Konturlös början på Sommar i P1

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.

Melodikrysset nr 25 2009

I går var det både midsommarafton och min födelsedag, och då gick alla utom jag upp tidigt. De som uppvaktade mig då – Birgitta samt vår son Matti och hans sambo Karin – sov i stället längre i dag. Själv gick jag upp för att ha hunnit duscha, klä på mig och äta frukost, innan det var dags för Melodikrysset. Men när krysset väl kom i gång, var hela gänget uppe.

Jag klarade samtliga frågor utom en utan hjälp: Karin visste att den som sjöng ”All That I Can Say” heter Mary J (Jane) Blige. Hade hon inte gett mig svaret, hade jag väl googlat på titeln, som jag uppfattade.

Nu är det inte alls så att jag bara kan musik av typen ouvertyren till ”Läderlappen”, som 1874 skrevs av Johann Strauss den yngre.

Också i till exempel den äldre schlagerrepertoaren finns det förresten låtar som jag har förträngt – ”Norrtälje” är ett bra exempel. Sen hjälper det inte att den sjöngs av Åse Kleveland, som jag respekterar i alla hennes roller: sångerska, kulturminister (s) i Norge, chef för svenska Filminstitutet med flera.

Lena Andersson hade 1971 en megahit med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”. Sen försvann hon, men henne kommer man i håg för den här enda låten. Den är dessutom ett bra exempel på att även svensktoppmusik tydligt kan tolka tidens politiska stämningar, i det här fallet den gryende gröna vågen.

Ett bra exempel på att gammal musik kan slå på nytt är snyftaren ”I en sal på lasarettet”, som förr hördes med Lapp-Lisa. I min ägo har jag Maritza Horns LP från 1978 mest med skillingtryck, ”Jämmer och elände”, genom vilken den här sången, nu kallad ”Lasarettvisa”, åter blev mycket populär.

Owe Thörnqvist, som jag känner från Uppsala, har själv gjort en rad sånger, bland dem ”Dagny”, som lever årtionde efter årtionden.

Jag kan ju ta fel, men jag är inte säker på att ”Kärleken är evig” av Per Gessle i Gyllene Tider kommer att höra till det här evergreenfacket.

Få är nog däremot av annan mening, när jag säger att Cornelis Vreeswijk hör till kategorin riktigt stora svenska trubadurer. Ett tecken på det är det faktum att nya generationer av artister fortsätter att spela in hans låtar. I dag hörde vi till exempel Brolle sjunga ”Felicia, adjö”.

Vi hörde också en instrumentalversion av ”Du är den ende”, som, välförtjänt, blev en stor hit med Lill Lindfors.

Krysset började i dag med en låt, ”The Wonder of You”, som sjöngs av Elvis Presley men som jag för egen del inte räknar till hans bästa.

Mycket mer förtjust var jag då i en annan amerikansk låt, ”Mockin’ Bird Hill” från 1949, som 1951 sjöngs in på svenska av Alice Babs och då kallades ”Adress Rosenhill”.

Amerikanskt motiv har också ”San Fransisco Bay Blues”, här dock med en av sonens gitarrhjältar, engelsmannen Eric Clapton. Jo, sonens farsa gillar också Clapton.

Och så avslutar vi väl USA-spåret och dagens kryss med svaret på filmfrågan. Vi hörde Marilyn Monroe i Cole Porters ”My Heart Belongs To Daddy”, som förekom i filmen ”Some Like It Hot” ”Let’s Make Love”, på svenska ”Låt oss älska”.

Ja, det sista är väl en lämplig uppmaning så här i midsommartider.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

On the road med Neil Young

En smula kluven blir jag förstås till Neil Youngs senaste CD, ”Fork In the Road” (Reprise 9362-49787-5, 2009, distribution Warner), detta eftersom låtarna handlar om bilar och bilfärder. Jag har själv nämligen varken bil eller körkort och tycker att man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan bil.

Neil Young är i och för sig född i Canada men älskar, som så många människor gör i USA, bilen som ses inte bara som ett färdmedel utan som en nödvändig del av en livsstil.

Nu är Young långt ifrån omedveten om bilismen som miljöbov. Han är miljömedveten och har, har jag läst, jobbat hårt med att få sin egen bil ombyggd till en hybridbil med bättre miljöegenskaper. Och vad jag förstår handlar ”Fuel Line”, en tung och bra rocklåt, om vegetabilisk olja.

Över huvud taget är flera av låtarna på den här CDn bra rockmusik, ibland, som den nyss nämnda låten, åt Rolling Stones-hållet, ibland, som ”Johnny Magic” och ”Get Behind the Wheel”, femtiotalistisk rock ’n roll.

Och mitt i denna larmande, dansanta rockmusik klämmer han också in någon enstaka stillsam ballad, den snygga ”Light the Candle”.

Den här gången är Young relativt återhållsam med sina politiska ställningstaganden; ”Just singing a song won’t change the world” sjunger han i ”Just Singing a Song”. Själv sjunger han således inte bara sånger om bättre miljö utan försöker också åstadkomma den genom att bygga om bilen.

Men i CDns avslutande sång finns också det politiska engagemanget kvar mot USA som ”Cops of the World” för att låna en sångtitel från Phil Ochs:

Fork In the Road

Text och musik: Neil Young, 2009

Got a pot belly,
It’s not too big
Gets in my way
When I’m driving my rig

Driving this country
In a big old rig
Things I’ve seen
Mean a lot

Friend has a pickup
Drives his kid to school
Then he takes his wife
To beauty school

Now she’s doin’ nails
Gonna get a job
Got a good teacher

There’s a fork in the road ahead
I don’t which way I’m gonna turn
There’s a fork in the road ahead

About this year
We salute the troops
They’re all still there
In a fucking war
It’s no good
Whose idea was that?

I’ve got hope
But you can’t eat hope
I’m not done
Not giving up
Not cashing in
Too late

There’s a bailout coming but it’s not for me
It’s for all those creeps watching tickers on TV
There’s a bailout coming but it’s not for me

I’m a big rock star
My sales have tanked
But I still got you
Thanks
Download this
Sounds like shit

Keep on bloggin’
’Til the power goes out
Your battery’s dead
Twist and shout

On the radio
Those were the days
Bring ’em back

There’s a bailout coming but it’s not for you
It’s for all those creeps hiding what they do
There’s a bailout coming but it’s not for you
Bailout coming but it’s not for you

Got my flat screen
Got it repo’d now
They picked it up
Left a hole in the wall
Last Saturday
Missed the Raiders game

There’s a bailout coming but it’s not for you
There’s a bailout coming but it’s not for you
It’s for all those creeps hiding what they do

Melodikrysset nr 23 2009

När Melodikrysset, som i dag, är svårt, brukar antalet besökare på min blogg fördubblas, ibland flerdubblas. För egen del tror jag ändå att jag har löst det rätt, även om det satt hårt åt.

Som tidigare hade jag problem med en låt som bör ha skrivits av Lars Berghagen, den som Roland Cedermark spelade; jag hade rs i förnamnet, så det måste ha varit han. Men fråga mig inte vad låten hette.

The Pretenders, som vi här hörde i ”I Stand By You” från 1978, är heller inte någon grupp jag brukar höra på.

Björn Skifs är jag mer hemma på, men jag fick ändå googla för att komma fram till att den låt av honom vi hörde bör vara ”Vi bygger oss en båt”.

Marit Bergman har jag också lyssnat på en del – dock kunde jag inte bums identifiera ”No Party”.

Melodifestivallåten från 2002 kände jag vagt igen, men jag fick googla för att minnas att det vi hörde var ”Världen utanför” med Barbados.

Däremot kom jag, inte bara för att Melodifestivalen 2009 ligger närmare i tiden, ihåg ”Baby Goodbye” med EMD.

Jag kan tänka mig att många krysslösare hade mycket större problem med annat i dagens kryss, sådant som jag tyckte var lätt.

”My Garden of Memories and Dreams” med en mycket ung Povel Ramel som sjöng på engelska, var förstås svår för dem som i motsats till mig inte är gamla Povel-fans. Dock har Eldeman spelat den här låten tidigare i Melodikrysset.

Jag, snart 72, är tillräckligt gammal för att ha lyssnat på radio på den tiden då man där ofta spelade Mills Brothers. Här hörde vi dem i ”Cab Driver”, på svenska känd som ”Kör långsamt”.

Emil Norlander, han som satte upp revyn ”Den förgyllda lergöken”, ligger långt före också min tid. Men hans ”Amanda Lundblom” har jag ändå hört i många versioner, och Lill Lindfors’ insjungning av den är verkligen bra.

”Åh, Gamla stan”, här med Putte Wickman och Ivan Renliden, är också en gammal bekant men inte så gammal. Skrevs den inte av Gideon Wahlberg, och ingick den inte i en film? Jag orkar inte googla.

Av betydligt yngre datum är Monica Zetterlunds fina insjungning av ”Sakta vi gå genom stan”, vars svenska text skrevs av Beppe Wolgers. I original heter den ”Walking My Baby Back Home”.

Monica valturnerade ju med både Tage Erlander och Olof Palme. En partivän till dem, fast norrman, var Alf Prøysen, bland mycket annat medarbetare i Arbeiderbladet i Oslo. Alldeles oavsett detta har jag alltid gillat Prøysen, och på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte Oslo för partikongresser och valvakor, vittjade jag alltid skivaffärerna på Prøysen-skivor. På Arbeiderpartiets kongresser sjöng man alltid Prøysen, bland annat hans ”Du ska få en dag i mårå”, som vi här hörde på spanska. På svenska heter den ”Du ska få en dag i morgon”.

Prøysen skrev ju mycket för barn också, både sånger och barnböcker, så det får bilda övergång till det sista, oredovisade frågesvaret, en ringleksvisa med titeln ”Räven raskar över isen”, som här skulle ge kryssvaren räv respektive is.

Sist: har ni inte röstat än i EU-valet, så raska er i väg och gör det!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mannen som skapade Manhã de Carnaval och Samba de Orfeu

Bland de många grammofonbolag som Smithsonian Folkways har tagit över finns också Cook, som startades och drevs av Emory Cook. Skivorna på skivmärket Cook, bland dem en från 1959 med den brasilianske gitarristen Luiz Bonfá, har allt sedan övertagandet alla funnits tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Det här är en minnesvärd skiva, ännu mer intressant och hörvärd sedan Smithsonian Folkways 2005 återutgav den på CD som ”Luiz Bonfá Solo in Rio 1959” (SFW CD 40483): Den innehåller nämligen, förutom de 17 spår som fanns med på LPn, ytterligare 14 spår, både andratagningar och icke utgivna original, gjorda vid Emory Cooks besök hos Bonfá i Rio.

Bland det outgivna finns ”Samba de Orfeu”; hans berömda ”Manhã de Carnaval” finns med både i den version, en bossa nova i A-moll, som Cook tog med på LPn och en alternativ version.

Båda de här låtarna fanns med i Marcel Camus’ fantastiska film från 1959 ”Orfeu Negro”, där den klassiska orfeussagan omdiktades i en ny miljö, Rio de Janeiro med sina fattigfavelas och sin karneval. Den här filmen slog knock på publiken världen över, inte minst med hjälp av den musik som fanns i den. Bonfás musik var ursprungligen fotad i samba-canção, men den utvecklades under inflytande av João Gilberto åt bossa nova-hållet. Han kom, liksom Antônio Carlos Jobim, att samarbeta med nordamerikanska jazzmusiker som Stan Getz.

Egentligen var Luiz Bonfá från mycket unga år skolad som klassisk gitarrist, och vet man det, blir man inte förvånad att han kallar en av sina kompositioner här ”Chopin” – melodin är vals, dock knappast dansant sådan.

Över huvud taget behärskar han många musikstilar. Sålunda är ”Blue Madrid” i grunden jazz men har ändå en omisskänd ton av spansk musik. (Dessutom förekommer det en slinga ur ”Manhã de Carnaval” i den.) Och i nästa låt, ”Marcha Escocesa” (”Skotsk marsch”), får han gitarren att låta både som trummor och som säckpipor.

Den här mannen är nämligen själva innebörden av ordet virtuos. Sin gitarr hanterar han på ett sätt som man inte trodde var möjligt. När jag hör de första två styckena på den här CDn, Bonfás egen ”Pernambuco” (Pernambuco ligger i noröstra Brasilien) och Cole Porters ”Night and Day”, får han det snudd på att låta som om han vid sidan om melodistämman på gitarr också samtidigt spelade bas.

Ibland nynnar han till musiken, som i ”Sambolero”, som han för övrigt också har gjort tillsammans med Stan Getz, Jobim och Maria Toledo. Ibland sjunger han, väl, som i ”Perdido de Amor” (”Förlorad i kärlek”). Ibland interfolierar han, som i ”A Brazilian in New York”, sin suggestiva musikaliska beskrivning av den stora och främmande staden med talade kommentarer.

Men framför allt är det här musik, underbar gitarrmusik.

Den här CDn tog det ganska lång tid för mig att få hem via skivhandeln – den fanns inte i Sverige. Fler borde beställa den och skivhandeln distribuera den – jag tror nämligen inte att de svenska skivköparna bara består av musikaliska idioter.

Piedmont-blues

Smithsonian Folkways har fortsatt Folkways’ arbete med att på skiva dokumentera blues och olika bluesstilar. 2008 utkom CDn ”Richmond Blues” med John Cephas, gitarr, och Phil Wiggins, munspel (Smithsonian Folkways SFW CD 40179), som med ett par undantag innehåller exempel på Piedmont Blues – inte bara exempel förresten; det svänger ordentligt om de här låtarna.

Paret Cephas och Wiggins har gett ut skivor tidigare på olika bolag, men Smithsonian Folkways har uppenbarligen spelat in dem just med avsikten att dokumentera piedmontbluesen. Tur att de hann – Cephas dog tidigare i år. Cephas, född 1930, låter annars allt annat än ålderstigen på den här plattan.

Piedmontbluesen är en afroamerikansk country blues som spelas längs södra delen av USAs ostkust, från Richmond i Virginia till Atlanta i Georgia. Den utmärks bland annat av sin pulserande rytm, där gitarren, i det aktuella fallet John Cephas’ gitarr, är det drivande instrumentet. En vanlig kombination är att ett munspel, i det aktuella fallet alltså Phil Wiggins’, står för ornamentiken. Dessutom sjunger gitarristen. Samma slags kombination hittar man tidigare bland annat hos två kända företrädare för piedmonttraditionen, Sonny Terry och Brownie McGhee. En annan legendar inom piedmonttraditionen är Blind Boy Fuller. Ytterligare en inspiratör, som nämns av Cephas själv. är Reverend Gary Davis.

Piedmontbluesen är släkt med deltabluesen men har också lånat drag av ragtime, ballader och old time music från Appalacherna. För att ta inlånen först: ”Pigmeat Crave”, som en gång spelades in av Blind Boy Fuller, har en dansant ragtimemelodi. Både Fuller och Reverend Gary Davis har spelat in ”Great Change”, som har drag av både ragtime och gospel. ”Going Down the Road Feeling Bad” med sina tre gånger upprepade rader har balladkaraktär, och detsamma gäller förstås ”Carless Love”, en ballad som har blivit blues – den finns med till exempel Fuller, Bessie Smith, Leadbelly och Josh White. Och ”Step It Up and Go”, 1941 en hit med Blind Boy Fuller, har, fastän den alltså görs på gitarr och munspel, boogie woogie-smak.

Ännu lite längre från piedmonttraditionen finns ”Going to the River”, en rythm and blues-låt med vacker melodi som vi minns med Fats Domino (1952), och så ”Dog Day of August”, som mer hör hemma i Delta- och Chicago-traditionen.

Till den mer utpräglade Piedmont-traditionen hör förstås titellåten ”Richmond Blues” och många andra låtar på den här CDn: ”Black Rat Swing” (som också Mephis Minnie har sjungit in), ”Crow Jane”, en Piedmont-standard, och ytterligare Blind Boy Fuller-låtar som ”Mamie” och ”Prison Bound Blues”.

Man måste här också nämna ”Key to the Highway”, som vi minns med Big Bill Broonzy, Sonny Terry och, senare, Eric Clapton. Broonzy är ett särskilt kapitel – han var, fast han hör till Delta-/Chicago-skolan, mycket älskad också i Piedmont-området, och frågan är om inte hans ”Keep Your Hands Off My Baby”, där Phil Wiggins spelar munspel helt suveränt, har blivit den här skivans bästa låt.

Åter igen noterar jag, att Smithsonian Folkways sviker den gamla Folkways-traditionen att låta ett texthäfte följa med skivan. ”Prison Bound Blues” skrevs till exempel av Blind Boy Fuller när han hade lyckats skjuta sin fru Cora i benet, och det hade varit kul att mer i detalj kunna läsa hur han reagerade på det som följde. En annan titel som lockar till mer textläsning är ”Pigmeat Crave”, detta eftersom begreppet ”pigmeat” i det här fallet syftar på en sexuellt tillgänglig kvinna, antingen ung och oerfaren men villig eller gammal och promiskuös.

Det är mycket man får lära sig också genom bluestexter.

Amerikansk blues (plus lite boogie woogie)

I Smithsonian Folkways’ förnämliga klassikerserie finns tidigare ett par samlingsskivor med blues – läs mer under Kulturspegeln, Musik. Dessa har sedan kompletterats med en mer specialiserad volym, ”Classic Piano Blues from Smithsonian Folkways” (SFW CD 40196, 2008).

I det här fallet kommer praktiskt taget hela materialet från Moe Aschs Folkways och föregångarna Asch och Disc; några upptagningar har gjorts senare, av det nutida bolaget Smithsonian Folkways.

Några av inspelningarna härstammar från tiden under och strax efter andra världskriget. På Aschs’ bolag fanns en rad radikala vita artister, och dessa hade, i ett USA som fortfarande starkt präglades av rasfördomar, ingenting emot att umgås och även spela med svarta musiker och sångare. Det är en av förklaringarna till att en mycket stor del av det till exempel Leadbelly spelade in gavs ut av Folkways.

På 1960-talet hörde Memphis Slim och Champion Jack Dupree till dem som gav ut skivor på Folkways. Dessutom gjorde Sam Charters, som då var knuten till Folkways, fantastiska insatser för bolaget genom att åka runt, bland annat i den amerikanska Södern, och spåra upp både nya och bortglömda svarta bluesartister och banda dem för Folkways’ räkning.

Allt det här gör att Smithsonian Folkways i sin ägo har en fantastisk skatt av bluesmusik, åtskilligt av den fortfarande outgiven. Jag ska som exempel nämna att pianisten Memphis Slim och basisten Willie Dixon plus Pete Seeger på banjo och tolvsträngad gitarr under två veckor 1960 framträdde på nattklubben The Village Gate i New Yorks Greenwich Village och att samtliga föreställningar, där de framträdde så väl solo som i olika konstellationer, bandades av Folkways. Det resulterade i tre LP, men där finns säkert fortfarande utgivningsbart material kvar. Sådant finns också på allt från gamla acetatskivor till Sam Charters bandningar. På den här CDn med pianoblues får vi dock från The Village Gate höra ett tidigare utgivet nummer med Memphis Slim och Willie Dixon, ”Wish Me Well”.

Jag har en liten invändning mot det här urvalet låtar, och vi kan då använda CDns allra första låt, ”Dedication to Pete Johnson”, med redan nämnde Memphis Slim (egentligen Peter Chatman) som exempel. Memphis Slim spelar som vanligt piano mycket bra, och min invändning gäller heller inte att låten innehåller en liten melodislinga från ”Frankie and Johnny”, men spelstilen lutar mer åt boogie woogie än åt blues.

Boogie woogie, som jag för övrigt gillar, kan väl sägas vara ett derivat ur bluesmusiken, i vart fall pianobluesen, och gränsen är inte alltid knivskarp. Blandformer finns här i Leadbellys – jo, han spelar faktiskt piano i det här fallet – ”Big Fat Woman” och i Roosevelt ”The Honeydripper” Sykes’ boogieartade blues ”Sweet Old Chicago”. Boogie woogie-influensen hörs uttryckligt redan i titeln på en låt som vi får höra med både Eurreal ”Little Brother” Montgomery och med Speckled Red (Rufus Perryman), ”Pinetop’s Boogie Woogie”, skriven av Clarence ”Pinetop” Smith. Också Meade ”Lux” Lewis’ ”Medium Blues” har, trots namnet, drag av boogie woogie.

Att boogie woogie utvecklades ur pianoblues är kanske inte så förvånande. Pianoblues måste, på grund av instrumentet, spelas i publika lokaler, vilket väldigt ofta var synonymt med krogar och bordeller. Och publiken där ville väl gärna höra på mer glad och dansant musik än bluesens blå toner.

Dock finns här också fullt upp med pianoblueslåtar med den grundton, som vi förknippar med just blues; titeln ”Early In the Morning”, här med Booker T Laury, sång och piano, Speckled Reds ”How Long Blues” och Henry Townsends ”All My Money’s Gone” kan tjäna som exempel.

På den här CDn hittar man ett brett spektrum av pianobluesartister, några av dem för mig inte kända: Sammy Price (”Harlem Parlor Blues”), Henry Brown, piano, och Edith North Johnson, sång (”Little Drops of Water”) samt Big Chief Ellis, en Black Creek-indian (”Dices Blues”).

Andra bland de redan nämnda artisterna hör till de mer kända. Memphis Slim bör nämnas en gång till, därför att han tillsammans med Jazz Gillum, sång och munspel, gör ”Key to the Highway”, som förmodligen fler har hört med Eric Clapton och Derek and the Dominos.

Memphis Slim gjorde många skivor för Folkways, och så gjorde även Champion Jack Dupree. Han stod inte ut med rasdiskrimineringen i USA och spelade mycket i Europa, så här får vi höra honom i ett par nummer inspelade i Zürich med schweiziska musiker, som för övrigt låter riktigt bra även de i ”Black Wolf Blues” och så i en låt med den talande titeln ”On My Way to See Moe Asch”.

Hörvärda är också Little Brother Montgomerys ”No Special Rider Blues” och sångerskan och pianisten Victoria Spivey i ”You’re My Man”.

Allra sist ett par riktiga bluesklassiker med James P Johnson, inspelade redan under andra världskriget för skivmärket Asch. Här hör vi honom i dels ”Hesitation Blues”, dels i ”Yellow Dog Blues”. Johnson är känd bland annat för att ha ackompanjerat artister som Bessie Smith, Ida Cox och Ethel Waters, men här får vi i stället, i ”Yellow Dog Blues”, höra honom ackompanjera sin egen dotter, Katherine Handy Lewis.

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.