Sommar i P1 med Birgitta Svendén

I sitt Sommar-program berättade operachefen Birgitta Svendén bland annat om sin uppväxt i ett arbetarhem i Vuollerim. Hon hade visserligen en mycket musikalisk pappa, men hon hade verkligen inte – lika lite som jag – sen barnsben vuxit upp med operamusik omkring sig. Ändå tog hon sig vidare till Operahögskolan i Stockholm, och inte nog med det: Som operasångerska (alt/mezzosopran) kom hon att få ett gott mottagande inte bara i Stockholm utan också På Metropolitan och inte minst som wagnersångerska i Bayreuth.

Också jag lärde mig så småningom att uppskatta opera: gick på föreställningar inte bara på Operan i Stockholm utan också till exempel på Metropolitan i New York. Också jag har mött Hans Gefors och Lars Forssell, som hon refererade till.

Just Richard Wagner, ur vars ”Rhenguldet” vi fick höra ett par brottstycken, hör kanske inte till mina egna favoritet i den här genren – jag har idémässiga invändningar – men just Wagner kan användas som exempel på det som gör operakonsten så intressant: Jag föreställer mig att många av dem som i förstone stöts bort av den för dem ovana musiken om de fick uppleva en föreställning kunde fångas av myterna, dramatiken, scenografin och till slut även av musiken och sången, ariorna så väl som körpartierna. Jag har sagt det förut: i sina bästa stunder är operan ett allkonstverk.

För övrigt kan operamusiken ha en ganska varierande karaktär. Svendén spelade också till exempel ett stycke ur Richard Strauss’ ”Rosenkavaljeren”.

Och operasångare och deras paradnummer kan rent av bli folkkära. Ett bra exempel ur dagens Sommar-progam är ”Till havs” med Jussi Björling.

Fast Birgitta Svendén visade i sitt program att hon inte är insnöad bara på opera. Alltså fick vi höra till exempel Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket”, John Lennons och Paul McCartneys ”Help”, Rufus Wainwrights ”I Don’t Know What It Is” och ”Blueberry Rhyme” med Chick Corea och Herbie Hancock. Plus, för att ta något gränsöverskridande som vi själva har i vår skivhylla, Gidon Kremer’s tolkning av Astor Piazzolla.

Birgitta Svendéns Sommar-program formade sig till något av en livsresa från barndomshemmet i Norrbotten över några av världens stora operascener till chefskapet på Kungliga Operan. Hon var i sina minnesbilder både rolig (nakenscenerna i en bassäng som ingick i en wagneropera) och samhällsmedveten (de få kvinnliga cheferna inom operavärlden), dessutom personlig: berättelserna om den till USA försvunne farfadern och om först faderns, sedan moderns död berörde.

Sommar i P1 med Claes Dahlbäck

Claes Dahlbäcks väg till den mycket långvariga maktpositionen inom wallenbergsfären – han var verksam inom Investor från 1973, dess VD 1978-1999 och vice styrelseordförande 1999-2002 – var verkligen inte spikrak. Den hade naturligtvis inte varit möjlig utan att det hade funnits ett ömsesidigt förtroende – wallenbergarna är inte kända för sin sentimentalitet; även Dahlbäck berättade om hårda nypor – men tydligen uppstod det också känslomässiga band mellan honom och några av de ledande företrädarna för den här klanen. Dahlbäcks Sommar-program innehöll på den här punkten både en rolig episod, ett stänk saknad och exempel på vem det var som bestämde i slutändan. Vid ett tillfälle tvangs han till exempel avstå från sina planer att åka Vasaloppet – hustrun fick ensam fullfölja parets gemensamma plan.

Hustrun, Merike – av förnamnet att döma skulle hon kunna tänkas vara estniska – förekom ganska mycket i programmet, men man kom henne inte riktigt nära. Vid ett tillfälle blev det dock nerv och känsla i den här delen av programmet: ett långt äktenskap hade ändat i skilsmässa, kanske beroende på det flackande liv en toppman inom den del av näringslivet där Dahlbäck har verkat tvingas föra. Berättelsen om hur han, utan att berätta varför, bjöd ut exhustrun på restaurang, där friade och fick ja för andra gången och om hur de inför förvånade andra kroggäster omfamnade varann och kysstes var verkligen rar.

Jag hade för egen del hoppats att denne långvarige makthavare i svenskt näringsliv också skulle passa på att lufta sina politiska åsikter. Men bara på en punkt tangerade han det här fältet: Han gillade inte politiska beslut om bättre könsbalans i styrelserummen i näringslivet – inte så att han var mot fler kvinnor i styrelserna, men han ville slå vakt om ägarnas rätt att utse de styrelser de ville ha.

Claes Dahlbäck var välformulerad och genomtänkt i sin framställning, men bara på en punkt lät han känslorna tala. Hans kärlek till skärgård och natur allt ifrån unga år var helt uppenbart stark och äkta. I hans låtlista fanns inte mindre än tre sånger av Evert Taube med anknytning till Stockholms skärgård.

Helt uppenbart kände han sig friare i valet av musik än i formuleringarna om det professionella liv som har varit hans. Där kunde han släppa loss med sådant som ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li och ”Av längtan till dig” med Åsa Jinder coh Cajsa Stina Åkerström

Sommar i P1 med Märta Tikkanen

Jag läste, och recenserade med uppskattning, Henrik Tikkanens självbiografiska böcker, som kom ut under andra halvan av sjuttiotalet. Men så kom också hustrun Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) och ”Århundradets kärlekssaga” (1978) och ställde mycket på huvudet.

Fast Märta Tikkanen själv talade i dagens Sommar-program faktiskt mycket balanserat om deras förhållande, allt från deras första reportagejobb tillsammans för Hufvudstadsbladet där hon var sommarvikarie – den underbara historien om hur han testfriade till henne och fick ett ja i bilen utanför redaktionen har jag i och för sig hört tidigare – till hans alkoholproblem och för tidiga död av en tumör.

Märta Tikkanen berättade i sitt Sommar-program också om andra erfarenheter som inte kan ha varit alldeles lätta att hantera: om dottern Sofias handikapp och om en sons svåra psykos, från början förorsakad av ett fästingbett. Hennes sommarprat var moget och välformulerat och hade dessutom fått en konstnärlig form, som man inte är bortskämd med i Sommar-programmen.

Musiken i programmet hade i ett avsnitt personlig anknytning, var skriven för scenversionen av en av hennes böcker, och ytterligare en låt hade samband med hennes berättelse om en resa till Grönland. Men det jag framför allt slogs av och fångades av var att Märta Tikkanen uppenbarligen gillar jazzmusik, bra sådan. Alltså fick vi lyssna till Lars Gullin (”Danny’s Dream”), Christer Bothén och Stjärnsvallet, Quincy Jones och Harry Arnolds orkester (”The Midnight Sun Never Sets”), John Coltrane och, vilket gladde mig särskilt, eftersom jag har hört honom live en kväll under en av Nordiska rådets sessioner i Helsingfors, Claes Andersson (”Bissa Bossa” och Thelonius Monk’s ”Pannonica”) – Claes Andersson var inte bara ordförnde för Vänsterförbundet i Finland utan också en läsvärd poet och hörvärd jazzpianist.

Sommar i P1 med Hannes Holm

Jag har Hannes Holms ”Adam & Eva” (1997) hemma i filmhyllan och minns den som en flyhänt gjord relationsfilm – men skulle någon i dag be mig berätta handlingen, skulle jag gå bet.

Också i hans Sommar-program i dag fanns det både roande och i något fall intressanta inslag, men jag är inte säker på att jag kommer att minnas dem heller om ett tag. Det här att han har jobbat som badvakt tillsammans med John Ausonius, känd som lasermannen, var ju onekligen intressant, men vad – utöver att Holm kunde vidimera att Ausonius hade en oböjlig personlighet – gav det här egentligen?

Historierna från barndomen – till exempel om hans reaktion på en karaktärsattack från en klasskompis – gav en bild av en människa som anpassar sig i stället för att gå sin egen väg, och trots minnesbilderna av hur han avvisade förslag från Jan Stenbeck stannade det kvar ett intryck av att han har halkat in på både det ena och det andra på ett bananskal.

Han kunde till exempel inte bli sjökapten, eftersom han är färgblind. Men så halkade han in i filmbranschen genom en slump, och där har uppenbarligen hans färgblindhet inte hindrat honom från att göra spelfilmer i fyrfärg.

Allt det här borde ju ha vållat honom trubbel, för att citera titeln på den Olle Adolphson-låt med Monica Zetterlund han spelade.

Just ”Trubbel” fick mig att spetsa öronen när den spelades, men inte heller musiken i programmet grep tag i mig när den spelades. Ändå innehöll Holms spellista ganska mycket som normalt talar till mig: Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”, Nathan Söderbloms psalm ”I denna ljuva sommartid”, The Ark, Kim Larsen, KSMBs roliga version av ”Rövarnas visa”, Lars Winnerbäcks ”Till det sista havet”, Per Gessles ”Flickorna på TV 2”, Bernt Stafs underbara ”Familjelycka” och Gunde Johanssons version av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

En, antar jag tillfällig, länk tillbaka till gårdagens sommarprogram med Ebbot Lundberg var att vi fick höra en låt med The Soundtrack of Our Lives.

Melodikrysset nummer 31 2012

Dagens kryss var verkligen lätt. Det började till och med med en låt, som vi har hört förut i Melodikrysset, ”Då är sommaren säkert här”, vars text och musik har gjorts av en av Anders Eldemans favoriter, Lars Berghagen. Berghagen sjöng tillsammans med Jan Malmsjö, som vi ju såg i ”Allsång på Skansen” här om kvällen.

Det här är en av Berghagens bättre låtar, men som musikalisk sommarmålning föredrar jag själv ändå George Gershwin’s ”Summertime”:

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

One of these mornings
You’re going to rise up singing
Then you’ll spread your wings
And you’ll take to the sky

But till that morning
There’s a’nothing can harm you
With daddy and mamma standing by

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

Också fortsättningen blev amerikansk. Först hörde vi ragtime.

Därefter kom ett potpurri med The Beach Boys.

”Ovan där” har, från 1939 och framåt, sjungits in av en rad svenska artister och också blivit omåttligt populär, inte bara i religiösa kretsar. Men originalet, C A Tindley’s ”Over There” är amerikanskt.

Sen använde Eldeman i dagens kryss av massor av musik som har förekommit i filmer.

Kirk Douglas sång var hämtad ur Walt Disney’s version av ”En världsomsegling under havet” från 1954, där kaptenen för Nautilus ju hette Nemo. Fast själv har jag sen unga år gärna läst Jules Verne i textoriginal – det har blivit mycket Verne genom åren, även i vuxen ålder.

Nu ska ni inte tolka det här som att jag generellt är emot allt det Walt Disney har gjort – när han var som bäst var han ett geni i genren tecknad film. Varje julafton ser jag med glädje disneykvalkaden, inte minst det årligen återkommande klippet ur ”Snövit”, där hon dansar med dvärgarna tills att Prosit flyger i luften. Men i dag skulle vi inte spåra honom utan Glader.

”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” med musik av Georg Friedrich Händel förekom i Bo Widerbergs sista långfilm ”Lust och fägring stor” från 1995.

Och Albert Carlssons ”Arholmavalsen” – som i dag skulle ge oss Arholma – har förekommit i en rad svenska långfilmer, till exempel ”Lars Hård” från 1948 och ”Den enfaldige mördaren” från 1982.

Och så återvände Anders Eldeman än en gång till en av sina egna filmfavoriter, James Bond. ”Under the Mango Tree” ur ”Dr No” har vi väl dessutom hört tidigare i krysset?

Ett tips till er som inte regelbundet följer min blogg: Jag skriver regelbundet om långfilmer – du hittar ett stort antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Film.

I ”Dr No” finns scener inspelade på Jamaica. Dagens kryss innehöll ytterligare en anknytning till Västindien, närmare bestämt till Barbados. Därifrån kommer nämligen Rihanna – Robyn Rihanna Ferity – som vi i dag hörde i ”Te amo”, vilket jag väl inte behöver översätta.

Själv har jag sen barnsben älskat Povel Ramel – när kusin Kreete hade skaffat ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, höll vi på att slita ut den med detsamma på glasverandan i Juniskär, där vi hade placerat Kjell Nordins vevgrammofon.

Det är för övrigt rätt så livat här i Öregrund också, eftersom det pågår båtvecka.

Nå, den går väl över, och sen blir det lugnt och skönt igen.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Ebbot Lundberg

Ebbot (= Tobbe baklänges) Lundberg gjorde ett ganska egensinnigt men intressant Sommar-program. Egensinnet bestod musikaliskt bland annat i att han spelade ett par tidiga låtar med sig själv, i att han ibland tonade av det han spelade och i att han hoppade över presentationerna av de låtar han spelade. Men det blev mycket Beatles och annan musik som även jag gillar: John Lennon (”Working Class Hero”), The Byrds, Canned Heat, ELO, The Who, Simon and Garfunkel, till och med Evert Taube. Ytterligare annat skulle jag säkert ha omnämnt med gillande, om jag alltså hade fått vägledning om grupp/artist plus låt i samband med att de förekom i programmet.

Tyvärr blev mitt lyssnande lite splittrat i dag, eftersom vi äntligen hade fått hem en dataservicekille, som kunde byta ut ett konstrande tangentbod och ge mig tillträdet till internet tillbaka – jag har hela sommaren till exempel tvingats skriva min blogg via hustruns del av den delade datorn. Men jag uppfattade ändå större delen av Ebbot Lundbergs berättelse om hur han, från mycket unga år drogs in i musiken.

Och så har jag övertygats om att min stora och ständigt växande skivsamling bör kompletteras även med he Sondtrack of Our Lives.

Sommar i P1 med Elise Lindqvist

Elise Lindqvist gjorde ett Sommar-program, som var starkt gripande, i vissa delar innehållsligt nästan outhärdligt att lyssna till. Det här handlade om en från barndomen missbrukad och misshandlad människas upplevelser, och som lyssnare reagerade man starkt på vad hon hade varit med om: att av sin mamma gång på gång bli instängd i en mörk garderob och dessutom etiketteras som dum, att av en spritmissbrukande styvpappa med delirium flera gånger närapå bli dödad, att som barn bli sexutnyttjad hos ett grannpar – han tillfredsställde sig på henne med dörren öppen till hustrun, som därefter hotade henne med att döda henne, om hon skvallrade – och att av en kvinna, som hon fick bo hos när hon hade rymt hemifrån, dras in i prostitution. Jag blir gråtfärdig av att höra hennes berättelse och föga överraskad över att den sedan fortsätter med sprit och droger, mer självförnedring och misshandel från olika manliga partners sida.

Den här kvinnan tog sig ändå till slut ut ur det här helvetet med hjälp av en resolut syster och ett kristet behandlingshem. Jag är själv inte kristen, men jag kan naturligtvis ändå förstå att det här hos henne födde en kristen tro och ännu mer att hon senare, som aktiv i Klara kyrka, har försökt hjälpa medsytrar i det som förr var också hennes egen nöd, ibland också lyckats rädda dem från gatuprostitution och gravt missbruk.

Naturligtvis blev det lite väl mycket religiös musik för min smak, men det Elise Lindqvist spelade rymde också sådant som talade till mig: Joseph Haydn, Eric och Leon Bibb och så Anna Stadling med Ulf Lundells ”Lugna vatten”.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.

Sommar i P1 med Soran Ismail

Soran Ismail har jag sett ett antal gånger i TV4s ”Parlamentet” – han är en icke oäven ståuppkomiker. Som man kan ana av namnet har han rötter någon annanstans än i Sverige, närmare bestämt i Kurdistan. Av familjens flykt därifrån gav han en vältalig skildring – vi förstod, om vi inte var döva, att det fanns andra än ekonomiska skäl till familjens flykt, den som så småningom ändade i det fjärran Sverige. Det jag, med min egen estniska flyktingbakgrund, också kände igen var att den här kurdiska flyktingfamiljen från början inte alls hade planerat att stanna i Sverige för gott.

Sedan gick våra erfarenheter ganska vitt i sär.

Mitt rotslående här i Sverige underlättades av att esterna utseendemässigt, religiöst och kulturellt – om än inte språkligt – lätt kunde smälta in i det svenska samhället, och även om in emot 30.000 estniska flyktingar på kort tid anlände till Sverige, var det dock inget stort nytillskott jämfört med senare årtiondens flyktingströmmar. Även jag har utsatts för – ändå ganska få och relativt oförargliga – trakasserier som att i skolan bli retad för mitt svenska uttal, men det tog jag snart igen genom att bli bäst i klassen i svenska.

Soran Ismails många vittnesbörd om ganska många trakasserier i det ändå föga invandrartäta Knivsta söder om mitt eget Uppsala vittnar om att tonen mot invandrare har hårdnat – uppenbarligen hjälper det inte ens att anpassa sig till svenska normer och beteenden. Hans lilla berättelse om stipendiatvistelsen i ett religiöst hem i det amerikanska bibelbältet gav också en, tror jag, omedveten sidobelysning åt den här problematiken. Han prisade amerikanarna för att vara bättre än till exempel svenskarna på att omfamna en yngling från ett fjärran land. Nu vet jag i och för sig ingenting om Soran Ismails och hans kurdiska familjs religiösa tro, men var inte den där amerikanska omfamningen också en reflex av att Soran så flitigt deltog i bibelbältets religiösa liv?

Trots enstaka sådana här invändningar tyckte jag ändå att Soran Ismails Sommar-program var en nyttig predikan särskilt för svensk-svenska xenofober. Och jag delar definitivt hans slutsats, att man samtidigt kan vara både svensk och kurd, liksom man samtidigt kan vara både svensk och est.

Hans musikval var inte i alla stycken mitt, men han spelade också ett och annat som även jag har lyssnat på: Moneybrother, Cat Stevens och Dixie Chicks. Och Bruce Springsteen (”Born In the USA”) och Mikael Wihe (i Woody Guthrie’s ”Det här är mitt land”) är definitivt min musik.

Sommar i P1 med Anders Wijkman

Musikaliskt hörde Anders Wijkmans Sommar-program till de allra bästa under den här säsongen. Låtvalet skvallrade om både bredd och djup i hans umgänge med musiken. Ofta brukar sommarpratarna, lite pliktskyldigt, ta med något klassiskt stycke, men när Wijkman spelade Schumann, Bach, Mozart, Verdi och Beethoven, förstod man, att det han hade valt ut var sådant han både var bekant med och tyckte om. Och mycket av det han i övrigt spelade stod också mitt hjärta nära: Suzanne Vega, Björn Eidsvåg, Bob Dylan, John Fogerty, Van Morrison, Ane Brun och ytterligare annat.

Wijkmans politiska bana kan, vilket han också berättade om i sitt program, knappast ses som spikrak. Jag kan, åtminstone intellektuellt, förstå den oppositionslusta som en gång i världen förde honom till Ungmoderaterna, och jag kan också begripa, att hans växande miljöengagemang fick honom att begripa, att Moderaterna då kanske inte var rätt parti för honom – när han så småningom av sitt parti tillfrågades om ifall han kunde tänka sig att bli partiledare, tackade han nej. Han hann för övrigt också bli tillfrågad om samma sak av Folkpartiet innan han till slut – ganska obegripligt för mig – tackade ja till ett bud från Kristdemokraterna om att kandidera för dem till EU-parlamentet. Kanske finns det ett kulturkonservativt drag hos honom, men om det gav han oss inte någon vägledning i sitt program. Däremot berättade han att han i miljöfrågorna hade fått tämligen fria tyglar i EU-parlamentet, vilket höll ända till dess att han förstod att han stod rätt ensam i sin parlamentsgrupp. Numera hade han, berättade han, inte kvar sitt partimedlemskap i Kristdemokraterna utan agerade som en fri miljödebattör, ibland tillsammans med partipolitiskt obundna miljöorganisationer.

Mitt intryck, både av det här programmet och i allmänhet, är att Anders Wijkmans miljöengagemang är äkta och i ett antal frågor radikalt.

Den invändning mot hans Sommar-program jag har, har alltså inte med detta att göra – ändå kunde jag, när jag lyssnade, önska mig mer av engagemang i framställningen, mer glöd i formuleringarna.