Melodikrysset nummer 17 2015

”Lyssna till ditt hjärta”, fast i dag inte på svenska, kände jag ju igen, men sen blev jag jätteförbryllad. Jag hade antecknat att låten var från Melodifestivalen 2006, och då var den ju inte med. Nej, 2001 var det Friends sjöng den.

Det kanske mer märkliga är att jag allra först inte kunde hitta årets vinnarmelodi i mitt musikminne. Men sen kom jag ju ändå på att det var ”Heroes” med Måns Zelmerlöw som spelades.

Det finns äldre svenska schlager som sitter som berg i mitt musikminne, förmodligen för att melodi och/eller refräng omedelbart fastnar.

Ett exempel ur dagens kryss är ”Drömmen om Elin”, en adaption av Carl Jularbo. I det fallet blir jag inte bortvirrad av att den sjungs på finska av Pekka Himanka.

Eller ta den gamla Jules Sylvain-schlagern ”Titta in i min lilla kajuta”. Den finns kvar i melodiminnet i insjungning av Sven-Olof Sandberg.

Och Evert Taube har jag allt av i ett par boxutgåvor, däribland även ”Ellinor dansar”. Fast i dag hörde vi den med Anna Lotta Larsson.

”Everywhere” (CD samt titellåt) med Sophie Zelmani har jag visserligen inte, men det var inte alltför svårt att höra, att det var hon som sjöng.

Jag gissar att en av dagens svårare frågor för många krysslösare var den med en låt av Louise Hoffstens pappa Gunnar, särskilt som låten som spelades har två titlar. När Perry Como spelade in den, fick den heta ”I Confess”. Men i svenskt original heter den ”Utan dig”.

Mycket lättare var det säkert för de flesta att känna igen ”We Are the World”.

”My Fair Lady”, ur vilken ”Med en gnutta flax” var hämtad, såg jag för egen del i samband med elevriksdagen 1959, men jag tror att den här musikalen fortfarande är relativt välkänd. I det här fallet skulle vi klara att översätta ”flax” till ”tur”.

Lasse Åberg, skaparen av ”Sällskapsresan” (1980), känner jag en smula – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning. Men jag är ju inte direkt ensam om att ha sett hans filmer.

Robert De Niro har ju inte gjort karriär främst som sångare, men många har säkert sett Martin Scorseses ”New York, New York” från 1971, där De Niro tillsammans med Liza Minnelli sjunger ”Blue Moon”.

Och sen var det bara dagens barnlåt kvar, som så ofta signerad Alice Tegnér: ”Mors lilla Olle”. Olle tycker mycket om blåbär och plockar sådana. Fast det är väl inte riktigt blåbärssäsong än, Anders Eldeman?

Själv ska jag under helgens lopp bekanta mig med vårt allra senaste barnbarn och samtidigt, lite försenat, födelsedagsgratulera hennes syster, storasyster numera, minsann!

Men dess förinnan ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater och se Stina Oscarsons ”Partiledaren som klev in i kylan”, byggd på Daniel Suhonens bok med samma namn.

Eurovisionsschlagern drar i gång

Jag älskar ju inte bara OD – för att återknyta till en aktuell debatt – och klassisk och annan seriös konsertmusik – se mina noteringar om konserterna i Musikens hus – utan också schlager. Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset.

Jag har som tidigare år följt den svenska uttagningen av Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest.

I kväll började serien av presentationsprogram i TV av de låtar som har vunnit de nationella uttagningsomgångarna. Mycket är förstås musikaliskt skräp, men några av de låtar som var med i dagens program hade i alla fall något extra, fast det där lilla extra var i de enskilda fallen av ganska olika karaktär.

Mitt forna hemland Estland fick högt betyg av den svenska jury som i studion bedömde låtarna och deras slagkraft, och, jo, den här låten höjde sig över mängden.

Själv gillade jag också Finlands bidrag, som utmanar genom att bryta konformismen.

Men sen kom kvällens stora överraskning, Australien. Se där, en tänkbar vinnarlåt.

Nu ligger ju Australien inte i Europa – men det gör ju inte Israel heller. Så kanske hamnar nästa eurovisionsschlagerfinal på andra sidan jordklotet, down under.

Vårkonsert med Orphei Drängar

Också i år gick vi på ODs vårkonsert, som vanligt i universitetsaulan. Och som vanligt hälsade vi på gamla bekanta, hemmahörande i det akademiska Uppsala. När vi efter konserten stod i södra porten, passerade och hejade bland andra Stefan Parkman, känd körledare här i staden – sa också sitt namn i förbifarten. Det behöver han verkligen inte göra – vi har träffats i ganska många olika sammanhang.

I motsats till capricerna är vårkonserten, även om presentatören, Mark Levengood, presterade både mycket personliga och mycket roliga inledningar, en mycket traditionell körkonsert. Och mycket riktigt hördes i inledningen bland annat Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln…”).

Men vintern var också närvarande i denna vårkonsert i april, till exempel genom Bjarni Thorarensens ”Winter” med musik av Robert Sund – Birgitta berättade senare, att hon hade berömt Robert vid den påföljande middagen på Norrlands nation. (Birgitta är så kallad moster i OD.)

Men det fanns mycket annat att musikaliskt också glädja sig åt under den här konserten, till exempel ”Tyger! Tyger! Burning Bright”, en text av William Blake (som jag har läst en del av), tonsatt av Brian Hughes.

Särskilt skulle jag vilja framhålla det finska stråk som fanns i den här vårkonserten: ”Etelä-pohjolainen piirilaulu”, en sydösterbottnisk ringdans av Toivo Kuula, Ole Eklunds och Lasse Mårtensons ”Jurmo” och så två sånger av Jean Sibelius, ”Sortunut ääni” (Vad har brutit tonens välde), en text ur ”Kanteletar”, och så ”Terve kuu” (Måne hell), en text ur ”Kalevala”.

Cecilia Rydinger Alins ledning av OD var som vanligt mästerlig.

* * *

Birgitta berättade sen, när hon kom hem från den efterföljande middagen på Norrlands, att hon hade placerats bredvid Mark Levengood och då bland annat hade berömt hans djärva och vackra klädsel, först en guldfärgad, sedan (vid middagen) en röd frack.

Mark Levengood kontrade med att säga att det Birgitta hade på sig såg ut att vara en nobelklänning. Birgitta berättade då att hon faktiskt hade haft den här tudelade skapelsen vid en kungamiddag, en obligatorisk del av nobelfestligheterna.

Melodikrysset nummer 16 2015

I dag innehöll Melodikrysset ganska mycket musik som jag inte var bekant med och som jag alltså måste identifiera med hjälp av nätet, och jag syftar då inte på Elvis Presley’s ”Kiss Me Quick” – det senare skulle ge ordet snabb – på finska.

Frida Appelgren (även känd som Muranius) minns jag i och för sig med melodifestivalbidraget ”Upp o hoppa”, men hennes ”Dunka mig gul och blå” – märklig titel – från 2008 tror jag att jag aldrig hade hört förut.

Britt Ekland känner jag förstås till som skådespelerska, men inte visste jag att hon också hade spelat in något på skiva, ”Do It To Me”.

Att dansband inte är mitt Gebiet vet ni ju, så inte heller Curt Haagers – och inte kände jag till ”Vägen till Paradiset” och ”Guardian Angel”. Fast Eldeman hjälpte oss ju att identifiera det söka ordet.

Och aldrig har jag sett ”You’ve Got a Mail” / ”Du har mail” heller. Själv skriver jag det för övrigt på svenskt maner, mejl. Fast Sinead O’Connor har jag ingenting emot.

”Triumfens ögonblick” har jag heller inte sett, men jag känner till Vangelis (Evangelos Odysséas Papathanassiou). Men jag är osäker på om jag har hört ”Chariots of Fire” tidigare.

Sylvia Vrethammar har jag hört, till och med live på en socialdemokratisk valupptakt. Och jag såg och hörde henne med ”Trivialitet” i Melodifestivalen 2013. Vidare minns jag att Stig Nahlbom och Åke Cato i Expressen en gång i världen döpte om henne till Vresiga Sylthammar.

Åke Cato har jag i min blogroll (liksom han har mig i sin), så jag följer honom fortfarande. För mig var han inte svår att känna igen i dialogen med Sven Melander – herrarna brukade uppträda tillsammans i TV under namnet Werner och Werner.

Ett äldre nummer från revyscenen är Jules Sylvains ”Jag är ute när gumman min är inne”.

Förr i världen gick de bästa låtarna i Eurovision Song Contest att komma ihåg – de blev örhängen. Ett exempel, från 1979, är det israeliska bidraget ”Hallelujah”. Det sjöngs av Gali Alari och Milk and Honey, vilket senare betyder honung.

Fast vi avslutar redovisningen med England.

Jag har allt av The Beatles i mina skivhyllor, således också ”Something”, på svenska Någonting.

Och Lasse Dahlqvist drogs också åt det engelska, åtminstone engelska. flottan som hade siktats vid Vinga. Fast egentligen var det väl hans göteborgskor, Ada och Beda, som drogs till den eller kanske snarare engelsmännen ombord.

I eftermiddag ska jag på konsert med OD, Orpehei Drängar, här i Uppsala.

Amerikanskt i Konserthuset

När jag gick längs Vakslagatan mot Uppsala Konsert och Kongress, slog vädret om till rasande hagelstorm. Då jag nästan var framme vid Vaksala torg, fångade en häftig vindby min keps, som hamnade på gatan. Och när jag böjde mig ner för att ta upp den, fick hagelstormen även mig att falla omkull. Plötsligt låg jag hjälplös på rygg i is- och lersörjan, men vänliga människor strömmade till och hjälpte mig upp. Jag kom inte fysiskt till skada, men i dag har jag borstat och borstat rocken för att få bort alla nu intorkade lerfläckar från ryggen och ärmarna.

Efter fallolyckan tog jag mig in i Konserthusets värme och väntade in de övriga i vårt sällskap. Först kom Birgitta tillsammans med Inger – Bengt var den här gången i Härnösand för föredrag. Sen kom, från Stockholm, Anna med sin dotter Amanda. Amanda är starkt musikintresserad och hade för kvällen fått överta morfar Bengts säsongkort.

Inger hade före konserten bokat bord för fem i Konserthusets restaurang, och om buffén där finns bara gott att säga.

* * *

Kvällens konsert med Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi hade amerikanskt tema och hade getts rubriken ”Från nya världen”, och då anar ni, att Antonin Dvořáks kända verk från 1893 spelades. Dvořák, annars tjeck, kallades mycket riktigt till USA för att vitalisera musiklivet där och arbetade där under åren 1892-1895. Vad jag förstår, inspirerades han av det nya landet men längtade samtidigt hem, och båda de här miljöerna har satt spår i musiken. Jag är ganska bevandrad i amerikansk folkmusik och faktiskt även religiös musik, och jag kände omedelbart, redan i inledningen, igen inlånet ”Swing Low, Sweet Chariot”.

Flera temata återkommer i den här musiken, och orkestern spelade ljuvligt.

Det här verket har jag förstås hört förut, däremot inte de två verk som spelades före pausen.

Konserten började med ”Made In America” (2005) av Joan Tower (född 1938 och fortfarande i livet). Det rör sig om ett modernt verk, i vissa avseende ovant för örat – men även i det här fallet finns ett traditionellt inlån: ”America the Beautiful”. Den har jag i min skivsamling med Pete Seeger.

Aaron Copland (1900-1990) komponerade sin balett ”Appalachian Spring” till koreografen och dansaren Martha Graham. Också det här är spännande musik, men man skulle förstås vilja höra den tillsammans med balett för att på så sätt ta del av den i rätt sammanhang. Märkligt nog spökar en religiös folksång även i det här verkets slut: ”Simple Gifts”.

På de utsattas sida

Phil Ochs (1940-1976) ställde sig konsekvent på de utsattas och de utstöttas sida, varje sådan grupp inte någon majoritet men sammanlagt en förfärande stor andel av USAs befolkning. I motsats till den så kallade tysta majoriteten vägrade han att blunda för slum, fattigdom, våld, rasism och annat sådant.

Han skrev en sång om det här, ”Outside a Small Circle of Friends”. Avsnittet om marijuana hör inte till det ja själv gillar, men tidstypiskt är det ju onekligen.

Outside a Small Circle of Friends

Amerikansk originaltext oh musik: Phil Ochs, 1968

Oh, look outside the window
There’s a woman being grabbed
They’ve dragged her to the bushes
And now she’s being stabbed

Maybe we should call the cops
And try to stop the pain
But Monopoly is so much fun
I’d hate to blow the game

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Ridin’ down the highway
Yes, my back is gettin’ stiff
Thirteen cars are piled up
They’re hangin’ on a cliff

Now maybe we should pull them back
With our towin’ chain
But we gotta move and we might get sued
And it looks like it’s gonna rain

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Sweatin’ in the ghetto
With the colored and the poor
The rats have joined the babies
Who are sleepin’ on the floor

Now wouldn’t it be a riot
If they really blew their tops?
But they got too much already
And besides we’ve got the cops

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Oh, there’s a dirty paper
Using sex to make a sale
The Supreme Court was so upset
They sent him off to jail

Maybe we should help the fiend
And take away his fine
But we’re busy reading Playboy
And the Sunday New York Times

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Smokin’ marihuana
Is more fun than drinkin’ beer
But a friend of ours was captured
And they gave him thirty years

Maybe we should raise our voices
Ask somebody why
But demonstrations are a drag
Besides we’re much too high

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Oh, look outside the window
There’s a woman being grabbed
They’ve dragged her to the bushes
And now she’s being stabbed

Maybe we should call the cops
And try to stop the pain
But Monopoly is so much fun
I’d hate to blow the game

And I’m sure
It wouldn’t interest anybody
Outside of a small circle of friends

Den finns först på LPn ”Pleasures of the Harbor” (A & M AML 913, 1967 (återutgiven som CD år 2000), sedan på LPn ”Live Again!” (Rockhead 3249 1973), inspelad vid en livekonsert i Lansing, och även på dubbel-LPn ”Chords of Fame” (A & M SP-4599, 1974. På CD hittar man den på ”The War Is Over – The Best of Phil Ochs” (A & M 5215 DX 003704, 1988), ”There And Now – Phil Ochs Live In Vancouver 1968” (Rhino R2 70778, 1990), ”Phil Ochs American Troubadour” (A & M 540728-2, 1997) och i 3 CD-boxen ”Farewells & Fantasies” (Rhino R2 73518, 1997).

Märk att Jacob Branting i sin svenska övesättning ”En svag minoritet”, publicerad i ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (Författarcentrum, 1971) har hoppat över strofen om marijuana:

En svag minoritet

Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1968 (”Outside a Small Circle of Friends”)
Svensk text: Jacob Branting, 1971

Å titta ner på gatan där en kvinna förs med våld
till snåren i planteringen och där är hon nog såld
Kanske kunde vi ha ringt polis eller gått ner
men varför lägga näsan i allt otrevligt man ser.

Nej sånt där kan inte vad jag vet
engagera mer än en svag minoritet.

När jag körde motorvägen, ryggen kändes stel
såg jag tretton bilar som kört av eller fått fel
Kanske kunde vi ha stannat, hjälpt dem eller så
Men det blir förhör, det är bäst man kör, och det skymmer redan på.

Nej sånt där kan inte vad jag vet
engagera mer än en svag minoritet.

Fattiga och negrer går och svettas i sin slum
där råttorna och barnen har det trångt i samma rum
Visst vore det fantastiskt om dom en dag sopa’ rent
men händer nåt då får snuten brått och det börjar bli sent.

Nej sånt där kan inte vad jag vet
engagera mer än en svag minoritet.

En sång om studentrevoltens USA

Studentrevolten i USA började på allvar i mitten av 1960-talet och medförde bland mycket annat att amerikanska studenter attraherades av och anslöt sig till olika vänsterrörelser. Phil Ochs (1940-1976) gav i flera av sina sånger uttryck för den här strömningen. På LPn ”I Ain’t Marching Anymore” ser man honom sittande på gatan med ett nerrivet Barry Goldwater-plakat, och på den ganska skamfilade och ruffiga väggen bakom honom ser man ett ditmålat fredsmärke. Utöver titellåten hittar man på den här LPn bland annat ”Draft Dodger Rag”. På LPn ”All the News That’s Fit To Sing” hittar man låtar som ”Talking Vietnam” och ”Talkning Cuban Crisis”. Och på baksidan av LPn ”Phil Ochs In Concert”, där man bland annat hittar ”Santo Domingo”, återges åtta dikter av Mao Tse-Tung och så en retorisk fråga från Phil Ochs: ”Is This the enemy?”.

Också i hans sång ”I’m Going To Say It Now” nämns Mao med sympati – men egentligen definierade sig Phil Ochs så småningom som trotskist. För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad olika grenar i den amerikanska studentrevolten definierade sig som – jag tror inte att kunskapen i den här studentrörelsen om de olika ismerna, framför allt deras praktik, var våldsamt stor. Snarare blir jag uppiggad av att den amerikanska konformismen och amerikanarnas lust att vara cops of the world utmanades.

Här kommer alltså en Phil Ochs-sång i den andan:

I’m Going To Say It Now

Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1965

Oh, I am just a student, sir
And only want to learn
But it’s hard to read through the risin’ smoke
From the books that you like to burn

So I’d like to make a promise
And I’d like to make a vow
That when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

Oh, you’ve given me a number
And you’ve taken off my name
To get around this campus
Why, you almost need a plane

And you’re supporting Chang Kai-Shek
While I’m supporting Mao
So when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

I wish that you’d make up your mind
I wish that you’d decide
That I should live as freely
As those who live outside

’Cause we also are entitled
To the rights to be endowed
And when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

Ooh, you’d like to be my father
You’d like to be my dad
And give me kisses when I’m good
And spank me when I’m bad

But since I’ve left my parents
I’ve forgotten how to bow
So when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

And things they might be different
If I was here alone
But I’ve got a friend or two
Who no longer live at home

And we’ll respect our elders
Just as long as they allow
That when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

I’ve read of other countries
Where the students take a stand
Maybe even help to overthrow
The leaders of the land

Now I wouldn’t go so far to say
We’re also learnin’ how
But when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

So keep right on a-talkin’
And tell us what to do
If nobody listens
My apologies to you

And I know that you were younger once
’Cause you sure are older now
And when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

So I am just a student, sir
And only want to learn
But it’s hard to read through the risin’ smoke
From the books that you like to burn

So I’d like to make a promise
And I’d like to make a vow
That when I’ve got something to say, sir
I’m gonna say it now

”I’m Going To Say It Now” är skriven 1965 och kom först på Phil Ochs’ LP ”Phil Ochs In Concert” (Elektra EKS 7310, 1966). Den kom sedan även på dubbel-LPn ”Chords of Fame” (A & M Records SP-4599, 1974). Den finns också på samlings-CDn ”There But For Fortune” (Elektra 960832-2, 1989) och i 3 CD-boxen ”Farwells & Fantasies” (Elektra Traditions R2 73518, 1997, distribution Rhino).

En svensk version, signerad Jacob Branting, ”Här och nu”, fanns med i ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (Författarcentrum, 1971):

Här och nu

Amerikansk originaltext oh musik: Phil Ochs, 1965 (”I’m Going To Say It Now”)
Svensk text: Jacob Branting, 1971

Jag är bara studerande, sir, och kunskap är mitt mål,
men jag läser dåligt i bolmet från de böcker ni bränt på bål,
så en sak vill jag lova er, och det lovar jag och svär,
att när jag har något att säja, sir, då bir det nu och här.

Ni har gett mej ett nummer och mitt namn det tog ni bort.
På universitetet går min mesta tid till sport,
och ni stöder alltid Chiang Kai Check, men Mao är mej mer kär,
så när jag har något att säja, sir, då blir det nu och här.

Ni vill helst vara en far för mej som på en fders vis
kan kyssa mej om jag är snäll men annars ge mej ris.
Men om jag flyttat hemifrån är jag emot sånt där,
så när jag har något att säja, sir, då blir det nu och här.

Om jag vore ensam vore det nog annorlunda men
jag har ett par tre vänner som har lämnat sina hem.
Vi vördar våra föräldrar och det enda jag begär
är att när jag har nåt att säja, sir, då blir det nu och här.

Och jag har läst om länder där studenter trycker på
och till och med hjälpt till att tvinga ledarna att gå.
Nu vill jag inte påstå alls att det är sånt vi lär,
men när jag har något att säja, sir, då blir det nu och här.

Så fortsätt ni att prata och att ge oss goda råd,
men lyssnar ingen på er vill jag säja er förlåt,
för ni har varit ung och mot ny barndom nu det bär,
så när jag har något att säja, sir, då blir det nu och här.

Phil Ochs om mexikanska säsongarbetare i Californien

Phil Ochs (1940-1976) var inte bara sångagitator – han skildrade i sina sånger också på ett mänskligt plan olika delar av amerikanskt samhällsliv. Ett exempel är sången ”Bracero”.

Bracero kallas de mexikanska säsongarbetare som kommer över till Californien för att skörda frukt. I den här sången får den mexiknske migranten ett ansikte och ett liv.

Bracero

Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1965

Wade into the river, through the rippling shallow water
Steal across the thirsty border, bracero
Come bring your hungry bodies to the golden fields of plenty
From a peso to a penny, bracero

Oh, welcome to California
Where the friendly farmer will take care of you

Come labor for your mother, for your father and your brother
For your sisters and your lover, bracero
Come pick the fruit of yellow, break the flower from the berry
Purple grapes will fill your belly, bracero

Oh, welcome to California
Where the friendly farmer will take care of you

And the sun will bite your body, as the dust will draw you thirsty
While your muscles beg for mercy, bracero
In the shade of your sombrero, drop your sweat upon the soil
Like the fruit your youth can spoil, bracero

Oh, welcome to California
Where the friendly farmer will take care of you

When the weary night embraces, sleep in shacks that could be cages
They will take it from your wages, bracero
Come sing about tomorrow with a jingle of the dollar
And forget your crooked collar, bracero

Oh, welcome to California
Where the friendly farmer will take care of you

And the local men are lazy, and they make too much of trouble
Besides we’d have to pay the double, bracero
But if you feel you’re fallin’, if you find the pace is killing
There are others who are willing, bracero

Oh, welcome to California
Where the friendly farmer will take care of you

”Bracero” är skriven 1965 och kom först på Phil Ochs’ LP ”Phil Ochs In Concert” (Elektra EKS 7310, 1966). Den finns också på samlings-CDn ”There But For Fortune” (Elektra 960832-2, 1989) och i 3 CD-boxen ”Farwells & Fantasies” (Elektra Traditions R2 73518, 1997, distribution Rhino).

”Bracero” var en av de sånger Jacob Branting tolkade till svenska i foldern ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (Författarcentrum, 1991):

Bracero

Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1965 (”Bracero”)
Svensk text: Jacob Branting, 1991

Smyg dig ner i floden
genom vattnets mörka krusning
över grnsens torra strandbädd,
bracero
För hit din kropp som hungrar
till de rika gyllen fälten
från en peso till en penny,
bracero

Väl mött i Kalifornien där de ädla odlarna
ska ta hand om dig

Arbeta för din moder
för din fader och din broder
för din syster och din kära,
bracero
Kom plocka gula frukter
repa bärena från klasen
blåa druvor fyller magen,
bracero

Väl mött…

Californiens män är lata
och så bråkar de om pengar
dubbel lön får vi betala,
bracero
men om du tror du stupar
och att vi tar livet av dig
finns det andra som vill jobba,
bracero

Väl mött…

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran Persson – Anna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.