Bob Dylan: Modern Times

Bob Dylan har med ”Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) sökt sig tillbaka till en del av sina musikaliska rötter, i någon mån också sökt sig tillbaka till sin egen musik under en tidigare epok.

De moderna tider han refererar till är inte Charlie Chaplins utan det femtiotal och det tidiga sextiotal, då han var en mycket ung man.

Så fort jag hör ”Thunder On the Mountin” med dess härligt stompiga komp, förstår jag, att det musikaliskt är en mycket annorlunda Dylan jag hör på den här CDn. Dessutom blir jag på gott humör – inte för att Dylan måste låta just så här, utan för att det låter så kul. Något slags femtiotalsupprockad country blues låter det som. Texten är, som så ofta hos Dylan, mångtydig. Uppfattar jag en kritik mot alltför materialistisk money-making?

”Spirit On the Water” är dansbar schlagermusik från min femtiotalistiska ungdom: i markerad foxtrottakt och med Dylan som refrängsångare. Lite mer dylanskt blir det hela dock med hjälp av munspelet. Den långa texten är en historia om en man, sliten mellan vandring och kärlek och förföljd av sitt förflutna.

”Rolling and Tumblin´”, bluesrock med plonkiga gitarrackord, kan jämföras med Bruce Springsteens grävande i det förflutna men inte i Pete Seegers utan Bob Dylans eget; det här kunde faktiskt Dylan ha gjort någon gång förr. Men låten luktar också Elvis Presley. Och texten handlar om kärlek som man måste befria sig ifrån.

”When the Deal Goes Down” är ännu mer av rockballad à la Elvis; den är till och med smörig som en elvislåt. I det här fallet är det också en text om kärlek, men så rak att man inte hade väntat sig något sådant från Dylan.

”Someday Baby” smakar rythm´n´blues eller närbesläktad tidig rock´n´roll. Här har kärleken åter tjorvat till sig: ”Living this way ain´t a natural thing to do / Why was I born to love you?”

Den mycket femtitalsaktiga ”Beyond the Horizon” är en klockren stöld: Både musik och arrangemang kommer från ”Två solröda segel” (”Red Sails In the Sunset”). Att Dylan snor melodier och kallar dem för egna kompositioner är verkligen inget nytt; jag kan ge fler exempel. Och jag blir heller inte upprörd. Dylans text (som är hans egen) har till och med regelbunden rytm oich schlagerrim.

”Nettie More” skulle kunna karaktäriseras som country & western med lite mer markerad trumrytm.

”The Levee´s Gonna Break” tar upp intressantare problem än de flesta av de övriga texterna. Sången – skriven efter New Orleans-katastrofen? – lyfter fram skillnader och ojämlikheter i det amerikanska samhället, sådant som alla tyvärr inte är medvetna om: ”Some people still sleeping, some people are wide awake.” Musikaliskt är det fråga om typsisk femtiotals-rock´n´roll.

CDn avslutas med den nästan nio minuter långa ”Ain´t Talkin´”. Den är musikaliskt bra, och dess apokalyptiska text värd att lyssna på. Här har Bob Dylan återfunnit sitt yngre jag.

Men jag har hoppat över en låt:

En av de textmässigt mest intressanta låtarna är ”Working Man´s Blues # 2″. Det # 2 syftar på är Merle Haggards ”Working Man Blues”, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter ”Vår tids arbetarsång”; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (”The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week”).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: ”It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.”

Och så nästa erfarenhet: ”Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.”

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: ”Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.”

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.

Vännen Mats Engström på Aftonbladets ledarsida skrev den 29 augusti 2006 om just den här låten. Med hjälp av ett av de radioprogram Bob Dylan regelbundet medverkar i visar han, att Bob Dylan tycks ha hittat tillbaka till sitt gamla samhällsengagemang och det inte bara i den citerade låten:

”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”

Mats är rädd att den dubbelbottnade Dylan på slutet möjligen kan åsyfta en helt annan sorts modell än välfärdsstaten. Jag är själv inte främmande för den sortens ordlekar: en gång, på Bommersvik, gav jag Mats Engströms kollega Lotta Gröning en lapp med texten ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Men det var i grunden inte illa menat. Jag gillade både välfärden och Lotta. Så jag tror att Dylan menar allvar.

Bluesklassiker från Smithsonian Folkways

Jag skrev här om dagen om en samlings-CD från Smithsonian Folkways med klassiska afroamerikanska ballader.

2003 utkom i samma serie två samlings-CD ur bolagets blueskollektion, ”Classic Blues from Smithsonian Folkways Recordings” (SFW CD 401 34) och ”Classic Blues Vol 2 from Smithsonian Folkways” (SFW CD 401 48). Båda är högst hörvärda.

Ursprungsbolaget Folkways med sina båda föregångare Disc och Asch fick så småningom en mycket stark utgivning av blues, detta utan att ägaren, Moses Asch, egentligen – åtminstone till att börja med – prioriterade just blues. Hans utgivning spände över talskivor (dokumentärer, politik, teater, poesi med mera), autentiska ljud från naturen så väl som gatan, avantgardistisk konstmusik, world music bokstavligen från hela världen, jazz, amerikansk folkmusik inklusive old-time, bluegrass, jiddish, cajun och singers-songwriters med anknytning till först amerikansk folkmusik, på slutet även till rockmusik.

Det är nästan häpnadsväckande att notera, att när Moe Asch först spelade in en av dem som skulle bli en av de allra främsta artisterna på hans skivbolag, Leadbelly (Huddie Ledbetter) – bland det inspelade fanns blues – valde han att till att börja med ge ut en barnskiva med sin nyförvärvade artist. Senare kom alltså Leadbelly att bli en Folkways´ stora artister inom blues- och folksånggenrerna.

Likväl kom en rad av de stora bluesartisterna att spela in skivor på Folkways. I någon mån hade det väl att göra med att Folkways obestritt var tidens stora folkmusikbolag. Men det finns ytterligare en förbindelselänk, som delvis har att göra med samma sak: Folkways stora amerikanska folkmusikartister, vita sådana som Pete Seeger, Woody Guthrie, Cisco Houston och på den tiden även Burl Ives, stod alla till vänster – de var engagerade i projekt som The Almanac Singers, Peoples´ Songs och Sing Out! Magazine. De, liksom Lomax Sr och Jr, som hade upptäckt artister som Leadbelly, var självklart antirasister. Flera svarta artister – Leadbelly, Big Bill Broonzy, Sonny Terry, Josh White – kom följaktligen också att tillhöra samma sångvänster och började ge ut skivor på Folkways.

Kanske ännu viktigare var att de stora vita folksångartisterna gärna uppträdde tillsammans med svarta artister på caféerna i Greenwich Village. (Pete Seeger uppträdde till exempel tillsammans med Sonny Terry, Willie Dixon & Memphis Slim och andra.) Det bidrog till att ge de svarta bluesartisterna en ny, vit publik – och till att sätta fart på Folkways´ skivförsäljning med de här artisterna.

Moe Asch fick blodad tand och expanderade kraftigt Folkways´ bluesutgivning. Blueskännare som Frederic Ramsey Jr, Harold Courlander och Samuel (Sam) Charters knöts till bolaget och gjorde resor, som resulterade i omfattande fältinspelningar, som i sin tur resulterade i dokumentära skivor som speglade deltablues, New Orleans-blues och så vidare eller i soloskivor med nyupptäckta eller återupptäckta bluesartister. Ett och annat, som Sam Charters´ inspelning av ”Lieutnant Blues” med Barrelhouse Buck (Thomas McFarland), har lite darrigt ljud – men vilken spelglädje! Och det allra mesta är faktiskt också rent tekniskt bra.

Definitionen av vad som är blues och därför hör hemma på just bluesskivor är ibland kanske väl vid på de här båda CDna. Vera Halls ”Black Woman” är kanske mer Folk än Blues – men låt gå då för folkblues. Lucinda Williams´ ”Make Me a Pallet on Your Floor” har en skepnad, som kanske inte riktigt hör hemma i bluesgenren – fast kombinationen av 12-strängad och 6-strängad gitarr är fin. Frågan är också, om ”Vestapol” med Elisabeth Cotten hör hemma i just en bluesantologi. Men hennes vänsterhänta spel på en uppochnervänd gitarr är intressant. och hennes spelteknik tillämpas också av andra bluesartister på den här skivan (Son House och Big Joe Williams).

Både Son House och Big Joe Williams är deltabluesartister.

Son (Eddie James) House kom från Mississippi och spelade in skivor i slutet av tjugo- och början av trettitalet. Sen glömdes han bort men återupptäcktes 1941 av Alan Lomax. Han är en duktig gitarrist och har en relativt mörk röst. Här representeras han av ”Country Farm Blues” och ”I Ain´t Gonna Cry No More (Depot Blues)”.

Också gitarristen David Honeyboy Edwards från Mississippi var en av Alan Lomax´ upptäckter, men den ”Big Fat Mama” han gör här är en sen inspelning (1979). Han gör dessutom ”Pony Blues”.

Big Joe (Joe Lee) Williams kom också från Mississippi, men han drog vidare till New Orleans, St Louis, Chicago, den amerikanska västkusten och Europa. Hans gitarrteknik är distinkt och tekniskt, samtidigt som hans gitarr får en speciell klang av extra stängar. På den första av de här båda CDna har han med ”Don´t Leave Me Here”.

Vida underlägsen spelteknik (också på gitarr) har Williams´ gamle spelkompis (också han från Mississippi) John Wesley ”Shortstuff” Macon i ”My Jack Don´t Drink Water No More”.

En av dem som en av Folkways´ talangscouter, Frederick Ramsey Jr, hittade i Mississippi var gitarristen Cat Iron (William Carradine). Roligare än själva låten, ”Jimmy Bell”, är den historia som berättas i anslutning till den: om hur nordstataren Ramsey (och andra av hans slag) missuppfattade Cat Irons (och andra likars) sydstatsdialekt och transkriberade låttitlar och texter alldeles galet. Cat Iron kan även höras i ”Poor Boy a Long, Long Way From Home”.

Från Mississippi kom också K C Douglas, som dock huvudsakligen kom att verka i Californien. Jag gillar hans gitarrteknik och utpräglade bluesrytm, som man kan studera i ”Mercury Blues”.

I St Louis återupptäckte Sam Charters gitarristen Henry Townsend (bördig från Mississippi). Charters spelade in ”I Asked Her If She Loved Me” med Townsend, sång och gitarr, och Tommt Bankhead, gitarr.

Även The Chamber Brothers (George Chambers, bas, Willie Chambers, gitarr, Lester Chambers, sång, Joe Chambers, gitarr, och Brian Keenan, trummor) kommer ursprungligen från Mississippi. Med sitt tunga komp (”Oh Baby, You Don´t Have to Go”), sin bluesmusik av chicagotyp och sin gospelartade sång (”Down In the Alley”) är de inte alldeles lätta att placera i ett bestämt bluesfack.

Bra men en smula svårkategoriserad är likaledes pianisten Roosevelt Sykes med smeknamnet ”The Honeydripper”. Han kom ursprungligen från Arkansas men övade upp sitt pianospel främst i St Louis´ nöjesvärld. Senare blev han känd i Chicago. Det finns något insmickrande, honungsdrypande i hans spel men detta är smittsamt tilldragande; ett exempel är jazzbluesen ”Ran the Blues Out of My Window”. Jag lyssnar också gärna på ”44 Blues”.

Den pianoblues, som man ibland benämner New Orleans-blues, exekveras här av Champion (William Thomas) Dupree. Han spelar ”Clog Dance (Stomping Blues)”.

Pianisten Little Brother (Eurreal) Montgomery kom visserligen från Louisiana men hamnade så småningom i Chicago, där han gjorde stor succé på klubbscenerna, likaså en central gestalt inom chicagobluesen. Jag lyssnar gärna på hans ”Vicksburg Blues” och ”Farre Street Jive”.

Centrala inom chicagobluesen var också paret Memphis Slim (John Len Chatman), piano, och Willie Dixon, bas. Dem kan man höra i den boogie woogie-artade ”Joggie Boogie” och i ”Beer Drinking Woman”. ”Just A Dream” gör Memphis Slim ensam på piano.

Som representanter för texasblues finns här, förutom Leadbelly, som jag ska återkomma till nedan, (Sam) Lightnin´ Hopkins, som fick sitt smeknamn, när han spelade gitarr ihop med trummisen Thunder Smith: Thunder and Lightnin´. Förmodligen har han lärt sig betydligt mer av en annan texansk blueslegend, Blind Lemon Jefferson, som han också spelade ihop med. Sam Charters återupptäckte Lightnin´ Hopkins och spelade in honom för Folkways. Som exempel finns här ”Come Go Home With Me” och ”Tell Me, Baby”.

Pink (Pinkney) Anderson, som jag personligen inte tidigare har lyssnat på, hör hemma inom piedmontbluesen. Ursprungligen var han balladsångare, men han sjöng även blues. ”Boll Weevil” hör ju egentligen inte hemma i bluesgenren, men hans version här har faktiskt bluesig musik. ”That´s No Way to Do” är en piedmontstandard nlues, där man kan studera hans fingerpicking.

I piedmonttraditionen får man väl även placera Rev Gary Davis. Han är en utmärkt gitarrist, men själv skulle jag knappast placera hans ”Candy Man” i bluesgenren.

Till peidmontbluesen kan man hänföra även Josh White; ett exempel är hans ”Jelly, Jelly”. Men hans stil är så särpräglad, att den nog får anses vara hans egen: Hör jag hans gitarrspel eller sång, känner jag omedelbart igen dem som hans. Lyssna till exempel på hans briljanta gitarrspel i ”Carless Love”!

Verkligt udda i bluessammanhang är country- eler bluegrassartisten Roscoe Holcomb från Kentucky. Jag har honom på skiva på hans originalområde (”mountin songs”) och vet, att han både kan sjunga och spela banjo respektive gitarr. Men tydligen kan han sjunga blues och spela bluesgitarr också. Här gör han, med den äran, ”Graveyard Blues”.

Den andra av de båda CDna ger plats också åt en tämligen okänd bluesartist:

Warner Williams, född 1930, kommer från en av Washingtons förstäder och är mest lokalt känd. Därför blev Williams´ ”Step It Up and Go”, ett stycke boogie woogie-artad blues med Williams, sång och gitarr, samt Jay Summers, munspel, en positiv överraskning.

De kvinnliga bluesartisterna i den här samlingen är inte lika många som de manliga, men de är utmärkta. Vera Hall, Lucinda Williams och Elisabeth Cotton har jag redan nämnt ovan på grund av att de är svåra att genreplacera – vilket inte hindrar att de är hörvärda.

Etta Bakers ”One Dime Blues” är rent instrumental men värd att nämnas för hennes gitarrspel.

Edith North Johnson från St Louis har en snygg röst. I ”Nickel´s Worth of Liver” ackompanjeras hon av Henry Brown på piano; Brown var en ”barrelhouse piano player”. Det här paret återkommer på den andra CDn med ”Little Drops of Water”.

En hörvärd kombination är också Nora Lee King, sång, och Mary Lou Williams på piano i ”Blues – Until My Baby Comes Home”.

Jag är slutligen mycket glad över att Barbara Dane, en av grundarna av vänsterradikala i Smithsonian Folkways numera ingående Paredon Records och själv en utmärkt jazz-, folk- och bluessångerska, finns med i den här samlingen. Hennes bidrag heter ”Way Behind the Sun”; hon ackompanjerar sig själv på gitarr. Smithsonian Folkways borde ge ut henne på separat CD.

Vilka väljer Smithsonian Folkways att öppna den här samlingen med? Jo, två av Folkways´ trotjänare, parhästarna munspelsvirtuosen Sonny Terry (Saunders Terrell), även sång, och Brownie (Walter Brown) McGhee, gitarr. McGhee, född i Tennessee, levde och verkade dock liksom Terry mest i New York. Hans bluesstil är närmast Piedmont fingerpicking. Det är helt i sin ordning, att Terry och McGhee placeras först i en folkwayssamling – möjligen tycker jag, som har mängder av skivor med det här paret, att det finns mycket annat än just ”Old Jabo” (där dessutom Gene Moore spelar trummor), som lika gärna kunde ha fått inleda den här bluesklassikersamlingen. Så är till exempel ”Dark Road” med samma artister och samma instrumentfördelning (båda sjunger dock), som inleder CD 2, en bättre låt. På den första CDn finns vidare med McGhee, sång och gitarr, och Terry, munspel, ”Rising Sun”.

Ett kul extranummer är ”The Woman Is Killing Me” med Sonny Terrys Washboard Band, vars medlemmar (ur familjen?) är okända.

Nummer två i raden av folkwaysartister är Big Bill (William Lee Coonley) Broonzy. Hans gitarrspel i till exempel ”Mule-Ridin´ Blues” och i ”When Things Go Wrong (It Hurts Me Too)” är snyggt. Broonzy kom från Mississippi men hade sin karriär omväxlande i New York och Chicago.

Som nummer tre hamnar paret Memphis Slim (John Len Chatman) och Willie Dixon, som jag redan har behandlat under chicagobluesavsnittet.

Och vad vore ett folkwaysurval utan Leadbelly (Huddie Ledbetter), vars skivutgivning på bolaget jag nämnde i starten? Leadbelly ambulerade i ungdomen mellan födelsestaten Louisiana och Texas, där han satt i fängelse (och räddades av Lomax den äldre till att bli hans chaufför). Lomax upptäckte hans talanger som sångare och gitarrist (12-strängad gitarr); till dem Leadbelly har spelat ihop med hör Blind Lemon Jefferson, en annan känd företrädare för bluesens texasskola. Folkways etablerade Leadbelly som skivartist, men hans stora framgångar kom egentligen först efter hans död 1949, främst genom de insjungningar Pete Seegers grupp The Weavers gjorde av hans låtar. I den här samlingen representeras Leadbelly av ”Leaving Blues”. Också ”Blues – Until My Baby Comes Home” är utmärkt.

Slutpunkt för den första CDn – som får blir slutpunkt även här – är en skitbra inspelning gjord av två folkwaysartister, som normalt inte uppträdde tillsammans, Leadbelly och Josh White. Låten heter ”Don´t Lie Buddy”. Den är helt suverän, särskilt i den snabba refrängen.

Afroamerikanska ballader

Jag har tidigare berättat om Smithsonian Folkways som guldgruva för amerikansk vänstermusik, även folkmusik, blues, bluegrass och en rad besläktade genrer. Smithsonian Folkways har gjort en rad samlings-CD med olika temata och med material hämtat från de olika ingående skivbolagen, Folkways, Cook, Dyer-Bennet, Fast Folk, Monitor, Paredon och nu även Collector Records.

Senast har jag skaffat och lyssnat på ”Classic African-American Ballads” (Smithsonian Folkways SFW CD 40191, 2006), som är så bra, att den utan tvivel kommer att locka lyssnare till originalskivorna (av vilka jag själv har rätt många); är de utgivna under den nutida etiketten Smithsonian Folkways, kan de beställas via skivhandeln här i Sverige – är det fråga om skivor från något av de underliggande bolagen, går det alltid att beställa dem på nätet via Smithsonian Folkways hemsida.

I urvalet ingår sånger, ibland flera, med förnämliga svarta artister, som Leadbelly, Memphis Slim & Willie Dixon, Sonny Terry & Brownie McGhee, Snooks Eaglin, Big Bill Broonzy och Josh White, som alla spelade in skivor för Folkways. Dessutom har Smithsonian Folkways valt några inspelningar av afroamerikanska ballader också med ett par av bolagets vita stjärnor, Woody Guthrie och Dave Van Ronk. Varför i så fall inte också Pete Seeger, en av de övriga vita förvaltarna av den här genren, eller Burl Ives, båda folkwaysartister, är med i urvalet är svårt att veta. Båda nämns dock i Barry Lee Pearsons 34-sidiga CD-häfte.

Men strunt samma – CDn är tillräckligt bra ändå.

Det händer att afroamerikanska ballader har brittiska ballader som berättelseförlaga – ballader är alltid berättande – eller musikalisk utgångspunkt. Brittiska rötter lär till exempel ”St. James Infirmary” ha. Här har den fått suverän form av Snooks (Fird) Eaglin, sång och gitarr. Ett annat exempel på brittiska rötter är ”Gallis Pole” med Leadbelly (Huddie Ledbetter), sång och tolvsträngad gitarr, också den ett mycket bra nummer på skivan.

Som Barry Lee Pearsons påpekar i det medföljande häftet, handlar många av de afroamerikanska balladerna liksom de gamla brittiska om död och katastrofer. Sångerna handlar ofta om verkliga händelser. De två först nämnda är även vad Barry Lee Pearson kallar ”occupational ballads”:

”John Henry” – här i en utmärkt inspelning av Sonny Terry (Saunders Terrell), sång och munspel, Brownie McGhee (Walter Brown McGhee), gitarr, och Gene Moore, trummor – tar ihjäl sig med sin hammare.

I ”Casey Jones” – här handlar det om originalsången, inte Joe Hills omdiktade variant – kör huvudpersonen ihjäl sig med sitt lok; K C Douglas står för tolkningen.

Och ”The Titanic”, här med Pink (Pinkney) Anderson, handlar förstås om fartygskatastrofen den 14 april 1912.

”The Titanic” klassificeras därför tillsammans med ”White House Blues” av Barry Lee Pearsons som ”event ballads”, ett välkänt tema för ballader världen över. ”White House Blues” med Earl Taylor and the Stony Mountain Boys avviker förresten musikaliskt från resten av materialet på den här CDn genom att vara bluegrass, bra sådan.

”Staggerlee”, ”Luke and Mullen”, ”John Hardy”, ”Duncan and Brady” och kanske även ”Louis Collins” är med Barry Lee Pearsons terminologi ”bully ballads”, alltså ballader om tvekamp mellan tuffa killar eller rent av översittartyper.

Stackolee i ”Staggolee” eller ”Stackolee” skjuter Billy. John Caphas, sång och gitarr, och Phil Wiggins, munspel, gör en hörvärd version.

”Luke and Mullen”, framförd av Horace Sprott, handlar om två lokala tuffingar.

”John Hardy”, snabb att ta till både knytnävarna och pistolen, skjuter en arbetskamrat i spelsammanhang. Leadbelly framför sången kraftfullt med ackomanjemang av eget dragspel.

Dave Van Ronk, sång och gitarr, gör en bra version av ”Duncan and Brady”, som utspelas bland prostituerade.

John Jackson, sång och gitarr, gör slutligen en sång av Mississippi John Hurt, ”Louis Collins”.

Till den näraliggande kategorin ”murder ballads” hänför Barry Lee Pearson tre sånger, där morden alla har svartsjuka som bakgrund:

Den mest berömda av dem är ”Frankie and Johnny”, som Big Bill Broonzy (William Lee Conley Broonzy) gör full rättvisa. (Sången har många andra namn, till exempel ”Frankie and Albert”.)

Utmärkt är också ”Delia´s Gone” med Josh White Jr; sonens sångstil ligger nära faderns.

Legendaren Woody Guthrie, sång och gitarr, gör ”Bad Lee Brown”.

Ytterligare ett steg i riktning mot skurkaktighet tar ”outlaw ballads”. Till den kategorin hänför Barry Lee Pearson två sånger:

Dels ”Railroad Bill”, om en tjuv med mera som sköt en sheriff. Den tidigare nämnde John Jackson, ackompanjerad av sin egen gitarr, är hörvärd även i den här låten.

Dels ”Betty and Dupree” i en suverän version av Josh White, sång och gitarr. Dupree rånade en juvelbutik och sköt en pinkertonagent.

”The Race of Jim Lee and Katy Adams” klassificerar Barry Lee Pearsons som ”racing ballad” – den handlar om en ångbåtstävling. Sjunger och spelar munspel gör Jazz (William McKinley) Gillum, ackompanjerad också av Memphis Slim och Arbee Stidham. Till samma kategori hör ”Stewboll”, där det handlar om hästkapplöpning. Det är fråga om en mycket bra inspelning med Memphis Slim (John Len Chatman) på piano och Willie Dixon på bas.

”Lost John” och ”Old Railey” är fängelsesånger om förrymda fångar. ”Lost John” framförs mycket riktigt av fångar från Ramsay and Retrieve Farms i Texas, inspelade av Pete Seeger, Fred Hellerman och John Lomax Jr. ”Old Riley” sjungs av den före detta fängelsekunden Leadbelly, som ackompanjerar sig själv på gitarr; John och Alan Lomax fick 1934 honom fri.

”Boll Weevil” och ”Mouse on the Hill” karaktäriserar Barry Lee Pearson som ”comic ballads”. Pink Anderson, sång och gitarr, är värd att lyssna på i ”Boll Weevil” liksom Werner Williams, sång och gitarr, i ”Mouse on the Hill”.

Som framgår av ovanstående utspelas berättelserna i de afroamerikanska balladerna till stor del bland människor och i miljöer, som man brukar hänföra till samhällets mörka sidor. Flera av de nämnda och redan kategoriserade balladerna skulle också, med Barry Lee Pearsons terminologi, kunna hänföras till kategorin ”bad man ballads”. Några av texterna kan sägas vara subversiva mot det etablerade samhället, i allmänhet utan någon tydlig politisk tendens men ändå på sitt sätt protestsånger – de handlar ju om de amerikanska negrernas oftast inte självvalda levnadsvillkor.

Flera av de nämnda svarta sångarna – bland dem Leadbelly, Big Bill Broonzy och Josh White – h a r dessutom spelat in uttalat politiska och samhällskritiska sånger. På Folkways förstås.

Söndag natt med reprisen av melodikrysset 34

Jag har ju redan berättat, att jag inte kunde lösa melodikrysset som vanligt på lördag förmiddag. Så det blev uppesittning sent på söndag i stället. Och det gick ganska lätt att lösa veckans kryss, faktiskt.

Inte så att Linda Bengtzing hör till den kategori artister (artister?), som jag brukar lyssna på. Men hennes ”Jag ljuger så bra” hörde jag faktiskt i melodifestivaluttagningen – och skrev ner på bloggen, om jag inte minns fel.

Däremot finns Kent (”Vi mot världen”) i mina skivhyllor.

Och Magnus Ugglas Fula gubbar i sin här förvanskade form var heller inte så svår att identifiera.

Giuseppe Verdis Aida hör förstås till det jag har sett och hört på Operan, och Loa Falkmans röst (här i ”Vandraren”) var också lätt att känna igen.

En helt omöjlig fråga för mig, som aldrig ser på TV 3 eller på dokusåpor, var förstås Club Goa, men med två av tre bokstäver och den indiska touchen i musiken samt koll på Google klarade jag det också.

Däremot var det lätt att lista ut, att ”Sjunde himlen” med Sickan Carlsson, Hasse Ekman och Gunnar Björnstrand skulle ge bussresa till Italien – jag har sett filmen på TV ett par gånger och minns handlingen.

Och för att övergå till den andra långfilmen: musiken var hämtad ur Notting Hill, som ju – vilket Anders Eldeman gav som ledtråd, är en stadsdel i en europeisk storstad, närmare bestämt London.

Ännu mera film: en riktig höjdare är sång- och dansfilmen Singin´ in the Rain med Gene Kelly och Debbie Reynolds – den har jag till och med som video.

Sitting Bull förekommer i Irving Berlins musikal ”Annie Get Your Gun”.

Allra sist det äldre schlagermaterialet.

I den melodi, där Eldeman efterlyste ”figurer”, kom jag först ihåg textraden ”ja den ska vi knyta upp svansen på”, och så kom jag på titeln ”Trolljazzen”, som gav det sökta ordet troll.

Och Sigge Fürst var det som sjöng ”Hjälp till att göra ett roligare Sverige”.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här under letande efter rätt lösning till senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och går till senaste lördag.

Uppdragsvecka

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

Amerikanska arbetarsånger – och svenska

Jag har tidigare berättat, att Joe Glazer har donerat sitt fackföreningsinriktade skivbolag Collector Records till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare stärker sin position som ledande skivbolag som utgivare av amerikansk vänstermusik. Skivorna från Collector Records kommer inom kort att bli tillgängliga för beställning via Smithsonian Folkways hemsida.

Redan nu finns en CD, som innehåller ett urval Collector Records-inspelningar, tillgänglig – även i den svenska skivhandeln. (Men skivhandeln är kommersiell; man får nog aktivt be den man besöker ta hem skivan. Observera dock, att det går! Den finns i svensk distribution.) CDn heter ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40166, 2006). Jag har översiktligt nämnt den förut, men nu har jag också inhandlat ett exemplar och kan ge en närmare bedömning.

CDn är alltså till stor del knuten till Smithsonian Folkways förvärv av Collector Records; många av låtarna kommer därifrån, och Joe Glazer själv skriver om sitt bolag i CD-häftet. Men där finns också material hämtat från gamla vänsterbolagen Folkways, Monitor och Paredon samt outgivna upptagningar från olika festivaler Smithsonian Folkways har anordnat. Låt mig genast säga, att den här skivan är en guldgruva för den som är intresserad av amerikansk radikal sångtradition.

Den öppnar med Paul Robesons insjungning av Earl Robinsons och Alfred Hayes ”Joe Hill” (”Balladen om Joe Hill”). Robesons basröst är mäktig.

Sen följer ”Bread and Roses” med Bobbie McGee (Barbara Wren), som har en ljus vacker röst.

Pete Seegers (solo) och The Almanac Singers ”Casey Jones (The Union Scab)” har jag förstås för egen del tidigare på skiva, men alla er som är obekanta med den här 1950-talsgruppen rekommenderar jag ett skivköp redan för den här gruppens skull.

Joe Glazer kommer själv till tals i en snabb, rytmisk och hörvärd ”organizing medley”, ”We Shall Not Be Moved / Roll the Union On”.

En mer traditionell version av ”Roll the Union On” finns med John Handcox från Southern Tenant Farmer´s Union.

Pete Seegers halvbror Mike Seeger framför, utmärkt, ”Cotton Mill Colic”, skriven av David McCarn, en textilarbetare från North Carolina, och upptecknad av Alan Lomax.

Joe Glazer har själv tonsatt dikten och framför ”The Mill Was Made of Marble” – han har tonsatt den som vals!

Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger sjunger, ackompanjerad också av sonen Calum MacColl, Si Kahns ”Aragon Mill”.

Därpå följer ytterligare ett smakprov på The Almanac Singers, ”Talking Union”. Formen är ovanlig, talkning blues, ett slags tidig rap med bluesrytm.

Veteranen Woody Guthrie (också han löst knuten till The Almanac Singers) finns förstås representerad, med ett stycke amerikansk arbetarhistoria, ”1913 Massacre”.

Joe Hill återkommer med ”The Preacher and the Slave” (”Svarta pråster” / ”Prästen och slaven”), den här gången insjungen av en IWWare från nutid, Utah Phillips.

”Which Side Are You On”, som jag har skrivit om (se Kulturspegeln, Sångtexter), finns här i två versioner, först med upphovskvinnan Florence Reece (med lite darrig stämma), sen (och desto mer medryckande) med The Almanac Singers.

Joe Uehlein gör en modern och bra version av ”Hold the Fort” (”Hållen fästet”), ackompanjerad av gitarr, mandolin och banjo, modern också i så måtto, att ”men” har bytts ut mot det mer könsneutrala ”workers”.

Om den här sångens historia, inklusive dess plats inom nykterhetsrörelsen, har jag haft ett intressant tankeutbyte med Magnus Andersson. Så här skriver arkivarien vid Smithsonian Folkways Jeff Place om sången:

”Hold the Fort” began its life as a gospel hymn written in 1870 by Phillip Bliss (1838-1876), who was inspired by a story about the bravery of Union troops defending a fort near Atlanta, Georgia in 1864. In 1873, the evangelical singer Ira David Sankey (1840-1908) took the hymn to England on one of his revival tours, and some years later the British Transport Workers parodied it and used it in their struggle. In the United States, the Knights of Labor also used the song, and it continued to evolve. The Wobblies began to use it in the early 20th century, and it also become a labor standard (Edith Fowke and Joe Glazer, ”Songs of Work and Freedom”, Roosevelt University, Chicago, Illinois, 1960:33). The Almanac Singers used it as a war song during World War II.” (Jämför min artikel om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.)

Det här citatet kan också tjäna som exempel på hur intressanta introduktionerna i CD-häftet till de enskilda sångerna är.

The New Harmony Sisterhood Band (Deborah Silverstein, sång och gitarr, Kendall Hale, sång och fiol, Katie Tolles, sång och fiol, Marcia Deihl, sång och mandolin, och Pat Duellette, bas), är en ny och intressant bekantskap för mig; gruppen bildades av deltagare i en feministisk kurs på Cambridge Graduate School for Social Change 1963-1964 och spelades in av Barbara Dane och Irwin Silber på superradikala Paredon Records. Här framför gruppen Woody Guthries ”Union Maid”.

Många av Collector Records skivor har inriktning på vår egen tids problem i arbetslivet. Ett exempel är Joe Glazers ”Too Old to Work”.

Ett annat är ”Black Lung” med Hazel Dickens. Låten är en bandning från en festival, och Hazel Dickens gör låten à capella. Jag rekommenderar gärna läsare/lyssnare att gå vidare till hennes egna skivor med bluegrasskomp, också till de skivor hon har gjort tillsammans med Alice Gerrard.

Larry Penn sjunger ”Been Rolling So Long” – han har större delen av livet arbetar som lastbilschaffis. Penn är en bra sångare med ett lite guthrieaktigt maner.

Tom Juravich, sång och gitarr, är en intressant bekantskap, om ni inte redan känner till honom. Melodin och kompet är bra och temat ultramodernt. Låttiteln ”VDT” ska uttydas ”video-display terminal”.

Många av låtarna på den här CDn avviker musikaliskt på ett intressant sätt från det traditionella arbetarsångmönstret.

”Automation”, med Joe Glazer, sång och gitarr, och Charlie Byrd, gitarr, är jazzig blues.

Eddie Starr, med ”I´m Union and I´m Proud”, har den intressanta karriärkombinationen stålarbetare och rocksångare.

Kenny Winfrees ”I´m a Union Card”, med komp av banjo och mandolin, är bluegrass.

Och så en kontrast: John O´Connors ”Carpal Tunnel” låter som en gammal brittisk ballad.

Och så en kontrast igen: Anne Feeney, som jag hörde och pratade med i ABF-huset för inte så länge sen och på vars mailing list jag står, gör tillsammans med ett band ”We Just Come to Work Here” till häftig rockmusik av rock n´ roll-typ.

Elaine Purkeys ”One Day More” har balladform.

Jon Fromers ”We Do the Work” startar à la berbershop men är annars gospelartad.

Den invandrade arbetskraften i USA är underrepresenterad på den här CDn, men Baldemar Velasquez & co gör ”De Colores” med sitt mexikanska stuk med den äran.

Och vad skulle CDn sluta med om inte de amerikanska arbetarnas kampsång framför andra, ”Solidarity Forever”? Det är Joe Glazer som sjunger, och han gör en fin version.

***

Ett par frågor, avslutningsvis, till LO:

Den här CDn vore väl värd att köpa in för att ges bort som present, kanske rent av säljas till fackföreningsfolk?

Och sen borde den kunna inspirera till något liknande på svenska.

Jo, jag vet: LO var involverad i utgivningen av den utmärkta CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004) med Eldkvarn, Lena Endre, Ronny Eriksson, Thorsten Flinck, Sara Isaksson, The Latin Kings, Anna-Lotta Larsson, Maria Lundquist, Ola Magnell samt Janne Åström & Medborgarna. Mycket av det här är bra, till exempel Eldkvarns och Sara Isakssons version av Cornelis Vreeswijks ”Om jag vore arbeslös” (ursprungligen Tim Hardins ”If I Were a Carpenter”), Anna-Lotta Larssons version av Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, Ola Magnells ”Luffarvisa” (Bob Dylans ”I Pity the Poor Immigrant” i översättning av Kent Andersson), Ronny Erikssons ”Tankar på nattgammal is” och, inte minst, Maria Lundqvists ”Befrielsen är nära” (text Suzanne Osten och Margareta Garpe, musik Gunnar Edander). Annat känns mer överflödigt: Vad är Ted Åströms & Medborgarnas ”Vem kan man lita på?” mot Hoola Bandoolas originalversion, som ju fortfarande finns i skivhandeln?

Men ändå – jag skulle vilja ha ännu mer av den här sorten. Fast med ännu mer av nya musikaliska uttrycksformer. Och framför allt mer av aktuell samhälls- och arbetslivskritik.

”Trots… En samling sånger” är hur som helst värd att lyssna på.

Så också Thorstein Bergmans ”…står kvar” (Liphone Records LICD 3214, 2003). Där har Thorstein översatt ett antal amerikanska bluegrasslåtar, flertalet med ett underdog- och arbetarperspektiv. Jag kan nämna ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues av Merle Haggard), ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can´t Get Nowhere Today” av Merle Haggard), ”I soppkön där vi står” (”Welfare Line” av Paul Kennerley) och ”Lasse Ledig” (”Shotgun Willie” av Willie Nelson). Det här är ett sätt att göra moderna arbetarsånger.

På Floras café och i Tallparken

Efter lunch på söndag styrde vi kosan till Floras café, Västergatan 20, för att få kaffe på maten. Som ett led i badortsdagarna bjöds man också på sångunderhållning i trädgården: en västmanländsk trubadur, vars namn jag hastigt hörde men tyvärr inte antecknade (lita aldrig på minnet!) sjöng. Han hade ibland ett lite väl deklamatoriskt sångsätt med tydlig frasering men sjöng trevligt till eget gitarrackompanjemang: ”Idas sommarvisa”, mycket Cornelis Vreeswijk och Gösta Linderholm; av Björn Afzelius sjöng han både ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”, som jag senast hörde med Björn själv på kusin Annes begravning.

Mot slutet sjöng han Evert Taube, framför allt ”Vals på Sunnanö”. Då klev hotellvärden/caféägaren själv ut på trappan och fyllde i med dragspel.

Sånt är livet här i Öregrund.

Vi hade badkläder med oss och fortsatte till Tallparken, som var tämligen folktomt. På söndagen under badortshelgen töms stan på människor, som ska börja jobba efter semestern eller börja skolan.

Även på vårt badberg, med dess vidunderliga utsikt över Öregrundsgrepen, var det tomt.

Men det var halvkyligt i vattnet, 17 grader, så vi badade inte.

Badortshelg

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.

Melodikrysset 33

Badortsdagar eller inte – på lördag förmiddag är det melodikrysset som gäller.

Melodifestivaler hör inte till mina främsta musikaliska kunskapsområden, men Anders Eldemans antydningar om ländertillhörighet ledde mig till Helena Paparizou och Grekland; hon sjöng och vann med ”You are the one, my number one”. Däremot fick jag googla för ett svenskt melodifesivalbidrag, ”Just Like a Boomerang” (som jag i och för sig har hört) – den som sjöng heter Andrés Esteche.

Leif Loket Olsson, som ju knappast är någon sångare, klarade jag bara med hjälp av ledbokstäverna.

Som så ofta hade jag mest besvär med att identifiera en filmsignatur. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på, att det var ”Gudfadern” den lätt vemodiga melodin var hämtad ur. Sen blev det lätt att identifiera kompositören, Nino Rota.

Den andra signaturen, från TV, klarade jag däremot med det samma. Jag såg och tyckte om ”Den sjungande detektiven”, vilket gav ordet detektiv.

Resten var mycket lätt.

Helen Sjöholm sjöng ur musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Den ene av upphovsmännen, Benny Andersson, var förresten med i ytterligare en fråga, med sin fina ”Födelsedagsvals till Mona”.

”My Fair Lady” (som jag förresten såg som en av deltagarna i den allra första elevriksdagen) plus antydningarna om evenemang och hattparad gav Ascot.

Sven-Bertil Taubes sång om Karl-Alfred och Ellinor gav förstås namnet på upphovsmannen, Evert Taube.

Ordet ute var i dag faktiskt svaret på två frågor: ”Jag är ute när gumman min är inne” respektive ”Ute blåser sommarvind”.

Sen var det kul att påminnas om vad som var förgripligt att spela i radio förr: ”Titta in i min lilla kajuta” innehåller raden ”så ska vi krama varandra och njuta”, en formulering som alltså ansågs särdeles förgriplig.

***

Det var inte ”Den sjungande detektiven” utan ”Sherlock Holmes” som skulle ge ordet detektiv, men detektiv skulle det vara lik förbannat.

Har du genom Google hamnat här i jakten på rätt svar till senaste melodikrysset, bör du gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se – lösningen på nummer 34 publicerades natten mellan söndag och måndag.

Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.