Last chorus: Gunnar Hofring

I går var vi på begravningsceremoni för Gunnar Hofring. Missionskyrkan var packad med folk, ända upp på läktaren. De nu ledande (s)-politikerna här i Uppsala och i länet fanns där förstås, dessutom många av oss som i dag är veteraner plus jättemånga personliga vänner till Gunnar. Olika förgreningar och generationer av partiet centralt företräddes av Marita Ulvskog, Gertrud Sigurdsen, Lars Isaksson, Bosse Ringholm, Leni Björklund med flera.

Trots lokalen, Missionskyrkan, var ceremonin helt utan religiösa inslag. Ingrid Andersson tecknade bilden av Gunnar och hans gärning mycket mer detaljskarpt och nyanserat än jag har hört någon präst klara av motsvarande uppgift.

Själva kyrkolokalen är hur som helst vacker. Ofta tittade jag också ut genom det stora fönstret uppe vid taket: såg svarta trädgrenar mot gyllne moln och en blå himmel.

För sången och musiken stod Erik Lundberg, gitarr och piano, och Anna-Karin Oldeberg, sång och nyckelharpa. Det blev mycket Dan Andersson. Dels under samlingen (med dess bildspel över Gunnars liv) och den nästan oändliga defileringen. Dels som solosång: ”Gässen flytta”.

Naturligtvis också ett och annat som numera ofta framförs på begravningar, till exempel Evert Taubes ”Fragrancia”.

Den allra första sången med Anna-Karin och Erik var dock Mikis Thodorakis vackra ”En sång om frihet”, med svensk text av Bo Setterlind:

En sång om frihet

Grekisk originaltext: D Christodoulou (”Kaimos”)
Svensk text: Bo Setterlind
Musik: Mikis Theodorakis

D Em A7 D
Det finns ett hav som ingen ser
Em A7 D
Det finns en grav, där ingen dör
Em A7 D
Det finns en sol, som ej går ner
Em A7 D
Det finns en strand i varje själ

D Em
Och om du vill ditt väl förstå
A7 D
Och vara fri när molnen gå
G A7 D
Så bygg en värld att leva i
G Em A7 D
Nu gäller det ditt Liv, ditt eget Liv

D Em A7 D
Det finns en värld som ej förgår
Em A7 D
Det finns ett brev som ingen läst
Em A7 D
Det finns en vind som allt förstår
Em A7 D
Det finns en fri-het utan sår

Refräng

Text, noter och ackord hittar du i ”Våra vackraste visor och ballader” (redaktör Ingemar Hahne, Notfabriken, 2003).

En bra insjungning finns på ”Sven Bertil Taube sjunger Mikis Theodorakis” (EMI E 062-35135, 1974, som CD EMI 5410342, 2003).

Begravningen avslutades med Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Efter begravningen gick vi över till den likaledes vackra Vinterträdgården i Folkets hus för macka, öl och kaffe och, som brukligt, minnestal.

Minnesstunden i Folkets hus avslutades med unison sång: sången var mycket välkänd för mig, som tog med den i sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete frihet och fred” (Prisma, 1970):

Mitt eget land

Text: Beppe Wolgers
Musik: Olle Adolphsson

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är nog dum.

Man säjer, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Jag vet, att det finns en raket,
som flög till en främmande himmel,
men säj mej en enda planet
som jorden, för den ger mej svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…

…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner, att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…

…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.
(Vissling eller nynning till slutet)

Noter och ackord finns också i ”Upp till kamp!”.

Några CD, där du kan höra Olle Adolpsson sjunga den här sången: ”Olle Adolphsons bästa! Nu är det gott att leva” (EMI 7243 5 27145 2 0), ”Diamanter, CD 1 1961-66″” (EMI 7243 5 94831 2 2) och ”På gott & ont: 51 adolpsonare, inspelningar 1956-95 & En stol på Tegnér” (EMI 4751692).

Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Sånger till Sten Andersson

När Sten Andersson fyllde sjutti, den 20 april 1993, fick jag i uppdrag att skriva några sånger till honom. Jag skrev bland annat följande sång, som framfördes av de äldre medarbetarna på partiexpeditionen, de som hade jobbat ihop med Sten under hans tid som partisekreterare; vi kallade oss för Veterankören:

På Sten Anderssons tid

Musik: Nils Ferlin (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, fritt efter Nils Ferlin och Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ner i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

(Enn Kokk: Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.)

Nu är allting på sned.
Vår pension ska gå ned.
Vi har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De´va´ ingenting särskilt me´ de.

(Enn Kokk: Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utsett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:)

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja de´ e´ något särskilt me´ de´!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.

(Röd fana bärs in, och alla i lokalen ansluter sig till veterankören:)

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Och för rättvisa ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss, med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar man me´.
Han är skälm och gamäng,
så han tål nog en släng.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Och så fick han ett jättefång röda rosor.

***

När Sten Andersson fyllde sjuttifem, den 20 april 1998, fick jag anledning att återkomma med en ny visa:

Vid runt åttifem

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”When I´m Sixtyfour”)
Text: Enn Kokk

När du blir gammal, tappar ditt hår – säg om tio år –
ska du trappa ner då, bli ordinär,
äntligen bli folkpensionär?
Kommer du då att finnas bland dem
som tas in på hem?
Har du fått nog då, får du nån ro då, vid runt åttifem?

Känner vi dig – och det gör vi visst – finner du det trist
att bara sitta stilla på äldre dar.
Du är en som flänger och far!
Kommer det bara minsta invit,
far du säkert dit,
när Arafat kallar, och om du pallar, än runt åttifem.

Blir det nåt val år tvåtusensju – tio år från nu –
hindras säkert mången, som nu finns här,
av rätt svåra ledgångsbesvär.
Men om så i rullstol, ska han va´ me´,
åka på turné.
Iförd tupé far Sten på turné, fast han är åttifem.

Visan trycktes sen i Aktuellt i politiken nummer 16, den 4 maj 1998.

En sång om Mona och en om Göran

När jag arbetade på socialdemokrtiska partistyrelsen, 68an kallad, utsågs jag ständigt att ingå i kommittéer inför julfester och liknande evenemang. Jag utfärdade då bulletiner under pseudonymen Afdelningen för nöjeslif.

Till mina specialiteter som nöjesmedarbetare hörde att författa visor – nya ord till kända melodier – oftast riktade till bestämda personer.

Jag ska ge er ett par exempel, hopsnickrade till julfesten den 19 december 1994 men nog så aktuella ändå.

Jag väntar
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Medelst omröstning med hjälp av blankett, med olika vetenskapliga svarsalternativ när det gällde nödvändiga egenskaper, utsåg personalen mig till årets julgran.

De som röstade på mig prickade på blanketten för att granen skulle ha följande egenskaper:

* ha ett stiligt grenverk
* vara rund om stammen
* vara gran(n)
* kunna falla med behag
* ha en omvittnad förmåga att sprida ljus omkring sig
* kunna lysa upp små mysiga rum
* kunna glittra
* vara en rikt förgrenad begåvning

Som alltid i sådana här sammanhang, satsade jag till 110 procent på att de som hade utsett mig skulle få full valuta för sina röster.

Eftersom hustrun efter valet hade utsetts till talman och jag därför hade tvingats att, för första gången i mitt liv, anskaffa frack, blev frack, frackskjorta och frackväst, vit fluga samt lackskor min grundläggande julgransutstyrsel. Denna försåg jag med sparsamma julgransprydnader: några lagom glittrande där ordnarna brukar sitta, ett glitterband på tvärs över axeln och magen och så höjdpunkten: julgranskulor fästa i grenen.

Carina Sundling, som bakom scenen hjälpte mig att fästa de senare med säkerhetsnålar, höll inte på att kunna fullgöra sitt uppdrag på grund av skrattanfall.

De senare var dock ingenting jämfört med det vrål som mötte mig, när jag inträdde på scenen.

Efter ett ärevarv runt bland personalen gick jag åter upp på scenen och framförde där följande sång (som för övrigt trycktes i Aktuellt i politiken nummer 50, den 23 december 1994):

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket.
Det blir inte roligt!

Enn Kokk

Melodikrysset nr 2 2007

Det fanns ingenting i årets andra melodikryss, som jag för min del fann oöverstigligt svårt.

För att ta det mest moderna först: Marit Bergman sjöng ”No Party”. Ratata sjöng ”Jackie”. Och Eva Dahlgren sjöng ”Som ett äventyr”.

Men naturligtvis var det ännu lättare för mig att komma i håg Jules Sylvains ”Med dig i mina armar”. Och skulle jag inte känna igen Nat King Cole i ”Rambin´ Rose”?

Barnkulturen i det här krysset var heller inte särskilt svår. Vi hörde en låt, som skulle knytas till Emil i Lönneberga, och så ”Oh My Way” ur disneyfilmen ”Björnbröder”, där sångaren är Phil Collins.

Östen förekom dubbelt upp. Dels Östen Warnerbring i ”Sommaren med dig” eller ”En sommardröm i vitt”. Dels Östen med resten som sjöng ”Maria”.

Också Evert Taube förekom i dubbel uppsättning. Dels med ”Min älskling du är som en ros”. Dels med ”Fritiof och Carmencita”, där det sjungs om ”dragspel, fiol och mandolin”.

När det gällde TV-lustspelet, där John Harryson spelade Ludde, kände jag igen rösten på Inga Gill i rollen som Sofi. Men titeln på lustspelet mindes jag inte, så jag googlade. ”Gunghästen” hette det.

Beppe Wolgers´ ”När lyktorna tänds på Karlaplan” har som förlaga den av Vera Lynn insjungna ”The Nightingale Sung In Berkeley Square”, vilket senare skulle ge pluralen näktergalar. Såna frågor gillar jag!

Bob Dylan: TV Live & Rare `63-`75

Av min son, Matti Dahl, själv gitarrist och singer-songwriter, fick jag i julklapp DVDn Bob Dylan: ”TV Live & Rare `63-`75” (Falcon Neue Medien FNM 0292, 2004). Matti vet att jag är dylanfan – jag har bland annat alla hans officiella (och många inofficiella) CD i mina skivhyllor.

Här om kvällen såg jag DVDn tillsammans med Birgitta. Bildmässigt är den kanske ingen höjdare, men det är kul att ha de här filmavsnitten i dylansamlingen.

Stämmer konsertdatumen på DVD-boxen, är tidsspännvidden inte så stor som DVD-titeln antyder: Newportfestivalen den 25 juli 1965, Johnny Cash Show första maj 1969 och en konsert för Bangladesh första augusti 1971.

En stort andel av materialet är i svart-vitt, vilket inte stör mig, som är uppvuxen även med svart-vita filmer.

Hur som helst: det är kul att se Bob Dylan på scen, inte minst med ett knippe tidiga sånger, de där som fick oss som var nästan lika unga som han att börja lyssna på honom: ”A Hard Rain´s A-gonna Fall”, ”Mr Tambourine Man”, ”Blowin´ In the Wind”. Den sist nämnda och dess svenska översättning hittar du förresten texterna till under Kulturspeglen, Sångtexter.

”Mr Tambourine Man” och ”Maggie´s Farm” är inte kompletta. Å andra sidan görs de med tryck inför newportpubliken.

Ytterligare ett par favoriter är ”Living the Blues” och ”Girl From the North Country”.

Melodikrysset nr 1 2007

Årets första melodikryss var svårt för en som under det här året fyller 70. Som de som regelbundet läser min blogg vet, hör jag ingalunda till de äldre personer, som bara lyssnar till den musik som jag hörde, när jag själv var ung. I mina skivhyllor finns såväl Timbuktu som Petter och Kent. Men jämfört med hur det var, när jag var barn (en radiokanal, stenkakor, ingen TV) är musikutbudet i dag en evigt skvalande flod, där det är mycket svårare att fånga upp guldkornen. Man orkar inte lyssna på allt; dessutom är mycket – även av det som slår – i min smak dåligt. (Naturligtvis gjordes det dålig musik också när jag var ung. Men det begränsade utbudet gjorde, att man tog del av praktiskt taget allt som kom – vilket är omöjligt i dag.)

Utifrån detta resonemang:

Trots vad jag säger ovan, lyckades jag relativt snabbt identifiera Pet Shop Boys. Oasis (med ”Look Back In Anger”) tog lite längre tid att komma på.

Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest brukar jag pliktskyldigast se, mest för att sen kunna klara melodikrysset. Men jag tycker uppriktigt, att en stor del av det som spelas där saknar den egenart, som skulle göra det möjligt att komma i håg en låt fem minuter efter det att den har spelats. The Poodles från melodifestivalen 2006 har jag följaktligen inget som helst minne av – jag är inte senildement – och hade följaktligen aldrig klarat utan att googla. Detsamma gäller sångerskan Tess (från Alcazar), som var gästartist på deras ”Metal Will Stand Tall”.

Däremot kände jag omedelbart igen artisten (Roger Pontare) och låten (”När vindarna viskar ditt namn”), när jag hörde den senare sjungas på engelska. Vad man än anser om Pontare, gör han ett kraftfullt och bestående intryck vid första ögon- och öronkastet (om man får säga så).

Men för att återvända till sånt som jag aldrig tror mig ha hört förut: Nic & the Family i ”Hej, hej Monica”. Det ska ha varit en landsplåga. Var var jag då?

”Titanic” har jag faktiskt aldrig sett, men det är klart att jag som någorlunda allmänbildad vet, att Céline Dion sjöng i filmen (”My Heart Will Go On”).

Veckans gissning (det fattades bara ett a): den från barnprogram kända skådespelerskan, som sjöng om vår och vackert väder bör ha varit Eva Remaeus, Magnus och Brasses nu tyvärr döda kollega i ”Fem myror”.

Resten var lätt, mycket lätt – alltså för en man som i juni fyller sjuttio.

Inger Berggren var det som sjöng ”När det är sol och vår”.

Barnvisan handlade om en liten råtta.

Filmmelodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

Max Hansen hörde vi i ”Värdshuset Vita hästen”.

Och veckans Taube handlade om Ellinor som dansar.

***

Söker du svar på allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, alternativt klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Musik i midvintertid

De många lediga dagarna kring nyår använder jag bland annat till att lyssna på musik.

Sent i fredags kväll såg jag och Birgitta till exempel ”Bruce Springsteen: The Seeger Sessions” i SVT 1. Jag har skrivit utförligt och uppskattande om Springsteens seegertolkningar – se under Kulturspegeln, Musik -, givetvis också sett filmavsnitten på skivan. Ändå var det helt underbart att se Springsteen och bandet i full aktion i S:t Luke´s Church i London.

En del av nyårsaftonen tillbringade jag och Birgitta med att på glasverandan lyssna på Arvo Pärts musik på CDn ”Da Pacem” (Harmonia Mundi HMU 907401, 2006), som jag fick av Birgitta i julklapp. Eesti filharmoonia kammerkoor (Estniska filharmoniska kammarkören) framför under ledning av Paul Hillier nio verk av Pärt, både à capella och till orgel.

Arvo Pärt (född i Paide, Estland, 1935) är inte bara Estlands störste nu levande kompositör; han hör i dag till de största namnen i världen: spelas överallt.

Från 1968 och framåt, då Pärts musik fick en allt mer religiös inriktning – Pärt är djupt troende ortodox – och dessutom tog sig nya experimentella former, började han censureras i det dåtida Sovjetestland. 1980 emigrerade han, först till Wien, sen till Berlin. Därefter har hans musik gjort ett veritabelt segertåg över världen.

Mer religiöst inriktad musik blev det på nyårsdagen. Vi åkte fram och tillbaka till Uppsala för den traditionella nyårskonserten med i år femtioårsfirande Uppsala akademiska kammarkör (UAK). Utöver den skönsjungande blandade kören medverkade Drottningholms barockensemble med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och, som sångsolister, Karin Roman, sopran, Monica Groop, alt, Rufus Müller, tenor, och Lars Arvidson, basbaryton. Alla dessa ledde dirigenten Stefan Parkman till ett njutbart samspel.

Två verk framfördes.

Först Sven-David Sandströms (född 1942) ”Magnificat”, som efter premiärframförandet vid Europäische Musikfest i Stuttgart förra året här hade kompletterats med fyra nya satser. Jag är imponerad av vad jag fick höra.

Efter pausen blev det dags för Georg Friedrich Händels (1685-1759) ”Messias”. Vilken musikälskare minns inte hallelujapartiet, här framfört med bravur av kören:

”Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

Skönt var det också, trots att jag har grava invändningar mot textbudskapet i hela ”Messias”, att höra sopranen Karin Roman sjunga till exempel denna aria:

”Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Före konserten, i pausen och vid mottagningen efter konserten träffade vi förstås en rad bekanta; under konserten satt förresten Robert Sundh och hans hustru precis framför oss. Vi träffade till exempel landshövdingen Anders Björck med hustru Py-Lotte; Björck passade på att från en honom närstående källa återberätta interiörer från Mona Sahlins tid på näringsdepartementet. Vi träffade våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren, som ville veta, vad vi ansåg i partiledarfrågan. Vi träffade givetvis kulturnämndens avgångne ordförande Kees Geurtsen (s) och hans hustru Kerstin som är alt i UAK, även den nye oppsitionsledaren i kulturnämnden, Peter Gustavsson (s), som jag sammanförde med Lars och Carina Burman; Lars arbetar med universitetets kultursatsningar.

Väl återkomna till Öregrund slog vi oss, efter några skivor rostbiff och lite rödvin, ner framför TVn: En ny högtidsstund väntade i SVT 1: ”En sång till Mikael”. Mikael var förstås Mikael Wiehe, en av mina svenska favoriter. Även han börjar bli till åren, 60 närmare bestämt – och med anledning av detta ställde ett antal fina artister till med ett hyllningskalas med publik. Inför 20.000 personer hyllades han med egna låtar vid malmöfestivalen av Thåström, Timbuktu, brorsan Thomas, Lisa Ekdahl, Ebba Forsberg, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och kanske fler, som jag för stunden inte kommer på. Och så fick Wiehe själv sjunga. Han intervjuades också om sitt verk, sina övertygelser och, förstås, om sin relation till den avlidne vännen Björn Afzelius. Skönt med en människa som vågar stå för något!

Nästa år kommer Musikens hus

I Arbetarbladet (s) i Gävle har kulturnämndens i Uppsala förre ordförande Kees Geurtsen (s) publicerat en läsvärd artikel om Gävles existerande och Uppsalas kommande Musikens hus.

Läs artikeln här.

Melodikrysset nr 52

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.