Dagar i kulturens tecken

Efter Aftonbladet-artikeln om Mikael Wiehes kollaps under turnén var jag förstås orolig över om konserten i Uppsala med honom och Åge Aleksandersen på tisdag kväll skulle bli av. Jag kollade under dagen flera gånger hemsidan till Uppsala konsert & kongress men hittade inget meddelande om att konserten skulle ha ställts in.

Birgitta och jag hade bestämt att vi skulle äta middag ute före konserten, på någon restaurang nära vårt konserthus, och följaktligen gick vi för säkerhets skull först in i Konserthuset och kollade läget: Jo, Mikael och Åge hade anlänt.

Alltså gick vi tvärs över Vaksalagatan till Konsertbaren, KB, för att äta middag. Där hade vi aldrig varit, men det såg trevligt ut, och menyn innehöll flera saker vi kunde tänka oss. Och middagen blev mycket riktigt god.

Det är intressant att se, att Konsert & kongress-komplexet på Vaksala torg har lett till att vi har fått allt fler utmärkta restauranger i området. Vi har fler kvar att pröva.

Jag har också hört att Katalin, som ligger mellan Konsert & kongress och Uppsala C, visserligen har förlorat konsertgäster till sin nya stora granne men i gengäld har fått fler restauranggäster.

Stora salen i Konserthuset, där konserten med Wiehe och Aleksandersen ägde rum, var inte riktigt fullsatt – hade Aftonbladets larmartikel om Wiehe skrämt bort sista minuten-publik? – men det är en stor sal, och det var ändå mycket folk där. Många vänstermänniskor förstås: Wiehes gliringar till alliansregeringen och annat sådant gick hörbart hem.

Musikaliskt blev det en fin konsert. Wiehe och Aleksandersen sjöng växelvis på svenska och norska, ibland i samma sång, sjöng också ibland med på det språk som inte är det egna modersmålet. Musiken – med växling mellan olika gitarrer – var rent akustisk. Kvällens artister var både samspelta och samsjungna.

Av Wiehe sjöngs sådant som ”Titanic”, ”En sång till modet” och ”Mitt hjärtas fågel”. Åge Aleksandersens låtar är tyvärr – jag ska återkomma till dem – inte lika kända här i Sverige, men jag vill nu åtminstone nämna hans ”Lys og varme”, som Björn Afzelius. vän till både Aleksandersen och Wiehe, gjorde känd här i Sverige under titeln ”Ljus och värme”.

Jag hade hoppats på att jag skulle få höra Dylan på norsk – Aleksandersen har gjort en fin sån skiva – men när det gäller Dylan-låtar, var enda numret Mikael Wiehes hårtslående tolkning till svenska av ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”. (Text se Kulturspegeln, Sångtexter.)

Bland extranumren fanns en sång av Rudolf Nielsen – läs mer under Kulturspegeln, Musik – och en av Dan Andersson, ”Omkring tiggarn från Luossa”. Mot bakgrund av vad Wiehe tidigare har tyckt och sagt om Dan Andersson, kände han sig uppfordrad att förklara sig: Jo, Sofia Karlsson och Åge Aleksandersen hade fått honom att ändra sig. Så nu sjöng och spelade han med.

Åge Aleksandersen har gjort en Dan Andersson-CD, som jag dess värre inte har hört. Det jag hörde nu övertygade mig omedelbart om att jag borde skaffa den.

Till salu vid konserten fanns däremot en CD, producerad inför den här turnén med Åge Aleksadersen och Mikael Wiehe, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk, 2008). Den finns inte i skivhandeln utan säljs bara under turnén, så jag köpte den förstås, signerad av båda artisterna.

Jag ska återkomma till den här skivan och därmed, mer detaljerat, till låtar som ingår i turnéprogrammet.

* * *

Tidigt upp onsdag morgon: jag ska på kulturfrukost på Reginateatern. Gråkallt och jävligt väder. Men inne på Regina vankas varmt kaffe och ostfralla. Och så en kavalkad över aktualiteter i kulturlivet här i Uppsala.

I programmet ingick elever vid Musikskolan, som spelade Vivaldi för oss: inte bara avsnitt ur ”Vintern” utan också – hugnesamt! – ur ”Våren”.

Mer kultur i skolan: vi fick också ett smakprov ur Uppsala Waldorfskolas, klass åttas, uppsättning av William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Värden, Paul Kessel, presenterade Reginateaterns spännande vårprogram – vi fick bland annat, som förberedelse för ett Povel Ramel-program, se Jacke Sjödin jonglera med purjolök – och Kent Wennman Tant Gröns kulturoas, Uppsalas nyaste kulturscen; glimtar (arkeologi, Astrid och Akademiska) gavs också av vad Upplandsmuseet har att bjuda.

Anna Starbrink och Tapio Hovebro berättade om planerna på att 2014 få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad – men de planerna är än så länge inte tillräckligt långt gångna för att jag kan redogöra för dem. Dessutom har vi konkurrens, till exempel av min gamle vän Tomas Wennström uppe i Umeå.

Den här tidiga timmen på Reginateatern, en vanlig onsdagsmorgon, avslutades med poesi av Omar Khayyam, på både persiska och svenska.

* * *

Och snart blir det barnkultur. Birgitta och jag ska tillbringa kvällen hos Viggo och Klara.

Viggo har deklarerat, att det är morfar som ska läsa godnattsaga för honom.

Men dess förinnan ska Birgitta steka prinskorv – ingen restaurangmat i kväll, inte!

Förändringen

I kväll ska jag och Birgitta gå på Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) här i Uppsala för att lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen.

Jag gillar båda; Wiehe har jag lyssnat på så länge han har gjort skivor. Jag har ofta när jag har gjort mina föreningsprogram med politiska sånger, kallade ”Sången som vapen”, haft med någon sång av Wiehe.

Mer än tio år efter Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, 1994, mitt under nyliberalismens framgångsår, skrev Mikael Wiehe en låt, ”Förändringen”, om sin ungdoms radikala drömmar och vad det blev av dem. Den har jag många gånger spelat i mina program:

Förändringen

Text och musik: Mikael Wiehe, 1994

Det hände mej nå’t konstigt häromåret
Det hände mej en all’es vanlig dag
Det börja’ med en missfärgning av håret
Jag kunde inte fatta vad det var
Jag greps av en sorts underlig förstämning
Det var nå’nting, jag var tvungen att förstå
Det var som om det skett nå’n sorts förändring;
nå’nting, jag inte alls förstod mej på

Det kändes som en smygande förlamning
Jag visste inte längre nå’nting alls
Det var nå’nting som förfallit till betalning
och jag hitta’ inte pengarna nå’nstans
Jag slutade att visa mig på gatan
Jag smög mig bara ut när det var kväll
Jag orka’ inte träffa folk och prata
Jag ville bara vara för mej själv

Jag minns när hela livet låg framför mej
Jag minns när jag tog hela världen i min famn
Jag minns när det var sommar hela året
och ingenting var lika vackert som ditt namn
Jag minns när vi var vänner och kamrater
Jag minns när hela världen var vårt fosterland
Jag minns när livet var en sprakande teater
och när vi alla var en del av samma kamp

Nu lever vi i mörker och förvtivlan
Vi är förblindade av ängslan och av sorg
Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan
och varje hem har bli’tt sin egen lilla borg
Och några blev betrodda män i staten
Och andra lever på att ständigt spela falskt
Och alla har vi bli’tt en del av apparaten
Och ingenting betyder längre nå’nting alls

Nu vet jag vad som hände häromåret
Jag fattade till slut fast det var svårt
Vi är en del av nå’t som redan är passerat
Och framtiden är inte längre vår
Jag ser på mina barn ibland på natten
Där sover dom med världen i sin famn
Jag hoppas dom ska resa sej en morgon
och göra det, vi inte längre kan

Mikael Wiehe har sjungit in den här sången på ”Trollkarlen” (Amalthea CDAM 130, 1994).

Text och noter finns i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons, 2002).

Så här efter internationella kvinnodagen…

Peggy Seeger (född 1935 i New York) är halvsyster till Pete Seeger. Hon lärde sig tidigt spela gitarr, banjo, Appalachian dulcimer, autoharp och engelsk concertina och började sjunga professionellt; 1958 skrev hon sin första sång som blev känd (”The Ballad of Springhill”). I mitten av 1950-talet åkte hon över till England, där hon började arbeta (med musik och teater) och också leva ihop med den skotske folksångaren Ewan MacColl. Tillsammans med MacColl har hon några musikaliska barn.

När MacColl dog 1989, började hon turnera allt mer i USA och bor nu åter där. Peggy Seeger förkroppsligar mycket av begreppet folksångerska, men hon förenar detta med politisk och facklig aktivism och militant feminism.

Gonna Be an Engineer

Amerikansk/engelsk text och musik: Peggy Seeger, 1970

When I was a little girl I wished I was a boy,
I tagged along behind the gang and wore my corduroy.
Everybody said I only did it to anoy,
But I was gonna be an engineer.
Mamma told me, “Won’t you be a lady?
It’s your duty for to make me the mother of a pearl.
Wait until you’re older dear, then maybe
You’ll be glad that you’re a girl.”
Dainty as a Dresden Statue,
Gentle as a Jersey cow,
Smooth as silk, give creamy milk,
Learn to coo, learn to moo,
That’s how you come to be a lady now.
When I went to school I learned to write and how to read,
Some history, geography and home economy,
And typing is a skill that every girl is sure to need
To while away the extra time until the time to breed,
And then they have the nerve to say, “What would you like to be?”
I says “I’m gonna be an engineer!”
“No, you only have to learn to be a lady –
The duty isn’t yours for to try and run the world.
An engineer could never have a baby,
Remember, dear that you’re a girl.”

So I become a typist and I study on the sly,
Working every day and night so I could qualify.
Every time the boss comes in he pinched me on the thigh –
Says, “I’ve never had an engineer.
Oh, you owe it to the job to be a lady.
It’s the duty of the staff to give the boss a whirl.
The wages that you get are crummy, maybe –
It’s all you get cause you’re a girl.”
“She’s smart, for a woman –
I wonder how she got that way…”
You get no voice, you get no choice,
Just stay mumm, pretend you’re dumb,
That’s how you come to be a lady today.
Then Jimmy come along and we set up a conjugation,
We were busy every night with love and recreation,
Spent my days at work so he could get his education –
Now he’s an engineer!
He says, “I know you’ll always be a lady;
It’s the duty of me darling to love me all my life.
Could an engineer look after and obey me?
Remember dear, that you’re my wife.”

Well, soon as Jimmy got a job then I was back again,
Happy at my turret-lathe a year or so and then
The morning that the twins were born me Jimmy says to them:
“Kids, your mother was an engineer.”
“Now you owe it to the kids to be a lady,
dainty as a dishrag, faithful as a chow.
Stay at home, you’ve got to mind the baby,
Remember you’re a mother now.”

Well every time I turn around there’s something else to do,
Cook a meal or wash a floor or scrub a sock or two.
I listen to the morning show – It makes me wanna spew –
I was gonna be an engineer!
How I only wish that I could be a lady,
I could do the lovely things that a lady’s spose to da,
I wouldn’t even mind if they would pay me,
Then I could be a Person, too!
What price, for a woman?
You can buy her for a ring of gold,
To love and obey – without any pay
Get a cook and a nurse – for better or worse,
You don’t need a purse when a lady is sold.

But now the times are harder and me Jimmy’s got the sack.
I went down to Vickor’s, they were glad to have me back –
I’m a third class citizen – me wages tell me that –
But I’m a First Class Engineer!
The boss ha says he’ll pay me as a lady,
“You only got the job cause I can’t afford a man –
With you I keep the profits high as may be,
You’re just a cheaper pair of hands.”

Well I listened to my mother and I joined the typing pool.
I listened to my lover and I put him through his school.
If I listen to the boss I’m just a bloody fool –
And an underpaid engineer.
I’ve been a sucker ever since I was a baby
As a daughter and a wife, a mother and a dear.
Now I’ll fight them as a woman, not a lady,
I’ll fight them as an engineer!

Den här sången kan du lyssna på på Peggy Seegers LP ”Different Therefore Equal” (Folkways 8561, 1979 – kan beställas i CD-format från Smithsonian Folkways) och på hennes samlings-CD ”The Folkways Years 1995-1992: Songs of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SF 40048, 1992).

Melodikrysset nr 10 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar var inte dagens melodikryss särskilt svårt. Jag hade smärre problem bara med två frågor.

Dels med ”Antikrundan”, detta för att jag inte brukar se programmet. Med de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop var det dock inte så svårt att komma fram till vad det var för TV-serie signaturmelodin hörde till.

Dels med de artister som sjöng ”Du som tog mitt hjärta”, en fras som jag uppfattade och googlade på. Det visade sig då att de som sjöng var Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer.

Resten var – för mig alltså – mycket lätt.

Dagens kryss innehöll några för Eldeman så typiska upprepningar.

”Idas sommarvisa”, som här skulle ge Ida, har vi väl aldrig hört förut?

Och ännu kortare sen var det väl vi sist hörde Pippis apa, Herr Nilsson, besjungas?

Siw Malmkvist körde Eldeman för säkerhets skull två gånger i dagens program och med samma frågeknep: Vi hörde ”Tunna skivor” i tysk version och ”Mamma är lik sin mamma” i engelsk.

En upprepning jag däremot inte har något som helst emot är de ständigt återkommande frågorna kring Evert Taubes visor – jag har alla hans inspelningar i två stora box-serier, vilket är ett uttryck för mycket hög uppskattning. I dag hörde vi ”Så skimrande var aldrig havet”.

Både Imperiet och Cornelis Vreeswijk är likaledes rikligt företrädda i min skivsamling, så det var inte särskilt svårt för mig att höra, att det var Imperiet som sjöng Cornelis’ ”Personliga Persson”.

En hörvärd modern estradör har vi i Rikard Wolff; jag har även honom på skiva. Här hörde vi ”Pojken på månen”.

På estraderna såg vi också Rolf Bengtsson. Dagens frågeillustration, ”Tivedshambo”, var ett exempel på att han var en vida bättre revyartist än sångare.

Slutligen dagens två melodifestivallåtar. De är båda exempel på att melodifestivalerna faktiskt kan innehålla bidrag, som fäster sig i melodiminnet – jag skrev nyligen om hur eländig den förra uttagningsomgången i årets tävling var i det avseendet.

Men Östen med resten och ”Hon kom med solsken” kom jag omedelbart i håg, fastän vi här fick lyssna till en parodi med stolsben från IKEA.

Och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” är också en sån där låt med äkta schlagertycke: lätt att komma i håg. Naturligtvis kom jag inte i håg, vilket år den tävlade, men hjälpbokstäverna pekade på noll, och eftersom siffran enligt Eldeman skulle dubbleras, måste det ha varit år 2000. Och så var det – jag har kontrollgooglat.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Mästare från Wien

Från prisutdelningen av Olof Palme-priset i van der Nootska Palatset skyndar vi oss till uppsalatåget. Vi ska på konsert i Musikens hus och har inte ens tid att äta middag emellan. Men den fiffiga Birgitta vet råd; vi äter på tåget. Birgitta har med sig kalla varma smörgåsar, rester av en måltid här om dan, och till det var sin flaska Ramlösa.

Om man kommer med tåg från Stockholm – ett tips till er stockholmare – och ska till Konserthuset här i Uppsala (Musikens hus), går man inte till vänster, genom stationsbyggnaden, utan går över spåren åt höger. Sen går man förbi Katalin och vips – ytterligare något kvarter bort finns Vaksala torg och Uppsala konsert & kongress (det fullständiga namnet på vårt Musikens hus).

Vi startar, i det här fallet, med var sin kopp kaffe på maten i restaurangen på bottenvåningen, som förresten snart kommer att bli à la carte-restaurang med servering utomhus sommartid.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester leds av en för oss ny bekantskap, Roy Goodman. Orkestern spelar bättre än någonsin. Efter pausen utbrister gästdirigenten i lovord över både orkestern och vårt nya konserthus, som enligt denne expert på otaliga konsertsalar runt om i hela världen hör till det finaste han har träffat på.

Uppsala och vi i publiken får också en eloge för att Arnold Schönberg (1974-1951) får lov att stå på programmet. I det här fallet handlar det inte om Schönbergs judiska påbrå – Schönberg tvingades 1933 på grund av den tilltagande antisemitismen att lämna Wien för USA – utan om hans avancerade musik. Dock bör man tillägga, att hans ”Kammarsymfoni nummer 1 opus 1”, komponerad redan 1906, ligger mellan det tonala och det atonala.

På mig personligen gjorde dock kvällens inledande stycke, Franz Schrekers ”Kammarsymfoni” för 23 soloinstrument (1916) i senromantisk stil ett ännu djupare intryck. Schreker (1878-1934), som jag hittills inte har varit närmare bekant med, blev en intressant ny bekantskap.

Liksom Schönberg var Schreker jude, och han fick 1932 lämna musikhögskolan, 1933 även Akademie der Künste. Hans musik stämplades som ”entartet” av nazisterna. Kanske bidrog allt detta till den hjärtinfarkt, i vilken Schreker dog 1934.

Efter pausen fick vi lyssna på äldre musik, ”Symfoni nummer 1 i C-dur opus 21” (1800) av Ludwig van Beethoven (1770-1827).

Beethovens namn brukar ju gärna förknippas med hans födelseort Bonn, men det var i Wien han i huvudsak verkade – därav samlingsrubriken för kvällens konsert, ”Mästare från Wien”.

Den här Beethoven-symfonin är trots sin klassiska uppbyggnad originell i sin komposition – lägg till exempel märke till dess musikaliska ”dialoger” mellan olika instrument.

Beethovens musik hör inte alltid till mina klassiska favoriter, men Roy Goodman och de uppsaliensiska kammarmusikerna gjorde verkligen den här symfonin till något extra hörvärt.

Söndag i årstafruns trakter

Sonen, Matti Dahl, fyllde 35 den 15 februari. Eftersom hans mor var i Indien då, sköt vi på firandet till i går, söndag. Med buss, tåg, T-bana och ytterligare en buss tog vi oss till Årsta i Stockholm, där han och hans sambo Karin Gustafsson bor.

Att vi valde att fira Matti hemma hos honom hade mest att göra med att han och Karin sen vi sist var där har renoverat delar av lägenheten. Sovrummet har nu till exempel blivit mycket ljust och fint.

Vi bjöds på kyckling och sallad, båda mycket goda. Men dess förinnan gratulerade vi Matti. Och vad skulle mamma och pappa ge sin gitarrspelande och komponerande son, om inte musik av olika slag? Birgitta gav honom indisk sitarmusik och en CD med Ravi Shankar, vidare Jimi Hendrix och The Who samt George Harrisons bok ”I Me Mine”. Av mig fick han deluxe edition-utgåvor av Cream och Eric Clapton samt Clapton-DVDn Crossroads Guitar Festival 2007. Dessutom – utanför musikramen – tre DVD med filmklassiker: Hitchcocks ”Ugglor i mossen” och ”I sista minuten” och så John Fords västernklassiker ”Sheriffen”.

Vi hann, medan vi pratade efter maten, lyssna både på indisk musik och på Cream, dessutom också på Jan Johanssons klassiska ”Jazz på svenska”. Den sist nämnda skivan hade hamnat i Mattis samling som ett arv efter min döde bror Matti Kokk, som inom familjen kallades Stor-Matti för att kunna särskiljas från vår son med samma förnamn, följaktligen kallad Lill-Matti.

Bland dussintalet gitarrer i vår sons ägo finns nu även en gitarr, som tillhörde hans farbror Stor-Matti. Lill-Matti ärvde också Stor-Mattis mandolin. (Och han har tidigare ärvt sin mormors, Anna Brita Dahls, piano.) Det känns, mitt i sorgen efter brorsan, ändå trösterikt att veta, att hans instrument och skivor har gått i arv till någon som förstår sig på att både vårda dem och nyttja dem.

Under eftermiddagen hann vi också med en promenad. Bredvid huset där han bor kunde Matti visa oss krokus som höll på att slå ut. Andra dagen i mars!

Sen gick promenaden mot Årsta gård. Osäkra uppgifter säger att gården på 1200-talet ägdes av Birger Jarl. Men Årsta gård är främst förknippad med ”Årtstafrun”, det vill säga Märta Helena Renstierna, som 1775 gifte sig med gårdens dåvarande ägare, Henrik von Schnell, och sen bodde kvar där till sin död 1841. Berömd är hennes dagbok om livet på gården. I familjens umgängeskrets ingick bland andra Carl Michael Bellman.

Numera har landstinget vårdhem på Årsta gård.

Årsta har annars också en modern historia att slå vakt om. Årsta fick tidigt, 1943-1953, ett levande och fint förortscentrum, skapat av arkitektbröderna Erik och Tore Alsén. Åk gärna och strosa runt i Årsta – titta till exempel på det rent märkvärdigt vackra Folkets hus som finns där.

Är det här det bästa Sverige kan åstadkomma av schlager?

Såg, under stigande förvåning, gårdagskvällens uttagningsomgång inför Melodifestivalen. Kan, morgonen efter, inte erinra mig någon enda av de tävlande melodierna.

Jag trodde att det karaktäristiska för en schlager är att den lätt fäster sig i musikminnet.

Om jag röstade? Det skulle jag ha gjort, om det hade funnits minuspoäng.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Black, Brown and White Blues

William ”Big Bill” Broonzy (1893-1958) var en mycket fin bluessångare och gitarrist, som på 1930- och 1940-talen slog igenom bland annat som företrädare för chicagobluesen men också som blues- och folksångare i New York. På 1950-talet turnerade han mycket i Europa, delvis för att han inte stod ut med rasismen hemma i USA. I den här låten, som de stora skivbolagen vägrade ge ut, ger han uttryck för sin frustration:

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I’m singin’ about,
People, you know it’s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they’ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you’d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you’s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin’ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody’s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin’ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Låten hittar du på Big Bill Broonzys CD ”Trouble in Mind” (Smithsonian Folkways 2000, återutgivning av inspelning från Folkways, 1956). Där finns också en talad introduktion av Broonzy.

Uppsala Konsert & Kongress – ett välbesökt hus med musik för alla smakriktningar

Tillsammans med andra ledamöter i kulturnämnden i Uppsala träffade jag i kväll VDn för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), Magnus Bäckström. Magnus berättade för oss, hur det hade gått under 2007, de första månaderna när huset var i gång:

Från den 31 augusti till den 21 december genomfördes 158 konserter och föreställningar. Antalet besökare var 67.590. Räknar man in siffrorna också för Öppet hus och för Kulturnatten, alltså gratisevenemangen, blir publiksiffran över 83.000. På scenerna medverkade 2.210 musiker med flera.

Sammansättningen av programmet är mycket varierad. 38 av de 158 evenemangen (24 procent) bestod av västerländsk klassisk musik. En lika stor andel utgjordes av nöjes- och underhållningskonserter. Programmen för yngre publik av typen electronica, hiphop och indiepop var 28 (18 procent); 12 program bestod av övrig pop- och rockmusik (= 8 procent). 25 program (16 procent) innehöll folk- och världsmusik, 10 procent (16 program) jazz. Publiken kunde ta del av 13 dansframträdanden (= 8 procent). 18 barnkonserter framfördes (= 11 procent). 16 av programmen (10 procent) kategoriserade Magnus som övrigt.

Jag och Birgitta har fortfarande ett antal konserter med Uppsala kammarorkester kvar att gå på – vi har säsongsabonnemang. Den 11 mars ska vi gå och lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen. Den 20 mars ska vi gå på den stora folkmusikgalan med Väsen, Lena Willemark och internationella gäster. Den 19 april är det dags för ODs vårkonsert.

OD kan man lyssna på även den 20 april. Här några ytterligare glimtar av vårens återstående program: Babben Larsson, Lennie Norman och Adde Malmberg (9 mars), Henrik Schyffert (11 mars), Björn Skifs (15 mars), Sveriges Radios symfoniorkester (10 april), Cesaria Evoria (12 april), Rigmor Gustafsson (23 april), Anne-Lie Rydé (25 april)…

Huset där allt detta (och mycket mer) äger rum ligger vid Vaksala torg 1, ett stenkast från Uppsala C; det är urenkelt för stockholmare att gå på konsert i Uppsala och sen hinna hem igen.

Gå in på www.ukk.se och kolla hela programmet!