Sommar i P1 med Markus Näslund

Markus Näslunds Sommar-prat i dag var knappast något för lyssnare av min typ.

Jag är absolut ointresserad av all sport, således också av hockey, så det han berättar om sitt intresse för den här sporten allt ifrån unga år till proffsåren i NHL ligger helt utanför det jag vill veta något om. Jag missunnar inte andra att få möta en av deras hjältar i Sommar, men för mig blev Näslunds sommarprat intressant bara i avvikelserna från huvudspåret, sådant som en sovjetisk hockeyspelares avhopp till väst och ett par personporträtt.

Markus Näslund berättade också att han over there från Filadelfia-församlingen hemma i Örnsköldsvik fick ett klagobrev om att han levde i synd med en kvinna han inte var gift med.

Det i mina ögon egendomliga – vilket väl har att göra med att jag saknar religiös tro – är att samme Markus Näslund har behållit sin barnatro, nedärvd från farfar som var pastor. För mig skulle det nog bli det som Aftonbladets TV-recensenter kallar för Åh fan-faktor, om jag efter min egen hädanfärd mötte en flock änglar.

Det korta omnämnandet av verksamheter han efter hockeykarriären har börjat syssla med kändes mest som ett reklaminslag. Granskar inte producenterna av sommarprogrammen sådant här?

Markus Näslund hade uppenbart lagt ner en del möda på att formulera sitt Sommar-prat, men det hördes tydligt, att han läste upp ett manus.

När det gäller hans musikval, spelade han visserligen två av mina favoriter, U2 och John Mellencamp, men det mesta i hans spellista lämnade mig likgiltig.

Sommar i P1 med Bea Åkerlund

Jag måste tillstå att min kunskap om Bea Åkerlund före hennes Sommar-program var lika med noll. I dag, när jag har lyssnat på hennes berättelse om sitt liv, tycker jag mig egentligen inte veta så värst mycket mer, detta trots att jag nu vet att hon är en mycket framgångsrik modedesigner, som har jobbat åt Beyoncé, Britney Spears, Rihanna och framför allt Madonna, alla artister så välkända att även jag, som inte lyssnar på dem, förstås känner till dem. Ett och annat som hon berättar, till exempel historien om Madonna som snavar på den av henne designade klänningen och sen faller på scenen, är förstås roligt, men egentligen har hon inte gett mig någon nyckel till sin plötsliga framgång som skapare av scenkläder.

Nå, kanske är hon en naturbegåvning. Men hennes väg till framgång var verkligen inte förutsebar heller för henne själv. Tvärt om brände hon alla sina skepp framför allt under åren i Los Angeles. Hennes liv där, förspillda dagar med drogmissbruk, umgänge med kriminella, skolk, skulder och annat sådant, förebådade verkligen inte dagens framgång. Kanske var det de misslyckade bilinköpen, där den tredje bilen brann upp och hon själv fick en ryggskada som omöjliggjorde fortsatt jobb på hamburgerrestaurang, som till slut fick henne att byta spår.

Ganska mycket av den musik hon spelade var okänd för mig, vilket inte ska tolkas som ett avståndstagande.

Annat var välkänd mark även för mig, låtar med Led Zeppelin, Nancy Sinatra, Lill Lindfors, Kate Bush och David Bowie; ”9 To 5” med Dolly Parton är rent av en pärla.

Melodikrysset nummer 31 2015

Till sommarens fröjder för oss pensionärer hör att få besök av barn och barnbarn. Kerstin och hennes båda barn såg ett tag ut att inte kunna komma, eftersom Viggo precis lagom till hennes semester bröt armen eller rättare sagt armbågen. Men nu har läkningen gått som den ska, så i går kom han fortfarande med armen i gips, hans mamma och hans yngre syster Klara ut till oss i Öregrund. Mamma Kerstin lät ungarna sova men gav sig själv i väg till auktionen i Norrskedika.

Själv har jag avverkat dagens Melodikryss i det rum där Klara sover. Jag har haft radion på och har använt datorn, som finns i det här rummet, men hon ha inte vaknat för det.

Det mesta klarade jag galant, men jag tillstår att jag inte kände till Per Bredhammar, som tydligen sjöng på Carl Philips och Sofias bröllop och tydligen dessutom är elvisimitatör.

Todd Rundgren har jag åtminstone hört talas om, men eftersom jag inte har sett ”Vanilla Sky” med Tom Cruise, tog det en stund innan jag lyckades identifiera ”Can We Still Be Friends” med Rundgren.

Betydligt lättare för mig var det då att känna igen skillingtrycket om Elvira Madigan, en historia som ju bland annat har använts i en mycket fin film av Bo Widerberg.

Två andra av dagens musikaliska nycklar var hämtade ur TV-filmer.

Jag hör själv till dem som har följt ”Morden i Midsomer”, säsong efter säsong, så småningom med nya skådespelare i huvudrollerna.

Däremot har jag inte, mer än tillfälligtvis i början, sett ”Hem till gården”.

Av alla pojkband genom åren hör väl Take That till de bättre. I dag hörde vi dem i ”Back For Good”.

Ett stycke irländsk musik, reel, skulle vi också klara att identifiera.

Många, dock inte jag, tyckte möjligen att det var svårt att känna igen ”The Lion Sleeps Tonight”. På skiva – jag har den i flera inspelningar – heter den oftast som sitt sydafrikanska original, ”Wimoweh”.

Men också Sverige fick sitt, i form av ganska blandad kost.

De yngre fick sitt med hjälp av Tove Styrke, de äldre sitt med hjälp av Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”.

Den nyligen bortgångne Robert Broberg hedrades med ”Båtlåt”. (Jag har en stor skivkollektion med Broberg och har också sett honom live.)

Den i krysset ofta återkommande Evert Taube – ET – stod för en låt, som inte bara genom Anders Eljas’ arr inte tillhör de mest kända taubelåtarna, ”Västanvind”. Själv mindes jag plötsligt den här raden: ”Men akten er I gossar på Sveriges västra kust”.

Och så går vi i mål med ”Månsken i augusti”, som ju Lena Philipsson har skrivit texten till.

Fast som de flesta här i landet väntar jag mer på att det ska bli solsken, åtminstone i augusti.

Sommar i P1 med Stig Grybe

Stig Grybe är 87 år, och det är strongt av honom att i den åldern och med alla de krämpor han har drabbats av på äldre dar – han berättade om dem i sitt Sommar-program i dag – ställa upp som sommarvärd. Han berättade själv om krämporna och operationerna, men i vart fall har han inte drabbats av senildemens, det som hans far, död sedan länge, led av i slutet av sitt liv.

Det bärande temat i hans Sommar var dock hans egen, i början ganska krokiga väg till, så småningom, framgångarna på scen och i radio. Hans försök att få in en fot i teatervärlden möttes först inte med någon större entusiasm, och då tänker jag inte främst på pappans motsträviga attityd. Mimi Pollak, som han spelade upp för, var till exempel mycket nedgörande, så jag kan förstå hans triumf, när hon sedan såg honom i en föreställning och höll på att ramla i golvet av skrattparoxysmer. Och kanske var det just i valet av fack problemet låg. Han gjorde karriär främst i komedi- och revyfacket och blev genom sin figur Ante från Mobacken mycket känd och älskad av en jättelik publik. Fast eftersom det här ägde rum i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet, finns det väl i dagens Sommar-publik åter många som undrar, vem den där Stig Grybe är.

Grybe tog själv upp problemet, att det som på sin tid sågs som mycket roligt ibland i dag bara är obegripligt töntigt.

Kanske vore det i dag lättare att ge honom en välförtjänt comeback genom att i TV reprisera filmatiseringarna av Stieg Trenter-deckarna ”I dag röd”, ”Lysande landning” och ”Träff i helfigur”, där han gör rollen som kriminalinspektör Vesper Jonsson.

Han ljudillustrerade sin muntliga framställning med bandningar av sådant han har gjort på scen plus en egen grammofoninspelning, dessutom ”Memory” ur ”Cats” som han har spelat i – fast här med Elaine Paige. Naturligtvis fick vi också höra gamla vänner från scen och privat umgänge, till exempel ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel.

Bland spelade svenska artister kan nämnas Zarah Leander och Gustaf Torrestad, bland utländska Frank Sinatra, Sammy Davis och Shirley Bassey.

Men varför spelade också Stig Grybe ”Over the Rainbow” med just Eva Cassidy?

Sommar i P1 med Maxida Märak

Det är högst rimligt att också någon same förekommer bland sommarvärdarna. I dag representerades Sápmi, Sameland, av unga och stridbara Maxida Märak, bosatt i Jokkmokk. Märak förenar rap och hiphop med kamp för samekultur och samiska rättigheter.

Hon berättade i sitt Sommar en del om sitt personliga liv, men jag väljer här att koncentrera mig på hennes starka plädering för samernas rättigheter. Jag kan i princip hålla med henne också i kravet att samerna måste få bestämma om rätt till gruvbrytning på deras traditionella områden.

Samtidigt finns det här ett problem, och jag tänker då inte främst på världens rop på mineraler.

Jag är en stark anhängare av den demokratiska nationalstaten, men ett av samernas problem i detta stycke är deras ringa antal, 20.000-35.000 i Sverige men många av dem assimilerade i det svenska samhället och inte ens bosatta i de ursprungliga samiska områdena, ytterligare sammanlagt kanske 60.000 i nordligaste Norge och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. Och om man ser på kartan över Sápmi, ser man att en rad förhållandevis stora städer och även mindre orter, alla med en befolkning bestående av svenskar, norrmän, finnar och ryssar, ligger i detta Sameland. I själva verket utgör den samiska ursprungsbefolkningen praktiskt taget överallt i detta ytmässigt enorma område en försvinnande liten minoritet, vars traditionella näringsstuktur (jakt och fiske men framför allt rennäringen) kräver väldiga ytor för att föda en liten men nomadiserande befolkning.

Och jag är rädd att inflyttningen av alla de andra ovan nämnda och deras behov av annat slags sysselsättning inte kan rullas tillbaka.

Samerna talar ett språk som är besläktat med bland annat finska och mitt eget ursprungliga språk, estniska.

Maxida Märak bjöd i sitt sommarprogram på samisk musik i vid mening: norska Adjagas, Ára med ”Speadjarnavdi”, Mari Boine och Maxida Märak själv. Ett par skivor, med Buffy Sainte-Marie och A Tribe Called Red, hade anknytning till ursprungsbefolkningen i Canada.

Men sen försörjer sig ju Maxida Märak också på att producera hiphop och rap, och flera låtar hade även den musikaliska bakgrunden.

Sommar i P1 med Kristina Sandberg

Sundsvall är min gamla skolstad, men eftersom jag 1971, det år Kristina Sandberg föddes, befann mig i Uppsala, har jag av naturliga skäl aldrig träffat henne i våra gemensamma hemtrakter, inte heller i det Ångermanland där jag gjorde lumpen och hade släkt och som utgör miljön för hennes prisbelönta romantrilogi om Maj, ”Att föda ett barn” (2010), ”Sörja för de sina” (2012) och ”Liv till varje pris” (2014).

Jag har inte läst de här böckerna, men eftersom de har ett hemmafrutema och hon ägande dagens Sommar åt att tala om framför allt femtiotalets hemmafruar, finns det annat som gör mig rustad att skriva om det här ämnet. Jag har arbetat i sekretariatet för den av henne nämnda Alva Myrdals jämlikhetsgrupp, den som inom arbetarrörelsen gick i bräschen för jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag har varit med om att organisera en framgångsrik kampanj mot att Nancy Eriksson, författare till pamfletten ”Bara en hemmafru”, skulle väljas till ny ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Och framför allt har jag själv under min uppväxttid i Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall upplevt hur kvinnorna på 1940- och 1950-talen, inklusive min egen mamma, var hemmafruar, medan deras män förvärvsarbetade.

Jag har alltså inte läst Kristina Sandbergs böcker, men jag fann hennes radiosummering av de tre romanerna om Maj intressant och sympatisk. Hon lever sig in i de villkor och de tänkesätt som präglade de här kvinnorna, som egentligen inte hade mycket till val – förrän vi i en yngre generation började göra något åt deras låsta situation.

För musiken i programmet stod i huvudsak kvinnor, men den handlade framför allt om kvinnor. Om jag bortser från att Eva Cassidy och ”Over the Rainbow” förekom även i dag, fanns det en hel del hörvärt att lyssna på: Nina Simone, Tina Turner, Frida Hyvönen, Nina Ramsby, Dusty Springfield, Aretha Franklin och så Janis Joplin (”One Night Stand”) och Marie Bergman (”Ingen kommer undan politiken”).

Sommar i P1 med Hans Mosesson

Hans Mossesson är säkert för de flesta känd som ICA-Stig – också jag har roats av de här suveränt gjorda reklamfilmerna, detta utan att ens för ett ögonblick ha lockats av att för egen del börja handla på ICA. Jag får inte heller ihop hans uttalade vänsteråsikter med bekännelsen i dagens Sommar, att han även dess förinnan handlade på ICA. (Men av material på nätet framgår att han också har setts handla på Coop.) Däremot har jag all förståelse för att hans låga, ibland obefintliga inkomster som skådespelare med barn att försörja bidrog till att han, trots sin egen även i dagens program omvittnade motvilja mot reklam, till slut tog den erbjudna rollen som ICA-Stig.

Det här motivet blev tydligt när vi i programmet fick höra honom berätta om hans egen och hustruns – de träffades när hon var kioskföreståndare under den berömda tältturnén – fattigdom. Trots sin fattigdom åkte de på semester med barnen, och pengarna var slut redan innan de kom fram. Barnen fick i alla fall var sin varm korv till mat, medan föräldrarna delade på ett kokt ägg de hade med sig.

Det här är en del av bakgrunden till att Hans Mosesson blev ICA-Stig och sedan i 13 år hade den här reklamfilmsrollen. I dag är Hans Mosesson, på gott och ont, ICA-Stig i människors medvetande – i sitt sommarprogram berättade han en historia från tsunamins Thailand om detta – och själv tror jag inte att han kan ersättas i den rollen.

Annars berättade Hans Mosesson överskådligt och välartikulerat stora delar av sitt livs historia: uppväxten i ett borgerligt och välbeställt hem, sen militärtjänstgöring i flottan, där en långresa med uppehåll i ett afrikanskt land och i Argentina, lär honom ett och annat också om sådant som inte ingick i flottans reseplanering. Så han lämnar flottan och börjar i stället studera i Lund, en smula planlöst när han inte kommer in på den utbildningslinje han hade tänkt sig.

I stället dras han, bland annat efter erfarenheter från ett par andra europeiska länder, till teatern.

Under de tidiga åren i Lund dras han till vänsteraktiviteter, inte bara via engagerad teater. Demonstrationer, FNL-insamlingar, allt det som präglade delar av 1960- och 1970-talen, kom att bli en del också av Hans Mosessons liv.

De första teateraktiviteterna i Lund och Malmö följdes av att Hans Mosesson 1969 var med om att, när han och hans kompisar 1969 fick ett anbud att medverka i TV, döpa om deras teatergrupp till det självmedvetna Nationalteatern. (Ingmar Bergman lär ha protesterat.) Nationalteatern kom dock 1971 att flytta till Göteborg, där man erbjöds repetitionslokaler på en fritidsgård i Hisings Backa och att med visst kommunalt stöd arbeta i skolor och på fritidsgårdar och även utomhus.

Jag tänker här inte berätta också Nationalteaterns historia – egentligen bestod Nationalteatern ju av två olika men inte helt särskilda delar, dels teatergruppen, dels rockorkestern. Den här samlade grupperingen har ofta åsatts vänstersekteristisk stämpel, men senare har ju medlemmar förklarat, att de för egen del aldrig var kommunister, och andra kanske gick längre än de hade tänkt på grund av att de ville revoltera mot sin borgerliga uppväxtmiljö. Vare därmed hur som helst i fallet Hans Mosesson/ICA-Stig, men i dagens sommarprogram fick vi flera vittnesbörd från honom om att han har kvar sin ungdoms radikalism i detta ords bästa mening. Och när det gäller Nationalteaterns rockorkester, ställde den villigt upp och spelade vid ett minnesprogram 1996 för Olof Palme på Norra Latins skolgård; Sten Andersson talade.

Jag har i min stora samling av politisk musik förstås också Nationalteaterns skivor, och det kändes fint att i Hans Mosessons sommarprogram få höra ”Bängen trålar” och ”Barn av vår tid” och dessutom också Totta Näslund i ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet.

I övrigt spelade Mosesson idel artister och låtar jag också gillar, två med Nina Simone (bland annat ”Strange Fruit”), Astor Piazolla (apropå ungdomens flottutflykt till Argentina), Ray Charles, Country Joe & The Fish (”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag”), Laleh, Charles Aznavour, Pink Floyd…

Och så spelade han en låt som jag har döpt en bok efter och placerats på dess försättsblad:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar? ” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Sommar i P1 med Alice Teodorescu

Alice Teodorescu är ny chef för Göteborgs-Postens ledar- och kulturredaktion. Jag har noterat vilket motstånd utnämningen av henne mötte hos folk som jobbade på de här redaktionerna – det fanns de som tog tjänstledigt och sa upp sig. Och även en utomstående måste ju konstatera, att utnämningen av henne i vissa avseenden kommer att vrida GPs liberala ledarsida i mer nyliberal, i vissa avseende också konservativ riktning. Hon har för all del skrivit krönikor också i Aftonbladet, men det intressanta är att hon fram till jobbet på GP har skrivit ledare för tre tidningar som med en smula variation betecknar sig som moderata – Svenska Dagbladet, Barometern och Gotlands Allehanda – och dessutom för centerpartistiska Skånska Dagbladet. Dessutom har hon varit kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv.

När jag lyssnar på och recenserar Sommar-program försöker jag dock att alltid göra det utan att ha förutfattade meningar. I fallet Teodorescu kan jag konstatera, att vi i vissa avseenden har likartade erfarenheter. Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj, och min familjs erfarenheter av kommunismen är inte så olika dem hon och hennes rumänska familj, i tiden senare, hade när de 1989 tog sig till Sverige. Jag har faktiskt varit i Rumänien och i Bukarest med egna ögon sett den balkong, varifrån diktatorn Nicolae Ceaușescu höll sitt sista tal, innan han flydde och tillsammans med hustrun avrättades.

Alice Teodorescu och jag har också fler likheter, till exempel i det att vi från att starta med noll kunskaper i svenska snabbt blev mycket duktiga i skolan, inte minst i svenska.

Men någonstans här tar också likheterna slut. Alice Teodorescu har nämligen i sin egen framgång sin blinda fläck. Hon förstår uppenbarligen inte att många andra varken har den förmåga eller den tävlingsinstinkt hon själv har, begriper inte att vi är olika funtade vad gäller begåvning, ork, motivation och på grund av social bakgrund.

Alice Teodorescu verkar inte heller begripa, att en del av hennes åsikter säkert speglar erfarenheter och trauman i hennes eget liv – någonstans finns det en brygga mellan föräldrarnas skilsmässa och inställningen att aldrig i helvete ska en ensamstående få adoptera något barn.

När det gäller skivvalet i Alice Teodorescus sommarprogram gillade jag inte allt, till exempel Pet Shop Boys och Eva Cassidy (”Over the Rainbow” igen). Men hon spelade faktiskt en rad favoriter: Simon & Garfunkel (”The Boxer”), Adolf Fredriks musikklasser (”En vänlig grönskas ljusa dräkt”), Elton John, Enya och hela två Leonard Cohen (”Take This Waltz” och ”Anthem”).

Sommar i P1 med Olle Jönsson

Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till någonderas fans – varken hans sång eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina Lindbergs ”De sista ljuva åren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.

Jag lyssnar med intresse på Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgånget – intressant att han som sen blev så framgångsrik i början av sin skolgång fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.

Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).

Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.

Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).

Att han har sidor som vetter åt oväntade musikaliska håll visade han genom två låtar, där han själv sjunger, dels Ulf Lundells ”Kärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en låt jag också har hört dem göra tillsammans i ”Allsång på Skansen”.

Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, båda lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades från ett luciatåg i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske också säger något om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.

Sommar i P1 med Zara Larsson

Eftersom talangtävlingar i TV4 ligger utanför det jag skulle komma på idén att titta på, dröjde det av naturliga skäl innan jag observerade Zara Larssons existens. Men lite senare kunde en hängiven radiolyssnare som jag inte undgå henne, och dessutom har hon gjort sig känd för att ha oförblommerade åsikter, särskilt i feministiska frågor. Fortfarande är hon häpnadsväckande ung, 17 år.

Det senare förklarar förmodligen det faktum att föräldrarna fortfarande spelar en så stor roll i hennes liv. En av de få mer traditionalistiska ingredienserna i hennes Sommar i dag handlar om en mycket äventyrlig skidresa per tåg till Åre, tillsammans med familjen.

Till att börja med tyckte jag att hennes attityd, till exempel till feminismrelaterade frågor, var väl kaxig för att gå ihop med hennes ringa livserfarenhet, men under programmets gång växte min respekt för hennes engagemang. Hon gav oss en skakande berättelse om en ung flicka hon träffade i Afghanistan – när flickan vägrade ett arrangerat gifte, hällde hennes pappa bensin på hennes ben och tände på så att benen måste amputeras, och prognosen var, att hon sen skulle lämnas att dö. Naturligtvis tror inte heller Zara Larsson, att samma sak skulle kunna hända här i Sverige, men bortsett från de uttryck för hederskultur som numera har invaderat också Sverige, kan man inte bortse från det manshat feministiska kvinnor kan drabbas av också här, i stor skala på nätet, och här talar vi om svenskfödda både yngre och äldre män.

Musikaliskt kan Zara Larsson komma att gå mycket långt, lika långt som några av de kvinnliga artister hon spelade: Whitney Houston, Beyoncé, Laleh. Hennes musikaliska bredd fångas av att hon spelade så väl Adam Tensta som Elvis Presley och Aerosmith. Genom att spela ”Uncover” gav hon också prov på sin egen sångförmåga.