Julkonsert (?) med Malena Ernman och Lasse Berghagen

I går kväll var vi på Uppsala konsert och kongress igen, fast den här gången inte på någon av abonnemangskonserterna utan på en av de många andra konsertevenemangen där, ”Julen är nära”, ett påstående som man ju måste hålla med om. Sångartister var Malena Ernman och Lasse Berghagen, och de fick musikalisk uppbackning av Mats Bergström, gitarr, och Jan Bengtsson, flöjt, samt Svenska stråkensemblen, ett halvt dussin musiker som vi uppsalabor känner också från andra konsertarrangemang.

Stjärnan, i alla avseenden, i den här konserten är Malena Ernman: hon är trevlig att se på och har vackra kläder, både slagfärdig och trovärdig i sitt engagemang för mindre lyckligt lottade och framför allt en sångerska med fantastisk röstkapacitet med förmåga att röra sig mellan olika genrer.

Lasse Berghagen är en förfaren låtmakare med flera välförtjänta hits i sitt musikaliska bagage. ”En kväll i juni” är en av dem, men frågan är vad den hade på en julkonsert att göra. Fast samma invändning kan man ju göra också mot de fyra solisternas gemensamt framförda och mycket riviga SweDanes-nummer ”Scandinavian Shuffle” och Malena Ernmans inledande psalm, Lina Sandells ”Bred dina vida vingar” som väl ofta framförs vid begravningar. Också till exempel ”Koppången” – i och för sig inget ont i den – ingick i programmet.
’
Men visst fanns det också några just julkonsertspassande sånger i programmet, till exempel psalmerna ”Stilla natt” och ”O helga natt” och Berghagens ”Jag vill inte va din pepparkaksgubbe”.

Nå, en trivsam konsert blev det hur som helst.

* * *

Före konserten åt vi – Birgitta och jag samt Birgittas syster Karin med man och släktingar och så goda vänner till oss, boende här i Uppsala – en riktigt hygglig buffé i konserthusets restaurang.

Melodikrysset nummer 48 2017

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

På arbetarekommunens möte

Hustrun och jag har i kväll varit på Uppsala arbetarekommuns möte. Vi är båda partiveteraner; själv blev jag medlem när jag i början av 1960 gick med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och i maj samma år valdes till dess ordförande.

Vi har inte längre partiuppdrag men brukar träget delta i så väl arbetarekommunens möten som i till exempel distrikts- och partikongresserna. Vi träffar då förstås många gamla vänner men lär också känna nya, yngre partiaktiva.

Så på sätt och vis var det mest givande med dagens möte att vi fick datum för arbetarekommunens möten under resten av året.

En stor del av dagens möte ägnades åt grupparbete om ett första utkast till kommunalpolitiskt handlingsprogram 2018-2022. Det var lite allmänt enligt mitt tycke, men så småningom blir det väl mer detaljerat.

För egen del tror jag att det finns en fråga, som inte behandlas i det trafikpolitiska avsnittet i det här programutkastet men som kan vålla bakslag för vårt parti i nästa val – jag avser här dragningen av det nya busslinjenätet, det minskade antalet busshållplatser och att någon linje som tidigare också stannade vid just din hållplats nu kör förbi. Om man som jag är 80 och har svårt att gå, kan det göra livet mycket krångligare, om bussen inte längre stannar vid kondiset på hörnet och frisören i samma gathörn eller, längre fram, vid polishuset. Och är det så smart att tvinga horder av skolbarn på väg till Fyrisbadet att kliva av bussen på fel sida av den hårt biltrafikerade Svartbäcksgatan? Ja, jag är en gammal gubbe, men jag är ju inte ensam om att vara gammal, och faktiskt har småbarnsföräldrar, inte minst de med barnvagn, likartade problem. Återstår att se om snabbhetsargumentet verkligen lockar fler att åka kollektivt.

När vi sen hade fått på oss ytterkläderna och var på väg ut – mötet hölls på IOGT/NTOs Drabanten – fylldes öronen av ljuv musik. I en lokal i närheten, med öppen dörr, såg vi unga par bugga.

Jag fylldes av ungdomlig danslust, men herregud – med min onda vänsterfot skulle jag inte ens klara slowfox.

Och gick det in en 80-årig gubbe bland de dansande ungdomarna och försökte bjuda upp en av de unga damerna skulle han väl i dagens debattläge oavsett avsikter bli anmäld för våldtäktsförsök.

Allsånger och örhängen

”Våra käraste allsånger & örhängen” (Notfabriken, 2015) i urval av Ingemar Hahne, med kommentarer av Håkan Elmquist och illustrerad av Tord Nygren (känd bland annat som mycket skicklig barnboksillustratör) är en sångbok på nära 400 sidor med text och noter till inte mindre än 177 populära sånger, högst användbara om man vill bruka dem till allsång. Det säger något om boken men kanske också om mig att jag, när jag sida för sida bläddrar mig igenom boken, utom i något enstaka fall kan melodin, också minns någon särskilt bra grammofoninspelning.

Den här generösa sångboken innehåller allt från dansbandslåtar till visklassiker, med speciella avdelningar för sånger av Lasse Berghagen, Lasse Dahlquist, Thore Skogman, Jules Sylvain, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Flera av de nämnda har sen också sånger med i de lite krystade specialavdelningarna, och i dessa hittar man sånger av andra storheter som Olle Adolphson, Björn Afzelius, Hans Alfredson & Tage Danielsson, Benny Andersson & Björn Ulvaeus, Dan Andersson, Sven Arefeldt, Carl Michael Bellman, Robert Karl Oskar Broberg, Georg Eliasson, Nils Ferlin & Lille Bror Söderlundh, Karl Gerhard, Per Gessle, Kai Gullmar, Ted Gärdestad, Peter Himmelstrand, Lasse Holm, Tomas Ledin, Britt Lindeborg, Peter Lundblad, Stig Olin, Ulf Peder Olrog, Bengt Palmers, Mats Paulson, Peps Persson, Povel Ramel, Gösta Rybrant, Björn Skifs, Gunnar Turesson, Åke Söderblom, Sune Waldimir, Andrew Walter – ja, jag kan ju inte räkna upp alla. Till det här kommer en och annan psalm, en och annan skolsång, en och annan sång som svenskar ofta kan på engelska, ja till och med ”Studentsången”.

Och ändå kommer en del läsare att sakna några av sina egna favoriter.

Skog, strand och Beethoven

Abonnemangskonserterna i Musikens hus – Uppsala konsert och kongress – innebär numera ofta överraskningar, och så var i hög grad fallet vid den vi var på i torsdags, betitlad ”Beach och Beethoven”. Dirigenten, Rebecca Miller, från USA men numera huvudsakligen verksam i England, visade sig vara förmögen att få ut det allra bästa ur Uppsala kammarorkester, den här kvällen med Bernt Lysell som konsertmästare. Och den med henne, om jag har förstått det rätt, även personligt lierade solisten Danny Driver var en mycket skicklig pianist, dessutom med stark känsla för den musik han spelade.

Ylva Skogs, född 1963, ”They Call Her Love” (1998), som inledde den här konserten, är ett utmärkt exempel på att nutida seriös musik kan vara mycket hörvärd. Enligt konsertprogrammet inspirerad av ett TV-program, men man kan ju inte begära att konserthuspubliken ska ha sett också det, och jag fann för egen del partier i det, som rent musikaliskt berörde mig.

Rebecca Miller kommer ju från USA och är därför kanske den som har inspirerat sin brittiskfödde pianistpartner att spela ”Pianokonsert i ciss-moll”, skriven under perioden 1897-1899 av den väl här inte så ofta spelade Amy Beach (1867-1944) – också hon är amerikanska. I konsertprogrammet kan man läsa ganska mycket om Amy Beachs liv, men hur intressant det här än är, säger ju texten knappast något om hennes musik. Det enda där som ger en hint om den och vad hon inspirerades av är karaktäristiken av henne som senromantiker och att hon tog intryck av Hector Berlioz. För egen del gillade jag den här musiken.

I pausen satt jag ensam kvar i min stol, medan Birgitta gick för att fika tillsammans med vårt vanliga konsertkompisar, Bengt och Inger samt Anna och dottern Amanda. Jag hade gärna velat träffa de andra, men mina ben har varit i ett tillstånd som inte klarar konserthusets trappor.

Konserten avslutades med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1802, uruppförd året därpå), och den blev en härlig avslutning på kvällen. Vi har den i en gammal LP-utgivning från forna DDR, i och för sig utmärkt spelad, men det här verket av Beethoven fick med Miller som dirigent, Driver som solist och kammarorkestern som lyhört kollektivt instrument ett framförande som vore värt en CD-återgivning. Just i det här fallet blir också presentationen i programmet intressant genom att till exempel nämna verkets klangbotten hos Joseph Haydn samt ge en musikalisk analys.

* * *

Före konserten samlades ovan nämnda del av publiken för gemensam middag, den här gången på Lucullus i Sivia-komplexet, och då behöver jag väl knappast nämna, att jag valde att äta ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis.

Melodikrysset nummer 47 2017

Det är lite mycket just nu.

Min lillebror Mikko dog, och sen har jag på begäran av hans son, Joakim, bistått med råd om texten i begravningsannonsen och var den ska införas samt föreslagit psalmer – brorsan var i motsatt till mig och vår också döde mellanbror medlem av Svenska kyrkan, och det måste ju vara det avgörande. Vår son Matti ska köra oss i bil till begravningen i Gävle. Men sin sista vila kommer han sen att få i familjegraven på kyrkogården vid Ljungan och nära mitt första hem i Sverige, Juniskär. Mikko kommer från min gren av familjen att få en krans med ett band i de estniska färgerna blått, svart och vitt och en avskedshälsning på vår barndoms språk; Birgitta har sen hjälpt mig med att göra beställningen hos Fonus i Gävle. Begravningen äger rum 1 december klockan 12.30 i Uppståndelsens kapell i Gävle, om nu någon av mina läsare skulle känna Mikko.

Birgitta åkte förra söndagen till vårt sommarhus i Öregrund för att kunna sprida en del gödning innan snön tar över. Hon skulle också släppa in de städerskor som skulle göra huset rent och fint inför vårt besök runt nyår, dessutom släppa in en plåtslagare som ska göra det svårare för mössen att ta sig in i diskbänkens underskåp och därifrån vidare till andra rum. Allt det här skulle vara klart någon gång på onsdag, och hon hade lovat ringa mig och tala om med vilken buss hon skulle komma, så att jag kunde ha middagen färdig när hon kom hem.

Mycket riktigt ringde telefonen på eftermiddagen, och när jag då skulle svara och reste mig upp ur fåtöljen där jag satt och läste tidning, hände något helt oväntat: Benen hade somnat, och när jag började gå, bar de mig inte, utan jag föll handlöst ner på parkettgolvet. Och det gjorde sen jävligt ont, särskilt i vänstra foten. Efter en stund kunde jag gå, om än med viss möda, men foten svullnade. Jag strök smärtstillande salva över de värkande partierna, och livet kändes åtminstone lite lättare, så jag hoppades att svullnaden skulle gå ner under natten.

Men det gjorde den inte, och när jag i torsdags kväll skulle gå på abonnemangskonsert i vårt Musikens hus, fick jag inte på min svarta finsko på vänsterfoten – i stället fick jag, med viss möda, ner foten i en hyggligt stor vardagssko. När vi sen kom hem igen, sa jag till Birgitta att jag tänkte gå till Vårdcentralen på fredag morgon.

Vilket jag gjorde, fast med hjälp av buss.

Eftersom jag kom som akutfall, fick jag inte träffa min vanliga läkare utan en annan, också kvinna och också utmärkt. Hon undersökte min fot mycket noggrant, smärttestade bland annat olika delar av foten. Hennes slutsats var att kanske inget ändå var brutet, och så fick jag råd om vad jag själv skulle och kunde göra: fortsätta använda foten, bland annat gå, när jag satt framför TVn lägga foten på en pall (hustrun har sen lånat mig den fårskinnsklädda hon har i sitt arbetsrum) och så en momentant lite högre dos av Furix. Läkaren kommer att ringa mig på måndag förmiddag, och känns foten då fortfarande inte bättre, måste jag åka till Ackis för röntgen.

Den som lever får se.

Sen har jag, som ni har sett, här på bloggen fått en debatt om vad man bör och inte bör skriva om den mansperson som trots sina förbindelser med Svenska akademien beter sig som ett riktigt svin. Men det kan ni ju själva läsa här nedan.

Tyvärr sysslade jag i morse med att läsa och besvara kommentarer i det ämnet och glömde då bort, att Melodikrysset i dag skulle börja en kvart tidigare. Men med hjälp av snabbgenomgången fick jag i alla fall till slut hela krysset.

Som tur var fanns det i dagens kryss bara två frågor jag inte spontant klarade.

Att jag inte kunde namnet på gruppen som sjöng ”Breathless” – The Corrs – har nog mest att göra med att den här låten är sen, från 2000.

Filmen ”The Untouchables”, från 1987 och med Kevin Costner och Sean Connery i de ledande rollerna, har jag aldrig sett. Den svenska titeln är tydligen ”De omutbara”.

”I sommarens soliga dagar” har förekommit i en hel drös svenska långfilmer, men för mig är den inte en filmmelodi. Inte heller förknippar jag den med Janne Schaffer och Ted Åström som fanns bland dem som 1963 gjorde den version som i dag spelades. För min del är den en av de ”Svenska stamsånger” jag fick lära mig att sjunga under folkskoletiden.

”Imse Vimse Spindel” fick jag lära mig redan i småskolan, med gester och allt – den fanns med i sångboken vi använde, ”Nu ska vi sjunga”. Fast här skulle vi kunna hur många ben spindeln har: Jo, åtta.

Också den hitlåt från 1984 vi i dag fick lyssna på och som sjöngs in av Lisa Ekdahl 1994, ”Vem vet”, kunde ju åtminstone titelmässigt höra hemma i skolvärlden. Visste ni förresten att Lisa Ekdahl har medverkat i en socialdemokratisk valfilm?

Ola Salo har jag sett live, när han medverkade i en av ODs, Orphei Drängars, konserter i universitetsaulan här i Uppsala. I dag fick vi höra hans melodifestivalvinnare från 2007, ”The Worrying Kind”. Så visst var melodifestivalerna bättre förr, då de vinnande låtarna fortfarande var sångbara även för publiken.

Över huvud taget tycker jag att schlagermusiken var bättre förr. Som exempel kan vi nämna ”Älskade ängel”, som Barbro ”Lill-Babs” Svensson låg på Svensktoppen med kring sekelskiftet 1994-1995.

Eller ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med Lars Roos. Men lyssna på originalinspelningen med CajsaStina Åkerström och Åsa Jinder!

De forna ABBA-medlemmarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson har många talanger. Bland annat har de skrivit ”Kristina från Duvemåla” på basis av Vilhelm Mobergs klassiska romanserie.

Ganska ofta hämtar Anders Eldeman musik till sitt kryss även från de brittiska öarna.

Sinead O’Connor kommer från Irland, och henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Beatles hörde vi i dag i Paul McCartneys och John Lennons ”We Can Work It Out”.

Och Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Ett glas öl” har faktiskt också brittiskt ursprung, ”Round the Back of the Arches”. ”Ett glas öl” ingick i ”88-öresrevyn” på ”Skeppet” 1970-1971. Birgitta och jag såg den där då.

Hon är borta hela dagen, ute på sin memoarboksturné. Men hon kommer hem till kvällen.

Ett glas öl

Svensk text. Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”88-öresrevyn” på Skeppet 1970-1971)

Brittisk originaltext: ”Round the Back of the Arches”

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi.
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

Ha det bra i värmen på en Sara-krog.
Rosenrött och himmelsblått ska det va.
Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!

Melodikrysset nummer 46 2017

Dagens melodikryss tyckte jag var ganska bökigt.

Meat Loaf, i dag med ”I’d Do Anything For Love”, har jag knappast alls lyssnat på.

Och Ozzy Osbourne känner jag mest till därför att sonen i yngre år lyssnade på artister och grupper av den typen.

För min del klarade jag däremot, lätt som en plätt, Edward Elgars ”Pomp And Circumstance”.

Dansband är inte precis mitt bord, men nog var det väl Lasse Stefanz vi i dag hörde i ”Judy”. Ursprungligen gjordes den känd av Elvis Presley, vilket dock inte betyder att den hör till hans mest kända låtar.

Och tyckte ni att det var lätt att identifiera Sanna Ekman i ”Det har ju fan inte hänt ett skit sen Elvis”?

Ulla Skoog har jag med uppskattning sett i TV, men det tog en bra stund att identifiera henne i det stå upp-nummer som Eldeman i dag spelade som ljudillustration.

”The Heat Is On” har jag på skiva med Agnetha Fältskog, men inte var det lätt att känna igen den i skånsk version, ”Värmen e’ på”, med Kusinerna från landet.

Harry Belafonte har jag massor av skivor med, således också hans insjungning av ”Island In the Sun”, men i dag fick vi tyvärr höra den med Bert Kaempfert.

Resten av låtarna kände jag igen utan vare sig invändningar eller svårigheter:

Nano med ”Hold On” hörde till de bättre i årets melodifestival.

”Vi äro musikanter” fick jag sjunga redan i småklasserna i Nylands skola (i det med Sundsvall senare sammanlagda Njurunda kommun), och numera hör jag den i ringdansen runt midsommarstången i Öregrund.

Ane Brun gillar jag; jag har henne både på skiva och har hört henne live vid en konsert anordnad av norska ambassaden i Stockholm. I dag hörde vi henne i ”How to Disappear Completely”, men det hoppas jag hon inte gör.

Och Karin Juel var en artist jag ofta hörde i radio under vår första tid här i Sverige. 1946 sjöng hon in ”En prästkrage i min hand”, och på den tiden fortsatte man att spela populära melodier och insjungningar i radio i åratal efter det att de hade spelats in.

Melodikrysset nummer 45 2017

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

Melodikrysset nummer 44 2017

Anders Eldeman sa att förra veckans kryss tydligen var svårt för många. Undra på det när det till exempel innehöll två frågesvar som måste skrivas ihop med varandra.

Själv hade jag en del svårigheter med dagens kryss, men det kan ha berott på bristande koncentrationsförmåga – en nära anförvant dog nämligen i natt. (Jag återkommer till det någon gång senare här på bloggen.)

Dessutom innehöll krysset åtminstone en fråga, som jag egentligen inte visste svaret på. Sångtiteln var möjligen ”Tänk vad skönt det är att sova”. Ett av mina problem i det här fallet är att jag aldrig har sett barn-TV-programmet ”Tippen” med Morgan Alling – det senare rimligen svaret i krysset – och Lasse Beischer.

”Segla på ett moln” tror jag inte heller jag har hört tidigare, däremot förstås Annelie (ofta också skrivet Anne-Lie) Rydé. Men Per Gessle, som har skrivit låten, har jag inga skivor med.

Och sen fanns det åter igen en dubbelfråga där de båda delarna saknade samband, Eldemans nya påfund. Själva delfrågorna var dock inte svåra. Den första melodin vi hörde, utan text, var ”Yellow Submarine”, en riktig hit med The Beatles, skriven av Paul McCartney. Den skulle ge oss svarsordet u-båt, men ska vi vara noga heter låten på svenska ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”. Den som likt mig kan Povel Ramel vet också att han en gång i världen gjorde succé med ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Nej, jag mindes inte, att det var Turkiet som vann Eurovision Song Contest 2003, inte heller att det var Sertab Erener som sjöng och att låten hette ”Everything That I Can”. Men med hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop listade jag ut att vinnarlandet var Turkiet.

The Rolling Stones är förvisso bekanta för mig, men den sena plattan med ”Commit a Crime” har jag inte lyssnat på.

Också Elton John gillar jag, men jag har lite svårt för hyllningen av prinsessan Diana i ”Candles In the Wind”.

Och Indiana Jones-filmerna kan man ju nästan inte undgå, om man ser på TV. Så John Williams’ tema har jag hört ett antal gånger.

”Westside Story” – väl egentligen ”West Side Story” – känner jag förstås också till. Den är från 1957 och skrevs av Leonard Bernstein och Stephen Sondheim, filmades också ganska snart.

Vi uppsalabor, dessutom med studentbakgrund, har väl ofta, även om vi inte har band till just Sörmland-Nerikes nation, någon gång hört/sett Hornboskapen live. Men själv tyckte jag att deras version av Jules Sylvains ”Titta in i min lila kajuta” musikaliskt kändes lite avvikande. Lite bakgrund: Den förekom också i filmen ”Barbacka” (1946).

Betydligt lättare var det då att, i dag på dragspel med Calle Jularbo, känna igen ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”) med musik av Fred Winter och text av Valdemar Dalquist. Den börjar: ”Det var en gång en sjöman med mössan käckt på svaj”. Och nog har också den förekommit i en film, i ”På kryss med Albertina” (1938).

Och för att avsluta med det sista (och samtidigt något av det bästa) i dagens kryss: ”Hungry Heart” av och med Bruce Springsteen, även kallad The Boss. Den finns på ”The River” från 1980, en skiva som jag självfallet har.

Flöjt, harpa och sen stråkorkester

De ur vår familjekrets i vid mening som brukar gå på abonnemangskonserterna i Musikens hus samlades som vanligt för att först äta en gemensam middag på någon restaurang i närheten. Den här gången blev det Lucullus i Sivia-huset tvärs över gatan, och för min del valde jag en jugoslavisk rätt, som jag har ätit förut, ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis. Alla – förutom mig Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och Amanda – väljer själva vad de känner för.

Kammarorkestern har nu ett slag letts av gästdirigenter, men den här gången hade man bestämt sig för att låta två av konsertmästarna, Klara Hallgren och Bernt Lysell, leda orkestern före respektive efter pausen.

Kvällens solister (i Mozart-konserten) var Hanna Gustafsson, som också annars spelar flöjt i Uppsala kammarorkester, och så harpisten Ingrid Lindskog. De här damerna spelade väl i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Konsert i C-dur för flöjt, harpa och orkester” (1778), och också orkestern, här ledd av Klara Hallgren, spelade utmärkt.

Det här stycket spelades, inte bara av solisterna, mycket lyhört och samstämt, och även om det inte hör till Mozarts allra bästa verk, blev det här mycket hörvärt.

Eftersom den i programmet angivna turordningen av okänd anledning blev omkastad, spelades först Gerard Finzis (1901-1956) ”Romans i Ess-dur för stråkorkester” (1928, men tryckt först 1952). Det här är harmonisk och vacker musik.

Efter starkt bifall från publikens sida spelade de båda solisterna tillsammans (alltså utan orkesterstöd) som extranummer Carl Nielsens (1865-1930) ”Dimman lättar” (”Taagen letter”, 1920).

För egen del uppskattade jag mest det verk som avslutade konserten, ”Souvenir de Florence”, komponerat 1890 av Pjotr Tjajkovskij (1840-1893). Jag är ju inte särskilt förtjust i person- och ortrelaterade tolkningar av musik, men här måste ju titeln förklaras: Florence är Florens, den italienska stad dit Tjajkovkij for i början av 1890-talet, det som blev hans sista årtionde i livet. (Varför kan vi inte i stället använda de geografiska namn som används på ort och ställe, i det här fallet Firenze?)

Musikaliskt är det här ett verk, som griper tag i lyssnaren redan i inledningen, allegro con spirito.

I det här verket förekommer uteslutande stråkinstrument, och det innehåller såväl partier, som lever på sin rytm, som sådana som präglas av underbara, både väl inlagda och välspelade partier.

Tack åter igen för en fin konsertkväll!