Bach, Mendelssohn och Beethoven

På gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag åter gå ensam. Birgittas hälsotillstånd efter hjärtoperationen – hon är fysiskt svag och har ibland frusit så att hon har skakat – gjorde att hon inte klarade att gå heller på höstens andra abonnemangskonsert. Så jag gick dit ensam och fann åtminstone till min glädje att konserthusrestaurangen var öppen den här gången. Fast sen ångrade jag mitt val av mat, den vegetariska rätten: Potatis- och morotsgratängen var väl OK, men trattkantareller med brysselkål, äpple och morotschips simmande i smält smör var ingen höjdare.

Konserten började dock med något som måste betecknas som en höjdare, Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert för oboe, violin och orkester” i C moll. När det här verket faktiskt skapades och hur det exakt lät i original är höljt i dunkel – originalnoterna finns inte bevarade och det har rekonstruerats med hjälp av senare bearbetningar av Bach själv – men troligen har man hamnat tämligen nära. Hur som helst lät den smittsamt bra i orkesterns tappning i torsdags, och till detta bidrog i hög grad Klara Hellgrens och Kennet Bohmans solospel på violin respektive oboe.

Orkestern leddes i torsdags inte som brukligt av sin chefdirigent eller någon gästdirigent utan av violinisten Nils-Erik Sparf, kvällen till ära en smula upphöjd.

Vi fick höra honom och orkestern i Felix Mendelssohn Bartholdys (1809-1847) ”Symfoni för stråkar nummer 7” i D moll. Det här verket spretar åt lite olika håll i fråga om både tid och musikstil, och man kan där hitta sådant som vetter både åt Bach och åt Beethoven.

Konserten avslutades sedan med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 8 i F dur”, ett verk präglat av sitt häftiga tempo: allegro vivace e con brio, allegretto scherzando och allegro vivace – men näst sist ligger också en sats med beteckningen tempo di menuetto. Ett livligt slut fick konserten hur som helst.

* * *

Birgittas hälsotillstånd gör att vi tyvärr också måste ställa in vårt besök på vårt konserthus på lördag, då vi skulle ha sett en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Eftersom den konserten var tänkt som en födelsedagspresent åt henne vill jag inte gå ensam. Vi har sålt vidare biljetterna.

Melodikrysset nummer 39 2012

Som så ofta hörde inte dagens melodikryss, eftersom det var direktsänt, till de svårare. Direktsändningen gjordes från ett regnigt Norrköping, och följaktligen strök programledaren Anders Eldeman den lokala publiken medhårs genom att spela några artister med anknytnuing till staden och lndskapet.

Fast i mitt fall var det inte till någon hjälp: Jag varken brukar lyssna på Markus Krunegård eller kan placera honom geografiskt. Inte heller tycker jag att ”Hela livet är ett disco”.

I min ålder är det väl mer naturligt att känna till Zarah Leander, men jag kan föreställa mig att en del yngre lyssnare till att börja med till och med kan ha haft svårt att förstå att det var en kvinna som sjöng. ”Matroser ohoj” hette den här låten.

Nå, desto lättare hade de väl i så fall med att känna igen Lena Ph i ”Vart tog du vägen?”.

”Gå & fiska” med Gyllene Tider ligger i och för sig lite längre tillbaka i tiden, men Per Gessle är ju fortfarande i hög grad aktiv åven i dagens musikliv.

Nordman är också en grupp som envist återkommer. I dag hörde vi dem i ”När en man fått nog”.

”Min soldat” blev en jättehit under andra världskriget, då med Ulla Billquist, men den fick en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson. I dag hörde vi den i en menlös version.

”34:an” (i original ”This Old House”) förekom senast i förra veckans kryss. Oftast brukar vi få höra den med Per Myrberg, men i dag fick vi höra den med upphovsmannen till den svenska texten, Olle Adolphson. I mina skivhyllor finns, tror jag, allt han har gjort på skiva.

Sedan gammalt hyser jag också en stark kärlek till Lars Forssell, både som poet, som dramatiker och som vistextförfattare. Jag har träffat honom ett antal gånger genom åren, också fått hans tillstånd att publicera en av hans texter i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970. Till hans kulturgärning hörde att övesätta ett antal visor från det franska språkområdet. Ett exempel hörde vi i dag: Léo Ferrés ”Snurra min jord”. Pluras tolkning av den hade jag faktiskt inte hört tidigare, men jag ska skaffa den.

Min hustru har, på den tiden då hon var Riksdagens talman, faktiskt beställt ett musikverk med text av Lars Forssell.

Hon har också haft en del kontakter med Benny Andersson, som jag för min del aldrig personligen har träfat. Men jag tycker att han är en mycket skicklig musikskapare, med både bredd och djup. Dock var väl dagens BAO-fråga i lättaste laget, ”Du är min man”.

Povel Ramel har hört till mina favoritet ända sen mina unga år i Juniskär och Sundsvall – jag såg honom live redan då. Hos honom finns en ännu mer häpnadsväckande musikalisk bredd, vilket kan illustreras med ”Jag diggar dig” som han gjorde tillsammans med Wenche Myhre. Tidig rap, så tidig att begreppet inte ens var känt då.

Bland de många som samarbetade med Povel Ramel fanns också den mycket mångsidigt begåvade Beppe Wolgers. Själv är jag i den åldern, att jag har barn som har sett honom i ”Beppes godnattstund”, och jag minns följaktligen också signaturmelodin till det här TV-programmet, Bachs ”Air”. I dag ville Eldeman att vi skulle kunna att Bachs ”Air” normalt spelas med hjälp av en stråke.

Nu har jag en stund kvar innan vi ska ta en buss till Västerås, för en vänkretsmiddag för gamla medarbetare till en forn miljöminister, den här gången hos landshövdingen därstädes. Jag håller tummarna för att det ska gå bra. Birgitta är fortfarande ganska bräcklig efter hjärtklaffoperationen och lunginflammationen nyligen.

Last chorus: Sven Erik Rönnby

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Fransk musik

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.

Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?

Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen

Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.

Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.

* * *

I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.

Det är inte alltid livet är livat.

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

Anders Åborg med nya fantastiska versioner av Joe Hill-sånger

Av en gammal känning i musikbranschen, Anders Åborg, bland annat mycket uppskattad medlem i Aston Reymers Rivaler, har jag fått en ny DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson: ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill” (2012).

Den berättar, enkelt och kort, historien om arbetargrabben Joel Hägglund från Gävle, som 1902 utvandrade till USA och där kom att bli agitator, sånglig agitator, för den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World, IWW. Och inte bara det: i mormonstaten Utah greps han för mordet på en handlare och avrättades, trots sitt nekande och massprotester, 1915 genom arkebusering.

Filmen är enkelt gjord med filmbilder bland annat från Joe Hill-gården i Gävle och, lite oegentligt, dagens amerikanska ambassad i Stockholm men är i övrigt gjord med speaker och stillbilder, många av de senare förstås från USA. Dess förtjänst är så långt framför allt stillbilderna av människor och miljöer.

Men det som i den här filmen har ett verkligt kreativt lyft är musiken. Anders Åborg har för det här ändamålet gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones”, ”Vad vi vill”, ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna” – han inte bara sjunger utan också visslar och spelar gitarr, banjo och enradigt dragspel. Dessutom har han gjort textbearbetningar av Jacob Brantings och Rune Lindströms texter, de som återfinns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Filmen kan du själv titta på på nätet, på http://www.historiska.program.se.

På nätet har jag också separat hittat Anders Åborgs fantastiska versioner av ”Vad vi vill” och ”Casey Jones”.

Jag skulle ingenting högre önska än att Anders Åborg fick möjlighet att göra en hel CD med Joe Hill-sånger. Det skulle tvärsäkert leda till en Joe Hill-renässans i Sverige.

Melodikrysset nummer 36 2012

I dagens kryss spelades en låt med en amerikansk grupp som jag inte ens hade hört talas om. Men när jag hade fått låttiteln, ”Burn It Down”, var det ju bara att googla: gruppen visade sig heta Linkin Park.

Jag medger att jag hade mycket lättare att identifiera ”Där näckrosen blommar”, som skrevs 1928 av Sven du Rietz och Sven-Olof Sandberg. Fast i dag fick vi tyvärr höra den misshandlas av Flamingokvintetten.

Äldre schlager är jag över huvud taget bra på. Jag minns fortfarande vilken succé Lill-Babs gjorde 1959 med Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.

Och visst minns jag Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Eller för den delen ”I en röd liten stuga”. Sven-Olof Sandberg sjöng in den redan 1936, men på fyrtio- och femtiotalen, the radio days, hördes den om och om igen i radioapparaten, så när jag, som i dag, hör den i en jazzig instrumentalversion med Arne Domnérus och Rune Gustafson, minns jag omedelbart titeln.

Inte för att jag är något fan av just Marie Serneholt, men problemet för henne och andra skivartister i dag är att det inte längre finns någon enhetskanal som alla människor lyssnar på. Som mina läsare vet, följer jag i och för sig Melodifestivalen i TV, men det måste till mycket mer än en engångslyssning för att en låt, till exempel hennes ”Salt and Pepper”, ska fastna i musikminnet. Fast just den här låten förekom ändå så sent som i årets melodifestival.

Jag gissar att Niklas Strömstedts insjungning av ”Kärleken vet” härstammar från en programserie i TV 4 som jag inte har sett, men jag vet att sångens upphovsman, Mikael Wiehe, också var med där. Wiehes egen insjungning har jag förstås själv i min skivsamling.

Lars Forssells ”Snurra min jord” har jag också i min mycket omfångsrika samling av politisk musik, både på skiva och i sångböcker med Forssells visor. Originalet, ”Elle tourne la terre”, skrevs av Leo Ferré.

Därmed har vi redan tagit ett steg in mot den musikaliska klassikervärlden i vid mening.

Dit räknar jag självfallet Evert Taube. Jag skrev i somras en hel serie nätartiklar om Taube och hans musik, och bland annat hans ”Calle Schewens vals” från 1931 kan du också hitta texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast just den här texten torde höra till Taubes mest kända och sjungna, så nästan alla kommer säkert i håg att Calle Schewen där blandar sitt kaffe med Kron, det vill säga Kronbrännvin. Visste ni förresten att Kron numera ägs av finska staten, detta eftersom den borgerliga svenska sålde ut denna nationalklenod?

Carl Michael Bellman har en ännu mer grundmurad klassikerstatus. Fast många som har lärt sig ”Gubben Noak” redan under barnaåren vet kanske inte att den här texten skrevs av Bellman.

Klassisk operettmusik hörde vi i dag i tyskspråkigt original. Men jag gissar att de flesta vet, att när Jussi Björling sjöng den på svenska, hette den ”Nu är jag pank och fågelfri”.

En favoritklassiker har jag sparat till sist. I och för sig är musikalen ”Annie”, ur vilken vi i dag fick höra ”Tomorrow”, från relativt sen tid, 1977, men jag tror nog att den kommer att finnas kvar i det scenmusikaliska arvet också fram över. Dock bygger den här musikalen på en serieklassiker, ”Little Orphan Annie”, som Harold Gray började teckna redan 1924. Den gick i Aftonbladet, under tidigt sextiotal om jag inte minns alldeles galet. Då hade Aftonbladet, på den tiden i lite större så kallat berlinerformat, två hela seriesidor, alltså ett helt serieuppslag. I dag har tidningen två dagliga serier plus dessutom ytterligare två serier var sin gång i veckan.

Det här kallar jag förfall!

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.

Karl Gerhard-favoriter

Jag har tidigare skrivit om CD-utgåvor av Karl Gerhard-material. Under den här sommaren har jag lyssnat på ytterligare en CD, den här gången med 24 sånger med en sammanlagd speltid om 78.05, kallad kort och gott ”Karl Gerhard” i serien Svenska favoriter (Odeon CMCD 6423 7243 875996 2 8, 2005, distribution EMI).

Den här CDn innehåller givetvis många av Karl Gerhards mest kända och mest uddiga kupletter, och många av just dessa har jag också på andra CD med honom eller i till exempel Magnus Ugglas insjungningar. (Om du går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter, hittar du detta.)

Med detta vill jag inte förringa den här utgåvan, alls inte. Här hittar man många av Karl Gerhards klassiker, politiska, satiriska och andra, sådant som ”Den ökända hästen från Troja” (1940) med musik av Lille Bror Söderlundh efter rysk förlaga, ”Jazzgossen” från 1958 (i Edvard Brinks och Alfred Kjaerulfs original ”En lille rystedans”), den inte alls snälla ”Nu ska vi vara snälla” (1935) med musik av Jules Sylvain, ”Gungorna och karusellen” (1955) med musik av Herbert Steen, ”Tack ska du ha” från 1938, åter en låt med musik av Sylvain, mera Sylvain-musik: ”I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseille” (1937), ännu mer Sylvain: ”Jag är ett bedårande barn av min tid” (1938), den humoristiska ”Kan du tänka dig honom utan hår? (jag kan det inte)” från 1938, med musik av Karl Olof Lagerkrans, ytterligare Sylvain: ”Hurra vad jag är bra”, ”En katt bland hermelinerna” (1955) med musik av Herbert Steen – och så avrundar vi väl uppräkningen med ytterligare en Sylvain: ”En doft från den fina världen” (1953).

Och så rymmer den här CDn alltså ytterligare en lång rad Karl Gerhard-nummer. Lär själva känna hans fantastiska sinne för satir, även hans fantastiska diktion!

Förr hörde man honom ofta i radio – numera sker det mest bara i program som Melodikrysset.

Själv har jag också hört honom live en gång på 1950-talet; han medverkade i Folket i Bild-turné, och jag var FiB-ombud.