus i Sandviken, de båda upphovsmännens hemstad. Musiken innehåller slingor av ”Arbetets söner” och ”Svarta präster”. I Stig Sjödins dikt ”Hjalmar Branting in memoriam” finns ett tänkvärt budskap: ”I de förenklade motsatsparen finns sällan / någon sanning som täcker hela verkligheten. / Du tolkar inte livet med uppror och extas. / De måste paras med analys och kyla.” Sjödin läser själv. Sandvikens orkesterförening med Ulf Sandborg som dirigent spelar. På baksidan av LPn som heter ”Hjalmar Branting in memoriam” (Sandvikens orkesterförening och Sandvikens Folkets Hus-förening, SAND 7 A-B, distribution Folkets Hus, 811 00 Sandviken, telefon 026/27 09 90), kan man höra August Södermans ”Svenskt festspel” och Ludwig van Beethovens ”Symfoni nummer 7, sats 2”.

Sinatra-CD med Roger Pontare och Sandviken Big Band

Från en vän i kretsen av bloggläsare och -kommentatorer, Urban Sjölander, får jag en CD, utgiven redan 1995: ”Sinatrafied” (Sittel SITCD 9226) med Roger Pontare och Sandviken Big Band.

Att ett storband spelar sinatralåtar – många av dem har ju blivit jazzstandards – är föga förvånande, och det är väl heller inte bara ett plötsligt infall att man ber just Roger Pontare sjunga in dem.

Det underliggande och uppbackande jazzkompet, ibland kanske inte tillräckligt varierat när det gäller arren, gör man sitt bästa för att variera genom soloinsatser, där solistinsatserna görs på olika instrument: trumpet i ”Fly Me To the Moon”, gitarr i ”My Kind of Town”, trombon i ”I’ve Got You Under My Skin”, flygelhorn i ”What Are You Doing the Rest of Your Life?” och piano i ”Come Fly With Me”.

Roger Pontare kommer till sin rätt i till exempel den snabba ”Analyze Me, Satisfy Me”, i ”The Summerwind” och i den avslutande George och Ira Gershwin-klassikern ”They Can’t Take That Away From Me”.

Klassiker och klassikerskapare vimlar det förstås av på den här plattan. ”I Get a Kick Out of You” och Cole Porter kan nämnas som exempel.

Mikael Wiehe, en musikalisk följeslagare genom åren

Låt mig genast säga, att jag för egen del aldrig skulle ta emot ett pris som bär Lenins namn, inte heller som något slags politisk provokation eller som en spark i baken på den borgerlighet även jag misstror.

Men jag hör också till dem som beundrar Mikael Wiehe för mängder av låtar, och då bedömer jag inte bara musiken utan också texterna. Politiskt har han placerat sig själv till vänster om den socialdemokrati jag har arbetat för – men Wiehe har faktiskt också genom åren sjungit vid socialdemokratiska val- och jubileumsarrangemang.

Jag har, kort, träffat honom några gånger i samband med konserter och då fått skivor signerade av honom, men det finns ett annat, helt oväntat möte med honom, som gjorde att han bestående steg i min aktning.

En gång för nu ganska länge sen blev jag uppringd i vår sommarstuga i Öregrund: ”Hej, det är Mikael Wiehe”. Jag måste tillstå att jag blev ganska häpen, detta dels för att jag då aldrig hade träffat honom personligen, dels för att han helt uppenbart av någon hade fått det hemliga numret till vårt sommarställe.

Det visade sig, att Mikael Wiehe via sin hemsida hade valt att tillsammans med sina egna skivor sälja den CD med tal av och intervjuer med Olof Palme, ”En levande vilja” (OP 01, Amigo, redaktör Sven-Ove Hansson) jag 1996 hade låtit producera till tioårsminnet av mordet på den socialdemokratiske partiledaren, och han behövde nu fler exemplar!

* * *

Jag har under senare år då och då här på bloggen recenserat nya plattor med Mikael Wiehe och också skrivit om Hoola Bandoola Band.

Men jag tycker att det nu är dags att också återpublicera det jag i Aktuellt i politiken (s) skrev om Wiehes skivor, solo eller i olika konstellationer.

* * *

Under Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj) publicerade jag följande:

Suverän platta

Mikael Wiehe skrev större delen av sångerna till numera upplösta Hoola Bandoola Band. Nu arbetar han på samma sätt med Kabaréorkestern, som hör till det mest spännande vi för närvarande har inom den progressiva musiken. Bakom ”Sjömansvisor” (MNW 82 P, SAMdistribution) ligger också ett unikt samarbete: skivan har gjorts av två skivbolag, MNW och Amalthea, med hjälp av Johannes Leyman och Nacksvings mobilstudio. Det är lika bra att säga det på en gång: ”Sjömansvisor” är en suveränt bra platta.

Den börjar, överraskande men bra, med två Bob Dylan-låtar: ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Spanska stövlar”. Den har också andra dylanska drag. Säkert är det ingen tillfällighet att en låt heter ”Mikael Wiehes 116:de dagdröm”; jämför med ”Bob Dylan’s 115th Dream”.

Skivans grundstämning finns till exempel i ”Titanic”:

Sen spela’ fartygsorkestern Närmare Gud till Dig
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt just för vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten, där vi står men flaggan den går i topp.

Samma sorgsna grundton finns i flera andra låtar, till exempel Dylans ”Sakta lägger båten ut från land”: ”Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra. / Ta bara med dej dom grejer, som du tror att du måste ha.”

Även politiskt är skivan intelligent gjord – ett exempel är ”Teaterlåten (Vara som man inte är)”, ”där såna som Bohman och Ahlmark och Fälldin / kommer in som på en kabaré / och visar upp sina knep och sen gör jättesuccé / genom att vara som dom inte är”.

Musikaliskt är skivan en härlig blandning av Dylans balladliknande musik, rock, teatermusik och grekisk folkmusik (”De grekiska partisanernas sång”).

* * *

Spegeln, Musik i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april) innehöll en recension med rubriken

Svensk rock

Kabaréorkestern har med ”Elden är lös” (Amalthea AM 10, distribution Plattlangarna) gjort en ovanlig LP. Ovanlig därför att den experimenterar med sina egna uttrycksformer; bara den Brecht-Weill-inspirerade ”Nu knakar det i välfärdsstatens fogar” utgör en anknytning bakåt till ”Sjömansvisor”. Musiken är oroligare, hetsigare, innehåller element av jazz samt arabisk och grekisk folkmusik.

”Jag är en människa i världen” har ett häftigt engagemang som man inte riktigt förknippar med Mikael Wiehe. Och ”Också där lugnet är förhärskande” rymmer ett krampaktigt revolutionsbudskap.

Jag kan inte befria mig från känslan att Mikael Wiehe har trängts till att göra en mer ”engagerad” och agiterande programmatisk LP. Jag tycker inte det passar hans kynne.

Bildtext:
Kabaréorkestern, från vänster Ale Möller, bouzouki, dragspel, trummor, elpiano, baglamas, althorn, gitarr. orgel, rytminstrument, sång, Per-Ove Kellgren, trummor, Anders ”Chico” Lindvall, sologitarr, Mikael Wiehe, sång, kompgitarr, piano, Frans Sjöström, sopransax och Arne Franck, bas. Dessutom medverkar Göran Skytte, flöjt.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (6 oktober) skrev jag följande om en ny platta med Mikael Wiehe, Håkan Nyberg, Arne Franck och Fjellis (Jan-Eric Fjellström):

Hörvärt

Mikael Wiehe har (tillsammans med Nyberg, Franck & Fjellis) hittat tillbaka till sig själv igen. ”Kråksånger” (Amalthea AM 20, distribution Plattlangarna) är en jättefin LP, hans bästa efter ”Sjömansvisor”; det är svårt att lyssna sig mätt på den. Redan de inledande låtarna ”Allt vad jag begär” och ”Katarina” har bra melodi, den första fin text, den andra ett störtskönt spel. ”Strebersång” är suverän rock. ”Som om ingenting har hänt” är en sympatisk vidräkning med de alltför trosvissa paroller som understundom skymmer verkligheten. Och ”Flickan med kråkan” är en låt med en säregen ton. Dess text placerar Mikael Wiehe där han hör hemma, i en tro som är full av tvivel: ”För mitt hopp är en skadskjuten kråka. / Och jag är ett springande barn / som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än, / som tror det finns nå’n som har svar. / Och jag springer med bultande hjärta. Jag springer på taniga ben. / Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet / att det redan är all’es för sent.”

* * *

Under rubriken Blandat – jag skriver där om skivor med olika artister och grupper – hittar man i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 en recension av en Mikael Wiehe-platta, som kom ut redan 1981:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis kittlar våra förväntningar om en ny LP med en singel, ”Gökungen” / ”Livet efter 30” (Amalthea 20006, distribution Plattlangarna); den förra sägs vara en låt från alla barn till alla föräldrar och är tyngre än den senare i tonen, den andra – en utmärkt rocklåt – sägs vara en låt från alla föräldrar till alla barn. (Singeln kom ut till jul.)

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1982 (4 november) skrev jag under rubriken Singlar:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis: ”Min älskade stod inför rätten idag” / ”Vi låter oss inte besegras” (Amalthea AMS 2012, distribution Plattlangarna). Bob Dylans ”Percy’s Song” och ”The Times They Are A-Changing” på åttitalsvis. Jag är reserverad, vilket jag ska motivera närmare i recensionen av LPn ”De ensligas allé” från vilken låtarna är hämtade. Men ”Vi låter oss inte besegras” hör till de bättre låtarna på LPn.

* * *

I Aktuellt i politiken nummer 20 1982 (18 november) finns en tre sidor lång genomgång av sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”. Där skriver jag under mellanrubriken Protest och progg:

Mikael Wiehes ”Sånger 1971-79” (Liber) är en guldgruva för Wiehe-älskaren. Där finns texterna (samt noter och ackordanalyser) till Wiehes låtar på Hoola Bandoolas och Wiehes samtliga plattor under perioden: ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?”, ”På väg”, ”Fri information”, ”Sjömansvisor” och ”Elden är lös”. Även Dylan-översättningarna (dittills) är med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) publicerade jag så under rubriken Svensk rock den tidigare aviserade recensionen:

Egentligen har Mikael Wiehe allt som krävs för att på ett perfekt sätt flytta över Bob Dylan till svenska. Han kan översätta Dylan utan att poesi och andemening går förlorade. Det finns drag i hans egen musik och hans egna låtar som har släkttycke med Dylan. När jag hörde ”Sjömansvisor” kontaktade jag ett svenskt skivbolag – dock inte Wiehes normala – för att lansera tanken på en Dylan-LP med Wiehe, men det blev inget. Alltså borde jag vara nöjd nu när Dylan-LPn ”De ensligas allé” (Amalthea AM30, distribution Plattlangarna) med Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis föreligger. Men det är jag inte. Jag våndas inför den. Trots upprepade lyssningar under en stor del av hösten är jag besviken; den känns fel. Egentligen är det bara en enda låt, ”Allt det handlar om för mej” med dess mycket rockiga spel, som jag gillar på den här LPn. Vad beror det här på då? Texterna är som vanligt utmärkta. Mikael Wiehes, Nybergs, Francks & Fjellis’ kompetens är densamma som tidigare. Men Greg Fitzpatricks synthar önskar jag åt helvete, och åttitalsarren gör musiken hart när outhärdlig i mina öron! Kärnpunkten är den här: Det handlar inte om 80-tal kontra 60-tal utan om musikens (och texternas!) grundstämning. Den senare kvaddas av arren och synthmusiken. Det här är vad som helst (och kanske till och med bra utifrån sina förutsättningar) men det speglar inte Dylans avsikter, stämningar, musikaliska uttrycksmedel så som de rimligen var tänkta.

* * *

Min allra sista Wiehe-recension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1983, 1 december, har rubriken Soloartister och är mycket försonligare i tonen:

Mikael Wiehe spelar med en grupp, men musiken, texterna och temperamentet är hans, och det är Mikael Wiehe som är soloartisten. Detta är inte menat som någon invändning. ”Lindansaren” (Amalthea AM40, distribution Plattlangarna) är en bra platta, mycket bättre än den förra, Dylan-LPn ”De ensligas allé”. Syntmusiken från den plattan finns kvar, men nu har Wiehe lärt sig att uttrycka sig genom den. I stället för vad som på ”De ensligas allé” delvis var rena misshandeln på egenarten i Dylans låtar finns nu melodier och ett spel som från början bygger på de nya förutsättningarna. Bara i enstaka fall – ”Törnrosa” är ett exempel – uppstår dissonanser mellan den ”gamle” Mikael Wiehe och den elektroniska musik och den rytm han står för i dag. Men här finns desto mer att berömma. ”Lillan står i hagen”, med element av jazz, rock och opera, är en intressant låt där jag särskilt har fastnat för B- och C-temat. Jag gillar också ”Lindansaren” – titelmelodin – med dess vemodiga och spröda melodi à la kabaré, den starkt rytmiska ”I väntan på livet…(Det kommer)” och den oerhört vackra ”Fågel Fenix”. Men också annat är värt att nämnas: den John Lennon-inspirerade ”Gökungen” med tung markerad rytm, den snabba, dansanta och rockiga barnvisan ”Hallon, blåbär, lingon” och den häftiga ”I min Toyota”, som framför allt lever på musik och spel.

En middag för sossar i det sakrala Uppsala

Varken jag eller Birgitta är religiöst troende – vi tillhör mycket riktigt inte heller någon kyrka – men det är klart att vi, eftersom vi rör oss i Uppsalas offentlighet, genom åren har lärt känna en och annan med ämbete inom kyrkan. Kerstin Berglund har vi faktiskt vid något tillfälle ätit middag hos.

När vi nyligen var på Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av just Kerstin Berglund, var hon vänlig nog att skjutsa oss i sin bil till den efterföljande samlingen på Kalmar nation, och sedan kom vi också att sitta vid samma bord. Under den här sittningen frågade Kerstin Berglund, om vi hade lust att komma hem till henne på middag tillsammans med goda vänner, och vi tackade jag.

Den här middagen kom till stånd i går, söndag.

Kerstin bor på Vasagatan i Uppsala, vilket här betyder på Luthagen.

Birgitta skulle tidigare på dagen tillsammans med Anna gå på konsert, så vi kom överens om att separat ta oss hem till Kerstin, i mitt fall i taxi hemifrån. Jag tog också med den blomma Birgitta hade köpt till värdinnan.

Kerstin Berglund är inte känd som politiskt stående till vänster, så jag tror inte att det var partisympatierna hos de inbjudna som hade styrt sammansättningen av gästlistan. Inbjudna var, utöver Birgitta och mig, Hans och Karin Alsén (Hans har inte bara varit landshövding utan också kommunalråd med mera, s, i Uppsala), Per Silenstam som i yngre år var aktiv i Laboremus och sedan bland annat blev överdirektör i AMS och så, ur en något yngre generation, UD-mannen och diplomaten (i många år) i olika länder i Afrika Sten Rylander och hans hustru Berit. Pers fru Berit skulle också ha varit med men hade blivit förkyld.

Maten var god och vi lät oss väl smaka. Värdinnan hade tänkt också på oss som numera är helnykterister, så hon hade införskaffat även alkoholfria alternativ.

Det relativt lilla antalet middagsgäster gjorde det också lätt att konversera över bordet. Birgitta talade en del om Afrika med paret Rylander, medan Hasse, Per och jag drogs åt gemensamma 60- och 70-talsminnen med anknytning till Uppsala. Trevligt hade vi allesamman.

Så när Birgitta höll tacktal, inbjöd hon de närvarande (plus Pers fru) till ytterligare en middag, fast då i vår regi.

Innan vi skildes åt, sjöng vi också några sånger tillsammans, bland dem en text som innehöll en hyllning till Luthagens Livs, där värdinnan uppenbarligen handlar. Den gamla KF-chefen Hans Alsén tog det med fattning.

Och så spelade värdinnan ett kort klassiskt stycke på pianot, Bachs ”In dulci jubilo”, som en markering av att samvaron, åtminstone för den här gången, var slut.

Melodikrysset nummer 5 2015

Jag behöver faktiskt inte väckarklocka för att komma upp till Melodikrysset på lördagsmorgnarna – i morse vaknade jag redan sju. Det gör att jag hinner äta frukost och läsa våra tre morgontidningar innan det är dags att sätta i gång.

Genomgående behöver jag inte anstränga mig för våldsamt för att lösa krysset, men det finns alltid ett och annat som ligger utanför mitt så att säga spontana kunnande.

Hos oss står radion nästan alltid på, men den är inställd på P1, och även där är det främst nyheter och liknande jag mer aktivt lyssnar på. Det här bidrog till att det jag i dag hade lite problem med var den dubbelfråga som illustrerades med signaturerna till ”Tio i topp” respektive ”Rally”.

Annars är jag hyggligt kunnig på det mesta Anders Eldeman brukar spela utom möjligen då dansband.

Det betyder dock inte att jag tycker, att allt som i övrigt spelas i Melodikrysset är ljuv musik i mina öron. Nog har jag till exempel hört bättre versioner av ”Tomorrow” ur ”Annie” än den vi i dag hörde med Amy Diamond.

Och som mina läsare vet, tycker jag att även sångare som Magnus Carlsson och hans Barbados kan gå an – i dag hörde vi dem till exempel i ”Världen utanför”.

Kalle Moraeus är utmärkt både som musikant och programledare, framför allt det förra – men just ”O sole mio” är kanske ändå inte riktigt hans grej.

Monika Bring har jag sett/hört live i några olika sammanhang, och jag tycker fortfarande att det finns en viss charm över henne och Svenssons Treooo, när hon till exempel – som i dag – gör ”Du är min man.

En amerikansk underhållare/sångerska med bland annat armeniska rötter och med bibehållen charm är Cher (Cherilyn Sarkisian), som vi i dag hörde i ”The Shoop Shoop Song” (”It’s In His Kiss”).

Inte heller Bryan Ferry är dum – i dag hörde vi honom i ”You Can Dance” från ”Olympia”.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av och med på skiva, så jag kan hans persongalleri, både Fredrik Åkare (som vi hörde besjungas i dag) och Polaren Per som efterlystes.

Och Povel Ramel har jag följt ända sedan mina mycket unga år. Alltså känner jag genast igen ”Det är de små, små detaljerna som gör det” och vet också, att den handlar om ur.

(Kan ni för resten Povels snapsvisa: ”Vi äter inte klockor men dricker gärna ur.”?)

Sedan återstår då att redovisa svaren på tre frågor, som utgick från i ordets vidare betydelse klassisk musik.

Dit vill jag föra även Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne”, som jag regelbundet brukar få lyssna till i samband med Orphei Drängars Stor-OD på Uppsala slott – hustrun är så kallad moster i OD, så även jag brukar få delta i de här tillställningarna som har både musikaliska och kulinariska kvalitéer. I dag hörde vi Glunten och Magistern.

Som musikintresserade är hustrun och jag också bekanta med Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

Och romansen ur Lars-Erik Larssons – LEL – ”Pastoralsvit” var väl faktiskt vackrare än ganska mycket av det som spelades i dagens melodikryss?

Det senare inte menat som något nedsättande om den musik ur andra genrer, som ännu oftare spelas i Melodikrysset.

Jag återerövrar världen igen, i dag tillsammans med Olof Palme

I veckan har jag varit på kontrollbesök på Vårdcentralen här i Svartbäcken. Den senaste svullnaden i vänsterfoten har till största delen lagt sig igen – uppenbarligen var den följden av den halkskada jag råkade ut för ute på Idrottsgatan.

Fast under tiden hann jag drabbas av en ny omgång snuva och hosta, något jag nu för tredje gången har bringat under kontroll med hjälp av den hostmedicin med bland annat ett morfinpreparat jag fick utskrivet sist jag var inskriven på Akademiska.

I morse blev jag också uppringd av Vårdcentralen och ordinerad att fortsätta med en medicin jag har, dock av en variant som inte gå så hårt åt njurarna.

Det här medicinerandet har i alla fall lett till att jag i torsdags för första gången på länge klarade av att ta nig ner till Coop nere vid Uppsala C och handla både det som var slut hemma och sådant jag ville laga till lunch och middag. Också Birgitta har varit där och provianterat. Konsum sätter verkligen vår köptrohet som kooperatörer på hårda prov.

Jag köpte förresten choklad till hustrun och dottern också, detta som ett ringa tack för all den vård och omsorg jag har fått.

I dag pallrade jag och hustrun i väg oss till Stockholm också, fast i olika ärenden.

Normalt brukar vi tillsammans gå på utdelningen av Olof Palme-priset, som årligen delas ut till någon förtjänt person.

Olof Palmepriset är ett svenskt årligt pris för särskilda betydande insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palme-priset inrättades i februari 1987 och utdelas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en fond som instiftats av Olof Palmes familj och Socialdemokraternas partistyrelse för att hedra Olof Palmes minne. Priset består av ett diplom och 75.000 US dollar.

Som ni kan förstå är det i vår familj inte bara jag utan också min hustru som brukar delta i den här prisutdelningen, som oftast har ägt rum i Riksdagens andrakammarsal.

Men samtidigt ägde på Nordiska museet avtackningen rum av dess nu pensionerade styresman (chef) Christina Mattsson, och eftersom Birgitta länge var varit ordförande i museets nämnd (styrelse) och dessutom har ett hjärtligt och personligt förhållande till Christina, valde hon den här gången att gå dit – jag fick sen för ett stort antal av våra gemensamma vänner, bland dem även Lisbet Palme, förklara varför jag var där utan hennes sällskap.

Årets Olof Palme-pris gick till den kinesiske filosofiprofessorn Xu Youyu ”för hans principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, för hans konsekventa arbete för demokratisering av det kinesiska samhället.

Hans metod är dialog, inte våld, men nedslående nog har han – trots att han formellt inte är fängslad – inte beviljats utresetillstånd för att åka till Stockholm och personligen motta Olof Palme-priset.

Svanökören

Jag återpublicerade nyligen en text om kongressöppnandet 1981 och nämnde då Svanökören.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln följande:

Kampsånger

Svanökören har med framträdandet vid partikongressens inledning äntligen och välförtjänt blivit känd inom vidare kretsar av rörelsen. (Fast många imponerades nog redan på ABF Forum i Sundsvall 1978.) Annars kommer de från Kramfors i Ådalen – kören startades redan 1943, på Svanö förstås. Man kan också höra dem på en på det hela taget utmärkt LP, utgiven av ABF Mellannorrland (ABF 001). Skivtiteln är densamma som undertiteln på min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), nämligen ”Sånger om arbete, frihet och fred”. Och mycket riktigt innehåller LPn flera sånger som vann allmän spridning inom rörelsen genom min sångbok: ”We Shall Overcome”, ”Och vinden ger svar” (mycket fin här), ”Den svarta tuppen”. ”Släggan” (”If I Had a Hammer”) översattes av Jacob Branting direkt för min bok. I övrigt finns här visor av Sölve Forssell och Dan Andersson och utmärkta insjungningar av Theodorakis’ ”En sång om frihet” och av ”Internationalen”. Kören backas upp av fina musikarr och av fint spel. Min enda invändning är att några sånger låter lite för ”städade”. Martin Westerholm står för de talade introduktionerna.

Samma land men i en helt annan tid

Jag håller på att sammanställa mina gamla recensioner av Mikael Wiehes plattor till en text, som kanske kan bidra till helhetsbilden av honom.

Medan jag steg för steg lokaliserar de här recensionerna och sedan skriver av dem, hittar jag i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s), också helt andra saker som jag får lust att återpublicera: recensioner av dåtida böcker och dåtida musik, fortfarande värda att ta del av.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (17 oktober), ett kongressnummer, fastnar jag för och läser om det kåseri jag alltid publicerade på ledaruppslaget:

DET
HÄNDER

…att det kommer dagar av fullständig lycka.

Fredagen före kongressöppningen och kongressöppningsdagen var sådana dagar.

Människor är snälla och uppmuntrande. Säger vänliga saker om sånt som jag har skrivit.

Från Olof Palmes sekreterare, Ann-Marie Wilsson, anländer ett stort paket med skivor och sångböcker. Det är den norska arbetarrörelsens samlade utgåvor av arbetarsånger. Olof har varit i Norge och blivit imponerad av deras fina och levande sångtradition. (Jo, den är fin. Det kan inte ha varit på sina sånger som våra norska partivänner förlorade valet.) Och så har man kommit fram till att jag som sysslar mycket med sån här musik – skriver, ger ut sångböcker och så vidare – kanske kunde ha användning för materialet.

Från Cuba kommer Birgitta hem lagom till kongressen, brunbränd och full av intryck. (Hon har bland annat fått ett jättelångt samtal med Castro.) Med hem till vår gigantiska samling har hon fjorton LP med folkmusik och politiska sånger från Cuba.

* Och så kommer den musikaliskt helt enastående kongressöppningen på Konserthuset! Svanökören (och det fina bildspelet). Och så programmet efter pausen: Dompan, Bengt Hallberg och dom andra grabbarna – dom ser ut som medelålders gråsossar med kläder från Domus, säger Birgitta uppskattande. (Och dom spelar som gråsossar också. Det är jävligt fint att vara gråsosse!) Tjejerna – Sonya Hedenbratt som svänger som sin dubbla volym och så lillasyster Zetterlund, fru Åkerberg som hon själv säger. Tommy Körberg – vad bra han är nu, träffsäker, musikalisk – och Stefan Nilsson, nog allra bäst ändå. Han är ett av sin musikgenerations stora genier. (Jag har sagt det förr. Ni läser väl Spegeln?)

Thorstein Bergman och ”Internationalen” missar jag tyvärr. Jag måste gå ned och ställa mig i buffén för att hälla upp lättöl och plocka upp renklämmor.

På Hötorget efteråt är det nästan partimöte. Sakta strosar vi hem mot hotell Amaranten genom ett sensommarljumt Stockholm. I hotellhissen uppmanas vi att ställa om klockan. Det är vintertid.

Nästa morgon flinar Ingvar Carlsson i rummet bakom podiet: – Jag visste att en person skulle komma en timme för tidigt!

Vem? Jo, Olof Palme.

Birger Norman-skiva med Tor Bergner

Under Spegeln, Musik i samma nummer av Aktuellt i politiken (s) (16 1981, 17 september), där jag publicerade en ganska bred presentation av Birger Normans författarskap, skrev jag också om en LP, där Tor Bergner hade tonsatt och sjungit in dikter ur ”Speleka” och Martin Westerholm på ångermanländska hade läst in en rad dikter hämtade ur den här samlingen.

Bergner-Norman

Av Birger Normans ”Speleka”, Nya dikter på ångermanländska, har det också blivit en LP med samma namn (CEWE-RECORDS CW-3004, 1981). Det är Tor Bergner som står för tonsättningarna och som sjunger. Bergner har lyckats med en ovanligt hög andel av tonsättningarna. (Detta är inte ett omdöme om honom som kompositör utan ett konstaterande att tonsatt dikt långtifrån alltid blir lyckad.) ”Ensammen” hör till de lyckosamt tonsatta dikterna. ”Tjugondan” är ännu bättre. Till det kommer en rad dikter, lästa som de ska låta av Martin Westerholm: ”Lyse”, ”Kalase”, ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Klocka halvsex” och ”Poträtt” (ur ”Utanikring”).

Skaffa gärna både boken och skivan!