Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard Griegs ”Peer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward Elgars ”Konsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’ ”Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William Waltons ”Cello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.

Kristdemokrater applåderade otrohet

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

”Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke Ellingstons ”It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.

Melodikrysset nr 38 2007

Jag är ledsen; se texten som ligger under den här. Dessutom har jag elakartad ischias – det skär som knivar i vaderna när jag går. Jag var på Ortopeden på Akademiska i går och fick beskedet, att det bara är att vänta på att det går över.

Men en stunds melodikryssande skingrar tankarna på både det ena och det andra.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de svårare. Egentligen var det bara den avslutande frågan jag inte hade klarat utan att ta hjälp av Google: Den som sjöng ”Black Rain” (på CDn ”Both Sides of the Gun”) heter Ben Harper. Honom kände jag inte till.

Tro nu för den skull inte, att jag är en sån där insnöad typ som aldrig hör på ny musik. Jag har till exempel massor av CD med Lars Winnerbäck i min skivsamling, och följaktligen klarade jag omedelbart, att det var han som, tillsammans med Miss Li, sjöng ”Om du lämnar mig nu”.

Och, för att ta en utländsk artist som jämförelse: Norah Jones finns också i våra skivhyllor. Här sjöng hon ”Come Away With Me”.

Melodifestivallåtar brukar jag ofta ha svårt att minnas, kanske därför att de sällan är något att minnas. Men Måns Zelmerlöws ”Cara Mia” från 2007 kom jag faktiskt fortfarande i håg.

”Öppna din dörr” av och med Tommy Nilsson är lite äldre (från 1994) men också en sån där melodi som fastnar i musikminnet.

Men naturligtvis är jag på ännu fastare mark, när Eldeman hämtar frågeillustrationerna från lite äldre musikepoker. Det är väl helt enkelt så att tiden har vaskat bort det mesta av det mest likgiltiga – kvar att minnas finns då pärlorna.

I dag var till exempel den fantastiska melodimakaren Kai Gullmar dubbelt representerad. Kai Gullmar (1905-1982, egentligen Gurli Maria Bergström) var en av de stora i svensk schlagerhistoria, dessutom (en personlig anknytning till mig) bördig från Sundsvall.

På Eldemans fråga var vi, med hjälp av Hasse Tellemar, hamnade, svarar jag således ”Uti Rio de Janeiro”.

Och den som tillsammans med Birgit Rosengren-Ahrle sjöng hennes ”Det finns ingen gräns” var Hasse Ekman.

Från min ungdoms 1950-tal minns jag givetvis ”Papa Loves Mambo” med Perry Como.

Karl Gerhard har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik. För en man i min ålder är det hur som helst inte svårt att komma i håg hans mycket populära ”Nu ska vi vara snälla”, som här skulle ge snäll.

Även flera andra frågor var urlätta.

”Opp Amaryllis” har skrivits av Carl Michael Bellman, och Evert Taubes glade bagare återfanns i San Remo. (Minns ni konsumbageriet i Stockholm med samma namn?)

Självfallet sjöng vi, när jag gick i folkskolan, ofta den åländska sjömansvisan ”En sjöman älskar havets våg”.

Inte heller veckans musikalmelodier var svåra.

”Love Changes Everything” (ur ”Aspects of Love”) är skriven av Andrew Lloyd Webber.

Och ”Hair” (från 1967, med musik av Gail MacDement samt text av James Rado och Gerome Ragni) innehöll ”I Got Life”, som Eldeman spelade här. ”Hair” såg jag på bio med vår Anna, när den gick här i Uppsala.

Anna kommer förresten hit i dag för vår familjemiddag för hennes mamma Birgitta, som fyllde 70 i förrgår. Nu måste jag ut och handla det sista inför middagen.

Melodikrysset nr 37 2007

Dagens melodikryss var inte lika lätt som förra veckans, men med hjälp av lite googlande knäckte jag det ändå.

Jag har till exempel inga egna CD med Cardigans, så jag fick använda ledbokstäverna för att komma på att det var de som gjorde ”I Need Some Fine Wine”.

Mest tid för mig att komma på rätt svar tog lustigt nog tryckaren från 1940-talet, den melodi som skrevs av Harry Warren och som blev en stor hit med Glenn Miller. Jag kände så väl igen låten, men vad hette den? Först när jag genom att lösa frågorna runt omkring hade fått fram det sökta första ordet i titeln, At, kom jag på svaret: ”At Last”. Jag gillar Glenn Miller-soundet och jag är ganska säker på att jag till och med har dansat till den här låten, men så här kan det vara med minnet ibland.

Dansbandsmusik är jag däremot inte förtjust i, gillar heller inte att dansa till den. Lik förbannat kom jag snabbt på att den melodi, som blev populär med Christer Sjögren och Vikingarna, hette ”Till mitt eget Blue Hawaii”. Så märkligt kan minnet fungera.

Eurovisionsschlagerlåtar brukar ofta ge mig svårigheter men inte den här gången.

”Halleujah” med Gali Atari & Milk and Honey, som förekom i Eurovision Song Contest 1979, blev ju ett riktigt örhänge. Melodin representerade Israel.

Och att ”Mil etter mil” representerade vårt grannland Norge var ju också lätt att höra. Men här ville man ha efternamnet på sångaren, som heter Jahn Teigen.

Gamla svenska schlager är däremot mitt bord.

Vi hörde Calle Jularbos ”Drömmen om Elin”, som senare också försågs med text – en mycket sämre text än melodin – av Peter Himmelstrand.

Och så hörde vi Siw Malmqvist sjunga ”Till den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen igår”. Siws röst är mycket lätt att identifiera.

Samma sak gäller Roger Pontare. Här sjöng han ”Silverbarn” på en melodi hämtad ur Dvoraks femte symfoni.

Därmed är vi inne på veckans klassiker.

Malena Ernman (för övrigt född i Uppsala) – vilken fantastisk röst hon har! – sjöng titelrollen i Georges Bizets ”Carmen” från 1875. Om ni känner er främmande för opera, vill jag föreslå er att starta med till exempel ”Carmen” – sen är ni fast.

Då tror jag många – även jag till att börja med, men hustrun satte mig på spåret – hade större svårigheter med att identifiera Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna” (1921), som skulle ge växtrikespluralen apelsiner.

Mer eller mindre klassiska musikal- och filmmusikalmelodier vimlade det av i dag.

Den första i raden var Irving Berlins ”Alexander’s Ragtime Band”, en musikalmelodi från 1938.

Vidare hörde vi ”Top Hat” ur hollywoodmusikalen med samma namn från 1935 där titelrollerna spelades (och dansades!) av Fred Astaire och Ginger Rogers. Hade jag i min grönaste ungdom någon filmstjärnekärlek, så var det Ginger Rogers!

Och slutligen: nog är väl ”Nine to Five” (med Jane Fonda, Lily Tomin och Dolly Parton) från så sent som 1980 också redan en klassiker? Dolly Parton fick hur som helst en dunderhit på CD med titellåten ”Nine to Five”, som här skulle ge siffran nio, IX med romerska siffror.

Den finns för övrigt med i den av den radikala amerikanska sångtidskriften Sing Out! utgivna allsångsboken ”Rise Up Singing. The Group-Singing Songbook” (redaktörer Peter Blood och Annie Paterson, Legacy Books, 1988), som jag varmt vill rekommendera. Den innehåller texter med ackord, men man kan också köpa med 20 CD med alla 1.190 sångerna i den: man får då vers och refräng uppsjungna för sig, tillräckligt mycket för att man ska kunna lära sig melodin, om man inte klarar ackord eller noter.

Och det allra mest intressanta i det här fallet är att Dolly Partons sång har placerats i ett kapitel med rubriken ”Labor”. Väl placerat, tycker jag. Döm själva:

Nine to Five (skrivs ofta också 9 to 5)

Text och musik: Dolly Parton, 1980

Tumble outta bed
And I stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
And yawn and stretch
And try to come to life
Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the street
The traffic starts jumpin’
The folks like me on the job from 9 to 5

Workin’ 9 to 5,
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fat promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me

They let you dream
Just to watch ’em shatter
You’re just a step
On the boss-man’s ladder
But you got dreams
He’ll never take away
You’re in the same boat
With a lotta your friends
Waitin’ for the day your ship’ll come in
’N’ the tide’s gonna turn
And it’s all gonna roll your way

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you think about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Puttin’ money in his wallet

9 to 5, whoa
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it

9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you dream about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it

Jan Hammarlund och Stefan Sundström på Rädda Solberga-gala

Jan Hammarlund, som gjorde ett bejublat framträdande på min och Birgittas 70-årsmottagning, är inte bara en låtskrivare med rötter i de radikala 1960- och 1970-talen. I sann progganda är han också en aktivist:

Fredagen den 14 september sjunger han på en ”Rädda Solberga-gala” som stöd till en hotad förort.
Plats: Parkleken Kristallen i Solberga, intill Solbergaskogen. Dit kommer man med buss 142 från Älvsjö eller från Telefonplan.

Ungefärligt program:
19:15: Billey Shamrock & Benny Sjögren –
19 35: Pixie Jakobsson –
20:05: Samuel Trygger –
20:35: Jan Hammarlund –
21:05: Stefan Sundström –
21:35: Ulf Nilsson och Skriet från Vildmarken –
22:05: Johan Johansson –
22:35 :B & B united och till slut: Dreamheads

Vad gäller tiderna ovan: se Billey Shamrocks kommentar!

Bortregnad aktivitet, tackkort och en del annat

I lördags skulle jag ha åkt in till Uppsala för att delta i Kulturnatten; närmare bestämt skulle jag ha arbetat vid Ordfronts, Uppsala, bokbord vid Stadsbiblioteket.

Som den folkrörelsemänniska jag är hade jag anmält mig i förväg till vår ordförande, Kjell Eriksson. Men eftersom få hade anmält sig och dessutom på deltid och sent och eftersom det såg ut att bli regn, inställde Kjell den aktiviteten.

Vid styrelsesammanträdet måndag om eb vecka finns det anledning att – för att använda ett uttryck ur Ordfronts äldre historia – göra självkritik. Vi måste ha bättre framförhållning, dra in fler i det aktiva arbetet.

Så pissigt som vädret var bestämde jag mig då för att över huvud taget inte åka in till Kulturnatten i Uppsala. Men när jag i dagens Upsala Nya Tidning ser bildreportaget om och filminslagen från alla roliga kulturaktiviteter, ångrar jag mig – jag borde nog ha åkt in till Uppsala i alla fall.

Nå, det blev en trevlig kväll på glasverandan i Öregrund i stället. Tillsammans lyssnade jag och Birgitta på en dubbel-CD som vi fick i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun, Johann Sebastian Bach: ”6 Suiten für Violoncello solo” (Archiv Produktion, Deutsche Grammophon 449711-2). Det rör sig om en återutgivning av en LP-utgåva (box) från 1961 med Pierre Fournier på violoncell. Som den mannen spelar!

Medan vi lyssnar (och smuttar på var sin konjak), skriver Birgitta tackkort till en rad av gästerna på vår 70-årsmottagning; jag undertecknar sen också.

I dag har det varit min tur att göra samma sak – vi har delat upp gästerna mellan oss.

Båda anstränger vi oss att skriva i personlig ton, gärna med referens till vad vi har fått av vederbörande.

Det tar tid, men vi gör det gärna. Man ska måna om sina vänner!

* * *

Och apropå 70-årsfirandet: Kerstin, dottern, har på sin blogg lagt ut ett par bilder på de bordets håvor hon själv och hennes syskon samt vi själva åstadkom. Du kan se bilderna här – men du måste gå ner en bit i texten.

Melodikrysset nr 36 2007

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musikens hus, Uppsalas nya smycke

Så står det där, invigt och färdigt – även om några detaljer fortfarande återstår att justera: Musikens hus eller Uppsala konsert & kongress, som det mer fullständigt heter. 37 meter högt. Med åtta våningsplan. 14.600 kvadratmeter stort.

”Kristallen” kallade den danske arkitekten Johnny Svendborg vid Henning Larsens Tegnestuge (som bland annat också har ritat Operan i København) sitt vinnande förslag i den arkitekttävling Uppsala kommun utlyste. Och nu kan vi se resultatet: huset blev ett smycke, en modern pendang till stadens mest berömda monumentalbyggnader, Slottet, Domkyrkan, Universitetet och Carolina Rediviva, också vackrare än flera av dessa. Dess fasad av ojämnt placerade aluminiumplattor skimrar i dagsljuset; på kvällen lyser den av Katarina Löfströms videokonstverk, som förändrar sig efter de ljudmässiga aktiviteter som pågår i huset.

Invändigt präglas huset av rymd. Stora salen, som jag hittills har haft tillfälle att besöka, har stolar i varmt röd färg, och salens lutning gör det möjligt att överallt ifrån få en god överblick över scenen.

Utsikten över Uppsala från översta våningen är vidunderlig, och man kan se stan åt alla håll, mot vårt Svartbäcken så väl som mot Slottet och Domkyrkan. Jag har sett Uppsala från Slottet, men det här tar priset.

Husets placering är också optimal, ett stenkast från Uppsala C. Jag gissar att Musikens hus i Uppsala, inte bara på grund av arkitekturen och närheten till järnvägen utan också på grund av det fantastiska programmet, som jag ska återkomma till, snart kommer att bli en scen i paritet med nationalscenerna i Stockholm. Välkomna till Uppsala, stockholmare och andra!

När den pågående och enerverande ombyggnaden av Uppsala C till Resecentrum, bland annat med gångpassage under järnvägen, blir klar, kommer Uppsalas förhållandevis lilla centrum att sträcka sig ända fram till Vaksala torg, invid vilket Musikens hus ligger. Därmed kommer centrum äntligen att sträcka sig in i det östliga arbetar-Uppsala och den klassiska men för länge sedan konstlade gränsen mellan väster respektive öster om ån att slutgiltigt upphävas.

Bygget av Musikens hus väckte protester och konvulsioner i delar av arbetar-Uppsala, bidrog lokalt med all säkerhet också till att socialdemokraterna förlorade makten i förra årets kommunalval. Debatten var tidvis inte bara hård utan också vulgär och okunnig. Det senare underblåstes av främst moderaterna; de, kristdemokraterna och centern var emot bygget (medan, av de borgerliga partierna, folkpartiet var för – heder åt Jan-Erik Wikström, som jag för övrigt här kan passa på att tacka för uppvaktningen vid vår 70-årsmottagning, och Ola Carlsson!). Till de okunniga argumenten hörde att det dyra bygget stal medel från sådant som äldrevården och barnomsorgen. Detta fastän det rör sig om investeringsmedel, som driften av huset i form av musikevenemang och kongresser, ska betala av. Som bidrag till driften får kulturnämnden (där jag sitter) ett årligt bidrag om 20 miljoner kronor, pengar som ska användas till exempel för att subventionera kultur för barn och ungdom. Den som vet något om kommunala budgetar inser, att det inte handlar om några stora pengar.

Kritiken kom till stora delar att riktas mot det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Hartwig; hon fick per brev motta saker som jag inte ens vill nämna, mordhotades till och med. I dag kan vi känna stolthet och glädje över att ha en sådan (s)-ledare i Uppsala – Lena försvarade rakryggat och utan att huka i isblåsten sitt och sitt partis beslut.

Nu, när huset finns på plats, håller opinionen hastigt på att svänga, och det rejält. Alltså fanns de moderata kommunalråden i det nya alliansstyret på plats vid invigningen. En ledande moderat, som jag talade med under invigningen, hade till och med mage att säga, att nog huset blev lite för litet!

Ändå hade de inte mage att skjuta undan Lena Hartwig, som alltså fick delta i – också tala vid – invigningsceremonin. Så där stod hon nu på Stora salens scen som den klart lysande stjärnan. Och fick jublet och de varma applåderna från invigningspubliken. Hedras den som hedras bör. Tack, Lena!

Programmet invigningskvällen (lördagen den 1 september – jag och Birgitta var inbjudna som gäster), med Tilde De Paula som presentatör, gav mersmak.

Redan i foajén möttes vi av dansare från Su-En Butoh Company, som jag tidigare har skrivit om.

I programmets första avdelning, före pausen, fick vi höra Uppsala Kammarorkester under ledning av Paul Mägi – liksom jag estländare – spela Alfvén, Gounod och Verdi samt en fanfar av Lennart Simonsson; den fina danska operasångerskan, sopranen Inger Dam-Jensen sjöng delar av Verdis ”La Traviata”. Ett fantastiskt framträdande stod den portugisiska fadosångerskan Mariza för. Och när hon sjöng fado, en musik som i stämningsläge är besläktad med blues, skiftade scenljuset mycket riktigt från rött till blått.

Efter pausen gick programmet helt i Upplands tecken, och det gjordes på ett mycket intelligent sätt: inte som från varandra helt fristående nummer utan som en svit där delarna gled över i varann; avslutningen med glunten ”Herre min Gud vad den månen lyser” av Wennerberg, där Uppsala kammarorkester, Väsen, Allmänna sången, kurdiska musiker under ledning av Siwan Perwer och Rebecka Törnqvist växlade med varann, var helt underbar. Dess förinnan hade programmets andra del bestått av jazz, rap, uppländsk och kurdisk folkmusik, Ravel, Weill och ytterligare annat.

(Jag fick förresten Väsens senaste, linnéinspirerade CD i 70-årspresent vid kulturnämndens junisammanträde. Tack!)

Vad som redan tidigt i programmet stod helt klart är att Stora Salen i Musikens hus har en förnämlig akustik, lämplig för allt från operaarior till folkmusik och stor orkester.

En av de nya konsertflyglarna invigdes i går kväll (succé!), och den andra invigs i kväll. I kväll är det också galakväll med Anders Berglunds storband, Svante Thuresson, Anders Glenmark med flera, vilket understryker bredden i programutbudet i det här huset.

Och i morgon, fredag, blir det orientalisk kväll med musik från Turkiet, iranska Kurdistan och Marocko.

Den 12 september kan man höra Sahara Hotnights, den 13 september Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Titiyo med flera, den 14 september kommer Nick Lowe, den 15 september är det körmaraton med flera av Uppsalas främsta körer, den 25 september minns Georg Riedel och Jan Allan Red Mitchell, den 27 september är det folkmusikkonsert med Olov Johansson, den 30 september kommer Peter Jöback, den 2 oktober kan man höra Frifot (det vill säga Lena Willemark, Ale Möller och Per Gudmundsson), 3-6 oktober är det Uppsala IV internationella gitarrfestival med bland andra Göran Söllscher, 10-13 oktober showar After Dark, 25 oktober sjunger Rigmor Gustafsson till Norrbotten Big Band, samma dag sjunger Malena Ernman, 31 oktober och även 25 november får vi besök av Jonas Gardell, 1-4 november genomförs Uppsala International Sacred Music Festival, 6 november kommer Bill Evans, 7 november M A Numminen, 8 november Owe Thörnqvist och 9 november Shirley Clamp, 16-17 november förenas Vibafemba och Sven Wollter, 29 november har Tommy Körberg och Stefan Nilsson julkonsert, 2 december är det dags för Richard Wolff, den 6 december sjunger Ainbusk Piaf, 15 december har Allmänna sången julkonsert och 21 december spelar dödsmetallbandet Entombed.

Det här är ändå bara ett personligt urval; jag har hoppat över massor av konserter av de mest skilda slag. Jag borde kanske ha nämnt olika konserter för barn, också fler av evenemangen med seriös och klassisk musik – men jag ville, inte minst inför de kritiska uppsalaborna, visa upp, att Musikens hus bjuder ett program för de flesta smakriktningar.

Fast det visste jag. Jag har hört chefen för Musikens hus, Magnus Bäckström (tidigare bland annat grundare av Falu folkmusikfestival och skivbolaget Giga samt chef för konserthuset i Gävle), berätta om sina planer. Jag känner också till hans musikaliska bredd. När vi träffades efter det att han hade tillträtt sitt nya jobb i Uppsala, mindes han förresten mycket väl, att jag en gång i tiden i Aktuellt i politiken (s) recenserade hans folkmusikskivor från Giga.

För min och Birgittas del har vi redan bokat in oss på konsertserien med Uppsala kammarorkester; vi har bokat fasta platser för hela serien: Grieg, Elgar, Sibelius, Strauss, Rossini, Haydn, Beethoven, Mozart, Brahms, Berwald, Cherubini, Schönberg, Torelli med flera.

Vi använde som betalning presentkort som vi hade fått vid vår 70-årsmottagning från bland andra den rödgröna gruppen i kulturnämnden (det vill säga Peter Gustavsson, Ulla-Stina Claesson, Sven-G Hultman, Bo Östen Svensson, Charlotte Baltzer och Beatriz Hedvåg). Jag vågar gissa att jag kommer att möta mina kamrater från (s), (v) och (mp) i Musikens hus många gånger. Ett stort tack till er, för presenten och för samarbetet för kulturens bästa här i Uppsala!

Vill du ha koll på hela programmet, kan du gå till Musikens hus’ hemsida. Där finns också fler upplysningar och länkar som gör det möjligt att beställa biljetter. Telefon till växeln: 018-727 90 00.

I huset finns också Café/Bistro och Cocktailbar.

I samband med invigningen fick vi även ett exempel på att Musikens hus gör skäl för sitt namn, Uppsala konsert & kongress – gästerna fick nämligen prov på att man, i samband med kongresser och konferenser som förläggs dit, kan anordna dans på bottenvåningen.

Själva testade Birgitta och jag dansgolvet till musik av Johnny Olssons orkester, närmare bestämt Elton Johns ”Nikita” och en gammal ABBA-låt.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Melodikrysset nr 35 2007

Birgitta och jag hade en fantastisk gemensam sjuttioårsmottagning i går – jag återkommer till den här på bloggen. Många av våra vänner och arbetskamrater genom livet var där, bland dem också flera av det hemliga kollektivet Bloggkaparna, som med hjälp av min webbmaster och svärson Bo Strömberg ockuperade min blogg med egna texter om mig och mitt liv. Du kan se resultatet nedan. Jag återkommer också till deras bloggkaparhyllning, men jag kan ju redan nu berätta, att han som i den första texten låtsas vara Enn Kokk är journalisten och författaren Björn Kumm.

Men det är ju Melodikrysset ni är intresserade av.

Jo, trots att det är lite dagen efter för mig i dag, har jag löst krysset.

En sak, dock inte själva svaret, har jag faktiskt gått bet på. Namnet på krogshowen/satirprogrammet är REA, vilket – om man ska vara noga – skrivs med punkter: R.E.A. Detta är i sin tur en förkortning av Roligt Elakt Aktuellt. Det här räcker för rätt svar i krysset, men jag har inte klarat att bestämma, vem som till ackopanjemang av Robert Wells kraftfullt sjöng ”When the Saints Go Marching In”. I R.E.A.-gänget ingår Anders Lundin, Andreas Nilsson och Jan Åström – men vem var det som sjöng?

Det var den allra sista frågan.

Den allra första var däremot lätt: Lill Lindfors sjöng en text av Björn Barlach, och redan sångtiteln, ”Eine kleine mazarin”, indikerar, att musiken är lånad från Wolfgang Amadeus Mozart.

Jag har ju tidigare erkänt, att jag brukar ha svårt för radiosignaturer. Så också i dag. Men redan den allra första bokstaven fick mig i det här fallet att gissa rätt: Efter tre. Sen blev jag helt säker genom att korsande ord bekräftade vad jag redan hade gissat.

Mer besvär hade jag till att börja med med filmmusiken. Även här hade jag första bokstaven, T, och eftersom svaret skulle vara en förkortning, var det ju lätt att gissa, att det kunde vara TV. Men svar bör ju verifieras. Efter diverse googlande fick jag fram, att filmen i fråga var Fredrik Lindströms ”Känd från TV” (som jag inte har sett), och att Frida Snell (som jag inte minns) var kvinnan bakom ”Lucky Day”.

Inte heller mindes jag Erika (med efternamnet Norberg-Malmsteen), som här hördes i ”Lady Luck”.

Kent har jag däremot en rad CD med, så egentligen behövde jag inte Eldemans ledtråd ”Pärlor”.

(Och Ola Salo – här med ”My All” – som jag i och för sig inte har på skiva har jag ju hört så mycket i radio och TV (bland annat i Melodifestivalen och Eurovisionsschlagern), att jag känner igen honom.) Elisabeth – se kommentar – korrigerar mig genast: Det här var Ola Svensson från Idol (som jag aldrig någonsin har tittat på). Jag borde ha kontrollgooglat på ”My All”. Eftersom förnamnen är identiska har jag ju inte misslett någon, men jag låter mitt slarv stå kvar som en varning: Lita inte alltid på mig!

Resten av frågorna tyckte jag för min del var lätta.

Vi hörde ”Vid Frösö kyrka” av Wilhelm Peterson-Berger med Dana Dragomir på panflöjt.

I Evert Taubes ”Sjösala vals” förekommer Orrberget.

Vi hörde ”Old Man River”, som ingår i Oscar Hammersteins och Jerome Kerns musikal ”Teaterbåten”.

Charles Aznavour sjöng sin egen hit ”She”. Han har förfranskat sitt namn, men hans ursprungliga namn, Varenagh Aznavourian, indikerar ett armeniskt ursprung.

Och eftersom jag har allt med den amerikanska duon Simon & Garfunkel, var det heller inte svårt att omedelbart känna igen deras ”Like a Bridge Over Troubled Water”, som, tolkad till svenska, blev ”Som en bro över mörka vatten.

Och så ska vi knyta ihop säcken genom att, lite grann, återvända till inledningen, det vill säga vår 70-årsmottagning. Bland gratulanterna fanns min gamle arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen och vår vän genom årtiondena Leif Karlsson; äldre melodikrysslösare kan tänkas känna till honom genom PRO, där han i många år var ett ankare. Leif är pappa till sångerskan Sofia Karlsson, som slog igenom – jättestort och mycket välförtjänt” – med Dan Andersson-CDn ”Svarta ballader”. Av Leif fick vi bland annat dotterns allra senaste CD, ”Visor från vinden”. Den har jag i och för sig redan – men det roliga med det här exemplaret är att Sofia själv på omslaget har skrivit en födelsedagshälsning till mig och Birgitta.

Om Sofia Karlsson och hennes skivor kan ni läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik. Och har ni hittills missat de här båda CDna – gå genast till skivaffären och skaffa dem!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.