Folkmusik för unga

Pete Seeger är en underbar sångare, med en fantastisk bredd. I mer än sexti år har han trollbundit sin publik, vid konserter så väl som på skivor.

Bland alla de skivor med honom jag har finns också ett antal barnskivor. 2002 kom CDn ”Folk Songs For Young People” (Smithsonian Folkways SFW 45024) med material som ursprungligen utgavs på Moe Asch’ bolag Folkways år 1959.

Skivans uppläggning är didaktisk, i dubbel mening. Dels lär han barn och unga att sjunga tillsammans, i skivans första del genom att sjunga själv och instruera, i dess andra del ihop med sjungande barn. Dels lär han dem att sjunga sånger som inte automatiskt hör hemma i barns och ungdomars standardrepertoar, och här är det uppenbart att han har valt sånger som lär ut något om det amerikanska samhället och dess historia.

Den inledande ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm invaggar därvidlag censurbenägna konservativa vuxna i en falsk säkerhet.

Sen kommer en yrkeskavalkad som också den börjar relativt oskyldigt med sjämansvisan ”Blow the Man Down” men som därefter innehåller en rad verksamheter, som rika amerikaner lika lite som rika svenskar nog inte vill låta sina små möta på det här sättet: ”Weave-Room Blues” om fabriksarbete, ”The Farmer Is the Man” som inte handlar om gulliga djur utan om hur bonden sliter men ”the middleman’s the one that gets it all”, ”Wood-Chopping Song” där Pete passande nog ackompanjerar sin sång med en yxa, ”Four Pence a Day” ja, gissa om vad, och så ett par sånger från slaveritiden, ”Way Down Yonder in the Cornfield” och ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” – särskilt den senare är fin i den här versionen. I ”Joshua Fought the Battle of Jericho” lär Pete ut vikten av kollektivt handlande. I ”John Henry” är hjälten en vanlig arbetande människa.

Några av sångerna med barnkör i refrängerna är mycket fina: ”On Top of Old Smokey” och ”Goodnight Irene”.

Att Seeger vidgar sitt i huvudsak amerikanska perspektiv också mot jiddisch och judisk sångtradition (”Vigndig a Fremd Kind”, ”Dayenu”) är lovvärt liksom att han, i ”Oh, Worrycare”, återger en saga från Ibo-folket i Afrika.

Och nog är de av oss som har hjärtat till vänster beredda att hålla med Seeger, när han i ”It Could Be a Wonderful World” sjunger:

If there were no poor, and the rich were content,
If strangers were welcome wherever they went,
If each of us knew what true brotherhood ment,
It could be a wonderful world.

Hur får man tag i Pete Seegers skivor? Man kan postorderbeställa dem hos Smithsonian Folkways i Washington. Men man kan också, som jag, envist tvinga sin skivaffär att ta hem ett exemplar från den svenske distributören. Ange artist och skivtitel samt skivbolag och skivnummer, så kommer skivan.

Melodikrysset nr 34 2008

Jag hade ett häftigt men övergående anfall av illamående i natt, så det var kanske tur att OS buffade fram Melodikrysset ett par timmar, så att jag fick en chans att återhämta mig. Åtskilligt i dagens kryss fordrade koncentration och eftertanke, om man ville lösa det rätt, så det var tur att jag tog det lugnt på morgonen, också en liten tupplur. Annars hör jag till kategorin som blir sur när OS-sändningarna tränger undan annat som jag mycket hellre vill lyssna på i radio eller se i TV.

Men helt idrottslöst var ju heller inte Melodikrysset. Det avslutades med Ricky Martins fotbolls-VM-låt, ”La copa de la vida”/”The Cup of Life”. (Nej, jag är inte intresserad av fotboll heller.)

Anastacia, här med ”Heavy On My Heart”, brukar jag heller inte ägna mig åt, men henne klarade jag med hjälp av ledbokstäverna.

Det sista gällde också Agnes (Carlsson) med ”Emotional”, och att jag hade hamnat rätt blev tydligt, när det sen också förekom en annan Agnes, vars namn gick in i den andras. Här var jag nämligen på min mammas gata: Vi hörde ledmotivet ur filmen ”Agnes Cecilia” från 1991. Jag gillar mycket Maria Gripes böcker och har skrivit om dem, bland annat om ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”, ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Där hittar du förresten också en text som jag har skrivit om ”Trollkarlen från Oz”, dels filmen där Judy Garland spelade Dorothy och sjöng ”Over the Rainbow”, dels Frank L Baums bok som filmen bygger på.

Och går du vidare under Kulturspegeln, fram till Sångtexter, hittar du där Cornelis Vreeswijks fina ”Jag hade en gång en båt”. Där kan du också läsa om den låt som Cornelis skrev sin svenska text till.

En fråga som jag inledningsvis hade problem med var den där Johnny Prestons ”Running Bear” var ljudillustration. Vad hette den på svenska, och vad hade den svenska titeln för byggnadsanknytning till Öland, som av ledbokstäverna att döma måste vara svaret? Jo, på svenska hette låten ”Långe Jan”.

Det där med att höra en låt på ett annat språk – ett knep som Anders Eldeman ofta tillgriper – och sen försöka komma ihåg den svenska titeln eller texten kan vara knepigt. I dag handlade det inte ens om att komma fram till en svensk titel eller text. Eldeman spelade ”Comme d’habitude” med Mireille Mathieu, men i stora delar av världen torde den vara mer känd i den språkversion Frank Sinatra använder, ”My Way”.

Evergreen, trots att den skrevs så sent som 1961 (av Henry Mancini och Johnny Mercer), är också ”Moon River”, som jag gissar att även yngre melodikrysslösare känner till efter att på DVD ha sett filmen ”Frukost på Tiffany’s” med Audrey Hepburn. Eldeman frågade om något stort – månen – som också kunde bli detta, nämligen halv.

Bland de yngre krysslösarna är nog inte ”Rialajazzen” lika känd. Riala ligger i Norrtälje kommun, och Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf skrev låten.

Ännu äldre är ”Det var dans bort i vägen”, som tonsattes av Helfrid Lambert 1899. Texten är ännu lite äldre, från 1891, men eftersom det var Gustaf Fröding som skrev den (den publicerades i ”Guitarr och dragharmonika”), är den säkert mer känd än ”Rialajazzen”. Till det senare har säkert också Sven-Ingvars’ inspelning av den bidragit.

Engelska flottan har inte bara siktats vid Vinga utan också i tidigare melodikryss. Den gången var det Ada som efterfrågades. Nu hade turen kommit till Beda. Lasse Dahlquist heter upphovsmannen.

Olle Adolphson hör verkligen till de svenska trubadurer och låtmakare jag tycker mycket om; jag saknar honom. I hans ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” är det grabbarna med sitt sjuhelsikes humör som går till Tegelbacken för att skipa rätt.

En fråga kvar, också den en kär visklassiker. Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson) skrev ”Tess lördan”, som vi här hörde i en version med skådespelaren Åke Grönberg, saknad även han.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Proggen lever

Lars Demian är en sångare som för arvet från proggeran vidare.

När han 1990 CD-debuterade med ”Pank” (Matador, Alpha Records ONECD 034), skilde han sig dock från en viktig ådra i detta arv. På 1960- och 1970-talen var många influerade av tidens drogkultur. ”Pank” innehåller en hel rad låtar som problematiserar alkoholbruk. Den inledande låten ”Alkohol” handlar uttryckligen om alkoholmissbruk, och redan i den påföljande, ”Ängla-tango”, får vi mer av samma vara, och det sker inte på bellmanskt vis. ”Dagen efter igår” handlar om precis det titeln antyder, och ”På den andra sidan” handlar om den lockelse den andra sidan utövar på sångens jag.

Jag ska kanske genast tillägga, att de här låtarna trots sitt angelägna budskap musikaliskt inte når upp till den lite överraskande avslutningslåten, Jules Sylvains och Karl Everts gamla slagdänga ”Åh Isabell”.

Också den övriga samhällskritiken (utöver kritiken av alkoholbruket) må vara angelägen – som kritiken av porrfilmbranschen i ”Stjärnan & karriären” och av USA i ”Vaggvisa för Amerika” – men den vill inte riktigt bita jämfört med den som formulerades under den ursprungliga proggerena. Men för all del, mycket var allmängods även då.

Den låt som bäst förvaltar arvet från proggeran är titellåten:

Pank

Text och musik: Lars Demian, 1990

Det sägs att solen lyser likt på alla,
att alla kan vi dricka livets vin.
Men några går och fryser i det kalla,
medan andra far iväg i limousin.

Dom säger ju att pengar är fördärvet,
att lycklig det är han som inget har.
Men om man har förlorat sista skärvet,
då är man inte mycket till karl.

Men har man pengar är livet lätt,
man har det skönt och bekvämt på alla sätt.
Man går på krogen och dricker på kredit,
men är man pank är man inte värd ett skit.

Det finaste i livet är visst gratis.
Man kan ej köpa lyckan, det är sant.
Men den som vill ha sill till sin potatis,
av honom krävs betalningen kontant.

Och även om dom lockar med en himmel,
där rikedomen blott är till besvär,
så ser man varje kväll i stadens vimmel,
att dom rika har sitt paradis just här.

För har man pengar, då är man kung,
man bor i våning med 17 rum.
Och varje vecka en ny romans.
Men är man pank har man alls ingen chans.

När man har pengar då är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd –
men är man pank kan man lika bra va död.

I andra ändan av Lars Demians skivkarriär finns ”Välkommen hit” (ONECD 102, 2007, distribution Sony/BMG), och den här CDn är ett ännu tydligare exempel på att Demian förvaltar det radikala arvet från proggeran.

I ”Expressen” får kvällstidningsjournalistiken en välförtjänt avhyvling. I ”Asien igen” får sex- och valutasvinturismen svidande kritik: Demian rimmar ”en sväng till Asien igen” med ”beter vi oss som as igen”. I ”Välkommen hit” får den svenska invandringspolitiken sig en släng.

Men även här känns kritiken ibland lite för enkel. Jag syftar då på låtar som ”Den glade polisaspiranten” och ”Lika bra å skita i å tänka” (där Demian rimmar ”marknadsliberal” med ”schlagerfestival”).

Likväl: CDn rymmer också ett par riktigt bra låtar.

Dels ”Gud Blues” om en omoralisk och självisk Gud; här har Demian lånat den grymt bra musiken från Randy Newman.

Dels den inledande låten, som – trots Demians uttalade vacklan och tvivel – har skarp udd:

Så går det till

Text och musik: Lars Demian, 2007

Det blåser från höger i norr och söder,
i Stockholm, Landskrona och Marseille.
Men det som är medvind för somliga
är motvind för dej och mej.

Piskan ska vina,
det ska kännas, det ska svida.
Det blir en annan ordning i vårt land,
där man tar ur en trasig ficka
och lägger i en välnärd hand.

Men det är så det går till här på jorden,
utan vett och sans.
Så det är bara att tugga i sej
eller flytta nån annanstans.

Jag tvivlar på konsten, på gud och politiken.
Jag tvivlar på idrotten också.
Det sägs att jag är en tvivlare –
men det tivlar jag på.

Så fäll upp din krage,
häll en sup i din mage
och bit ihop, för vintern blir lång.
Det enda jag vet med säkerhet
är att vindarna ska vända en gång.

Det är så det går till här på jorden,
som om inga sorger fanns.
Men det är bara att hålla andan
eller flytta nån annanstans.

Det är bara att kämpa vidare
eller flytta nån annanstans.

Joe Hill – ”musikens Che Guevara”

Det händer att jag, med mitt långvariga samlande av politisk musik, blir föremål för intervjuer i ämnet. Nyligen blev jag uppringd av en kulturskribent i Borås Tidning, Christian Dahlgren, som höll på med att skriva en stor artikel för tidningens lördagsnummer (16 augusti 2008), ”Joe Hill – Musikens Che Guevara”. Dahlgren hade förstås stött på mig i svenska Joe Hill-sammanhang, bland annat läst min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma), och ville ha mina kommentarer.

Av detta blev det en utmärkt helsida i Borås Tidning. Länk finns här.

Texter som jag själv har skrivit om Joe Hill och hans sånger hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

* * *

Kul var det också att höra att Christian Dahlgren hör till dem som läser min blogg.

Gunnar Enqvist sjunger Helmer Grundström

Jag har tidigare hört Gunnar Enqvist sjunga egna tonsättningar av Helmer Grundströms dikter, också skrivit om Enqvists grundströmskivor från mitten av 1970-talet. Du kan hitta det jag har skrivit ovan under Kulturspegeln.

Flera av dessa tidiga tonsättningar finns nu också på Gunnar Enqvists CD ”Dunet och Blyet” (GE 0501): ”Lilljänta från Heligfjäll”. den komiska visan ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Langt nol i väla” – i det senare fallet störs jag dock av att Enqvist nu tycks sjunga det rikssvenska ”själen” i stället för det dialektala ”själa”.

Liksom de tidiga tonsättningarna är de senare följsamma mot stämningen i respektive dikt. Av materialet på den här skivan tycker jag om ”Spöknatt i kojan” och, speciellt, ”Sländan”.

Den senare för att även dess melodi fäster sig i minnet.

Helmer Grundström skrev en rytmisk och sångbar poesi, som borde vara relativt lätt att tonsätta. Ändå lider den här CDn av det som är utmärkande för många ambitiösa försök att tonsätta lyrik: Musiken tillför inte dikten någon väsentlig ny kvalitet, och framför allt: det är inte lätt att komma ihåg de tonsatta dikterna med melodin som en väsentlig del av helheten.

Med det menar jag absolut inte att Enqvist heller skulle fördärva diktupplevelsen. Nej, hans gitarrspel framhäver dikternas olika karaktär, vilket är gott nog. Och han sjunger texterna med tydlig diktion och med känsla för innehållet i dem.

En introduktion till Tomas Andersson Wij

Till de intressantare bland nutida svenska singers-songwriters hör Tomas Andersson Wij. Trots att jag för egen del känner mig främmande för en del av hans texter med extstentiell/religiös klangbotten, tycker jag att det är just som textförfattare han är allra bäst, i sina bästa stunder lysande. Den musik han komponerar till texterna är mer ojämn. Men han har gjort en del som håller även i det stycket, och åtskilligt av det andra räddas av bra arr och god musikalisk uppbackning. Men ibland, när han arbetar ensam med sin gitarr, kan musiken framstå som monoton ljudvägg bakom de, som sagt, nästan alltid intressanta orden.

Den som vill lära känna honom i helfigur kan gärna börja med samlingsskivan ”En introduktion till Tomas Andersson Wij” (Sonet 170814-1, 2007, distribution Universal). Den innehåller många bra låtar från olika delar av hans skivkarriär.

Det som allra först slår mig, när jag börjar lyssna på det här urvalet, är att så många av låtarna har sin klangbotten gemensam med Ted Ströms ”En vintersaga”. Nej, det handlar absolut inte om plagiat utan om grundstämningen, också om flackandet genom Sverige. Vi möter Hälsingland, ”morsans land”, ”mitt eget land” (”Hälsingland”, 2007). Vi hamnar på Stadt i Hudiksvall och vid Ljusnan men också i Malmö och på Café Opera i den mycket fina ”Blues från Sverige” (2004), en blues till känsloinnehållet men inte till formen. ”Tommy och hans mamma” (2004) för oss till Aspudden. I ”Ett steg för dig” (2000), med fin köruppbackning av Sara Isaksson, möter vi ”den stora ensamheten”, ”gatukök” och ”snötung skog”.

Över huvud taget är det så mycket Sverige över den här skivan. Vi får följa den turnerande Tomas Andersson Wij till ”Mellanstora mellansvenska städer” (2007), med dylanskt munspel till gitarren och allt:

Mellanstora mellansvenska städer

Text och musik: Tomas Andersson Wij, 2007

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans
och små hundar i rondellen
Nordeuropas största badhus
och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor mellan Folket hus
Och på 60-talet lär de fått
ett bra pris på gult tegel
jag reser in i natten
under vita gatuljus

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
i mellanrummen
mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker
som gett upp och inkarnerats
till konferenshotell
för mellanchefer från Borås

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och folk går man ur huse
för nån match
Jag ser solen sjunka tung och röd
och mitt i veka livet
träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

Och fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen för trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Annat är värt att nämnas av andra skäl. ”Små hål i din röst” för den snygga melodins skull, ”Landet vi föddes i” för både textens och rockkompets skull, ”Vill du ha mig ändå” för körens skull.

Men ni hittar säkert era egna favoriter.

Melodikrysset nr 33 2008

I dag blev inledningen på mitt melodikrysslösande dubbelt kaotisk. Jag hade glömt att köpa Aftonbladets TV-bilaga och köpte sen i stället den betydligt sämre TV-Guiden. Den visade sig dock innehålla alldeles fel melodikryss.

Men det blev inte bättre efter det att jag hade letat reda på fredagens vanliga Aftonblad. Även där visade sig kryssåtergivningen vara defekt.

Till slut – men då hade vi hunnit en bra bit in i krysset – fick jag tag på ett korrekt kryss i dagens Upsala Nya Tidning. Där fick jag starta med att föra in svar jag hade antecknat och försöka hinna i kapp.

Nå, jag löste krysset i alla fall. Även om amerikanska R.E.M., som var svaret på den avslutande frågan, inte hör till det jag brukar lyssna på.

De inledande frågorna, för att gå tillbaka till dem, gick in i varann.

Vi hörde Carl Jularbos ”Nya värmlandsvalsen” med Carl och Ebbe Jularbo samt Nisse Lind.

Nya bildade sen senare delen av Sonya (Hedenbratt), som tillsammans med Sten-Åke (Cederhök) sjöng Lasse Dahlquists ”Oh, What a Big, Big Boy”.

Det var över huvud taget många svenska schlager i dagens melodikryss, både gamla och nya.

Från gamla fina ”I en grönmålad båt”, där man förstås ror, tog vi ett skutt över till GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – och Orups ”Den andra kvinnan”.

Vi hörde Ernie Englunds ”Gotländsk sommarnatt”, en landsplåga under radioeran; ”Gotländsk sommarnatt” skulle få oss att tänka på ruiner, inte raukar som jag först gissade.

Av betydligt yngre årgång – från Melodifestivalen 1995, där den sjöngs av Jan Johansen – är ”Se på mig”. Fast här försökte Anders Eldeman förvilla oss genom att låta Eja Kantola sjunga en finsk version, ”Mä katsen luon”.

Ett alldeles speciellt minne har jag personligen av Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, som innehåller fortsättningen ”och gör mig till kung”. Min kusin Kreete älskade den, och en av hennes sonsöner sjöng den därför på hennes begravning, i kyrkan, à capella. Kreetes aska spreds sen i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, på den estniska nordkusten.

Evert Taube fanns med i dag också, bland annat med ”Möte i monsunen”. På begravningar är väl hans ”Nocturne” vanligare än ”Ta mig till havet”.

Filmversionen av ”De tre musketörerna” från 1993 har jag definitivt inte sett. Jag har heller aldrig hört ”All For Love” med Sting, Rod Stewart och Bryan Adams. Filmtiteln tog jag genom klassikerkunskap och med hjälp av ledbokstäverna, och sen har jag förstås kontrollgooglat.

Jag har flerfaldiga gånger bekänt, att jag har rasande svårt att minnas radio- och TV-signaturmelodier. ”Goofus” med Les Paul har man ju hört, men vilket radioprogram, som slutar klockan tio, har den som signaturmelodi? Jo, för helskotta, ”Ring så spelar vi”, som föregår ”Melodikrysset”!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dan Berglund är tillbaka

Vissångaren Dan Berglund stötte jag först på på den tiden då han var aktiv i KFMLr. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1977 (9 juni) recenserade jag hans debutplatta ihop med sex andra plattor från KFMLrs bokförlag och skivbolag Proletärkultur. Sammelrubriken var 6 x KFMLr, och jag var i Dan Berglunds fall inte alltför entusiastisk men ändå öppen för att han kunde bli bättre:

Dan Berglund är en ganska begåvad sångare, även om man kan spåra påverkan från andra svenska vissångare och andras vismaterial (Fred Åkerström, enstaka Cornelis-tonfall, ja till och med en smula Dan Andersson). Kanske kan han utvecklas, men så bra som en del skivrecensenter har velat göra honom är han verkligen inte på ”En järnarbetares visor” (Proletärkultur PROLP 575).

Det mest träffsäkra jag har läst om texter som hans och Röda ropets har jag faktiskt läst i SKPs Gnistan. De handlar, säger man där, ”om tillvarons ständiga förlorare”. Kanske handlar de om ”varför och vilka som blir r-are”.

KFMLrs skivor distribueras av Plattlangarna.

* * *

Nästa gång Dan Berglund dyker upp i Aktuellt i politiken (s) är i nummer 14 1978 (24 augusti):

Ny Rudolf Nilsen

”Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. framför allt är tonsättningarna tonsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gällde att rädda vår jord. De bästa är kallade.

* * *

Inför nästa platta, recenserad ihop med många andra plattor under rubriken Kampsånger i Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) är jag stenkritisk igen:

Hos Dan Berglunds LP ”Den stora maskeraden” (Proletärkultur PROLP 279, distribution Plattlangarna) är det däremot över huvud taget svårt att hitta förtjänster. Inte i och för sig för att Berglund är KPMLrare utan för att låtarna inte är särskilt bra. Själv låter han som en Fred Åkerström som försöker sjunga som en Cornelis Vreeswijk, fast sämre i båda fallen. Till och med omslaget är läskigt.

* * *

Dan Berglund lämnade sedan KPMLr. Han har sporadiskt gett ut skivor även därefter, men jag har inte lyssnat på dem. När han nu, efter nästan 20 års tystnad, återkommer på CD, finner jag honom i de flesta avseenden – det handlar för min del alltså inte främst om den politiska omorienteringen – vara en intressant sångare med både musikaliskt och textinnehållsligt djup. CDn jag syftar på heter ”Såna som vi…” (Amigo AMCD 781, 2007).

Hans sångsätt är självständigare: den kraftfulla stämman ekar inte så mycket Fred Åkerström längre, och bara i några enstaka fall (”Frasse Swahns frälsning” är ett exempel) smyger det sig in ett och annat Cornelis-tonfall. Men den sången skildrar å andra sidan en existens i tillvarons marginal, och själva historien i den skulle, nästan bokstavligen, ha kunnat hända även Cornelis.

Musiken är, utan att vara överarrangerad, fint anpassad till låtmaterialet. Stråkarna i ”Brud vid min sida”, en mycket fin kärleksballad, är ett exempel. Duetten i den naturlyriska ”Hymn” med Sofia Karlsson, sång och bouzoukigitarr, är också fin – Sofia Karlssons ljusa stämma balanserar fint Dan Berglunds grövre.

Den inledande ”Loser” och en del annat av samma slag skulle kunna vara en replik till Gnistan tvärs över de mellanliggande årtiondena, men de människoöden Dan Berglund i dag skildrar känns faktiskt trovärdiga.

Och politiken? Dan Berglund djärvs fortfarande skriva sånger som ”Partisanen”, men nu handlar det mer om inlevelse än om kamp i ett namngivet land.

En mycket fin sång i genren är den retrospektiva ”Frasse Swahn i Albanien”, om det slags övertygelser som kan få en 18-åring att tro på ”femårsplanens djärva mål” och ”ett folk av stål”, ja till och med på Josef Stalin:

Frasse Swahn i Albanien

Text och musik: Dan Berglund, 2007

Albaniens land, Albaniens land
vill jag genast återse
Här är mitt gamla pass, men han
på bilden – vem är det?
Här irrar jag runt mitt kvarter utan plan
Fan vet när jag senast var utanför stan
Jag flög, jag flög, sa Frasse Swahn,
i ett reaplan

Jag stod så solbränd, vig och ung,
i söderns sol en gång
där kraftverksdammen Mao Tse-Tung
reste sig med sång
Med hackan i hand i en arbetsbrigad
stod Frasse Swahn i Tirana stad
Den bilden lockar fram en tår
Jag var arton år

Så vackert är det ingenstans
och kvällens vind så sval
Och där är skördefest och dans
allt i den gröna dal
Och lätt är att andas i unga dar
när allting sin jublande början tar
och man är nykter, klar och har
sitt ansikte kvar

Jag ser ett land så grönt och grant
där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant,
där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
eller komma ihåg var det landet låg
där femårsplanens djärva mål
smitt ett folk av stål

Jag ser hur som jag trycker fast
i änkans tröja grå
en gyllne nål av stansad plast
med Josef Stalin på
Den gåvan från svenska klassbröder brann
på hennes bröst, hennes glädje var sann
Hon såg den nya människan
Hennes tårar rann

Här vandrar jag, sa Frasse Swahn,
så tandlös och så tärd,
en pilgrim som endera dan
ska nå en bättre värld
Kamrater, farväl, jag reser ikväll
Jag liftar ditner från närmsta rondell
Se på skylten här i min hand
Står: ”ALBANIENS LAND”

Märk att detta är skrivet av en före detta troende, men skrivet utan ironi.

Dan Berglund är heller ingen nostalgiker – i titellåten ”Såna som vi…” är flodångaren Tiden ett läckande såll, och omkvädet lyder ”Och såna som vi kommer aldrig nånsin / aldrig nånsin att finnas mer”.

Dan Berglund vill jag gärna höra mer av, då också gärna med tolningar av andras material.

Peps Persson i retrospektiv

Nyligen skrev jag om en samlings-CD med ett antal av Peps Perssons bästa låtar.

Det har gett mig anledning att gräva i läggen och försöka hitta recensioner av Peps-skivor jag har publicerat.

I nummer 3 1977 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) skrev jag om två av Peps’ skivor:

Standardkritik av hög standard

Peps Persson hålls, med rätta, för att vara ett av de riktigt stora namnen i progressiv svensk musik. Han startade som bluesartist (och spelar och sjunger fortfarande förbannat bra blues) men har skaffat sig ett häpnadsväckande brett musikregister.

LPn ”Hög standard” (Sonet SLP 2572) med Peps Blodsband innehåller följaktligen musik av ganska många slag. Bra sådan, vill man tillägga, även om bara några få låtar hör till det bästa Peps kan åstadkomma. ”Djupt i mitt hjärta” hör dit.

Ett bestående intryck av skivan är dock att den progressiva musiken sitter fast i en jargong, i en samhällskritik som man hittar inte bara i grupper till ”vänster” om SAP utan också inom socialdemokratin, ja till och med i CUF och diverse liberala grupper. Här finns rim på ”färg-TV” och PCB”. Här finns ”konkurrensens djungel” och kritik av kriminalvården.

Det intressanta med skrivan är att Peps tycks vara medveten om detta.

I ”Djupt i mitt hjärta” sjunger han mot en bakgrund som bland annat består av befrielserörelserna i världen och ”missnöjets röster”:

Själv sitter jag här o blåser
såpbubblor ur en ring
O lägger till o drar ifrån
Bland orden som strös omkring
Men nåt språk måste det väl finnas
som inte e mummel i skägg
Som kan slipa bort vår trubbighet
o skärpa våra tankars egg

Proffsigt – men varför denna dimma?

Peps Perssons ”Droppen urholkar stenen” (Sonet SLP-2575) är, som det mesta som hans Blodsband (Brynn Settels, Göran Weihs, Bosse Skoglund) gör, professionell, välgjord, rolig att lyssna till. Bara en sån sak som den uppsättning instrument dom här fyra killarna använder, piano, orgel, gitarr, elgitarr, trummor, tamburin, bas, kastanjetter, melodica, mellotron, clavinet, träblock, siren, klockor, gök, chocallo, marracas, munspel, cabaca, guijada… Av allt detta blir det rytmisk, fyllig, gungig musik.

Några låtar är bra översättningar: ”Liden såg” (”Small Axe” av Bob Marley), ”Det rolia e slut” (av Jimmy Ogden).

Göran Weihs’ ”Varför blev jag terrorist” står definitivt en klass under det övriga materialet.

Peps’ egna texter, vare sig de är original eller har förlagor, står naturligtvis generellt ovanför ganska mycket av det som ges ut på svenska plattor. Men det betyder inte att det inte finns invändningar att göra. Jag känner till exempel en svår vacklan inför de båda avslutande låtarna ”Vilddjurets tecken” (efter ”Mark of the Beast” av Peter Tosh) och Peps’ egen ”Hem, hem, hem”. Där finns ett bildspråk, en lyrik, bitvis också en samhällskritik som känns bra.

Men varför denna anarkism? Och varför denna dimma, som sveper in samhällskritiken i sitt töcken?

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) noterar jag att SKPs skivbolag Oktober breddar sin utgivning med bland andra Peps Persson, dock under diverse politiska krumbukter: ”SKPs musikideolog Anders Johansson säger i Röd ungdoms tidning Rödluvan, att rocken inte är progressiv; den har aldrig varit proletariatets musik. I stället måste tyngdpunkten för den kommunistiska musikpolitiken ligga i att utveckla den svenska musiktraditionen.”

Jag konstaterar sen att Oktobers och dess distributionsbolags, Engelbrekts, nya skivgiv väl då får bedömas i det ljuset. Peps Perssons skiva på Oktober är en av dem som jag skriver om under rubriken

Från Viksta-Lasse till Peps Persson:

Mest spännande är ”Fyra tunnland bedor om dan… ” (OSLP 518) med Pelleperssons kapell, det vill säga Peps Persson & co som här har botaniserat i floran av folkliga visor och arbetarsånger från Skåne.

För på den här plattan hör man att det är jazz-, blues- och reggaemusiker som spelar. Inte bara ”f d” som det står i Oktobers pressmeddelande. Oktobers folktraditionalism har gummiramar, i bästa kommersiella mening. Därmed alltså inget ont sagt om musiken. Skivan är väl värd att ha.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1979 (19 oktober) var det dags för en mer kritisk betraktelse:

Mest musik

Textmässigt är Peps Perssons LP ”Spår” (Sonet SLP-2625, distribution GDC) en besvikelse. Visserligen är den första låten, ”Maskin nr 2”, en intressant förnyelse av arbetarsånggenren – till reggaemusik! Men ”Stabo” är en slapp gröna vågen-text. Och ”Hyreskasern” är direkt anstötlig, inte bara som bostadspolitiskt inlägg. Den är, vad värre är, haschpropaganda; ”vi kan inte röga vår holk ifre” för Larsson och Svensson och Lundström.

Den innehåller också flera låtar på engelska (skrivna av och sjungna av Tony Ellis och Lester Jackman).

Å andra sidan svänger det till max om till exempel Tony Ellis’ låtar, som ”Punky Reggae”. Och om flera av Peps’ låtar också. Likaså om instrumentallåtarna ”Moliendo Café” och ”Mors lille Olle” (!). Den här plattans kvaliteter är främst musikaliska.

Bygderock från gränsen mot Skåne

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) publicerade jag följande recension:

Musikens, åtminstone folkmusikens, och även rock är ju en form av folksmusik, ursprungliga funktion ”att vara rolig” måste återerövras, säger Ronny Åström från Älmhult som debuterar med LPn ”Den ensamma människan” (Sonet SLB-2580).

Redan efter första låten, ”Skrotknuttes majvisa”, är man övertygad om att det här är en förbannat rolig skiva. Och se, det håller! På samma sida finns en av höjdpunkterna, ”Sextioettan”, som låter som femtitalsrock. Att samhällskritik kan göras rolig bevisar Ronny Åström bland annat med ”Balladen om den sjunde terroristen”, där polisen lyckas blanda samman orden ”turist” och ”terrorist” med dom mest fantastiska följdverkningar. Lite mer traditionellt vänsteristisk är texten i ”Storebror ser dej!” och ”Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet!” med undertiteln ”Antifackpampsmarschen”.

Ronny Åström är amatör och banne mej ”årets debutant” som skivbolaget har döpt honom till. Han lär aldrig ha uppträtt offentligt. God hjälp har han förstås haft av Peps Blodsband som står för arrangemang och musik – kompositören är dock Åström.