Sommar i P1 med Paul Svensson

Jag är numera ganska sällan i Stockholm. På den tiden då jag arbetade där besökte jag ofta olika kulturinstitutioner och provade gärna nya oh omskrivna restauranger, men jag har aldrig varit på Fotografiska museet eller ätit på Paul Svenssons restaurang där, vilket nog mest har att göra med att de öppnades först efter min pensionering.

Men eftersom jag är intresserad av mat, har jag med intresse hört på Svenssons program i serien ”Sommar”. Min sympati för honom väcks också av hans kärlek till mormors raggmunkar.

Jag håller med honom även om det han säger tidigt i sitt sommarprogram: Alldeles för mycket mat slängs oanvänt, ibland för att man har lagat alldeles för mycket av något, ibland för att man inte vill återanvända, ibland för att man inte vill frysa in.

Det ska, vilket Svensson är inne på, bli intressant att se, hur årets heta sommar med dess katastrofala följder för både odling och djurhållning samt rimligen också höjda priser ändrar på konsumtionsmönster och det lättvindiga kastandet av fullt användbar mat, möjligen också ökar intresset för egenodlad mat, det sista dock avhängigt av att det finns tillräckligt med vatten för bevattning.

Paul Svensson har gjort sig känd som mästerkock och har också prisbelönats för sin kokkonst, och jag gillar hans grundattityd: att pröva sina vingar är viktigare än att vinna. Ändå har han deltagit i kocktävlingar. Han säger där att han testar sina gränser, för övrigt inte utan framgång.

Jag gillar också hans filosofi att använda säsongens grönsaker.

Jag äter gärna kyckling men inte för att ersätta kött, vilket han argumenterar för – i dag har jag för övrigt ätit välstekt fläsk med kokt färskpotatis och löksås.

Han för sin del vill revolutionera vår mathållning genom att använda också grönsaker som handeln av estetiska skäl sorterar bort och genom att använda växter och växtdelar som vi i dag inte använder.

Kanske kommer vi att tvingas göra det, men det är ju inte säkert att det i längden hjälper. Problemet kan ju också vara att människorna håller på att bli alldeles för många och att alla dessa människor exploaterar och hägnar in en alldeles för stor del av planetens yta. Det sista sagt under fullt medvetande om att jag skulle vilja inhägna vår egen trädgård md ett så högt stängsel, att rådjuren inte kunde äta upp vår sallad, våra rosenknoppar och annat på tomten som de finner matnyttigt.

Det urval av musik Paul Svensson har gjort för sitt ”Sommar” är imponerande: Aretha Franklin med ”Respect”, Sting med ”Fields of Gold”, Robyn och Kleerup med ”With Every Heartbeat”, The Cranberries med ”Dreams”, Toto med ”Africa”, Magnus Carlsson med ”Jag ber dig”, Duran Duran med ”Wild Boys”, ”Kayama” med Adiemus och London Philharmonic Orchestra, Pink Floyd med ”High Hope”, Kate Bush med ”Wuthering Heights”, Elton Johns ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen”, The Pointer Sisters med ”Jump (For My Love)” och Laleh med ”En stund på jorden”.

Sommar i P1 med Emma Molin

Jag känner inte till Emma Molin, men när jag har lyssnat på hennes ”Sommar”, anar jag, att jag åtminstone borde ha tagit del av ”Ladies Night” med ”Grotesco” i SvT. Av SvTs presentation lär jag mig, att hon är komiker, skådespelare och manusförfattare, och efter att ha lyssnat på hennes sommarprogram förstår jag att den här fortfarande inte lastgamla damen är en lysande begåvning.

Av hennes egen presentation av sig själv förstår jag dock att hon inte föddes med den talang hon ger prov på i radio. Och lättare blev det heller inte av att ett råd man fick var att inte fråga så mycket.

Huruvida hon hölls tillbaka av en barndom på missionsskola vet jag inte, men hon berättar i sitt program om ett senare och fullständigt misslyckat föredrag inför klassen, där läraren tyckte att hon fick lov att skärpa sig nästa gång.

Och det har hon ju sedan gjort med råge. Och eftersom det här programmet i så hög grad lever på detaljer och nyanser, tycker jag att ni kan lyssna själva.

Till det intressanta med hennes sommarprogram hörde också att hon så tydligt tog ställning för Me too-rörelsen, detta med argumentet att den stärker kvinnornas lust att ta plats.

Musiken i det här sommarprogrammet utgjordes av en bra blandning av gammalt och nytt.

Jag, gamle man, gladdes att få höra Ella Fitzgerald (”Undecided”), Magnus Uggla, The Real Group & Anders Eljas (”Jag vill göra allt”), Marianne Antonson, The Pelokhomo, Sipho Mbele, Sipho Nyumalo och Wings Segale (”Blomster i Soweto”), Nina Simone och Sammy Lowe (”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free”), Rihanna (”Desperado”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Sommar i P1 med Jack Vreeswijk

Jag har en tämligen komplett samling skivor med Cornelis Vreeswijk, har också hört honom live, och min hustru har haft honom med på en socialdemokratisk valturné. Jag fick honom till och med att ställa upp i juryn till en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s). Som många andra artister stod han under en period längre till vänster, men han återvände till socialdemokratin, det parti han under sin studietid på Socialinstitutet hade organiserat sig i (i det dåvarande Studentförbundet). För egen del var jag med om att ge ut några LP-skivor med honom på det kortlivade rörelseägda skivbolaget a disc.

Socialdemokratiska kvinnoförbundets kritik av någon av hans sångtexter, som inte var tillräckligt jämställdhetspräglad, kan ha bidragit till att få honom att åter byta skivbolag, men själv tror jag att det som flera gånger fick honom att söka sig till nya skivutgivare mest hade med hans ständiga penningnöd att göra. Han fick aldrig riktigt ordning på ekonomin och gjorde för övrigt också många andra misstag.

Han klarade heller inte av relationer till kvinnor, bland dem mamman till Jack Vreeswijk, som är hans son. Förhållandet till sonen blev också frostigt när denne kritiserade sin farsa, och Cornelis gjorde Jack arvlös. De pengar Cornelis lämnade efter sig och som senare har rullat in hamnade i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne, och Jack hörde till dem som, alltså efter pappans död, fick ett av minnesfondens stipendier. Sonen berättar i sitt sommarprogram en ganska rolig historia om när han efter en sådan stipendieutdelning på den efterföljande mottagningen på en krog söktes upp av det årets pristagare, Olle Adolphson, som kom fram till honom och ville bjuda på en drink. Det blev sen flera, alla betalda med prispengar från Cornelis’ fond.

Många ser ju Cornelis och Fred Åkerström som ett slags par från sextiotalets visvåg, och det var mycket riktigt den redan etablerade artisten Fred som presenterade Cornelis för en inflytelserik person (Anders Burman) i skivbranschen. Men Fred gled själv mycket långt åt vänster och tyckte inte att Cornelis riktigt hängde med. Enligt Jack Vreeswijk blev det rent av slagsmål mellan de här två vid visfestivalen i Västervik.

Mot den här bakgrunden är det intressant att Jack har blivit kompis och turnerat med Freds dotter, Caisa Stina Åkerström, enligt min mening för övrigt en vida bättre sångartist än Jack Vreeswijk. Och det handlar inte om en parrelation. Jack är gift med och har barn med en annan kvinna och de bor numera i Skåne.

Det sista känns märkligt mot bakgrund av den stockholmska Jack Vreeswijk pratar, också i det här aktuella sommarprogrammet.

Och själv har han fått bättre ställt genom att sjunga farsans visor.

Det finns alltså en del hörvärt i Vreeswijk juniors ”Sommar”, även om det blir alldeles för mycket av kronologiskt rabblande med årtal och allt.

Hans skivval i programmet är, trots att det är begränsat, värt att lyssna på.

Han börjar med Cornelis Vreeswijks ”Hajar’u de då Jack”, fast här med Britta Persson. Cornelis själv får, kanske lite överraskande, sjunga Alvar Krafts ”En fattig trubadur” (”Du kan ingenting ta med dig dit du går”).

Med vännen och trätobrodern Fred Åkerström får vi höra Evert Taubes ”Fragancia”, med hans dotter Caisa Stina Åkerström ”Röd”.

Men han spelar utländska artister också, till exempel Nina Simones versionj av ”I Love You Porgy” ur George Bernsteins ”Porgy And Bess” och två låtar med Jacques Brel: ”On n’oublie rien” och, ännu roligare eftersom Brel normalt inte sjöng på nederländska, ”Mejn vlakke land”. Vi får också höra brasilianskan Sylvia Telles’ insjungning av Antonio Carlos Jobims ”Samba do avião”.

Inte heller Jack Vreeswijk berättade vad han spelade. Jag har själv tidigare hört ganska mycket av det han spelade, men det finns i dag ganska många yngre som inte kan mycket om den här musiken.

Sommar i P1 med Jonatan Unge

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i Bellmans ”Nå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.

Melodikrysset nummer 32 2018

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Sommar i P1 med Rebecka Scheja och Fiona Fitzpatrick

Dagens ”Sommar” gjordes av två unga damer, Rebecka Scheja, 29, och Fiona FitzPatrick, 32. Jag känner till deras fäder, Staffan Scheja respektive Greg FitzPatrick, mycket bättre – den förste som pianist, den andre som proggmusiker – men också de båda döttrarna har kommit att ägna sig åt musik fast av ett helt annat slag, som artister, producenter och låtskrivare. När jag googlar på deras namn, hittar jag också ytterligare uppgifter om Fitzpatrick: Hon har varit juniormästare i klättring och vice ordförande i SECO, Sveriges elevers centralorganisation.

Exakt hur de här två kom i kontakt med varann och började samarbeta vet jag inte, men de har kommit att bli ett samarbetspar i nöjes- och sen skivvärlden. De arbetade till att börja med som discjockeys men började sen också producera egen musik, elektronisk pop. Vad jag har förstått, bland annat av deras gemensamma sommarprogram, är att de delar värderingar, livssyn och politisk grundsyn. Det senare betyder i deras fall att de är socialister. Det är jag också, demokratisk socialist, men det hindrar inte att jag tycker att det inte finns något rimligt försvar för att Fiona vid ett offentligt framträdande relativt nyligen bar en tröja med hammaren och skäran på bröstet.

Men kanske gör de sånt här främst för att chockera och få uppmärksamhet. Jag är själv republikan men har i en av de roller jag har haft i livet haft ganska mycket kontakt med kungahuset och då aldrig känt mig frestad att demonstrera. Rebecka och Fiona var vid ett tillfälle inbjudna till polarprisutdelningen och hamnade då relativt nära kungen samt frestades då att kasta brödsmulor på honom, vilket ledde till att de visades ut av SÄPO.

Nu innebär det här inte att de generellt har dåligt omdöme. När de av ett amerikanskt skivbolag inbjöds att medverka på en video och det visade sig att de då skulle vara klädda i BH och trosor samt inte heller offentligt fick lufta avvikande åsikter, kom de fram till att de själva ville ha full kontroll över det de gjorde.

Och eftersom de också själva hade erfarenheter av kladdande och kåta män, kände de befrielse, ja entusiasm över Me too-kampanjen när den kom. Kvinnor ska varken behöva oroa sig för att de är för tjocka eller smala. Det ska heller inte vara så att framgångsrika män backas upp i samhället, medan de mycket få kvinnor som lyckas blir ifrågasatta. Fiona säger: Jag är feminist så det skriker!

I övrigt skildrar de sitt turnéliv, allt ifrån Las Vegas till Emmaboda, och livar upp sin reseberättelse med att berätta om den gången då bilen havererade. De delar också ut en del goda råd, sådant som att äta regelbundet, vara stylade och snygga på bild, vårda vänrelationer och att läsa på, sätta sig in i sakfrågor.

De spelar en mängd musik på skiva, låtar, artister och band som jag inte kan just någonting om.

Det senare gäller också deras egen ”Clara”.

Men de öppnar med Lena Ph och ”Dansa i neon”. Och så får vi höra ”Strawberry Fields Forever”, fast inte med The Beatles utan med The Candy Flip. Märk att candy flip ursprungligen var beteckningen på illegala droger som extasy och LSD.

Sommar i P1 med Anna Hedenmo

Anna Hedenmo är en mycket rutinerad journalist, känd av väldigt många genom medverkan och programledarskap i till exempel ”Rapport”, ”Aktuellt”, ”Min sanning” och ”Agenda”. Numera är hon ocksaå ordförande i Publicistklubben.

Som nästan alla i hennes ställning har hon blivit ifrågasatt för vissa jobb, men vem blir inte det?

Det fanns naturligtvis ett och annat i hennes ”Sommar” i P1 i dag, som man kan sätta frågetecken för, men själv tyckte jag att hon lite för lätt gled över det personliga. Det kan man förstås göra, men då ska man vara konsekvent när man själv uppträder i intervjuarens roll. I hennes fall skulle det ha inneburit att hon inte kunde ha ställt de riktigt brännande och svåra frågor hon ställde till Henning Mankell i en TV-intervju. Mankell försökte få henne att avstå från djupt personliga frågor, till exempel hans förhållande till en son som han efter en skilsmässa egentligen inte personligen hade träffat. Till slut fick hon Mankell att medge att han hade svårt att kommunicera med barn – hon hade vunnit Mankells förtroende.

Hon såg också problem med Me too-kampanjen, som hon först tyckte var befriande: hade själv upplevt skillnader i moral och beteende under sitt liv och yrkesliv och tyckte att livet hade blivit lättare för kvinnor. Och ett problem med kampanjer är att alla springer åt samma håll.

Hon är själv i den åldern att hon har vuxit upp under den sexuella revolutionen, berättar om en sommarresa hon och en väninna, båda ganska unga tonåringar, gjorde till Portugal, där de träffade killar som det verkade bli också något bestående med och drack drycker som nog inte var lämpliga för tjejer i deras ålder. Men det sprack förstås, utan att det blev några djupare sår.

Senare har hon också skilt sig från den man hon har två döttrar med.

Fast allt det här är skildrat i en kåserande ton, ganska långt från den självbekännelse hon tvingade Mankell till.

Hon är även – av mer begripliga skäl – försiktig med att redovisa egna politiska värderingar, men vi får en antydan om att pappan, som så småningom också skildes från hennes mamma, nog var socialdemokrat, i vart fall att klasstillhörighet inte är något man bara tvättar av sig.

Hon driver vidare tesen att människor försöker prångla ut en förskönad och idylliserad bild av sig själva och sina liv. Det finns en fullständigt falsk bild av hennes mamma styrandes pappans motorbåt. Trots att mamma avskydde den här båten ler hon på fotot. Och av farmor och farfar finns ett svartvitt foto från 1929, där de poserar tillsammans med två kristallvaser trots att det lilla de ägde inte var något att yvas över.

Som journalist har hon mött politiker, som, också de, har försökt styra bilden av dem själva.

Hon berättar om en intervju hon och Mats Knutsson gjorde med Anna Kindberg-Batra medan hon fortfarande var moderatledare. Kindberg-Batra gjorde sitt bästa för att inte svara på frågan hur Moderaterna vid en kommande regeringsbildning skulle ställa sig till någon form av sakpolitisk överenskommelse med Sverigedemokraterna, och Batra förnekade till slut att något sådant var aktuellt. Fast sedan ändrades ju det här ställningstagandet.

Det hon berättar om Stefan Löfven är inte ett lika tydligt exempel, men jag tror nog att de flesta väljare föredrar att partier i valrörelser står för sin egen ideologi och sakpolitik, dock – när valresultatet väl föreligger – begriper att man då söker kompromissöverenskommelser med partier som står ens eget rimligt nära.

Jag gillar också Anna Hedenmos skivval, både i sig och för att de valda skivorna ofta passar just där de spelas: Duke Ellington och John Coltrane i Ellingtons ”In a Sentimental Mood”, Paul Simon och Art Garfunkel i ”America”, ”Staying Alive” med Be Gees, ”800 grader” med Ebba Grön, ”Wild Is the Wind” med David Bowie, ”Love On Top” med Beyoncé, ”Both Sides Now” med Joni Mitchell, ”I Can Buy You” med Nina Persson och A Camp, ”The Chain” med Fleetwood Mac och ”The Good Life” med Marie Fredriksson.

Och tack för att de spelade skivorna och artisterna presenterades.

Sommar i P1 med Björn Jakobson

Redaktionen för ”Sommar” i P1 tycks ha något slags kvoteringssystem för urvalet av dem som får göra sommarprogram: några från idottsvärlden, några företagare och så vidare. Och så får det inte bli politisk snedbalans, allra minst ett valår.

I dag gjordes ”Sommar” av en man som kommer från företagsvärlden, Björn Jakobson. Han har, tillsammans med svägerskan Elsa Jakobson, med stor ekonomisk framgång drivit Babybjörn, ett företag med bärselar och andra babyprodukter som försäljningsobjekt. Men han har andra intressen också. En del av sina vinstpengar – han är nu 83 år – har han använt till att tillsammans med hustrun, Lillemor, starta och driva Artipelag, ett arkitektritat kulturhus vid Baggensfjärden på Värmdö, ett center för konst och musik.

Jakobson börjar med att teckna sin bakgrund. Han minns hur det var när andra världskriget bröt ut och minns också finska krigsbarn, placerade i Sörmland, tecknar även bilder av farfar som var poliskommissarie i Stockholm och pappa som hade en bredare utbildning men först vid 50 års ålder skaffade sig sin första radio med skivspelare.

Det här illustrerar sonen med Vasaloppet och Barnens brevlåda med den legendariske Sven Jerring, i det senare fallet med uppspelning av ett inslag. Det konkretiserar berättelsen om hans liv, men på minussidan finns att det samtidigt blir lite för detaljerat.

Hur som helst känns det skönt att han inte skönmålar sitt eget liv. Han talar öppet om sina svårigheter i skolan, bland annat sin ordblindhet, och nämner från sin senare karriär även sådant som floppar och konkurshot. Helt uppenbart var han ganska duktig på att ragga kunder, även om det ibland, som i fallet NK, krävdes både list och uthållighet för att nå framgång.

Jag uppskattade också hans historier om några kända personer ur kulturlivet, Sven Bertil Taube och hans pappa Evert samt Olle Adolphson. Han lärde själv känna dem i unga år, så det här är inga hörsägner eller andras historier.

Det för oss osökt över till den musik han spelade i programmet. Till det han spelar hör nämligen Olle Adolphson med ”Den fjortonde april” – han och Olle gick i samma skola – och så Sven Bertil Taube med pappa Everts ”Sommarnatt”. Jo, han träffade själv även familjen Taube.

Björn Jakobsson är några år äldre än jag, men vi har vuxit upp med och lyssnat inte bara på de nämnda, jag till och med live, men också i övrigt spelar han artister som är välkända för människor i vår ålder: Povel Ramels ”The gräsänkling blues” (som Björns pappa tyckte var moraliskt tvivelaktig), ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund och Frank Sinatra med ”New York, New York”. Frank Sinatra förekommer sen en gång till, med ”Mack the Knife”, vilket förvånar mig lite – det finns nämligen en mycket bättre version med Louis Armstrong. Men Armstrong får också sitt – vi hör honom tillsammans med Ella Fitzgerald i ”Dream a Little Dream”.

Och han är inte rädd för att blanda genrer. Bland det han spelar finns både Elvis Presley (”Are You Lonesome Tonight”) och ”Ora stammi a sentir… non la sospiri” ur Giacomo Puccinis ”Tosca”. Till de klassiska stycken han spelar hör också ”Våren” ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna” och ”Ombra mai fu” ur Georg Friedrich Händels ”Xerxes”, här med Malena Ernman. Det hedrar Jakobson att han inte nämnde att ett par av de här inspelningarna är konsertupptagningar från hans Artipelag.

Jag vill slutligen tacka< dagens sommarpratare för att han redovisade varje musikstycke han spelade. Inte för att jag själv behövde det. Men det finns ju många< andra Sommar-lyssnare, som inte har mina och Björn Jakobsons kunskaper om den musik han spelade.

Sommar i P1 med Cajsa von Zeipel

Jag kände inte till Cajsa von Zeipel som konstnär (inte i övrigt heller), så inför dagens ”Sommar” försökte jag hitta uppgifter om henne och såg på nätet bilder av hennes skulpturer, skickligt gjorda men med anmärkningsvärda egenskaper för att föreställa människor.

Eftersom jag inte visste något om henne, begrep jag heller inte varför hon hade fått uppdraget att göra ”Sommar”, och det dröjde innan det gick upp ett ljus. Rätt länge lyssnade jag, lätt frustrerad, och försökte hitta åtminstone något som kunde ha fått sommarredaktionen att välja just henne.

Programmet innehöll lite om hennes uppväxt i Göteborg, om uppackningen från pappan och om åren på Konsthögskolan.

Först efter det att hon har ringt pappa för att berätta att hon är kär, går det upp ett ljus för mig: Hon har valt en annan kvinna till partner.

Jag är inte av den sorten som blir chockad över ett lesbiskt förhållande, men i det här fallet känns det egendomligt, att vi som lyssnar egentligen inte får veta något om vad som drog de här två till varann – det kan ju knappast ha varit den amerikanska kulturen, en sfär där de båda berörda nu är verksamma under större delen av arbetsåret.

Viktigare, gissar jag, för den här alliansen är det faktum att den konstnärligt verksamma Cajsa von Zeipel där har hittat en likasinnad i Sofia Mörner, som är fotograf och gallerist.

Lite senare nätsökning leder mig vidare till något måhända ovidkommande men ändå intressant: Sofia är dotter till Antonia Ax:son Johnson. Fast hon är inte involverad i styrningen av familjeföretaget, och jag vet inte ens om mamman var med under det bröllop Cajsa och Sofia just har genomgått.

Att de för sin formella förening valde Stockholm, hade förstås med Pride att göra. Men de här två ska tillbaka till New York, där livet bjuder på ömsom vin, ömsom vatten:

Ibland är man rik, ibland fattig.
Ibland jobbar man jättemycket, ibland inte alls.
Ibland är man i skogen, ibland på Manhattan.

Sammanfattar Cajsa von Zeipel.

Det här sommarprogrammet griper inte tag i mig, och det gäller också den musik von Zeipel har valt att spela.

Hennes skivval säger mig spontant nästan ingenting, och den riktigt stora skandalen är att det hon spelar inte finns tillgängligt ens på någon skivlista, publicerad under ”Sommar”. Expressen har dock publicerat en lista, som innehåller en låt med en artist jag gillar, ”Gensarets sjö” med Kjell Höglund, och om det är sant, måste jag ha nickat till just när den spelades.

Men annars tror jag inte att jag har hört något sommarprogram den här säsongen, så renons på musik som jag över huvud taget känner till.

Och alltsammans har ju inte som bakgrund att von Zeipel genomgående bara spelar låtar som den här: ”My Neck My Back (Lick It)” med Khia.

Sommar i P1 med Petra Mede

Petra Mede har jag, med uppskattning, sett som programledare i TV för Guldbaggegalan, Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, och naturligtvis känner jag också till den ryggskada som tvingade henne bort från karriären som dansare.

Nu spelade det här inte någon roll i det ”Sommar” hon i dag gjorde i P1. Möjligen finns det ett samband mellan den aversion hon under sin skoltid kände mot bollsporter och det som senare hände med hennes rygg, men annars handlade hennes sommarprogram i huvudsak om sådant som hände under hennes unga år på 1970- och 1980-talen – hon är nu 48 år.

Bland det hon berättar om sitt unga jag finns vittnesbörd om att hon då hade åsikter, som jag absolut inte delar, sådant som – rätta mig, om jag minns fel! – stark tro på Gud och därmed sammanhängande politisk uppfattning (hon såg det som något självklart att i ett skolval rösta på KD, i nödfall på FP, och kunde för sitt liv inte begripa att någon hade röstat på (S) – och sen hade hon också en affisch mot löntagarfonder i sitt rum.

Nu fick vi ju aldrig veta var Medes politiska sympatier ligger i dag, och hon är i sin fulla rätt att inte berätta det för oss lyssnare.

Vida mer allvarlig är det förhållningssätt hon har till både politiska och andra val och skälet till att hon inte vill ta ställning: Hon säger sig behöva skygglappar för att inte få panik.

Alltså använder hon sitt ”Sommar” till att ge oss lyssnare ett bitvis småputtrigt – avsnittet om segling är ganska kul – kåseri om hur det kan gå när hon ställs inför uppgifter och aktiviteter som hon inte behärskar.

Kanske har det att göra med hennes gamla vurm för dans, men hennes musikval är intressantare än sommarpratet. Hon öppnar med bland andra Natalie Cole, och sen följer Édith Piaf (Mede har läst och kan franska), Whitney Houston (”I Wanna Dance With Somebody”), Charles Aznavour (mer franska), Toni Holgersson och Anna Maria Espinosa, Jussi Björling (”Till havs”), Marvin Gaye, Marta Gomez (”Cielito Lindo”) och Black Mombazo & Paul Simon (”Homeless”).

Ändå har jag här inte nämnt allt hon spelade.

Fast värre är att hon inte nämnde en enda låt eller artist i sitt program. Så här får man helt enkelt inte göra, när man gör ett radioprogram som i så hög grad lever också på valet av musik.