Melodikrysset nr 24 2007

Sent i går kväll kom Birgitta hem från Wien; vi satt länge på glasverandan och pratade. Drack österrikiskt rödvin. Birgitta var hungrig och åt med god aptit upp ett par kalla wienerschnizlar (!), rester av min middag.

Vädret är fortfarande soligt och vackert om än aningen kyligt här ute vid kusten. Jag vaknade tidigt, utvilad och äntligen pigg, duschade och kokade kaffe, åt en långsam frukost under läsning av våra tre morgontidningar.

Jag var klar med alltsammans lagom till Melodikrysset, då jag som vanligt på lördagsmorgnarna satte mig vid radion och datorn. Nå, datorn behövde jag inte använda särskilt mycket i dag.

Dagens melodikryss innehöll tillräckligt mycket frågor, som en gammal radiot och mångsidigt musikintresserad person som jag kunde klara, vilket gav ledbokstäver till det som var lite svårare.

Nog har jag i min ungdom sjungit med i ”Yes We Have No Bananas”.

Detsamma gäller slagdängan ”Ett glatt humör är mer än pengar”. Här spelades den av Brunnsoktetten Fulla muggar, men den inspelning jag minns är den med Alice Babs.

Och visst har jag också sjungit den gamla skämtvisan ”Igelkottaskinnet” (här med Kalle Moraeus), som skulle ge pluralen igelkottar. Så är går den:

Och gubben han sade till gumman sin:
”Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

”Jo, därför att du är så lat ditt skräll
så du sitter och drar dig från morgon till kväll
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren dom vände hon in,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn,
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Jag minns förresten, att tjegruppen Katas döttrar från Sundsvall (Eva Swedenmark med flera) hade med den här sången på en LP med feministisk tendens. Eftersom jag har den i Uppsala, inte här i Öregrund, kan jag dock inte kontrollera, om Katas döttrar hade med senare delen av texten i sin version.

Men tillbaka till Melodikrysset:

Eftersom jag har allt som finns på skiva med Cornelis Vreeswijk, hade jag inga som helst svårigheter att känna igen hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket skulle ge singularen sko.

Eftersom jag gillar Sofia Karlsson och har skrivit om hennes CD med Dan Anderssons ”Svarta ballader”, hade jag förstås heller inga svårigheter med att komma fram till att den efterlysta färgen var svart.

Till det klassiska barnvisearvet måste man räkna ”Ro, ro till fiskeskär”, vilket här skulle ge rodd.

Melodifestivalmelodierna, som jag ibland har svårt att komma i håg, var den här gången inte alltför svåra. Den från 2006, ”Idag & imorgon”, sjöngs av Kikki Danielsson. Och den från 2007, ”Jag måste kyssa dig”, sjöngs av Nanne Grönvall, som jag till och med har hört live, på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö.

”Gör mig lycklig nu” kan väl ändå mindre ha undgått någon. Mats Ronander sjöng duett med dansken Kim Larsen, en artist som jag för övrigt med uppskattning har recenserat.

De mer långväga utländska inslagen var heller inte av det svårare slaget. ”Livin’ Next Door to Alice” med engelska 70-talsgruppen Smokie kan väl nästan ingen ha undgått att höra. Detsamma gäller väl också ”A Lovely Way to Spend an Evening” med Frank och Nancy Sinatra. (Tillägg: låten heter egentligen ”Something Stupid” men innehåller delar av den fras jag återger.) Och efter lite funderande kom jag också på att titeln till Cole Porter-melodin måste vara ”I Got a Kick of You”.

Svårare för melodikrysslösare i min ålder var väl förmodligen vilken grupp som sjöng ”Say My Name”. Jag tror inte att jag har hört låten tidigare, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag ganska snabbt fram till att den efterlysta gruppen är Destiny’s Child. Destiny’s Child från Texas, Beyoncé Knowles, Kelly Rowland och Michelle Williams, är mest känd som Rythm ’n Blues-grupp men har också sjungit in låtar i andra genrer.

***

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, bör du i stället antingen trycka på Blog ovan eller gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sing Out # 2 2007

Ett nytt fullmatat nummer av det amerikanska folksångmagasinet Sing Out! har anlänt. Som vanligt får man genom recensionsavdelningen korn på fler lockande CD än man rimligen någonsin kommer att hinna köpa och lyssna på. Men den här tidskriften är en ovärderlig källa för den som vill ha reda på vad som händer inom musikgenrer som traditionell folkmusik, world music, blues, country, bluegrass och politisk musik, och då talar jag inte bara om vad som sker i det amerikanska musiklivet utan också om vad som händer på de här områdena i resten av världen.

Varje nummer innehåller också ett tjugotal låtar (med text, noter, ackord och introduktion). Betalar man en tilläggsavgift på prenumerationen, får man basic membership, vilket inkluderar en CD med de här låtarna. Jag har upptäckt otroligt mycket ny och bra musik den här vägen. Som exempel från det här numret kan jag nämna ”Never Gonna Be Your Bride” av och med Carrie Rodriguez (fiol och sång) och Chip Taylor (gitarr). Dess refräng i lätt försmädlig ton är underbar:

I told you once
I told you twice
I told you three times…
Never gonna be your bride

Att det inte bara handlar om musik från USA kan man förstå av sångurvalet i det här numret och på den medföljande CDn. Där finns en skotsk instrumentallåt på fiol, ett par låtar från Canada (varav en sjungen på franska), en irländsk sång, en traditionell låt från Mexico (”La Guacamaya” med Los Lobos), ”Yaribassa”, en traditionell låt från Guinea, spelad av Mamadou Diabate på kora, ett slags xylofon av trä, och så ”Dewo Dewo”, en traditionell sång från turkiska delen av Kurdistan, sjungen av Keçe Kurdan. Skivan med den sist nämnda sången har blivit indragen av en turkisk domstol.

Därmed är vi inne på en av Sing Out!s specialiteter, politisk musik. Och där finns mycket att hämta i det här numret.

Till den här genren i vid mening får man räkna Judy Collins’ traditionella irländska ballad med pacifistisk tendens ”Shule Aroon” (”Johnny has gone for a soldier”), Si Kahns sång om sina polsk-judiska förfäder (immigranter till USA) som sen fick åka tillbaka till Europa och slåss, Kim & Reggie Harris’ ”Get On Board” med dess gospel train som på 1960-talet fick betydelsen av det frihetståg, som skulle föra dem som ville följa med till en ny värld av civil rights, Diana Jones’ ”Pony”, en självupplevd historia om hur det är att leva i indianreservat i Dakota, Tony Furtados berättelse om en gruvolycka med 13 döda i West Virginia och så två låtar om USA efter 11 september: Peggy Seegers ”Home Sweet Home” och anarkisten Paranoid Larrys hårtslående låt om kontrollhysterin ”You Can’t Search Me”, framförd till tungt rockkomp.

Och sist men inte minst vill jag nämna, att Tom Paxton har gjort en ny version av sin sextiotalslåt om Vietnam ”Lyndon Johnson Told the Nation”. Fast den här gången handlar texten om George W Bush och Irak:

George W. Told the Nation

Text och musik: Tom Paxton, 2007 (bearbetning av Paxtons ”Lyndon Johnson Told the Nation”, 1965)

I got a letter from old George W.,
It said, ”Son, I hate to trouble ya,
But this war of mine is going bad.
It’s time for me to roll the dice;
I know you’ve already been there twice,
But I am sending you back to Baghdad.”

Chorus:
George W. told the nation,
”This is not an escalation,
This is just a surge toward victory.
Just to win my little war,
I’m sending 20.000 more,
To help me save Iraq from Iraqis.”

And, so, I made it to Iraq
In time for one more sneak attack,
And to my old batallion I was sent.
We drive around in our Humvees,
Listening to The Black-Eyed Peas
And speaking fondly of the president.

Chorus

Celebrities all come to see us,
Grateful they don’t have to be us,
Politicans show their best face card.
Where is Bubba? Where’s our leader?
Where’s our favorite lip reader?
AWOL from the Texas National Guard.

Chorus

If you’re hunkered in Fallujah
Wondering who it was who screwed ya,
Wondering what became of ”Shock and Awe!”
You are feeling semi-certain
It has to do with Halliburton,
Dick Cheney’s why you drew that fatal straw.

Chorus

Den här sången finns än så länge inte ens på någon kommersiell CD. Ljudupptagningen på Sing Out!-CDn är från Tom Paxtons turné i Storbritannien. Men noter och ackord hittar du alltså i Sing Out! nummer 2 2007.

Mycket mer kunde nämnas, till exempel intervjuerna med Judy Collins, Kim & Reggie Harris och Mamadou Diabate samt Izzy Youngs artikel om det 50-årsjubilerande Folklore Center, som tillsammans med ägaren/grundaren har flyttat från MacDougal Street i New York till Söder i Stockholm.

Prenumeration på Sing Out! rekommenderas varmt – gå vidare till tidskriftens hemsida!

Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

2 x Eldkvarn

Eldkvarn har jag följt allt sedan starten, också recenserat många av gruppens plattor; jag hoppas kunna återpublicera något av detta. I det att jag har följt Eldkvarn så länge ligger förstås, att jag har sett kvaliteter med gruppens musik – vilket inte är liktydigt med att jag har varit helsåld på allt den har gjort.

Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på rockslaget.

Sen tycks han ha en dragning till kyrkan, som jag – gamle ateist – inte delar. Med viss nyfikenhet börjar jag därför lyssna på Eldkvarns CD ”Kärlekens låga. En mässa” (Zebra art ZAR 982, 2006), inspelad live i Annedalskyrkan i Göteborg och av Valle Edling försedd med följande kyrkoanknutna innehållsdeklaration:

”Kärlekens låga är en mässa om livets lyckliga stunder. Tolv sånger om kärlek. Den kärlek som sätter våra hjärtan i brand. `Den som älskar måste lämna allt´, sjunger Plura. För att hålla kärleken levande måste den ständigt brytas isär. Liksom brödet och vinet i mässan.

Eldkvarn under valven i Annedalskyrkan är så mycket mer än en konsert. Här möter Pluras texter och Eldkvarns musik en tusenårig ritual. Det handlar om kärleken, tron, livet och döden. Mot den närvaro som bara ryms i en enda lång tagning.

Kärlekens tröst, Eldkvarns tidigare mässa om trasighet och längtan blev till en CD och en kyrkoturné med ett lågmält intensivt glödande Eldkvarn. Ur den glöden föddes Kärlekens låga.”

För mig ter det här sig, när jag tar del av texterna och musiken, som en ganska hård övertolkning.

Visst handlar Pluras (och i ett fall brorsan Carlas) texter om kärlek i livets lyckliga stunder. Men inte mycket i dem gör att jag ser dem i något religiöst perspektiv.

Förvisso finns det i några få låtar sådana referenser: I ”Maria – inför Gud” finns frasen ”Maria – bara du och jag inför Gud”, men textens tillbedda Maria är verkligen inte den Maria. ”Vi prisade vår skapare” heter det i en annan kärleksballad, ”7:e våningen”. I ”En regnmetares sång” anropas den tillbedda med ”Halleluja syster, här är din midnattsmässa”. Och ”Himlen ser och himlen hör” slutar så här:

”Himlen vet vad som händer nu
Himlen vet vad som är rätt eller fel
det är så många
som har klättrat upp på världens topp
Men inte alla har kommit ner
Himlen ser och räknar alla brott
Himlen väger dina ord
Den går med ljus den går med mörker
Den går runt hela vår jord

Var du än går, vad du än gör
Himlen ser och himlen hör
Vad du än glömmer
eller bär för hemighet
det finns ingenting
som inte himlen vet.”

Mer religiösa anknytningar än de här går inte att hitta i de tolv låtarna. Det mesta är kärleksballader av det slag man brukar hitta hos Eldkvarn – möjligen är de här generellt mer ljusa i tonen än vad vi är vana vid.

Allt är inte bra, och där finns också talspråkligheter av det slag som en språkrättare som jag har svårt för (”Män som mig”, ”För nån som dig”).

Annat är verkligen bra: den inledande ”Långsamt tåg”, ”Två hjärtan” och den mycket snygga ”Den som älskar måste lämna allt”.

Alltså samma blandning av guldkorn och annat som är mindre bra, som man så ofta hittar på Eldkvarns plattor.

Då är Eldkvarns allra senaste CD, ”Svart blogg” (Capitol / EMI 0946 3 92992 5, 2006) en musikaliskt mäktigare och innehållsligt/känslomässigt också en betydligt mer komplicerad och mångfacetterad skiva.

Redan inledningsspåret, ”En ledig man”, där Plura kämpar med livsledan i stället för att besjunga lyckan, känns mer äkta i meningen balanserad: livet består ju sällan av entydig lycka.

”Svart blogg” föregicks av mycket skriverier om Pluras bloggande inför den här CDn, på temat att det han skrev var hänsynslöst självutlämnande – den som vill kolla själv kan ju gå till bloggen.

Texten till det avslutande spåret, titelspåret ”Svart blogg”, är skriven som en poetisk bloggpost. Och så svart som titeln antyder: ”Himmel och vatten, buskar och träd. / Jag ser ingenting, det är en svart värld. / Jag saknar dig älskling, det är en jävlig natt. / Jag går ut genom dörren, allting är svart. / Här ute biter den eviga vinden, den kommer från havet, den biter i kinden. / Jag hör en ensam mås, det låter som en orgasm. / Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast. / Jag ser inte handen, jag är i trollkarlens hatt.”

Spår två, skivans singel, ”För kärlekens skull”, har sin längtan riktad till den Maria, som vi mötte också på mäss-CDn.

Men i ”Blues för Bodil Malmsten” rullar Plura à la dagbok eller blogg upp delar av sitt förflutnas kärleksliv, med smärtor, svek (även egna) och ärr och allt. Här figurerar också till exempel Kajsa (Grytt, i Tant Strul), en annan artist som jag gärna lyssnar på. Det här är en bra låt, som dock kunde ha gjorts mer bluesartad i stället för att förses med alla dessa stråkar. Över huvud taget är min främsta invändning mot den här skivan, att den är överarrangerad, har för mycket av stråkar, blåsare, hammondorgel och synthar.

I mina öron är den likaledes självbiografiska ”Mörkret knackar på din dörr” åtminstone musikaliskt skivans bästa låt. Texten kan tjäna som ytterligare ett exempel på att gränsen mellan bloggtext, poesi och bluesartad rocktext kan vara hårfin:

Svart blogg

Text och musik: Per Plura Jonsson, 2007

Först var jag sju och sen var jag tolv,
jag hängde på en bakgård och sparka boll.
Vi var i mysteriernas värld
och alla andra var utanför.
Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla skeppet över havet utan att gå på grund.
Det är aldrig du,
det är alltid nån annan stackare som dör.
Du sitter som ett lastdjur i Babylons trapp,
allt du lämnat bakom dig ska komma ikapp.
Och det känns som om något ska hända inatt.
Något är annorlunda mot förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr.

En magiker ger mig vad jag vill ha,
hela mitt liv har jag rest från stad till stad.
Jag hänger på repen
och det här livet har märkt mig.
Sekonderna ropar `res dig upp och gå.
här finns inget att hämta och inget att förstå.
Ta bakvägen ut,
här är tabletterna mot värken´.
Ja, ibland så känns det som jag nått backens topp.
Jag hör hur fåglar sjunger i trädens topp.
Ja, allting förvandlas när man kommit opp.
En känsla du aldrig hade förr.
Jag hör mörkret knacka på min dörr.

Servitrisen ger mig en Dry Martini,
hon är ung och blonderad och läser en tidning.
Hon kunde vart min dotter
och jag kunde vart hennes älskare.
Jag pekar på glaset och hon gör en till.
Jag tänker allt mer, är det här jag vill.
För var dag har spriten allt svårare för att frälsa mig.
Hårda dagar slår hårdare än förr,
minnena som plågar dig kommer in genom dörrn.
Ur skuggorna hör du rösterna, dom hälsar dig.
Ute från gatan hör man hur åskan går,
blixtar på himlen river upp blödande sår,
ännu en anledning att inte gå.
Jag hör ljud jag aldrig hörde förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr,
mörkret knackar på min dörr.

Ur skuggorna kommer också bilderna av allt det som var: spårvagnen hem, röken från fabrikerna innan alla jobb försvann i det som en gång var industristaden Norrköping. ”Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen”, sjunger Plura i ”Fulla för kärlekens skull”.

Mycket annat vore värt att nämna. Men ni kan ju lyssna själva.

En långsam återhämtning

Jag har ju berättat om att jag befinner mig under återhämtning från en djup vågdal, en häftig lunginflammation med åtföljande medicinering.

I går gjorde jag ett första försök att bryta mig ur den redan alltför långvariga trötthetens grepp. Min hustru är ju ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), och jag beslöt mig, efter visst vacklande, för att tacka ja till att tillsammans med henne gå på jubileumsbankett på museet – museibyggnaden på Djurgården fyller 100 år, och den här banketten ordnades bland annat för att företag, mot dyra subskriberade platser och egna bord, ett lotteri (med bland annat en skänkt pekingresa bland vinsterna) och så en auktion (middag för tio personer på Sagaliden, herrgårdsmiddag för tio personer på Julita gård och annat liknande), där det också handlade om att mycket generöst öppna plånböckerna, skulle skänka pengar för en fortsatt upprustning av museets lokaler.

Det var också helt uppenbart, att kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, gillade det här sättet att ta in pengar. ”Du kan väl lägga bud på hela rubbet och betala med medel ur statskassan”, föreslog jag, men möttes av den snabba repliken ”Nä-hä, du!”.

Annars är hon en trevlig person att föra middagskonversation med i de mest skilda frågor – vi har träffats förut och har därför heller inga trösklar att inledningsvis ta oss över. Och så är hon en jävel på snapsvisor, kanske inte i värdinnan Christina Mattssons klass, men hon och maken Ulf var de vid vårt bord, styrelsebordet, som höll i gång sjungandet till O P Andersson. (Lena var fram till utnämningen till kulturminister själv ledamot av nämnden.)

Det man fick inmundiga vid banketten (vid mycket vackert blomsterdekorerat bord) var heller inte fy skam.

Först litet svenskt smörgåsbord med färskpotatis, rödlök, gräddfil samt inlagd sill och aquavitsill, löjromsgravad strömming och till det också krögarknäcke med västerbottensost och cheddarost.

Sen kalvtorunedos med smörad örtbuljong och vårprimöret (sparris, knippmorötter, sockerärter och sticklök), till det 2003 Christian Mouex, St Emilion.

Avslutningsvis lime- och vaniljmarinerade jordgubbar, hallon, blåbär, vinbär och björnbär med mascarponecreme och mandelflarn. Det sista var jag försiktig med, och av 2005 Ch Gaillard, Vouvray, drack jag inget alls.

Middagen beledsagades av förnämlig musikunderhållning: Susanne Rosenberg (kulning), Koop, Yukimi Nagano, Crazy Legs/Swedish Swing Society, Fläskkvartetten, Anna Ternheim, Svante Thuresson och Titiyo. (Redan under minglet vid samlingen i gallerierna spelade ett halvt dussin goda musiker harpa, flöjt, fiol, cello och gitarr.)

På väg till Nordiska museet, iförd smoking och i 29 graders värme, samt vid samlingen kände jag dock av, att jag ännu inte är frisk; jag blev trött och lite svettig.

Vinet under middagen plus den inledande drinken, Laurent-Perrier Brut, förstärkte – sannolikt i kombination med den dundermedicin jag tar – den här känslan.

Som tur var hämtades vi vid 23.30-tiden av Anna (Kettner) i bil för vidare befordran till Öregrund. (Vi hoppade över dansen till Andra Generationen.) Under den långa bilfärden (vi kom fram vid tvåtiden på natten) dåsade jag mest och kände också ett lätt illamående. Väl framme gick jag omedelbart till sängs.

I morse var jag åter igen lite piggare: vaknade först av alla, rakade mig, duschade.

Anna sov över, och vi hade kommit överens med henne om att fira hennes födelsedag på lördag morgon, alltså lite i förväg; hon fyller år den 14 juni. Birgitta hade förberett smörgåstårta, och jag gick ut och plockade ett par stora buketter trädgårdblommor. Vi sjöng för Anna och så fick hon presenter: några mycket vackra saker som Birgitta hade köpt vid sina senaste utlandsresor, och så ett antal böcker från mig. Anna stannade till och med lunch, men när hon åkte, hade jag åter en schackning och hade somnat på sängen.

Fan, att det ska ta sådan tid att återhämta sig till full vigör!

Melodikrysset nr 23 2007

Dagens melodikryss löste jag helt utan hjälp av Google – men jag har förstås, vis av tidigare erfarenheter, sedan kontrollgooglat några av de svar jag kom fram till. Här är, hur som helst, mitt förslag till lösning:

Familjefilmen med Sir Elton Johns och Tim Rice’s ”Circle of Life” var förstås Walt Disney’s ”Lejonkungen”.

Vi kan ta övriga djur i samma svep.

Vi hörde den gamla slagdängan ”Två små fåglar på en gren”.

Barnvisan, där det tillverkas strumpor, söndagskjol och helgdagsrock, det vill säga kläder, är ”Bä, bä vita lamm”.

Vi hörde också en alldeles äkta val.

Veckans musikalfråga hörde till de lättare: Vi hörde Elaine Page sjunga ”Don’t Cry For Me Argentina” ur ”Evita”.

Frågorna om någorlunda aktuell populärmusik hörde inte heller till de svårare.

Arja Saijonmaas röst känner man ju igen, vad hon än sjunger. Här var det ”Vad du än trodde, så trodde du fel” ur 2005 års melodifestival. (Nej, jag kom inte ihåg den.)

Gyllene Tider med ”En sten vid en sjö i en skog” var heller inte svår att identifiera.

Kjell Sundvalls filmatisering av Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” har jag förstås sett. Men jag kom faktiskt inte spontant ihåg Tomas Ledins ”Helt galen i dig” – här fick jag kontrollgoogla.

Darin, med ”Everything But the Girl”, tog jag med hjälp av ledbokstäverna. (Dock: jag har honom på ”Artister mot nazister”-CDn.)

Kompositör till ”Kärleksvals”, som sjöngs av Sofia Källgren, är Ulrik Neumann, en dansk som på ångradions tid var mycket stor här i Sverige. (Texten har skrivits av Håkan Elmquist.)

De flesta kunde väl, antar jag, identifiera signaturmelodin till Hylands hörna, som gav Hyland. Men vem stod för musiken? Jo, det var tenorsaxofonisten och kapellmästaren Carl-Henrik Norin.

Den modernt arrangerade valsens titel kommer jag inte på, men musiken luktar omisskännligt Benny Andersson, och även ledbokstäverna pekar på samme man.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, föreslår jag, att du antingen trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra dig därefter ner till aktuell lördag.

Hej då, Povel!

En av de riktigt stora i svenskt musikliv, Povel Ramel, har dött. Han var gammal; tiden var väl inne. Men minnet av honom kommer att leva vidare, så också all den fantastiska musik han skapade.

Jag har följt honom och hans ordekvilibristik ända sen min familj kom till Sverige i slutet av andra världskriget. I radio. På skiva. Live på midsommarfest i min barndoms Juniskär och i Knäpp upp-tältet, uppställt utanför läroverket i Sundsvall. I går kväll hörde jag på det första av två minnesprogram i radions P1.

Eftersom jag relativt nyligen har skrivit om den CD-box, som omfattar alla viktigare delar av hans musikaliska gärning, ”De bästa av Povels mångsidor”, hänvisar jag mina läsare till den artikeln.

Jag har inget mer att tillägga än att jag kommer att sakna honom.

Och jag är säker på att jag inte kommer att vara någon av de sista entusiasterna.

På nationaldagen

”Bränn en flagga för mig imorgon”, manade oss i går Kristina Lindquist på Syrrans blogg. ”Var inte stolt över ditt land”, löd ytterligare ett av hennes budskap.

Jag har träffat Kristina några gånger – hon är släkt med Birgitta – och har då också fått bra personlig kontakt med henne. Jag har länk till hennes blogg och gillar hennes raka rör när det gäller budskapen – även om jag ibland tycker, att hon blir väl hård i argumentationen. Här finns det en skillnad mellan oss: jag är inte bara en förhärdad reformist utan också en mer tålmodig personlighetstyp.

Jag känner inget starkt behov av att polemisera mot henne; jag är en lika svuren fiende till främlingsfientlighet som hon. Men jag tror nog att det finns ett annat, också lika anständigt, sätt att förhålla sig till det här med nationaldagen, i vart fall till vad man skulle kunna benämna nationalkänsla.

På vår tomt i Öregrund fladdrar i dag den svenska flaggan. Den är inte riktad mot något eller några – det skulle i så fall möjligen vara mot nazister och likasinnade, som har försökt lägga beslag på den här blågula symboken för egen del; jag avskyr dem! Jag är inte mer svensknationalist än att jag också äger ett exemplar av den estniska blå-svart-vita trikoloren att kunna hissas i samma flaggstång. Och jag är inte ens säker på att just 6 juni är den bästa dagen för den svenska nationaldagen: kanske borde midsommarafton eller en för hela landet gemensam skolavslutningsdag i stället ha blivit nationaldag.

Men jag tror att vi alla mår väl av att ha några fläckar på jorden att fästa vår hemkänsla vid – i mitt fall handlar det till exempel om tomten i Öregrund, Svartbäcken i Uppsala och min barndoms och min ungdoms Juniskär. (Och samtidigt: den lilla kustbyn Juminda på Estlands nordkust mot Finska viken.)

Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.

När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:

“Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Det handlar om hemkänsla, inte om att vända sig mot andra och deras länder.

Evert Kumm, pappa till min och Hans O:s gamle kompis Björn Kumm, vidgade det här ytterligare till att omfatta också sociala förhållanden, som rörde Sveriges egna invånare. En gång, när han långtidsvikarierade som ledarskribent på min gamla hemstads tidning Dagbladet (s) i Sundsvall, sa han, att han tyckte det var beklagligt, att Nya Samhället, som tidningen fortfarande hette när jag växte upp, döptes om till det intetsägande Dagbladet i stället för till Samhället, som folk ändå sa. Hans motivering var, att det gamla tidningsnamnet, Nya Samhället, hade varit ett uttryck för att den arbetarklass, som, inte bara när det gällde rösträtten, stod utanför den tidens samhällsgemenskap, ville bygga ett nytt och bättre samhälle, där också de kunde känna sig hemma. Nu, när många av pionjärgenerationens mål var förverkligade och arbetarnas valda representanter bar upp samhället, resonerade Kumm den äldre, borde man följaktligen stolt döpa om sin tidning till Samhället.

Vi vet alla, att allt för mycket av det samhälle, som Kumm den äldres arbetare byggde upp, har raserats och förändrats till det sämre. Men det hindrar inte, att det fortfarande finns mycket kvar av det socialdemokratiska samhällsbygget att vara stolt över. Och att slå vakt om det bästa i det egna landets samhällsbygge betyder ju inte heller, att man ska låta bli att lära av andra och varsamt förändra.

Jag har skrivit en sång om det här.

Jag har publicerat en del egna översättningar av amerikanska sånger i min sångbok “Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Också därefter har jag fortsatt att då och då göra översättningar. Woody Guthries “This Land Is Your Land” hade länge lockat mig; dock insåg jag tidigt, att en översättning rakt av av en sång som besjunger USA (även om det är det USA som vi med hjärtat till vänster älskar) inte skulle funka här i Sverige. Den (i bokform hittills opublicerade) text jag skrev 1985 planterade därför “This Land Is Your Land” i svensk jord:

Det här är ditt land

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

Jag har vandrat vida
på ett band av landsväg
och ovanför mej gick en ändlös molnväg
och nedanför mej låg den gyllne dalen
Sverige är byggt av dej och mej

Vi plöjde jorden
vi fällde skogen
vi sprängde gruvor, vi byggde järnväg
vårt verk det lyser som en ändlös stjärnväg
Sverige är byggt av dej och mej

Arbetets söner
arbetets döttrar
i vårligt majtåg i stora skaror
vi ställde krav under röda fanor
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

***

Just i det perspektiv jag anlägger ovan, en demokratiskt utvecklad svensk tradition, blir jag fullkomligt ursinnig över den EU-dom (pricksäkert levererad just till nationaldagen), som kommer att ge svenska medborgare rätt att importera alkohol över internet.

Jag är här inte ute efter att starta en sakdebatt. Men vad jag vill hävda är rätten för Sverige att självt bestämma – om nu en majoritet här i demokratisk ordning har kommit fram till att Systembolaget är en utmärkt skapelse för att förena så vitt skilda intressen som folkhälsoskydd och alkoholkonsumenternas tillgång till ett nästan oslagbart brett (också i kvalitativ mening) sortiment av varor.

Den här sortens EU-byråkratisk klåfingrighet, grundad på en nyliberal ideologi som sätter likhetstecken mellan demokrati och marknad, sätter märkliga gränser för vår rätt att, som svenska medborgare med just våra egna specifika samhälleliga och kulturella erfarenheter, själva bestämma!

Varför skulle vi inte, om det finns en politisk majoritet för det här i Sverige, helt kunna undandra vissa samhällssektorer från marknaden och dess konkurrens? Vill de flesta av oss ha apoteksmonopol, så är det väl vår sak? Och skulle en majoritet i Sveriges riksdag vilja ha offentliga monopol på, säg, förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, vissa typer av kommunikationer eller vad det nu kan vara, borde vi väl kunna inrätta vårt samhälle efter våra tycken och erfarenheter?

Jag kan alla argument, för och emot, i de enskilda frågor jag nämner, så jag undanber mig sakdebatter i alla dessa enskilda frågor.

Vad jag är ute efter är rätten till nationellt, demokratiskt självbestämmande.

Si där ett budskap för nationaldagen!

Melodikrysset nr 22 2007 – med införd rättelse

När jag, efter en dryg veckas sjukbortovaro från bloggen, går in på sitemetern, ser jag till min överraskning och stora glädje, att jag har kvar 623 besökare per dygn. (Sist jag kollade, var det nära 800.)

Jag har lärt mig, att de som besöker min blogg gör det av många olika anledningar. En del har helt uppenbart gjort korta visiter i sökandet efter något svar på senaste Melodikrysset. Det bjuder jag på: Jag är själv totalt ointresserad av tävlingsmomentet i Melodikrysset; tävlar jag, gör jag det enbart med mig själv. Men många tecken tyder också på att ett inte så litet antal av mina medmelodikrysslösare har börjat besöka bloggen mer permanent: de sökte facit och hittade en människa, för att travestera Edith Södergran.

Nåväl, jag ska inte hålla melodikrysslösarna på sträckbänken längre. Jag har löst även veckans melodikryss.

Jag gjorde huvuddelen redan i lördags, medan jag fortfarande låg kvar i sjuksängen på infektionskliniken på Akademiska. Jag lyckades fylla i samtliga svar men hade förstås då inga möjligheter att googla eller kontrollera svaren på något annat sätt. Så i dag, måndag, när jag nu känner mig åtskilligt bättre, har jag gjort detta, också lyssnat igenom Melodikrysset en gång till på webben. Och si, mina svar från sjukhuset visade sig hålla:

Som ni vet, har jag tidigare skrivit långt och uppskattande om Povel Ramel – se närmare ovan under Kulturspegeln, Musik. Så det är klart att jag bums kände igen hans ”De sista entusiasterna”.

Senaste Melodifestivalen med Sonja Alden (”För att du finns”) ligger också så pass nära i tiden, att jag inte ska ha hunnit glömma bort henne.

Lite längre tillbaka i tiden ligger Lasse Holms ”Dag efter dag”. På Google har jag inhämtat, att den sjöngs av Chips 1982. Men själva titeln mindes jag.

En Eurovision Song Contest-låt, som en del melodikrysslösare tydligen har haft problem med, är Bamse-versionen (från ”Bamses dunderhits”) ”Bulleri-bång” av svensk-grekiskan Helena Paparitzous vinnarlåt (för Grekland) ”My Number One”.

Den äldre schlagermusiken kan jag ganska hyggligt. (Se till exempel min väldiga genomgång under Kulturspegeln, Musik.) Alltså dyker genast orden ”När en stjärna från himlen faller” upp i bakhuvudet, så snart jag hör Jules Sylvains musik.

Då skulle jag tro att många av mina läsare blir mer förvånade, när jag säger, att jag genast klarade Timbuktu med ”Stirra ner”. Men då ska man komma i håg, att jag har landets troligen största samling av politisk musik, och Timbuktu har gjort sådan, så han finns representerad i mina skivhyllor.

Som ett slags kontrast till Timbuktu kan vi väl passa på att nämna ”Studentsången”, där det talas om den ljusnande framtid.

Discodrottningen Donna Summer i ”Love to Love You Baby” hade jag heller inga svårigheter att känna igen.

Också ”American Pie” kände jag förstås igen. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att den måste ha gjorts av någon med förnamnet Don. Men vad hette han mer? Väl hemma kontrollgooglade jag och hittade rätt svar, Don McLean.

Eldeman plägar kalla alla varelser ur zoologin för djur. I det här krysset var de tre sökta djuren fåglar.

Evert Taubes ”Vals i gökottan” skulle följaktligen ge substantivpluralen (OBS inte verbet) gökar.

Pjotr Tjajkovskijs operabalett ”Svansjön” – som jag har sett flera gånger – skulle ge pluralen svanar.

Här höll jag på att göra en riktig tabbe – tack för ditt påpekande, Kjelle Karlsson. Jag kan bara skylla på mitt tillstånd på sjukhuset och på att jag inte trodde att jag behövde dubbelkolla det här svaret. När Kjelle nu tvingade mig att lyssna en gång till på Melodikrysset, insåg jag genast, att detta inte var Tjajkovskijs ”Svansjön” utan italiensk 1800-talsopera. Eftersom jag har sett också Giacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, känns det extra genant att inte genast ha insett faktum. Jag lyckades till och med blunda för att Ulf Svensson i en tidig kommentar (innan jag hade publicerat min text!) föreslog skator som svar.

Jag kan bara se en förklaring till min miss: När jag på sjukhuset gjorde anteckningar kring frågorna, skedde det på den tättryckta sida i Aftonbladets TV-bilaga, där krysset införs. När jag skulle kontrollera svaren hemma, tydde jag mina minimala kråkfötter till 1877, som är det år, då ”Svansjön” hade premiär. Men när jag nu, efter Kjelles alerta påpekande, synar anteckningen närmare, står där faktiskt 1817. En enda siffra feltolkad – tänk vad tokigt det kan bli. Jag måste skärpa mig.

Igor Stravinskijs ”Eldfågeln” var det andra av sammanlagt tre klassiska stycken i det här Melodikrysset. Hasse Ekman gjorde förresten en intressant filmversion av ”Eldfågeln” med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna; jag såg den på Filminstitutet i Stockholm när filmen hade restaurerats.

Det tredje och sista klassiska stycket var Carl Nielsens ”Dimman lättar” (i danskt original ”Taagen letter”), som skulle illustrera det av Eldeman sökta naturfenomenet dimma.

Den titeln känns adekvat också för mig i mitt nuvarande tillstånd: dimman lättar.

Melodikrysset nr 21 2007

Vid lunchtid var febern nere i 38,2 grader, och en smula dumdristigt satte jag mig att lösa Melodikrysset på webben. Det kändes lite trögt i huvudet, men det gick. Mitt i krysset fick jag telefon från Hjärtkliniken på Akademiska: den sköterska jag fick prata med trodde inte, att de symtom jag delgav henne hade något med pacemakeroperationen eller hjärtat att göra. Det jag under tiden hade missat i Melodikrysset, tog jag igen på snabbgenomgången.

Som tur var, tyckte jag inte veckans melodikryss var så där fasligt svårt.

Där förekom inte mindre än tre muikaler: ”Edelweiss” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”, Richard Gere sjöng ur ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins, Bob Fosse, Fred Ebb och John Kander. Och så förekom också musik ur Cole Porters ”Kiss Me Kate”.

Däremot fick jag googla för att få fram att den kvinnliga svenska artisten med ”Vägen hem” var Sara Löfgren. Prince som upphovsman till ”Nothing Compares With You” tog jag på ledbokstäverna. Samma slags hjälp fick jag med att identifiera Enya i ”The River Sings”.

Betydligt lättare för mig var det då att identifiera Py Bäckman med ”Långt härifrån”, inte för att jag minns henne från Melodifestivalen 1992 men för att jag har recenserat henne på den tiden jag skrev om skivor i Aktuellt i politiken (s). (Jag minns förresten fortfarande, att hon och Dan Hylander skickade en stor och fin krans till Olof Palmes begravning.)

Jag missade titeln på låten, men den norska sångerskan måste ha varit Ane Bruun.

Musik som man hörde i radion i yngre år är det ganska lätt att komma ihåg. Det gäller till exempel ”Fia Jansson”. Och det gäller också ”La Cucaracha”, som i singularis obestämd form på svenska blir kackerlacka.

Lika välbekant för mig är ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider”, på svenska le.

Självfallet minns jag också ”Hotel California” med Eagles. Har inte den här låten förresten förekommit i Melodikrysset för inte särskilt längesen?

En fråga jag, på grund av samtalet från Akademiska, helt missade var den om låten som skulle ge en delstat. Det lilla jag hörde av den i snabbgenomgången var dock tillräckligt för att jag skulle känna igen ”The Yellow Rose of Texas”. Sorry – tydligen var det i stället ”San Antonios Ros, Texas rödaste ros”, som jag säkert hade känt igen, om jag inte telefonsamtalet hade hindrat mig från att lyssna. Men jag har ju inte vilselett någon i alla fall: Texas blev det hur som helst.

När jag var klar med alltihop, gick jag ut till Birgitta i trädgården – där var kallt och regnigt – och berättade, att Akademiska uteslöt hjärtat. Det räckte för att jag åter skulle få våldsam hosta och nya frossbrytningar. Strax låg jag däckad på sängen – orkade absolut inte skriva in lösningen på Melodikrysset. Vid middagstid var febern uppe i 39,2.

Jag tog två febernedsättande tabletter och har sovit bort en stor del av kvällen.

I morgon ska jag försöka ta mig till Östhammars sjukhus.

***

Söker du efter något svar i senaste Melodikrysset, gå då direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till det senaste krysset.