Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Skotsk musik att ta till sitt hjärta

Jag är en av dem som tog vägen över USA för att lära känna skotsk och annan brittisk folkmusik. I amerikanska sångböcker hittade jag först referenser till det som efter samlaren Francis James Child brukar kallas ”The Child Ballads”. 1882-1898 sammanställde han i ursprungligen tio band, senare sammanförda till fem, den sångskatt, som egentligen hette ”English and Scotish Ballads”. Men utvandrarna tog dem med också till USA, och även på de brittiska öarna förekommer de här sångerna i olika varianter både när det gäller musik och text; olika sångtitlar för i grunden samma ballad förekommer därmed också. Exakt hur gammal den ena eller den andra sången eller den ena eller den andra versionen är kan man inte alltid veta, men man kan ju dra en del slutsatser med ledning av de verkliga personer och händelser som ibland förekommer i texten.

När nu Alasdair Roberts & Friends har sjungit in ett antal av de här balladerna på CDn ”Too Long In This Condition” (Navigator/Drag City DC421, 2010), fäster jag mig dock mer vid sången och musiken. En del av det här materialet, till exempel ”The Golden Vanity” och ”Barbara Allen”, har jag tidigare hört även i amerikanska versioner, för övrigt utmärkta sådana, men Roberts gör ”Barbara Allen” betagande vackert, och hans ”The Golden Vanity” får en särskild lyster med hjälp av Emily Portmans concertina, Stevie Jones’ ståbas och piano och Shane Connollys trummor.

Över huvud taget påminner sättet att använda rytminstrument, till exempel i ”The Burning of Auschingdoun”, om sättet att bruka rytmsektionen i jazzmusik. Men vi talar här inte om uppjazzad folkmusik – i andra fall, till exempel ”Long Lankin”, åstadkommer Stevie Jones’ ståbas i stället en mycket njutbar samklang tillsammans med Alastair Caplins fiol.

Sången, inte bara Alasdair Roberts’ lead vocal, är också värd ett omnämnande. I flera nummer, till exempel den inledande ”The Demon Lover”, bidrar Emily Portman med ljuv stämsång, men Tom Crossleys backing vocals i den nämnda ”Long Lankin” och dubbelkörandet i ”The Two Sisters” – Portman plus Donald Lindsay – måste också nämnas.

Inget av det jag har nämnt gör våld på den traditionella, i flera fall mycket gamla musiken. I stället tror jag att Alistair Roberts & Friends kommer att bidra till att få ytterligare en ny generation av musikintresserade att älska de här skotska och andra balladerna.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.

Femtitalsrock från dagens Texas

På 74-årsdagen fick jag av sonen, Matti, en CD som plötsligt förde mig tillbaka till mitt 1950-tal, ”Jimmie Vaughan Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper PRPCD062, 2011). Jag kände inte till Jimmie Vaughan, och när jag hade hört de två inledande spåren ”I Ain’t Never” och ”No Use Knocking”, skulle jag nästan ha kunnat svära på att det handlade om en måhända ljudputsad återutgivning från min ungdom.

För den som är uppvuxen med det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets rock ’n roll och rythm and blues kändes det som en resa tillbaka i tiden. Enstaka låtar som ”Teardrop Blues” är, trots sin genrebeteckning, mycket dansanta, och i en låt som ”Cried Like a Baby” skönjer man rockens rötter i rythm and blues, men det mesta har tycke av den nämnda epokens (således tidiga) rockmusik. Texterna i de här låtarna är (som så ofta i blues eller för den delen dansbandsmusik) banala, men den här musiken lockar mycket mer än dansbandsmusiken till dans. Variationen är inte våldsam, men visst varierar tempot, till exempel mellan den balladartade ”The Rain Came” och ”Bad Bad Whiskey” som är rena explosionen.

Sättningen är nästan genomgående densamma: Jimmie Vaughan sjunger och spelar solo-(el)gitarr och backas upp av ytterligare en gitarr, trummor, bas och så två saxar, en tenorsax och en barytonsax – man får associationer till de gamla jazzsaxofonister som av rockvågen drevs att spela ett nytt slags musik. Värd att nämnas särskilt är sångerskan Lou Ann Barton, som tillsammans med Vaughan sjunger i ”No Use Knocking”, ”Breaking Up Is Hard To Do” och ”I’m In the Mood For You”.

Men ännu bättre är den inför publik inspelade ”Shake a Hand”, där hon sjunger solo. Den träffar som ett slag i solar plexus eller möjligen ännu längre ner.

Lite forskning säger mig att jag borde ha lagt märke till Jimmie Vaughan långt tidigare, inte bara för att jag gillar den bluesbaserade rock han spelar. Det visar sig nämligen att han har spelat med sådana som B B King, Eric Clapton, Willie Nelson och Bob Dylan, också lärt sig en del av till exempel Freddie King.

Skivan är inspelad i Austin, Texas. Tänk att det görs sån musik där, i dag!

Melodikrysset nummer 35 2011

Karl Gerhard förekom två gånger i dagens kryss.

De flesta kände väl igen hans ”Jazzgossen”, skriven 1922 till en dansk musikförlaga av Edvard Brink.

Inte lika vanlig är ”Hurra vad jag är bra” – den fick jag själv grubbla över innan jag kom på. Men den finns på nätet, så jag har kontrollyssnat.

Karl Gerhard har jag faktiskt till och med sett och hört live, detta sagt som motsats till dagens främsta kontrast, Justin Bieber. Honom hade jag inte ens hört talas om, men melodititeln, ”One Time”, och hemlandet, Canada, ledde mig till svaret.

Och för att ta något annat (för mig) svårt: Izabella Scorupcos ”I write you a lovesong if you say that you love me” tror jag heller aldrig att jag har hört, men jag klarade så småningom hennes förnamn med hjälp av ledbokstäverna.

Det var för övrigt mycket Z i dag. Men ”Zorbas dans” ur filmen ”Zorba” (”Zorba the Greek”, 1964) med Anthony Quinn var ju inte så svår att klara.

Och Monica Zetterlund har jag till och med träffat personligen, på socialdemokratisk valturné. I dag hörde vi henne i rollen som Billie Holiday.

Marie Serneholt är det synd om har jag förstått av kvällspressen. När det gäller hennes sång kan jag tyvärr inte säga något tröstande – hennes ”Disconnect Me” från Melodifestivalen 2009 hade jag till exempel redan hunnit förtränga.

Ola Salo & The Ark tyckte jag däremot – trots deras totala genomklappning i Eurovision Song Contest – var bra i ”The Worrying Kind”.

Annat i populärmusikbranschen kan nå oanade framgångar, till exempel för att texten är komiskt dålig. I dag tänker jag särskilt på ”Rosen” – jag minns fortfarande hur elaka studenter i Uppsala i mina yngre år brukade spela den på fester för att ha roligt på Arne Qvicks bekostnad.

Anders Eldeman beredde mig ett mysterium i dagens kryss. Han spelade ”Kom og syng en enkel sang om frihed” med dansken Eddie Skoller, också känd som ”En enkel sång om frihet” med Lasse Berghagen. Så långt var det inga problem. Men mot slutet hävdade han att originalet skulle ha gjorts av Tom Paxton. Mig veterligt är det dock Bobby Darin som har gjort det här originalet.

När Eldeman spelar klassisk musik, opera och operett, håller han sig nästan alltid till kända namn och nummer. Så även i dag.

Vi hörde Jan Malmsjö, i rollen som greve Danilo Danilowitsch, sjunga ”Så går jag till Maxim” ur ”Glada änkan”.

Och så hörde vi ett stycke ur Verdis ”Aida”, som ju utspelar sig i trakten av Nilen.

Det för oss vidare till det afrikanska djurlivet.

Sir Elton John har skrivit musiken till Walt Disneys ”Lejonkungen”, ur vilken vi fick höra ”Circle of Life”, på svenska ”En värld full av liv”.

Och därifrån är det inte alltför osökt att gå över till alligatorerna – dessa finns dock inte i Afrika. Vi hörde en av de första stora rockkungarna, Bill Haley, i ”See You Later Alligator”.

Den minns jag från ett tält på Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär. På Sågplan var det på den tiden alltid midsommar- och fiskarfest. En gång, det måste ha varit sent femtiotal, förevisades där en så kallad nakendansös. Dansa fick hon dock inte – det var för djärvt på den tiden. Så hon satt på scenen och vickade på brösten i takt med musiken.

Det är enda gången i livet jag har varit på nakenshow.

Wallenberg ny ordförande i LKAB. Vad blir nästa steg?

Marcus Wallenberg blir ny ordförande i den statliga gruvjätten LKAB. Ingen ifrågasätter väl i och för sig hans kompetens för uppgiften, men vilken är den borgerliga regeringens avsikt med den här utnämningen?

Finansmarknadsminister Peter Norman (M) får från Dagens Nyheter Ekonomi (2 september 2011) frågan ”Hur viktigt är det att staten är fortsatt ägare till företaget?”.

– Det finns inga ändringar på den punkten i dag, särskilt inte med tanke på de stora samhällsomvandlingarna som Kiruna och Malmberget står inför, säger Peter Norman.

Betyder det att när de omvandlingarna är fullföljda kan staten komma att ompröva sitt ägande?

– Ja, så kan man sammanfatta situationen.

Staten ska således bädda genom att ha kvar sitt ägarskap i LKAB under den jättelika och kostsamma förflyttningen av gruvbrytningen, som bland annat innebär en förflyttning (rivning plus nybyggnad) av Kirunas nuvarande stadskärna. Men när detta är gjort, är det dags att överlåta åt det privata kapitalet att skörda vinsterna från de nya gruvdelarna.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

Den som vill läsa hela texten till Leif Nyléns och Blå tågets klassiker ”Staten och kapitalet” kan gå vidare till Kulturspegeln, Sångtexter.

En del andra i det här fallet relevanta och direkt Wallenberg-relaterade sångtexter hittar du på Tommy Rådbergs blogg – här.

Melodikrysset nummer 34 2011

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara då”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!