Flöjt, harpa och sen stråkorkester

De ur vår familjekrets i vid mening som brukar gå på abonnemangskonserterna i Musikens hus samlades som vanligt för att först äta en gemensam middag på någon restaurang i närheten. Den här gången blev det Lucullus i Sivia-huset tvärs över gatan, och för min del valde jag en jugoslavisk rätt, som jag har ätit förut, ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis. Alla – förutom mig Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och Amanda – väljer själva vad de känner för.

Kammarorkestern har nu ett slag letts av gästdirigenter, men den här gången hade man bestämt sig för att låta två av konsertmästarna, Klara Hallgren och Bernt Lysell, leda orkestern före respektive efter pausen.

Kvällens solister (i Mozart-konserten) var Hanna Gustafsson, som också annars spelar flöjt i Uppsala kammarorkester, och så harpisten Ingrid Lindskog. De här damerna spelade väl i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Konsert i C-dur för flöjt, harpa och orkester” (1778), och också orkestern, här ledd av Klara Hallgren, spelade utmärkt.

Det här stycket spelades, inte bara av solisterna, mycket lyhört och samstämt, och även om det inte hör till Mozarts allra bästa verk, blev det här mycket hörvärt.

Eftersom den i programmet angivna turordningen av okänd anledning blev omkastad, spelades först Gerard Finzis (1901-1956) ”Romans i Ess-dur för stråkorkester” (1928, men tryckt först 1952). Det här är harmonisk och vacker musik.

Efter starkt bifall från publikens sida spelade de båda solisterna tillsammans (alltså utan orkesterstöd) som extranummer Carl Nielsens (1865-1930) ”Dimman lättar” (”Taagen letter”, 1920).

För egen del uppskattade jag mest det verk som avslutade konserten, ”Souvenir de Florence”, komponerat 1890 av Pjotr Tjajkovskij (1840-1893). Jag är ju inte särskilt förtjust i person- och ortrelaterade tolkningar av musik, men här måste ju titeln förklaras: Florence är Florens, den italienska stad dit Tjajkovkij for i början av 1890-talet, det som blev hans sista årtionde i livet. (Varför kan vi inte i stället använda de geografiska namn som används på ort och ställe, i det här fallet Firenze?)

Musikaliskt är det här ett verk, som griper tag i lyssnaren redan i inledningen, allegro con spirito.

I det här verket förekommer uteslutande stråkinstrument, och det innehåller såväl partier, som lever på sin rytm, som sådana som präglas av underbara, både väl inlagda och välspelade partier.

Tack åter igen för en fin konsertkväll!