Melodikrysset nummer 48 2015

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.

Melodikrysset nummer 47 2015

Det är ingalunda så att allt det som spelas i Melodikrysset är välbekant för mig, även om jag genom åren har lyssnat på alla möjliga sorter av musik.

Tyska Modern Talking minns jag för all del till namnet, men deras ”Brother Louie” har jag inget musikaliskt förhållande till.

Och namnet Bruno Mars väcker inte några associationer, så inte heller hans ”Locked Out of Heaven”.

Mycket av det som förekommer i Melodifestivalen fastnar heller inte i mitt musikminne, så till exempel Linda Bangtzings ”Ta mig”. Och även om jag som artister rankar Uno Svenningson och Irma Schultz högre, har heller inte deras gemensamma bidrag i samma tävling ”God morgon” satt några djupare spår i mitt musikminne.

Som jag tidigare har bekänt, hör jag inte till dem som sitter klistrade vid TV-såpor av olika slag. ”Våra värsta år” har jag således inte sett, dock hört talas om. Men ”Love And Marriage” känner jag förstås igen, och sen är det inte så svårt att finna ut att Al Bundy i den här serien spelas av Ed O’Neill.

Ännu lättare var dagens första, också TV-anknutna fråga. Jag kände genast igen Magnus Härenstams röst och begrep snart, att det vi hörde var hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Dagens andra barnfråga var rent musikalisk. Vi skulle känna igen ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg”.

Ytterligare en ljudillustration belyste mer fråga om hur barn kommer till: ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” ändar förstås sen i att det sparkar i magen.

Och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie”, i dag framförd av Sune Mangs, speglade väl några avsikter åt samma håll den också.

Lite mer svävande åtrå präglar ”Drömmen om Elin”, i dag som instrumentalt original med Carl Jularbo.

En del av Anders Eldemans dubbelfrågor förstår jag inte riktigt vitsen med. Vad har till exempel Orups ”Magaluf” att göra med Cat Stevens’ ”Morning Has Broken”?

De båda delarna i den andra dubbelfrågan hade åtminstone ett samband med varann. Vi hörde Bing Crosby i ”Avalon” och skulle då också veta, att en del av melodin är lånad ur ”Tosca” av Giaccomo Puccini.

Det enda som då är kvar att redovisa svaret på är dagens filmfråga. Musiken vi hörde skulle vi förknippa med Moulin Rouge. Jag har filmen med bland andra Nicole Kidman, och jag har också varit i Paris och med egna ögon sett Moulin Rouge (dock utan att besöka etablissemanget).

Det finns inslag i fransk kultur som är underbara, och det finns inslag i fransk politik som jag inte finner lika lysande. Men jag hör till dem som hyllar rätten att leva och låta leva. Ingen får, som nu, ta sig rätten att försöka forma världen efter sitt beläte.

En scenisk bur för galningar

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2015

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Ilya Gringolts virtuos i Mendelssohns violinkonsert

Uppsala kammarorkester, för dagen under mycket kompetent ledning av Stefan Klingele, bjöd i torsdags kväll på en mycket hörvärd konsert under rubriken ”Klassiker”.

Det är djärvt att räkna in den unge svenske kompositören Albert Schnelzer (född 1972) bland klassikerna, men hans ”A Freak In Burbank” har faktiskt redan väckt stor internationell uppmärksamhet.

Ändå blev Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Violinkonsert i E-moll” att bli konsertkvällens stora nummer, detta främst genom den inlånade ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts’ virtuosa spel. Sällan har jag hört något tillnärmelesevis så bra spelat i vårt konserthus.

Kvällen avslutades med ett annat stjärnstycke, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 5 i C-moll”, den så kallade ”Ödessymfonin” från 1808. Också det här blev minnesvärt, både genom de kvaliteter Beethovens komposition har och genom det spel orkestern under ledning av Klingele presterade.

* * *

Detta var höstsäsongens sista abonnemangskonsert.

Vi inledde som vanligt med en middag tillsammans med Bengt, Inger och Anna, den här gången på näraliggande restaurang Lucullus.

Leon Russell på egen hand

Jag har stött på Leon Russell som samarbetspartner till många kända artister, till exempel Bob Dylan, Eric Clapton, Elton John och Willie Nelson bara för att ta några ur högen. Men trots att han också har gett ut en rad egna album, har jag inte lyssnat mycket på honom som soloartist.

Nu har jag lyssnat på det jag tror är hans 37e album, ”Life Journey” (Universal UM 0602537764718, 2014), utgivet med stöd av vännen Elton John, som dock inte medverkar. Russell backas musikaliskt upp av allt från storband till tre olika kvartetter plus en trio, i samtliga fall med Leon Russell själv som sångare och pianist.

Jag gillar Russells pianospel, inte minst i flera av introna; rösten är inte alltid lika övertygande.

Inte riktigt alla låtarna är heller i min smak, men jag gillar själva ambitionen, att lyfta fram de delar av den moderna amerikanska musikhistorien, som Russell har ett förhållande till. Alltså hittar man här låtar signerade Robert Johnson, Hoagy Carmichael, Duke Ellington, Paul Anka (nja) och Billy Joel (bättre, i storbandstappning) för att ta några ur högen.

En riktig pärla är ”Fever”, skriven av John Davenport och Eddie Cooley.

Ett par egna låtar, alltså skrivna av Leon Russell, finns också med. Jag gillar mycket den avslutande ”Down In Dixieland”, som också görs som en dixielåt.

Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Joe Hill som teater

Joe Hill – född i Gävle den 7 oktober 1879 som Joel Hägglund – lever, trots att han den 19 november 1915 avrättades i Salt Lake City, både i USA och här i hans gamla hemland.

Ronneby Folkteater har satt upp musikteaterföreställningen ”Joe Hill”, skriven av Urban Jönsson och i regi av Håkan Robertsson, och sångerna ur föreställningen finns också på CDn ”Joe Hill” (Ronneby Folkteater RYFOLKT 001, 2014). De som sjunger och spelar heter Hanna Beckman, Hilda Bergqvist och Linus Lindström.

Föreställningen kan jag inte bedöma, eftersom jag inte har sett den, men de viktigaste av Joe Hills sånger med den här lilla ensemblen finns med på skivan, låtar som ”Luffaren”, ”Det är kraft i vårt förbund”, ”Casey Jones”, ”Prästen och slaven” och ”Ta-ra-ra bom ta-ra”. Också Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Balladen om Joe Hill” finns med som avslutning.

Det här är representativt och täckande, men problemet är att i samtliga fall finns andra konkurrerande inspelningar även på svenska vilka är strået vassare, framför allt musikaliskt. Ytterligare en invändning jag har som Joe Hill-kännare är att den här lilla ensemblen i flera av låtarna gör musikaliska avvikelser från de mycket kända och etablerade originalmelodierna. Det sista kan man i och för sig acceptera, men Joe Hills sånger var ju skrivna som nya texter till mycket kända melodier, detta för att publiken skulle kunna sjunga med.

Fast viktigare än det här är ändå att den aktuella skivan bidrar till att hålla Joe Hill-traditionen vid liv.

Melodikrysset nummer 44 2015

Jag hade alltså rätt om förra veckans Melodikrysset. För den skull vill jag inte tråka Anders Eldeman – även den bäste kan göra fel ibland.

Veckans kryss klarade jag med hjälp av mina egna musikkunskaper – jag har bara googlat kringfakta och, ibland, namn- och titelstavningar.

Bara ett par frågor låg utanför det jag normalt lyssnar på.

Inte så att jag har något fundamentalt mot vare sig Molly Sandén eller Danny Saucedo, men de är inte den typen av artister jag skulle köpa CD av till min skivsamling.

Per Gessle finns heller inte i min skivsamling, men hans låtar – i dag ”Loud Clothes” – är det ju svårt att inte höra då och då.

Jag har ingen highbrow-attityd till populärmusik, men det som är schlager i min mening utmärks alltid av en refräng och/eller melodi som fastnar i musikminnet i stort sett vid första lyssningen. En viss banalitet i texten hör liksom till, men också låtar med textkvaliteter kan bli örhängen. Ett exempel på det senare är Ulf Lundells ”Öppna landskap”, som spelades i dag. Men jag skulle tro att de flesta människor också har sidor som vetter åt sentimentalitet och romantik, vilket är förklaringen till att Alf Robertson fick en sådan hit med ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”, i Tom T Halls original ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine”.

Naturromantik av nordiskt slag präglar Oskar Merikantos och Viktor Sunds ”Där björkarna susa”, den som skulle ge oss kryssordet björkar. Den har många år på nacken men har någonting som också senare har gett den fortsatt liv.

Steget är här innehållsligt inte alls stort till klassiska verk som Wilhelm Peterson-Bergers svit ”Frösöblomster”, ur vilken vi i dag fick höra ”Gratulation”.

Blomster förkommer också i Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Aj-aj-aj vilken röd liten ros”, som sångligt gjordes bland annat av förra veckans kryssartist Ulla Billquist. Låten blev känd genom filmen ”Ombyte förnöjer” (1939), där den sjöngs av Tutta Rolf.

Men schlagertexter kan också göras med humor. Ett exempel är Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, i original ”Seven Little Girls Sitting In the Backseat”.

Längtan till det fjärran och till det svårnåbara präglar många älskade sånger. ”Till österland vill jag fara”, den som i dag skulle ge oss svarsordet öster, har det där svårmodiga och längtansfulla som har präglat människor genom århundradena. Den här sången har en medeltida förlaga, har hämtat sitt tema ur ”Höga visan” och spriddes som skillingtryck i Sverige under 1700-talet.

Älskade platser besjungs ofta. Ett exempel är ”Dans på Brännö brygga” av Lasse Dahlquist. Evert Taube diktade ofta om öar och kustsamhällen både på Väst- och på Ostkusten men besjöng också till exempel Italien. Ett exempel i dagens kryss är ”Den glade bagaren i San Remo”.

Hörvärd musik kan man hitta inte bara i någon enda utvald genre. Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på så olika saker som Malena Ernman sjungandes Gioachino Rossini och Elisabeth Andréassen och Lee Hazelwood i ”Jackson”.

Och jag vågar tro att många av er andra, som liksom jag löser Melodikrysset, delar min grundsyn, detta utan att vi kanske i olika detaljer för den skull tycker lika.

Slaviska toner

Det har nog hänt, att temarubriken för någon konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus har känts en aning sökt, men ”Slaviska toner” i torsdags var i vart fall täckande så till vida att tonsättarna kom från länder med slaviskt språk: Tjeckien (Böhmen), Ukraina, Polen, Ryssland och så Tjeckien (Mähren) igen.

Ingen inlånad solist medverkade, men kammarorkestern under ledning av Paul Mägi åstadkom en mycket hörvärd konsert.

Programmet hade kastats om lite, så att det inleddes med Bedřich Smetanas (1824-1884) mycket välkända ”Moldau” från 1874. Så vitt jag kan bedöma var kammarorkestern tolkning av det här verket oklanderlig.

Därefter spelades en tonsättare och ett verk, som inte alls är lika kända här i Sverige, ukrainaren Valentin Silvestrovs (född 1937) ”Elegi för stråkorkester” (2002). Det här verket var intressant att lyssna på, men jag kulle vilja lyssna på mer av Silvestrov för att bilda mig en mer definitiv uppfattning om hans musik.

Polacken Mieczysław Weinberg (1919-1996), kompositör till ”Rapsodi över moldaviska teman” (1949), var av judisk börd och hette egentligen Moisei Samuilovich Vainberg. Han flydde under andra världskriget till Sovjetunionen, först Minsk, senare Tasjkent. Bland dem som har påverkat hans musik finns dels Nikolaj Rimskij-Korsakov, dels Dimitrij Sjostakovitj. Kanske skrev han det här verket som ett slags musikaliskt utryck för de kulturella slitningar Moldavien, inklämt som det är mellan Rumänien och Ukraina och med en stor rysk minoritet som det har, är uttryck för. Jag har försökt läsa på om Weinberg, som jag visste för lite om, och hittade då också uppgiften, att han aldrig var medlem av kommunistpartiet och faktiskt fängslades under en tid i slutet av stalineran.

Det kan inte ha varit lätt att vara konstnärlig utövare, till exempel kompositör, i Sovjetunionen. Men Modest Musorgskij (1839-1881) var verksam tidigare. Hans ”En natt på Blåkulla” tillkom under vissa svårigheter under perioden 1858-1867. Efter Musorgskijs död gjorde Nikolaj-Rimskij-Korsakov en bearbetning och gav verket ett nytt slut, och det var det här bearbetade verket vi hörde under torsdagskonserten. Oavsett om man får göra så, var det vi fick höra ett intressant musikaliskt verk.

Antonin Dvořák (1841-1904) växte upp i Mähren i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kulturellt var det här en spännande miljö, där kompositörer både kunde inspireras till stilblandningar och till att komponera till exempel ungerska danser, de senare ibland med inlån från förefintliga dansmelodier. Dvořák lät sig för egen del lockas att komponera slaviska danser, och det var fyra sådana i lite olika tempo vi fick höra under torsdagskonserten, några av dem med visst musikaliskt släktskap med danser från Tyskland, Ukraina och Balkan men faktiskt originalkompositioner. Själv blev jag mycket road av det här.

* * *

Före konserten åt jag och Birgitta samt Bengt, Inger och Anna smakrik thailändsk mat på Sala Thai tvärs över Vaksalagatan.