Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens kryss klarade jag ganska lätt, i det stora hela utan att ens behöva söka hjälp på nätet.

Ted Gärdestad var en artist vars sånger också har fastnat i mitt melodiminne, så till exempel den andra i en dubbelfråga om namnen på låtarna, ”Sol, vind och vatten”. Betydligt svårare var det att komma i håg titeln på den först spelade låten. Men eftersom det bara var första bokstaven av tre som fattades borde det sökta ordet bli ”den”, och låten som spelades var alltså ”I den stora sorgens famn”.

Håkan Hellström hör också till dem jag gärna lyssnar på, vilket gör att jag känner igen hans röst, vilket var till hjälp när Anders Eldeman i dag spelade en låt från en ny hellströmskiva som jag ännu inte har lyssnat på. Låten heter ”I sprickorna kommer ljuset in”.

Jag är tillräckligt gammal för att redan när den fortfarande var relativt ny ha hört den melodi som Lennart Palm spelade, ”Då tar vi tagelskjortan på”, den som skulle ge oss det av Eldeman efterlysta materialet, tagel. Bland dem som framförde den i Caasino-revyn fanns Carl-Gustaf Lindstedt, som aldrig tvekade om att offentligt deklarera att han politiskt hörde hemma i socialdemokratin. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi för övrigt ett personligt porträtt av honom med frågor också om politiska värderingar – Carl-Gustaf lyftes fram som omslagsbild till det aktuellta numret av tidskriften.

Cornelis Vreeswijk förekom på omslaget till min tidning när han ställde upp som medlem i juryn för den valvisetävling vi anordnade – han var organiserad sosse redan när han gick på Sopis, var en tid under de rödaste åren i Sverige vänsterpartist men återkom sedan till socialdemokratin, valturnerade bland annat med min hustru. Bland det Cornelis gjorde med stor framgång var att skriva svensk text till en karibisk melodi, insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys, ”Sloop John B”, som när han och Ann-Louise Hansson sjöng in den på svenska fick heta ”Jag hade en gång en båt”, och av texten som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter framgår också att båten hade segel och ruff och köl.

Också Tage Danielsson var under senare delen av 1960-talet socialdemokrat; inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok”, en underfundig valpamflett (s) inför valet 1968, hade jag personlig kontakt med honom om lanseringen – jag var då nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen. När Tages ”Herkules Jonssons storverk” sändes som TVs julkalender 1969 såg jag naturligtvis också den, detta eftersom Birgittas dotter Anna följde den. I dag hörde vi signaturmelodin till den här serien, med musik av Gunnar Svensson.

Därmed har vi halkat in på barnkultur, där Eldeman i dag spelade musik ur två Disney-filmer.

Disneyversionen av ”Alice i Underlandet” har jag förstå sett – i dag fick vi som ledtråd höra Sanna Nielsen sjunga ”I den värld som är min”, hämtad från en omdubbning.

Lättast av de disneyanknutna låtarna var att identifiera den av de filmer som förekom i dagens kryss med hjälp av Loa Falkmans insjungning av ”Bella Notte”: ”Lady och Lufsen”. En bit ur den visas ju varje julafton, så den biten ser jag år efter år. Men jag har förstås sett hela filmen.

I TV har jag förresten också sett ”Macken” med Galenskaparna & After Shave – i dag spelades ”Man ska ha husvagn”.

Att ta med sig husvagn ”Genom gatorna på Söder” eller, som i Ralph McTells original, på ”Streets of London” är kanske inte så lätt, men det är annars en trevlig låt.

Amy Diamond har väl aldrig hört till mina personliga favoriter, men ”Forgive” med henne lät faktiskt riktigt hyggligt.

Östen med resten har jag hört mycket mer av och med. ”Grilla, grilla” är en ganska kul sammanfattning av det vi alla gör så länge sommaren varar.

Den fråga som då har blivit kvar sist i det här melodikrysskåseriet handlade om att identifiera en hitchcockfilm. Jag har väl sett i stort sett alla filmer, signerade Alfred Hitchcock – anser faktiskt att några av dem är riktiga mästerverk. Till dem hör dock inte hans allra sista film, ”Arvet” (”Family Pot”) från 1976. Den som är intresserad kan gå upp under Kulturspegeln, Film och där läsa den ganska utförliga recension jag har skrivit.

Melodikrysset nummer 34 2017

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Sommar i P1 med Stina Ekblad

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard Griegs ”Peer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria Rilkes ”Ich will du sein” och så Franz Schuberts ”Kvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Sommar i P1 med Ruben Östlund

Ruben Östlund är både hyggligt ung och framgångsrik svensk filmare, bland annat vinnare av Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Hans ”Sommar” i dagens sändning har sina poänger, men jag tycker ändå inte att det här programmet är något av de allra bästa i årets serie. Skälen till detta omdöme är följande: Programmets ganska många olika delar ändar påfallande ofta i referenser till den ena egna filmen efter den andra, och den sortens reklam behöver han egentligen inte – han är ju faktiskt redan mycket framgångsrik. De här enskilda berättelserna innehåller väl många knappologiska detaljer. Och de känns mer som en essä om hans filmskapande än som glimtar ur hans liv, sådant som brukar utmärka hörvärda sommarprogram. Nå, här får andra gärna vara av annan mening.

Samtidigt vill jag betona att Östlund i några av de här delberättelserna fångar också mig som lyssnare.

Den inledande historien om den amerikanske taxichauffören som hamnar i en TV-studio och sen spelar teater i den roll TV-folket av misstag tilldelar honom är rätt kul.

Historien om hur han och en kompis blir vittne till ett väpnat rån på NK är, med alla sina beteendeiakttagelser, ännu bättre.

Fast ibland, som i historien om statyförflyttning och -komplettering i Göteborg, får jag en stark känsla av att han gör saker främst för att få mer uppmärksamhet.

De lite provokativa greppen finns också i hans musikval: amerikanska ”The Star-Spangled Banner” följs av ”Interntionalen” på ryska. Bland dem vi i övrigt får höra finns Ulla Sjöblom, Nina Simone och Alf Robertson med utmärkta ”Om du nån gång är i Stockholm”, och jag vill gärna också nämna Arthur Russell med ”This Is How We Walk On the Moon”.

Melodikrysset nummer 33 2017

I dag spelades i Melodikrysset en del låtar och artister som jag inte är så förtrogen med.

Ett exempel är ljudillustrationen ur filmen ”Dirty Dancing” (1987), som jag aldrig har sett – men eftersom jag är filmintresserad känner jag åtminstone till den här filmen.

Däremot kände jag omedelbart igen ”Jorden runt”/”Around the World” ur filmatiseringen 1956 av Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, där hjälten Phileas Fogg (spelad av David Niven) tillsammans med betjänten Passepartout i ballong tar sig runt hela jordklotet.

Ungefär likadant är det med de svenska melodifestivalbidragen i dagens kryss.

Eftersom jag allmänt gillar Sara Varga, kommer jag i håg hennes bidrag (tillsammans med Juha Malari) från 2017, ”Du får inte ändra på mig”, detta trots att just den här låten inte hör till det bästa hon har gjort.

Däremot hade jag förträngt Benjamin Ingrosso och hans bidrag i samma melodifestival, ”Good Loving”.

Inte heller mindes jag vinnaren och vinnarlåten i 2005 års melodifestival, Martin Stenmarck med ”Las Vegas”.

Ett av mina handikapp vid lösandet av Melodikrysset är att jag nästan aldrig har sett något i TV 4as ”Så mycket bättre”. Jag har inget mot Miriam Bryant, men trots att jag gillar Lars Forssell och ett antal gånger har träffat honom personligen, också publicerat honom i min egen sångbok, förstod jag alltså inte med detsamma, att det var hon som sjöng hans ”Ett sista glas”.

Däremot är jag i den åldern att jag mycket väl minns sångerskan Git Gay, i dag i ”Pärlor”.

Jag minns också Thore Skogman, mannen bakom ”Plättlaggen”, där användningen ibland förorsakar os. (Thore valturnerade med Sten Andersson, skrev till och med en socialdemokratisk kampanjsång.)

Mycket av det som finns bevarat i melodiminnet finns där på grund av personliga minnen eller egna skivinnehav.

Jan Johansson har jag till exempel på skiva i stor mängd. Och jag minns många av texterna där, till exempel ”Vem kan segla förutan vind?”, den där man också ställer frågan ”Vem kan ro utan åror?”. Fast någon vidare förflyttning blir det ju inte, om man som i svaret bara har en åra. Och i min privata skivsamling finns också ”Island In the Sun” med Harry Belafonte – tyvärr hörde vi den i en betydligt sämre version i dag.

Jag är ju, som läsarna vet, inte troende, men allt sedan skoltiden kan jag en hel rad psalmer utantill. En del av dem gillar jag till och med fortfarande, detta på grund av vacker text och bra melodi. Ett exempel är ”Den blomstertid nu kommer”, som Israel Kolmodin bidrog med till 1695 års psalmbok – melodin var lånad ur folkmusiken.

Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” skaffade jag mig och läste när den kom ut, 1956. På den gjorde Karl-Birger Blomdahl (musik) och Erik Lindegren (libretto) operan ”Aniara”, med premiär 1959.

Kvar till sist blir då, inte för att den gick i radio sent på kvällarna, Leif Anderssons legendariska skivprogram ”Smoke Rings”. ”Smoke Rings”, signaturmelodin till programmet, skrevs redan 1937, men Leif Anderssons program, en älskad långkörare, gick åren 1966-1999, och fan vad mycket bra jazzmusik han spelade. Ett resultat av smoke rings är aska, och det senare blev kanske också Leif Andersson, eftersom han är död.

Sommar i P1 med Annakarin Nyberg

Dagens ”Sommar” med Annakarin Nyberg var till innehållet sympatiskt, men det tände mig inte tillräckligt mycket, vilket kan ha att göra med hennes sätt att berätta, och det är då inte hennes västerbottniska idiom jag tänker på.

Fast de egna erfarenheter hon återgav av manlig härskarteknik var faktiskt bra historier. Hon kan som internetforskare mycket om härskarteknik på nätet, till exempel att medvetet utelämna namn, till och med vid namnuppräkningar i bildtexter, eller genom att sätta en etikett på kvinnan i fråga.

Hennes bästa exempel var hämtat ur hennes egen verklighet som samtalsledare och introduktör vid möten/seminarier. Hon skulle presentera en känd manlig forskare inför ett framträdande och hade verkligen förberett sig. Medan hon stod vid miken och gjorde det, förstod hon plötsligt att han, som skulle göra entré när hon var klar, ändå hade kommit in och stod och åbäkade sig bakom hennes rygg, på så sätt förlöjligande och osynliggörande henne. Sen bar han sig lika tarvligt åt vid avslutningen.

Jag vet inte om det är för att hämnas som hon här också tillämpar tekniken att inte nämna honom vid namn.

Ganska mycket av det hon berättar om sitt huvudgebiet, om arbetet som internetforskare, fångar i vart fall inte mig. Om Internet kan jag som mångårig bloggare ganska mycket, vet också att det här mediet ibland används som kanal för dold reklam. ”Sommar” bör för övrigt hållas kemiskt rent från det senare, så jag tycker nog att också Annakarin Nybergs reklam för sitt och Underbara Claras klädföretag låg på gränsen, vilket ytterligare underströks av det hon sa om Blondinbellas, det vill säga Isabella Löwengrips trovärdighet.

Också jag har mött det näthat hon talar om. Jag har mot mina ursprungliga intentioner tvingats införa förhandsgranskning, vilket möjliggör radering av det värsta av det här slaget – det jag framför allt raderar är uttalat rasistiska inlägg. Att jag har läsare som har andra och från mig avvikande men mer normala åsikter är däremot helt i sin ordning, och även politiska meningsmotståndare är välkomna att yttra sig på min blogg.

Jag använder, i egenskap av gammal journalist och skribent, bloggen som instrument för att dagligen nå många läsare, men jag har inte allmänt fallit för att använda de andra kanaler som finns på nätet, till exempel Facebook eller Instagram, som hon nämner, och jag skulle gärna se min ungdoms mångfald av tryckta och prenumererade tidningar återuppstå, så även pressens politiska mångfald.

Jag har ingen aning om Annakarin Nybergs egna politiska åsikter, och jag skulle verkligen inte ha några invändningar om hon i sitt program hade bekänt sig till ett visst politiskt parti, men vad betydde egentligen det där som Nyberg sa i slutet av sitt program om en bild hon hade lagt ut på nätet med sig själv i möte med Annie Lööf (c) plus bådas barn?

Senare delen av hennes sommarprogram rymmer annars det mest personliga och också berörande avsnittet om hennes eget liv. Vid en rutinkontroll av brösten upptäcktes bröstcancer. Först ville hon inte tro på beskedet – ingen i hennes släkt har tidigare drabbats av det här, och kvinnorna brukar dessutom bli jättegamla – men en ny kontroll bekräftade vad den första indikerade. Tillsammans med sin mamma gick hon till läkarmottagningen och fick beskedet att cancern till och med kunde vara elakartad.

Det är klart att marken började gunga under hennes fötter. Men hon måste ju låta operera bort bröstet och ersätta det med ett lösbröst – som hon dock vid ett tillfälle när hon skulle på mässa i Stockholm glömde hemma och då tillfälligt ersatte med en strumpa i BHn. Vägen tillbaka till normalitet hade också andra effekter; bland annat tog det lång tid innan hon fick tillbaka håret på halva huvudet. Men sen lät hon en del av magen bli ett nytt bröst, vilket faktiskt lyckades även om hon nu har operationsärr. Sonens kommentar blev då: ”Men mamma, så fint!”.

Tidigare i programmet har hon berättat om hur den något äldre dottern grät, när mamma berättade om sin bröstcancer, vilket hon dock inte gjorde för barnen med det samma. Också på nätet dröjde hon länge med att berätta, men när hon sen gjorde det, kom en fullkomligt enorm sympativåg av nättillrop. På nätet finns inte bara illvilliga kommentatorer utan också massor av helt normala människor.

I anslutning till berättelsen om sin bröstcancerkris spelar hon den skiva maken hade valt, ”Utan dina andetag” med Kent, och även hennes eget låtval var väl anpassat till det hon tog upp i sitt ”Sommar”: ”My Favourite Game” med The Cardigans, ”Girls Just Wanna Have Fun” med Cyndi Lauper, ”Dance With Somebody” med Mando Diao, ”Dancing On My Own” med Robyn, ”Sweet Dreams” med Eurythmics, ”Resten av ditt liv” med Timbuktu (såg ni honom som gäst hos Tomas Andersson Wij i kväll?), ”Vintersaga” med Amanda Bergman (varför inte Ted Ström?), ”Pride” med U2 och ”Bara få va mig själv” med Laleh.

Sommar i P1 med Tobias Forge

Dagens ”Sommar” gjordes av Tobias Forge, som jag gissar att många av de vanliga Sommar-lyssnarna förmodligen aldrig hade hört talas om. Detta för att de inte lyssnar på Heavy Metal, men de som gör det vet att han är ett stort namn i den delen av musikvärlden – jag ska återkomma till det. Till det kommer att han har uppträtt iförd mask och märkliga kläder De som genom hans sommarprogram ville bli bekanta med hans musik fick i dag höra Ghoast B. C. med ”Body And Blood”.

Bara två svenskspråkiga låtar förekom i programmet. Dels, apropå brorsans död, Evert Taubes ”Så länge skuten kan gå”, fast i dag sjungen av Per Myrberg. Dels, förenad med en riktigt rolig historia om hur han tillsammans med mormor går på fyraårskontroll hos doktorn och, när denne ber honom sjunga något, klämmer i med Simon Brehms i radio på sin tid portförbjudna, senare av Eddie Meduza insjungna

Dunder och snus

En gång var jag bärgad och hade en gård,
en fru, tretton ungar å en gammal Ford.
Jag mötte en brallis, hon gav mig en blick
Hon gav mig en kyss, å det gick som det gick.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp.

En månad på Holmen för flaskan som slant,
å gården åt fanders, å Forden i pant.
Nu sitter jag här som en urlakad sill
men roligt ibland, men som det slår till.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp.

Så föste jag snutarna hop i en flock
å vände på steken å löpte amok.
Då blev det rabalder å fasa å skrik
för om det ska gå, ska det gå med musik.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp

Nu präglar inte den här sången alls musikvalet i dagens ”Sommar” på något annat sätt än att också övriga låtar säkert känns utmanande i många lyssnares öron, men det handlar då om att texterna är utmanande på annat sätt och musikernas utstyrsel detsamma – ni har väl sett Heavy Metal-band och hårdrockgrupper åtminstone på bild?

Tobias Forge spelar Mötley Crüe, Ozzy Osbourne (som också var med i Black Sabbath), Sid Vicious (som också spelade i ”Six Pistols”), King Diamond, Jimmy Webbs version av ”The Highwayman” (som ni kanske har hört med Kris Kristofferson), Twisted Sister, australiensiska AC/DC, på slutet även en lite annorlunda låt med den engelske gitarristen Chris Rea.

Ska jag peka ut några få hörvärda låtar, stannar jag för att rekommendera Sid Vicious’ version av Frank Sinatra-klassikern ”My Way” och ”It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ’N’ Roll)” med AC/DC.

Tobias Forge tar i ”Sommar” av sig den mask han har framträtt bakom och berättar mycket öppenhjärtigt om sitt liv.

Han är uppvuxen i Linköping tillsammans med en frånskild mamma och en storebror, som var betydligt äldre än han och blev ett slags ställföreträdande pappa. (Sin pappa och hans nya familj tvingades han träffa varannan helg i Norrköping, vilket han hatade och därför slutade med i tioårsåldern, men han berättade också att han senare i livet har fått ett bra förhållande till pappan och sina halvsyskon. Men kanske bidrog det faktum att pappans nya fru var aktivt kristen till att han själv tidigt blev satanist.)

Djävulen blev till slut ett slags kompanjon framför allt under de tidiga tonåren – men han säger sig senare ha fått ett slags cirkulär uppfattning, ansåg sig leva i ett kretsloppssammanhang. Men någon riktigt fast uppfattning har han inte – när vi dör får vi se.

Mamman var starkt kulturintresserad, och den här lilla familjen såg mycket på film i TV och lyssnade på musik. Också den yngste i familjen fick tämligen obehindrat göra det här, inklusive att se ganska läskiga filmer (ibland i storebrorsans famn), sådant som ”The Shining”, ”Scarface”, ”It” och ”Star Wars”.

Attityden i hemmet gjorde att en av hans tidiga upplevelser via media (TV) var mordet på Olof Palme. Och som det barn han då var – han är född 1981 – lekte han sen mördarjakt med sin knallpulverpistol.

Skolan, och då särskilt en kristlig lärarinna, tyckte han var en riktig pest, så han intresserade sig bara för ämnen som verkligen intresserade just honom. Det här slutade naturligtvis med massor av underkänt i betyget.

Men vid det laget var han redan besatt av tanken att få ägna sig åt musik. Han blev också tidigt diskofil – numera har han en jättelik samling av skivor i olika genrer, inte nödvändigtvis bara de kvalitativt allra bästa.

Han började också själv spela, flyttade till och med till Stockholm för att få kontakt med andra likasinnade och spela med sådana.

Han har för egen del spelat i olika konstellationer, kanske också i det mycket provokativa Onkel Kånkel; i programmet berättade han om bandledarens död. För hans medverkan där talar Tobias Forges lust att ständigt provocera och detta i band med olika namn men med den gemensamma nämnaren att inte berätta vilka som ingår och att identiteterna döljs med hjälp av masker och märkliga scenkläder.

De flesta av de många band som ständigt bildas slår dock aldrig igenom, och det är väldigt svårt att leva på sin musik. Så han tackar den svenska välfärden för att arbetslösa (läs arbetsskygga) ynglingar som han ändå ekonomiskt hålls under armarna. Men när han blev kär i Boel och hon väntade barn (det blev sen tvillingar), flyttade de tillbaka till Linköping, och då måste de ju ha en lite större lägenhet än hans gamla etta. För att kunna ha råd med detta nya liv, var han tvungen att ta jobb som telefonsupport åt företag och fick då frågor som han i själva verket inte kunde ett dyft om. Men han babblade på och jobbade samtidigt med ett eget skivprojekt.

Hans egentliga mål var att få i gång sitt senaste projekt, metalbandet Ghost. Han la alltså ut det inspelade materialet på nätet, och det slog, slog till och med stort och över hela världen, in i helvete mycket visade det sig, när han kollade efter det som sedan hände:

För precis då fick han telefon från storebrorsan Sebastians tidigare fru: Sebastian hade plötsligt dött, en naturlig död: hjärtstillestånd efter sex. Det visade sig att han hade haft ett medfött men aldrig upptäckt hjärtfel. Så vid 41 års ålder var det slutdansat för hans del. Den här delen av Tobias Forges sommarprogram, där han talar om sin älskade och stöttande storebror, är den starkaste i hela det här sommarprogrammet. Man hör att den yngre brorsan har svårt att hålla snyftningarna tillbaka.

Även fortsättningsvis hör han ändå Sebastians röst inom sig.

Och programmet slutar med ”Vi ses i Nangijala” och musikaliskt med ”I Can Hear Your Heart Beat”.

Sommar i P1 med Mats Persson

Det händer med jämna mellanrum att sommarpratarna lämnar intressanta luckor i skildringen av sitt eget liv. Mats Persson, som gjorde dagens ”Sommar”, är ett exempel. Han nämner att han i sin ungdom i Småland var med i SSU, men vi får inte veta, varför och när han politiskt kom att röra sig högerut.

Han var också starkt idrottsinriktad och lyckades, för att göra en längre historia kort, ta sig till San Diego i USA för att dels spela basket, dels studera. I laget han kom med i var han den ende vite. Övriga i laget var alla mörkhyade, samtliga dessutom med kriminalitet och ofta straff i bagaget. Trots sin egen bakgrund trodde ingen av dem att Barack Obama skulle ha någon chans att bli USAs president. Persson berättar visserligen också om kontakter med folk på den amerikanska högerkanten, men man får ändå inte intrycket att han också skulle ha tagit in politiska influenser från dem.

Den riktigt intressanta delen av hans ”Sommar” kommer hur som helst när han lyckas komma in på London School of Economics för att studera nationalekonomi. Ja, egentligen inte där heller, men han blev nu intresserad av det europeiska samarbetet fast i den återhållna form också majoriteten av britterna ville reducera det till. För egen del lät han sig engageras av en tankesmedja, som heller inte var mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap men ville reducera EUs allt mer omfattande federalistiska agenda. Han berättar här en ganska rolig historia om en sammanstötning med båt på Themsen med UKIP-anhängare som var betydligt mer militanta. Till UKIP-anhängarnas upphetsning bidrog att en av dem, kanske på grund av hans brytning, drog slutsatsen ”He’s German!”.

Britterna hade gått med i EU främst för att få tillgång till den inre marknaden och tyckte sig aldrig ha blivit tillfrågade om EUs allt mer federalistiska utveckling, och när medlemskapet i EU fick till följd att ungefär en miljon EU-medborgare, främst östeuropeer, kom till Storbritannien för att jobba (och la beslag på mängder av enkla jobb som kunde ha utförts av engelsmän), blev attityden till fortsatt EU-medlemskap allt mer kritisk. (Ett personligt inpass här: Märk att den gamla imperiestaten Storbritannien mycket länge har haft en invandring från de forna brittiska kolonierna och samväldesländerna, ofta av människor med annan hudfärg, utan att detta har lett till den politiska revolt som invasionen av vita européer ledde till.)

Den brittiske premiärministern David Cameron försökte hantera det här genom att åka runt i EU-ländernas huvudstäder och föreslå ändringar i Storbritanniens fördrag med EU, alltså inte lämna EU – Stefan Löfven kom dock själv till London men var, enligt Mats Perssons referat, mest tyst, när Cameron tog upp olika tanketrådar.

Med vid alla de här kontakterna var Mats Persson, som hade kallats till 10 Downing Street och erbjudits jobb där, vilket han tackade ja till. Persson berättar förresten en rätt kul historia om sitt första möte där, som inleds med att han går fel i byggnaden och dyker upp mitt i familjen Camerons privata måltid. Men naturligtvis var det ännu mer intressant att få en ögonvittnes-, till lika agerandeskildring av det brittiska utträdet ur EU.

För ett utträde blev det, alltså inte en lösning i enlighet med Camerons tvåstegsagenda. Till både Camerons och Perssons häpnad röstade britterna redan i första omgången nej till fortsatt EU-medlemskap. Redan de första rapporterade resultaten, från helt oväntade områden, indikerade detta slutresultat. 52 procent av britterna röstade för ett brittiskt utträde ur EU.

Att David Cameron på grund av den här förlusten för sin strategi valde att lämna premiärministerposten och även partiledarskapet är ju knappast förvånande.

I Mats Perssons analys av det som hände finns både kloka slutsatser och mer tveksamma. Bland de senare finns lusten att skylla förlusten på fel tid (eurokris och flyktingkris). Mer ligger det i slutsatsen att EU för att kunna bestå måste ersätta överstatligheten med flexibilitet. Hans antagande att EU skulle må bättre av ett minskat demokratiskt underskott får sin giltighet av hur demokratiskt underskott ska tolkas, mer folkligt inflytande över makten i EU eller i dess medlemsstater.

Cameron kom ju sedan att efterträdas av Theresa May, men det är en annan historia.

Premiärministerns stab av politiska rådgivare, bland dem Mats Persson, fick förstås också gå. Men han berättar att han senare fick en förfrågan om att arbeta också i Theresa Mays stab, men han valde den här gången att säga nej, vilket han nog i dag, när marken gungar under fötterna även på May, är glad över.

För egen del är han nu chef för ett konsultföretag som jobbar med frågor om handel och EU.

Mats Perssons musikval i ”Sommar” är naturligtvis baserat på hans egen musiksmak, men den är mycket ensidig, så han ska vara glad om några av dem som lyssnade på det här programmet kände till mer än enstaka spelade artister, till exempel Eminem och The Who.

Sommar i P1 med Ann-Marie Begler

Under mina skolår på 1950-talet var jag FiB-ombud, sålde Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också FiBs folkböcker med den tidens många proletärförfattare. Jag knackade på i stugorna, argumenterade och berättade om böckernas innehåll och kvaliteter när så krävdes. En av mina många kunder var en läsande, också politiskt medveten sömmerska. Hon var syndikalist – vi hade alltså inte identiska åsikter – men vi gillade att prata med varann när jag dök upp i hennes hem. Ett slags sympati uppstod trots åsiktsskillnaden och den ännu större åldersskillnaden.

För den stora middag som följde på studentexamen fick hon åt en av mina kvinnliga klasskamrater sy en festblåsa, och hon, sömmerskan alltså, berättade sen för mig, att samtalet under provningarna bland annat hade handlat om vad min klasskompis tyckte om sina klasskamrater. Min vän sömmerskan frågade då min klasskamrat om vad hon tyckte om mig. Hon ska enligt sömmerskan ha tänkt efter lite och sen ha sagt:

– Enn – han är mer som en vuxen.

Det tyckte inte bara sömmerskan utan också jag var väldigt roligt, nog också rätt träffsäkert.

Jag kom att tänka på det här, när jag i dag lyssnade på Ann-Marie Beglers ”Sommar”, detta för att hon i så många avseenden är så olik mig. Samtidigt finns det likheter mellan oss: Visserligen fick jag efter familjens ankomst till Sverige efter kriget trots att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder skjuta upp skolstarten, medan hon fick börja skolan ett år före den normala skolåldern, men vi var ju i grunden båda ”duktiga”, för att använda den tidens termer. I vissa avseenden var hon också mer av en aktivist än jag var. I sitt ”Sommar” berättar hon om när hon kom i konflikt med en klasskompis, som sen kontrade med att bjuda alla tjejerna i klassen utom henne på sitt födelsedagskalas. Ann-Marie gick dit ändå.

Men vi är också olika. I skolan skolkade hon, när hon hade lust, för det gick ju bra ändå. Hon smygrökte på toaletten med de coola tjejerna, sminkade sig också, vilket hon fick radera ut spåren av innan hon gick hem. För min del har jag alltid agerat efter eget huvud, tyckt fruktansvärt illa om att anpassa sig.

Jag gillar starkt hennes engagemang för den jämställdhet mellan män och kvinnor jag själv var med om att under 1960-talet sätta på den politiska dagordningen. Hennes och makens, Olas, äktenskap präglades också av tidens jämställdhetsideal – de delade på vardagssysslorna hemma och hade varannan kväll hand om läggningen.

Mot den här bakgrunden blir deras skilsmässa obegriplig, särskilt som hon i sitt sommarprogram betonade att den var ett ömsesidigt beslut och att de förblev vänner. Men något skäl måste det ju ändå ha funnits.

Skolan hennes barn gick i måste rimligen ha fungerat illa i något avseende. Sonens dyslexiproblem utreddes först under andra året i gymnasiet. Men hon borde ju själv ganska tidigt ha upptäckt dem, om hon hjälpte till med läxorna. Också dottern visade sig ha problem i skolan, problem hon vägrade att tala om – det slutade med att hon under en period inte gick till skolan. Så småningom lyckades modern i alla fall få fram att skolan inte ansåg sig kunna skydda hennes dotter mot skolkamrater.

Nå, båda barnen tog sig så småningom, och det har gått bra i livet för dem.

Gott så. Men jag slås också av att det Ann-Marie Begler berättar delvis också präglar henne egna erfarenheter från arbetslivet. Det började ofta mycket lovande men hon miste till exempel rikspolischefen Sten Heckschers förtroende och placerades på den så kallade Elefantkyrkogården. Vid ett möte på Rosenbad Fick hon sen veta att hon inte skulle räkna med att få något nytt toppjobb. Hon skildrar faktiskt Heckscher ganska balanserat – men man får aldrig riktigt veta varför de hamnade i konflikt med varann – att de inte jobbade på samma sätt räcker inte riktigt som förklaring.

Sen blev hon ändå av Jan Björklund ombedd att bli chef för Skolinspektionen, och då gjorde hon i alla fall en insats som jag känner stark sympati för: När hennes myndighet kontaktades om pennalism på skolinternatet Lundsberg, agerade hon snabbt och beslutsamt; det var för övrigt inte första gången det hände mycket klandervärda saker där. I det aktuella fallet handlade det om nollning med hett strykjärn, och hon lät resolut stänga skolan där, och efter att skolan först hade friats i en lägre instans – det skedda hade ägt rum i sovsalar, inte i själva skolan – fick hon till slut rätt. Att elever och deras föräldrar försökte värna ”sin” skola kan man ju ändå begripa, men alla mobbnings- och hotbreven hon fick stärker mig i min uppfattning, att sådana här skolmiljöer över huvud laget inte borde få finnas.

Jag gillade också Ann-Marie Beglers kärleksfulla skildring av sin alltför tidigt bortgångne pappa.

Hennes musikval bidrog till att jag, trots frågorna och invändningarna ovan, ändå gärna lyssnade på hennes ”Sommar”: Bob Dylan (”Political World”), Gilbert O’Sullivan, Johannes Brahms’ ”Vaggvisa” i modern tappning, David Bowie, Amy Winehous (i Bruce Springsteens ”Dancing In the Dark” – Springsteen får senare själv sjunga ”Pay Me My Money Down”, hämtad ur hyllningen till Pete Seeger), Edith Piaf (Non je regrette rien” och ”Padam, padam”), Björn Afzelius (”Sång till friheten”), Fred Åkerström (i Tom Paxtons ”Jag ger dig min morgon”), Tom Petty och Laleh.

Sommar i P1 med Percy Nilsson

Percy Nilsson växte upp i ett barnrikt och lantligt område i Malmö, i ett socialdemokratiskt arbetarhem. I sitt ”Sommar” i dag nämnde han delar av detta, också att han i mycket unga år började jobba som byggnadssnickare och redan när han var 19 blev lagbas. Av hans berättelse framgick det att han har känt och haft kontakt med Nils Yngvesson, Malmös starke man under sjuttiotalet. Lite svårare hade han med en lite senare efterföljare, Ilmar Reepalu. Men de här kontakterna gällde idrott respektive ett eget byggprojekt, inte partipolitik.

Det här behöver ju inte betyda att han har bytt politisk åsikt. Kanhända att det mer har att göra med att han, från och med att han startade eget bolag i byggbranschen, Percy Nilsson Bygg AB, lärde sig att vara mer försiktig med att utmana andra i näringslivet med mer ryggmärgsartade borgerliga förhållningssätt. Redan i början av denna karriär fick han också bygga hus åt en miljonär.

Uppenbart lyckades han bra trots sitt handikapp, dyslexi – antalet anställda, omsättningen och vinsten växte – men han valde ändå att sälja sitt företag, som tur var före fastighetsbranschens kris 1990. Sen flyttade han till Belgien. Av skatteskäl råkar jag veta, men han för sin del uppehåller sig i sitt sommarprogram vid den lappsjuka han under tiden där drabbades av: telefonen ringde ju aldrig – hade alla glömt eller förträngt honom? Förhållandet till hustrun, som han förstås hade med sig, kraschade också under den här tiden, och de skildes. Sen återvände han till Sverige, bland annat till sitt gamla företag, men den historien och dess fortsättning orkar jag inte återberätta. Både det här och annat ur hans yrkesverksamhet är inte så intressant för normala Sommar-lyssnare.

Och mig, med mitt milt sagt svala intresse för idrott, intresserar inte heller hans insatser för Malmö Redhawks och bygget av Malmö arena.

För egen del känner jag större sympatier för hans anfall mot en fridsstörande Hemglass-bil. (Han angrep den med en borrmaskin och fick den att fly fältet. Det kostade honom 100.000 i böter, men det kan det ju vara värt, förutsatt att man har så mycket pengar som han.)

Roligt är det också att få höra att man relativt sent i livet kan hitta en ny livskamrat, i hans fall på ett dansställe. Hon tog kontakt och frågade om han ville ha gin och tonic. Han sa ja, så småningom också vid vigseln, där hon för övrigt utan förvarning gick upp på scenen och sjöng ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.

Den ingår också i hans musikval, fast då med Helena Bergström.

Över huvud finns det bland skivorna han spelar ganska mycket med anknytning till det han berättar, och då syftar jag inte bara på låtar med skånskklingande artister som Östen Warnerbring och Danne Stråhed eller ”Paminas aria” (ur Mozarts ”Trollflöjten”), sjungen av ett kusinbarn, Maria Bengtsson.

Ovanligt mycket är dessutom sådant som en bred publik, för den skull inte utan kvalitetskrav, gärna lyssnar på, sådant som ”Brev från kolonien” (Cornelis Vreeswijk), ”Rock Around the Clock” (Bill Haley), ”Dancing Queen” (ABBA), ”My Way” (Frank Sinatra), ”Hallelujah” (Leonard Cohen), ”Vem vet?” (Lisa Ekdahl), ”Living Next Door To Alice” (Smokie), ja till och med ”Poker Face” (Lady Gaga).