Ovanliga mozartverk

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) torde vara en av de mest spelade och älskade klassiska kompositörerna. Också i vår skivhylla finns fler inspelningar av mozartverk än verk av några andra enskilda klassiska musikskapare.

På torsdagskvällen (12 oktober) var vi i universitetsaulan och hörde Uppsala Kammarorkester med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Uppsala Akademiska Kammarkör, båda dirigerade av Stefan Parkman, framföra mozartverk, som vi aldrig hade hört.

Det är nu inte så förvånande.

”Odensesymfonin”, Symfoni nummer 1 a-moll, är ett av de verk, som har förtecknats av Köchel men som har varit försvunnet fram till 1982; sitt namn har symfonin fått efter fyndplatsen.

”Odensesymfonin” är ett mycket tidigt verk av Mozart, dessutom ovanligt (för Mozart) genom att det är fråga om en symfoni i moll.

Den snabba försatsen låter heller inte riktigt som Mozart, så som vi är vana att identifiera honom. Men andantinot – i dur – låter en inte falla i tvivelsmål om vem som har skrivit musiken.

Efter pausen spelades Mozarts ”Mässa i c-moll”, ett verk för solister, blandad kör och orkester. Orkestern var förstås Uppsala Kammarorkester och kören Uppsala Akademiska Kammrkör; solister var Karin Roman, sopran, Maria Matyazova, sopran, Rufus Müller, tenor, och Ove Pettersson, bas.

Den här mässan har inte ens Mozarts samtida fått höra. Mässan skrevs i början av 1780-talet, då Mozart inledde sitt äktenskap med Constanze Weber, men fullbordades på grund av kaotiska omständigheter (bland annat dog deras första barn) aldrig. Den har nu kompletterats och bearbetats av Robert D Levin. Jag saknar tillräcklig musikteoretisk utbildning och dessutom detaljkunskap för att kunna avgöra, exakt vad som är Levins kompletteringar och vad som är Mozarts original, men eftersom jag som hängiven musiklyssnare upplevde mässan som en väl sammanhängande helhet, är jag beredd att ge Levin ett gott betyg. Efter konserten hyllades han också vederbörligen av publiken i universitetsaulan.

Texten, med det sedvanliga innehållet, framfördes växelvis av kören och de genomgående välsjungande solisterna. Särskilt skulle jag vilja framhålla den skönsjungande Karin Roman, som jag har hört tidigare. När hon sjunger ”Et incarnatus est de Spiritu Sancto ex Maria Virgine: et homo factus est” hör jag bara hennes fantastiska röst – och glömmer för ett ögonblick vad det är hon sjunger: ”Och tagit mandom genom den Helige Ande av Jungfru Maria och blivit människa.”

Mäktigt är också Benedictus-partiet i slutet av mässan.

Den sista textraden i mässan är ”Dona nobis pacem” (”Giv oss din frid”). Sångarna sjunger här ”pacem” med tje-ljud – det skulle inte min latinlektor vid Högre Allmänna Läroverket ha gillat, viskar jag till Birgitta: han inpräntade i oss att ”c” i latin uttalas som ”k”.

Sen deltar vi i publikens långa, stående ovationer.

Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

Melodikrysset nr 40

Hösten är här nu, ohjälpligt, konstaterade jag i går, när jag först plockade upp fallfrukt i trädgården, sen klippte ett två veckor högt gräs med den nyreparerade gräsklipparen. Visst, stråk av värme dröjer sig kvar. Men vädret är grått, och äpplen faller med sorgsna dunsar.

På kvällen badade vi bastu, som vanligt med estniskt Saku-öl och ölkorv. Men under plommonträden kunde vi inte sitta efter bastun; det hade börjat regna. Vi satte oss i stället framför TVn, där vi fick oss ytterligare en dos högerregering.

Lördagen börjar som vanligt med ”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset”. Melodikrysset nr 40 klarar jag galant, utan något som helst googlande – fram till den allra sista frågan. Den gällde en Lasse Holm-melodi, sjungen på finska av Arja Koriseva. Jag känner vagt igen melodin men kommer inte på namnet på det svenska originalet. Jag googlar med olika ordkombinationer men kommer ingen vart. Det enda jag kommer på, som skulle passa in (ett tvåbokstavsord som börjar på n) är Lasse Holms låt till Kikki Danielsson, ”Jag har börjat leva nu”. Men jag kommer inte ihåg hur den låter. Efter allt googlande minns jag inte heller längre hur den låt, som Arja Koriseva sjöng på finska, lät.

Tillägg efter påpekanden av Dennis och Marie: ”Ingen stoppar oss nu” heter låten. Den var med i Colin Nutleys film ”Black Jack”. Alltså har jag, även om jag angav fel låt, åtminstone inte misslett någon i fråga om det sökta ordet, nu.

Resten var buslätt, för mig i alla fall.

Rikard Wolf var det som sjöng ”Vackra pojkar, vackra män”.

Hagge Geigerts ”Den närsynta bofinken Knut” minns man ju i Eva Rydbergs insjungning.

Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonin” gav brev och koloni. Lite överkurs: Cornelis har snott melodin från Amilcare Poncellis ”Timmarnas dans”.

Att det var Emanuel Jonassons ”Gökvalsen” vi hörde i det som Anders Eldeman betecknade som djurfråga råder det inget tvivel om. Halva lätet ville han ha. Här döljer sig dock en slamkrypare. För mig säger göken ko-ko; för andra är lätet ku-ku. Vilken variant som finns i Einar Westlings text har jag inte kunnat kontrollera, eftersom jag är i Öregrund och sångböckerna är i Uppsala.

”Teddybjörnen Fredriksson” är skriven av Lasse Berghagen = LB.

Gruppen som sjöng ”The Final Countdown” var Europe.

Tove Janssons fina ”Höstvisa” har tonsatts av Erna Tauro.

Det som Bud Powells trio spelade kallas bebop.

Det Peter Himmelstrand exellerade i var rim.

Också filmmusikfrågorna, normalt inte min bästa gren, klarade jag:

Den Karlsson på taket-röst vi hörde tillhörde Jan Nygren.

Numret med Pointer Sisters kom från ”Snuten i Hollywood”, som gav ordet snut.

Och TV-filmsignaturen hörde till de många filmerna – ofta sevärda – med Perry Mason. Som deckarläsare har jag förstås också läst Erle Stanley Gardners Perry Mason-deckare; jag till och med äger ett antal, utgivna av dels Tidens bokklubb, dels i Tema pockets (Rabén & Sjögren) fina deckarserie. Inte alla är bra, men där finns guldkorn.

Ja, det var väl allt. Jag brukar ju inte skicka in svaren, men om någon kan bekräfta eller korrigera mitt svar på Lasse Holm/Arja Koriseva-frågan, är jag tacksam.

I eftermiddag ska jag dock åka in till Uppsala för att i kväll se Stadsteaterns nya pjäs om von Sydow-morden. Jag återkommer till den, men jag kan redan nu berätta, att den, trots revolutionen i riksdagen, inte handlar om Björn.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här i jakten på rätt svar i veckans melodikryss, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn,kokk.se, och bläddra dig ner till aktuell lördag.

Pete Seegers Greatest Hits

Om den amerikanske sångaren Pete Seeger (född 1919) har jag tidigare skrivit – se under Kulturspegeln, Musik om hans insatser för Sing Out!, The Almanac Singers, The Union Boys och The Weavers och inom den amerikanska sångvänstern. Där kan du också finna min recension av Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Seeger är en sångare med en underbar, medryckande röst – en varm och manlig röst, säger min hustru. Dessutom är han en skicklig instrumentalist, framför allt på huvudinstrumentet banjo och på tolvsträngad gitarr. Som sångare är han kanske allra bäst, när han samagerar med publik. Att kalla honom allsångsledare vore dock att reducera honom: han interagerar genom att dels sjunga solo, dels locka publiken att sjunga med; den här trollkarlen klarar till och med att dela upp publiken i stämmor och få det att låta ljuvligt bra.

Att han älskar att sjunga inför och gärna med stor publik indikerar också en annan sida av hans artisteri: han har egna övertygelser, han vill påverka andra och han vill alltså få publiken att vara med och sjunga ut det både han och den känner och tänker. Pete Seeger är en av de mest politiska sångartister jag känner till.

Jag har en Pete Seeger-samling av LP och CD, som är så väldig att jag lite har dragit mig för att börja introducera skivorna för min bloggpublik. Men någon gång och någonstans måste jag ju börja, och det får då bli med en CD, som är en god introduktion till olika sidor av Pete Seegers egna sånger och till den sångskatt han förvaltar: ”Pete Seeger´s Greatest Hits” (Columbia/Legacy CK 65711, 2002).

Vi talar här om en CD med fyra tillagda bonusspår. Ursprungligen gavs den här skivan 1987 ut som LP (Columbia 9416).

”Pete Seeger´s Greatest Hits” täcker hyggligt väl Seegers skivor för CBS/Columbia, dit han gick över 1961. Med det är också sagt att den här samlingsskivan inte täcker hans väldiga skivproduktion för Folkways, den som numera förvaltas av Smithsonian Folkways, hans senare skivor för flera andra bolag – Warner, Folkways, Verve, Appleseed – eller hans skivor i gruppkombinationer som The Weavers (huvudsakligen för Vanguard). Dock är det så, att Seeger under stora delar av sin sångkarriär oavbrutet har framfört ett grundbestånd av sina mest älskade (och av lyssnarna önskade) sånger, varför ett antal weaversinsjungningar och folkwaysinspelningar genom nya konsertupptagningar finns representerade också på Columbias ”Greatest Hits”-skiva.

Till den senare kategorin hör folksånger som ”Barbara Allen” och Weavers-klassiker som ”Michael Row the Boat Ashore” och ”Darling Corey” – den senare ger ett ypperligt exempel på Seegers banjospel. Till samma kategori vill jag hänföra Pete Seegers egen underbara melodi ”Living in the Country”, här framförd av en visslande Pete till tolvsträngad gitarr.

Är det här mina ”hits”? frågar Pete Seeger protesterande i mapphäftet: Några av de här sångerna blev faktiskt hits, men med The Weavers, Peter, Paul and Mary. The Byrds, The Kingston Trio, Marlene Dietrich. (Jag skulle kunna lägga till flera namn. Bara ett exempel: Trini Lopez hade en jättehit med Seegers och weaverskollegan Lee Hays ”If I Had a Hammer”.)

Det är sant att Pete Seeger aldrig har ansträngt sig, framför allt inte anpassat sig för att nå kommersiella framgångar. Han har skrivit mängder av bra musik, arrangerat och bearbetat låtar så att de har blivit hans egna, lyft fram andras låtar, så att de för evigt förknippas med hans framförande.

Det är till exempel Malvina Reynolds, en mycket begåvad låtskrivare men med rätt darrig röst, som har skrivit ”Little Boxes” – men det var Pete som gjorde den känd för en riktigt stor publik.

Jag tog med den i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), från vilken ingressen nedan är hämtad:

Little Boxes

Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds, 1963

Sjuttiåriga Malvina Reynolds, en av de största författarbegåvningarna i den amerikanska protest- och folksångtraditionen, har ett rikt liv bakom sig. Under mellankrigstiden studerade hon vid University of California i Berkeley och blev vid trettionio års ålder fil dr i engelska. Hon har också arbetat som journalist. Med arbetarrörelsen kom hon i kontakt bland annat genom sin man, Bud, som var fackföreningsorganisatör. Under folksångsrenässansen på 1940-talet lärde hon sig spela gitarr, men det var inte förrän vid sexti års ålder hon började uppträda inför publik. Främst är hon dock känd som sångförfattare. Hon skriver både barnvisor och protestsånger; de senare rymmer ofta en poesi som de enklare agitatorerna på området sällan eller aldrig lyckas åstadkomma. ”Little Boxes” (1963) har Daly City utanför San Francisco som förebild i sinnevärlden, men sången har räckvidd långt utanför både Daly City och USA.

Little boxes on the hillside, little boxes mede of ticky tacky,
Little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And the people in the houses all went to the university
Where they were put in boxes, little boxes all the same.
And there´s doctors and there´s lawyers and business executives
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

And they all play on the golf course and drink their martini dry
And they all have pretty children and the children go to school
And the children go to summer camp and then to the University
Where they all get put in boxes and they all come otu the same.

And the boys go into business and marry and raise a family
In little boxes, little boxes, little boxes all the same.
There´s a green one and a pink one and a blue one and a yellow one
And they´re all made out of ticky tacky and they all look just the same.

”Upp till kamp!” innehöll noter och gitarrackord och också en svensk översättning:

Små lådor

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds (”Little Boxes”), 1963

Små små lådor på en sluttning,
små små lådor som är rena smäcket,
små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihop är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Alla dom som bor i husen
dom har legat vid universitet
i små små lådor, små små lådor,
små precis likadana lådor.
Det är doktorer, advokater
och diverse direktörer.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Allihopa spelar golf och
allihopa dricker dry martini,
allihop har söta ungar,
alla ungarna går i skola.
Och dom far på sommarläger,
och så in med dom på universitetet,
och där sätts dom in i små små lådor
och blir lika varann som bär.

Sen blir pojkarna affärsmän
och så skaffar dom sej familj och bor i
små små lådor, små små lådor.
Där finns gröna, där finns skära,
där finns blåa och där finns gula.
Allihopa är dom rena smäcket
och dom liknar varann som bär.

Två av låtarna på Greatest Hits-CDn har sydafrikanskt ursprung.

Den första är ”Wimoweh”, i sin zulu-ursprungsversion ”Mbube”. Pete fick den av Alan Lomax i en Decca-inspelning med Salomon Linda and his Evening Birds. ”Mbube” betyder ”lejon”, och texten upprepar frasen ”Lejonet sover, lejonet sover, lejonet”. Under den här tiden av förtryck i Sydafrika kom sången att anspela på den store zulukungen Chaka Lejonet.

Även ”Abiyoyo” kommer från Sydafrika. Den är en barnvisa med muntliga, berättade inslag och handlar om att besvärja ett monster – Pete Seeger har under sin långa karriär ofta gjort konserter för barn och också spelat in mängder av barnskivor.

I fallet ”Where Have All the Flowers Gone?” har Pete Seeger hittat temat i nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman ”Stilla flyter Don”, där det finns en ukrainska sång, ”Kaloda Duda” i Seegers engelska transkribering. Sången med sitt fredstema blev en stor succé också i Marlene Dietrichs tyska version ”Sag mir wo die Blumen sind”.

Också ”Where Have All the Flowers Gone?” finns med i fredsavdelningen i min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), varifrån ingressen nedan är hämtad:

Where Have All the Flowers Gone?

Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1961

Pete Seeger fick idén till ”Where Have All the Flowers Gone?” från en strof ur en gammal visa, återgiven av Michail Sjolochov i ”Stilla flyter Don”. Uppbyggnaden är klassisk; den förekommer i mängder av äldre folksånger. Pete Seeger står egentligen bara för de tre första stroferna. Övriga strofer är tillägg av andra sångare. Även i så måtto har alltså ”Where Have All the Flowers Gone?” blivit en folksång. På skiva har visan blivit en stor succé i tolkningar av bland andra Pete Seeger själv, The Kingston Trio och, på tyska (”Sag mir wo die Blumen sind”), Marlene Dietrich.

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
Young girls picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young girls gone?
Long time passing.
Where have all the young girls gone?
Long time ago.
Where have all the young girls gone?
Gone to young men every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the young men gone?
Long time passing.
Where have all the young men gone?
Long time ago.
Where have all the young men gone?
They are all in uniform.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Till dessa strofer har andra sångare lagt till följande:

Where have all the soldiers gone?
Long time passing.
Where have all the soldiers gone?
Long time ago.
Where have all the soldiers gone?
Gone to graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

alternativt:

Where have all the armies gone?
Long time passing.
Where have all the armies gone?
Long time ago.
Where have all the armies gone?
They´re in the graveyards every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the graveyards gone?
Long time passing.
Where have all the graveyards gone?
Long time ago.
Where have all the graveyards gone?
(They´re) Covered with flowers every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the flowers gone?
Long time passing.
Where have all the flowers gone?
Long time ago.
Where have all the flowers gone?
The people picked them every one.
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the people gone?
Long time passing.
Where have all the people gone?
Long time ago.
Where have all the people gone?
The bomb has taken every one.
And now they will never learn.
And now they will never learn.

I min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) fanns noter och gitarrackord, också en svensk översättning av Beppe Wolgers:

Inga blommor finns det mer
Svensk text: Beppe Wolgers, 1962
Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger (”Where Have All the Flowers Gone?”), 1961

Inga blommor finns det mer.
Det är sommar.
Ingen sommaräng vi ser.
Säj vad har hänt?
Inga blommor finns det mer.
Flickor plocka blommorna.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vart har alla flickor gått?
Det är sommar.
Vart har alla flickor gått?
Säj vad har hänt?
Vart har alla flickor gått?
Dom har gått till unga män.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Säj mej vart har männen gått?
Det är sommar.
Säj mej vart har männen gått?
Säj vad har hänt`
Säj mej vart har männen gått?
Jo, soldater är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Men var är soldaterna?
Det är sommar.
Ja, var är soldaterna?
Säj vad har hänt?
Ja, var är soldaterna?
Jo, i jorden är dom nu.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Vi ser inga gravar här.
Det är sommar.
Vi ser inga gravar här.
Säj vad har hänt?
Var är alla gravar nu?
Vi ser blommor överallt.
Lär dom sej aldrig nåt?
Lär dom sej aldrig nåt?

Idris Davies var kolgruvearbetare i South Wales. Efter en gruvarbetarstrejk 1926 studerade han vidare under mödosamma förhållanden och blev skollärare i London, skrev också poesi. Men gruvarbetardöden hann i kapp honom – han dog i cancer 1952. Pete Seeger hittade Idris Davies´ dikt ”The Bells of Rhymney” i en bok av Davies´ vän Dylan Thomas och tonsatte den. Textens klockklanger bär drag av barnkammarrim, men innehållet (om gruvarbetarnas villkor) är mörkt och formen poetisk. Pete Seeger har gjort en idiomatisk tonsättning av den.

Om amerikanska gruvarbetare handlar Florence Reece´ ”Which Side Are You On?” från 1931, med lånad traditionell engelsk musik (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning. Den gjorde Pete Seeger redan under sin tid i The Almanac Singers. Eftersom jag tidigare har skrivit om den här sången (och den svenska sång som bygger på den, Molly Åsbrinks ”Vi går också med”), nöjer jag mig här med att att hänvisa till vad jag har skrivit under Kulturspegeln, Sångtexter (där alltså också texterna finns).

Från The Almanac Singers-tiden härstammar även ”Talking Union”, en kampsång i en ovanlig musikstil, talking blues, ett slags rap-artad blues – tekniken hade Pete Seeger lärt sig av Woody Guthrie, som också han under en period ingick i The Almanac Singers. Åter igen: läs mer under Kulturspegeln, Musik. Texten till ”Talking Union” har Pete Seeger skrivit tillsammans med The Almanac Singers-kumpanerna Lee Hays och Millard Lampell.

Flera av låtarna speglar Pete Seegers internationella engagemang. Solidariteten med det svarta Sydafrika är redan nämnd.

Att han under tidigt 1960-tal tog till sig och spred ”Guantanamera” med text av Cubas nationalskald José Marti och ytterligare för ändamålet bearbetade kubanska musikers version av en traditionell melodi från Castros ö var ingen tillfällighet.

Inte heller var det en slump att han 1962, under vietnamkriget, skrev ”Waist Deep In the Big Muddy”. (I slutet av 1961 hade USA 1500 soldater i Vietnam, drygt ett år senare 10000.) Det här är en mycket bra sång mot blind lydnad.

Pete Seegers solidaritet med USAs egna förtryckta, de svarta, representeras förstås här av ”We Shall Overcome”. Om sången och dess historia, även dess anknytning till just Pete Seeger, kan ni läsa under Kulturspegeln, Sångtexter, där man också hittar både amerikansk originaltext och svensk översättning.

Där kan man också hitta hyllningen till USAs arbetande folk, ”This Land Is Your Land”, av Pete Seegers nära vän och sångföljeslagare Woody Guthrie. Den har också Pete Seeger sjungit så ofta (och så bra), att man gärna räknar in den även i hans repertoar.

Sen återstår ytterligare en sida av Pete Seeger att redovisa, den religiösa. Denne vänsterradikal, i sin ungdom kommunist, senare socialist, har nämligen också en religiös sida; han har ett stort antal gånger framträtt i kyrkor, också på Världskyrkomötet i Uppsala 1968 (samma år som Marthin Luther King, vars integrationsidéer han intensivt stödde, mördades).

Pete Seegers religiösa repertoar representeras här av ”Turn, Turn, Turn”, ett stycke ur Predikaren i Bibeln, suveränt tonsatt av Seeger. The Byrds hade en välförtjänt hit med den – men Seegers egen version är ännu vackrare. Jag är själv inte religiös, men jag tycker mycket om den här sången.

Och Predikaren förresten – vem förtjänar bättre än Pete Seeger epitetet Predikaren.

Kring riksdagens högtidliga öppnande

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 39

Innan jag måste ta bussen till Uppsala C i lördags för vidare befordran till Stockholm och seminariet om den röda vågen på ABF-huset, hann jag lösa nästan hela melodikrysset. Det jag hann med var heller inte svårt. Jag behövde inte googla en enda gång.

Där fanns gamla schlager som Axel Öman, egentligen ”Skepp som mötas”, Irving Berlins ”Cheek to Cheek” (”Heaven, I´m in Heaven…”), i Sven Paddocks svenska översättning ”Kind mot kind” och Lasse Dahlquists ”Gå upp och pröva dina vingar”, som gav riktningen uppåt.

Göran Ringbom har jag hört live i Visby, och det var omisskännligt hans gotländska (också känd från Di sma under jordi) vi hörde i Cornelis Vreeswijks ”Veronica”. Jag vet också, att Ringbom är krukmakare.

Har man uppfostrat tre barn i ett hem med mycket musik, kan man också ”Uppå källarbacken”.

Folkrockaren Art Garfunkel (här med ”Bounce”) är direkt min hemmaplan. (Även om jag gillar Paul Simon bättre och sörjer upplösningen av Simon and Garfunkel ännu mer.)

Att det var i just 2003 års melodifestival jag hörde Sarek med ”Genom eld och vatten” mindes jag förstås inte, men däremot kom jag ihåg gruppnamnet, som gav Lappland.

Hjalmar (Peter Flack) var urlätt att komma på, och att detta skulle ge ortnamnet Örebro var lika enkelt.

Det enda som vållade mig lite huvudbry, innan jag måste överge radion, var signaturmelodin till något som betecknades som ”kultserie”; jag lägger sällan märke till såna signaturer. Men B + man måste ge Batman, Läderlappen som han hette när jag var i serieåldern.

De sista frågorna fick jag ge mig i kast med under reprisen sent på söndag kväll.

Lättast för mig i den omgången var ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”, som Anita Hegeland sjöng en gång i världen.

Den klassiske kompositören var svensk, Dag Wirén.

Melodifestivalbidrag hör däremot inte till det jag alltid lägger på minnet. ”Det duger så bra” var dock Linda Bengtzings bidrag ”Jag ljuger så bra” – svaret skulle alltså bli LB.

Stora svårigheter hade jag också med att placera ”Sudoku är inte lätt”, men så föll bitarna på plats: Originalet måste vara ”My Number One” med svensk-grekiskan Helena Paparizou.

***

Har du hamnat här under googleletande efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra bakåt till lördag (ibland natten mellan söndag och måndag).

Jan Hammarlund sjunger Brecht

Från sångaren Jan Hammarlund, som jag har gjort ett program om radikal amerikansk musik tillsammans med, anlände följande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare:

Hej där!

Sällan man har tillfälle att sjunga Brecht (det var faktiskt flera år sedan sist) och denna gång är det ju dessutom fri entré! Plus att det ingår i en utställning som man samtidigt kan se.

Min berättelse om Brechts liv bygger på hans sånger och dikter till musik av Eisler, Dessau och Weill.

Bertolt Brecht tillbringade ju 15 år (1933-1948) som flykting, i Paris, via Skandinavien och Sovjet till USA, varifrån han till sist fick fly undan McCarthys barbariska kommunistjakt.

Vänliga hälsningar

Jan
(se nedan – välkoma!)

___________

BERTOLT BRECHT – FLYKTING OCH POET
en musikalisk biografi

Jan Hammarlund, sång
Richard Pilat, piano

Tisdag 10 oktober klockan 19.00
FOLKETS HUS i Hallunda,
Borgvägen 1, T-bana Hallunda
telefon 08 530 625 70
www.hallunda.fhs.se
Fri entré!
(Konserten ingår i utställningen
”Brecht och Tombrock i svensk exil
– ord och bild i samverkan”)

Arrangörer: ABF Botkyrka-Salem, Folkets Hus Hallunda, Folkets Hus och Parker, Hallunda Bibliotek, Mångkulturellt centrum, Riksteatern

Pensionärsliv

Sedan i tisdags bor jag just nu inne i stan, i Uppsala – som jag redan har berättat, hade Helga Henschens Vänner styrelsemöte i Stockholm, hemma hos Rolf Theorin. Och för att fortsätta med reklam för Helga Henschen-aktiviteter: tisdagen den 3 oktober klockan 16.00 blir det invigning på riktigt – konsten finns nu där – av Helga Henschen-rummet i Hallonbergens centrum.

På onsdag kväll var det dags för styrelsemöte i Ordfront Uppsala. Vi är klara med ytterligare två intressanta program:

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin nya bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag är samtalsledare; i slutet av 1960-talet satt jag i sekretariatet för den av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgruppen. Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Bangårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vi kommer att sälja Yvonne Hirdmans bok i samband med arrangemanget.

Tisdagen den 7 november klockan 19.00 samtalar Elsie Johansson och Anneli Jordahl under ledning av Kjell Eriksson om klass och skrivande. Plats: Tovensalen, Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vid detta arrangemang kommer vi att sälja två böcker. Dels Ordfront-antologin ”Tala om klass” med bidrag från 15 kvinnor, bland dem Elsie Johansson och Anneli Jordahl. Dels Anneli Jordahls bok på Atlas förlag om Elsie Johansson, ”Att besegra fru J.”.

På tisdag morgon var det dags för första sammanträdet efter valet i kulturnämnden. Före sammanträdet hade vi ett gruppmöte (s+v+mp) om vårt agerande under resten av hösten – högeralliansen tar ju makten även i Uppsala. Vi kom fram till att det är meningslöst att, även om vi fram till årsskiftet fortfarande har majoritet i nämnden, trumfa igenom långsiktiga budgetärenden, som den stackars personalen på kulturkontoret sen kommer att tvingas riva upp. Högeralliansens företädare i kulturnämnden har under året försökt att inte låtsas om, att alliansens gemensamma budgetalternativ betyder kraftigt sänkta anslag till kultursektorn, och ju förr borgarna tvingas tala klarspråk om var pengarna ska sparas desto bättre. Läs mer på Peter Gustavssons blogg – Peter blir ny gruppledare i kulturnämnden efter årsskiftet.

På onsdag kväll, klockan 17.30, följde jag med Birgitta till Dag Hammarskjöld-fonden på Geijersgården – Birgitta var i sin ungdom med om att bygga upp fondens verksamhet och inreda dess lokaler i huset. Så det var en passande plats, men orsaken till det här besöket var inte hennes förflutna i huset. Två svenskar, Birgitta Dahl och Lars Rudebeck, tilldelades Orden till minne av Amilcar Cabral, första graden; beslutet har fattats av presidenten för republiken Cap Verde Pedro Verona Rodrigues Pires och orden utdelades av ambassadör Jorge Tolentino. Den skriftliga motiveringen är Birgittas insatser i kampen för Cap Verdes befrielse och hennes försvar av värdena frihet, rättvisa och mänsklig värdighet. Hittills har bara 25 personer (bland dem Ben Bella) fått Amilcar Cabral-orden, första graden.

Den som blir nyfiken på bakgrunden till det här rekommenderar jag att läsa Birgittas och fotografen Knut Andreassens bok ”Guinea Bissau Rapport om ett land och en befrielserörelse” (Prisma, 1971). Bakgrunden är en studieresa författarna (och även Lars Rudebeck) hösten 1970 gjorde i Guinea-Bissau, som Cap Verde då ingick i. Landet var då för tiden en portugisisk koloni, men studieresan genomfördes i de av befrielserörelsen PAIGC befriade områdena. Det blev en mycket dramatisk studieresa med nattliga förflyttningar och portugisisk beskjutning. Ett tag förlorade gruppen förresten kontakten med omvärlden, och det spreds rykten om att Birgitta och de andra hade tillfångatagits, alternativt blivit dödade.

Efter ordenceremonin promenerade vi ner till Saluhallen och åt middag på tu man hand på Hyllan: shezuankryddade revbensspjäll från kalv och en flaska rött vin.

Fredagen använde jag till att förbereda min del av det seminarium på lördag i ABF-huset i Stockholm jag tidigare har gjort reklam för: ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”.

Seminariet, som genomfördes i Sandlersalen (fullsatt) i regi av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Helga Henschens Vänner och ABF Stockholm, blev mycket lyckat.

Thomas Etzemüller, svenskspråkig historiker vid Universität Oldenburg i Tyskland, berättade intierat om motsvarande process i Tyskland och drog paralleller till Sverige.

Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner, berättade intressant om tidens alternativrörelser, framför allt sådana hon själv hade varit involverad i, till exempel kvinnorörelsen.

På min lott hade fallit att, under rubriken ”Min gröna dröm är röd”, berätta om exemplet Helga Henschen, ett av de främsta namnen bland tidens politiska konstnärer. Jag läste hennes text ”Hemkomst” ur ”Vägen till Rebella” och gav exempel på utställningar, vykort, böcker, teckningar (inklusive texter) med mera som hon gjorde för socialdemokratin och med den förbundna rörelser, dessutom även Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred. Jag avbröts vid ett par tillfällen av Siv Widerberg, som tyckte att jag alltför mycket socialdemokratiserade Helga Henschen. Men herregud, var skulle jag annars placera Helga Henschen, som i årtionden arbetade för socialdemokratin? När Siv framhärdade med att säga, att kulturarbetarna under den här tiden i ringa utsträckning var socialdemokrater och bad om bevis på motsatsen, kontrade jag med att räkna upp namnen på ett trettiotal framstående författare, konstnärer, skådespelare med flera, som i 1973 års valrörelse skrev under uppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. (Jag hade själv dess förinnan noterat, att IB-affären och senare kärnkraftsfrågan bidrog till att fjärma tidigare socialdemokratiska kulturarbetare från socialdemokratin.)

Efter kaffepaus blev det paneldiskussion, ledd av Bengt Göransson, på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”. Förra konstfackrektorn Gunilla Lagerbielke gav ett personligt vittnesbörd om de stormiga åren på Konstfack, och Per Olov Enquist, en ursosse som aldrig har var med i KSF, gav en intressant definition av begreppet postmodernism samt talade om de vågrörelser – med både en uppgång och en nedgång – som alla ”de stora berättelserna” har utsatts för. I panelen fanns också två gamla vänsteraktivister, Marie Selander från musikrörelsen och trotskisten Kjell Östberg, nu professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. De bidrog till en mycket intressant del av debatten, den om antagonismen mellan socialdemokratin och den dåtida alternativvänstern – ingen av dem trodde, att de ömsesidiga misstagen från då skulle komma att upprepas i den nya ungdomliga radikaliseringsvåg de trodde och hoppades på. Även publiken bidrog genom frågor och inpass till att det blev en spännande och intressant debatt. Några mycket starka inlägg gjordes av bland andra Gunilla Palmstierna Weiss.

Till det här vill jag bara tillägga ytterligare en maning att gå och se Helga Henschen-utställningen på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag 10.00-15.00
Fri entré

Från ABF-huset gick jag och Birgitta över till Kulturhuset för att hämta beställda biljetter till Stadsteatern.

När vi hade gjort det, gick vi, under väntan på föreställningen, till restaurangen för att äta en bit mat.

Där satt redana Per Olov Enquist med hustrun Gunilla Thorgren samt förre förlagschefen på Norstedts Svante Weyler, och eftersom P O (som vi ju nyss hade träffat på ABF-seminariet) vinkade på oss, slog vi oss ner vid deras bord – vi känner dem dessutom sedan länge. Det blev ett uppiggande bordssamtal om valutgången, det kommande partiledarvalet och om böcker, P Os och Agneta Pleijels bland andra. Vi hann också prata om Siw Widerbergs arga inlägg i ABF-huset.

Sen måste Birgitta och jag avlägsna oss, eftersom Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser” strax skulle börja på Klarascenen. Till den ber jag att få återkomma separat.

Som ni kanske har listat ut, hann jag bara en del av Melodikrysset i lördags – jag måste ju åka till mitt seminarium i Stockholm. Det gick bra så långt jag hann. Resten hoppas jag klara under reprisen sent i kväll, söndag. Jag återkommer också om det.

I morgon kväll genomför Uppsala arbetarekommuns representantskap sitt första möte efter valet. Tema: valanalys. Dit går förstås både jag och Birgitta, fast vi inte formellt är med som ombud.

Och på tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Bland de inbjudna finns alltid riksdagens tidigare talmän med respektive. Det ska bli intressant att få ta del av den nya högeralliansregeringens sammansättning och dess regeringdeklaration, också att i samtal med folk som deltar i den efterföljande mottagningen sniffa på stämningen. (Fast här ingriper min procedurkunniga hustru: Regeringsdeklarationen och den nya regeringens sammansättning får vi del av först på fredag. Den nye statsministern väljs formellt, efter bordläggningar, först på torsdag.)

Men dess förinnan, på måndagen, ska vi höststäda lägenheten; vi ta var sin del. Oavsett vad som kommer att sägas om pigavdrag i regeringsdeklarationen, kommer den förra talmannen och jag att framhärda i att skura våra golv alldeles själva.

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Jag har tidigare berättat, att jag är sekreterare i och en av stiftarna av det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Om mitt eget samarbete och min vänskap med Helga Henschen berättar jag ovan under Kulturspegeln.

I går kväll hade styrelsen för Helga Henschens Vänner sammanträde, och vi lade sista handen vid ett mycket spännande arrangemang, som jag hoppas att du har lust att delta i:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

Inför seminariet öppnas en Helga Henschen-utställning den 29 september på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

Melodikrysset nr 38

Så som många av er röstade i söndags, borde jag inte hjälpa er med veckans melodikryss – ni anser ju att ensam är stark.

Men OK då. Här kommer resultatet av mina vedermödor med melodikrysset.

Veckans version, sänd från bokmässan i Göteborg, var svår. Jag fick tillgripa mycket googlande för att klara melodikrysset den här gången.

Den unga idolen Agnes är till exempel inte mitt bord, inte heller Alphaville med ”Forever Young” eller den spanska tjejgruppen Las Ketchup.

Jag hade faktiskt också svårt att identifiera en ung Povel Ramel i ”My Garden of Memories and Dreams”.

”Det gör ont” kände jag förstås omedelbart igen, men inte kom jag bums ihåg, att den är skriven av Orup. Ungefär samma sak var det med ”We Are All the Winners”: Inte fan mindes jag att det var Nick Borgen som sjöng den i melodifestivalen 1993.

Resten var mer eller mindre lätt.

Disneyfilmen var ”Aristocats”, och ”Over the Rainbow” var ledmotiv i den underbara filmen ”Trollkarlen från Oz”, där en ung Judy Garland spelade huvudrollen.

Klassiska schlager- och musikal- och jazzmelodier känner jag oftast till. Upphovsmannen till potpurriet på amerikanska standards var Irving Berlin, och bröderna George och Ira Gershwins ”Nice Work If You Can Get It” sjöngs av Sting – en bra version förresten.

Gamla svenska schlager sitter oftast i bakhuvudet sedan unga år. Titeln på Olle Bergmans ”Sjung och le” kom genast. ”Titta in i min lilla kajuta” kom lika snabbt. Lite längre fick jag fundera på Sune Waldimirs bidrag till dagens melodikryss, men ganska snart kom orden till den välbekanta melodin: ”Allt detta och himlen därtill”.

Lite överkurs: Visste ni förresten, att det är Sune Waldimir som har försett arbetarrörelseklassikern ”Till seger” med musik? ”Till seger” var ursprungligen en dikt, skriven av Joel Ljungqvist och publicerad i SSUs Frihet, men Waldimir hittade en lämplig melodi åt den, en operettmelodi med titeln ”Den lilla synderskan”. Tyvärr vet jag inte vilken operett den är hämtad från? Vet någon?

***

Har du via Google hamnat här under sökande efter senaste melodikrysset, kan du försöka med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig bakåt till senaste krysset.