Sommar i P1 med Anna Ternheim

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González’ ”Stay Alive”, Leslie Feists ”My Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.

Sommar i P1 med Magnus Uggla

Magnus Uggla hade som en av de återkommande poängerna i sitt ”Sommar” hur sågade alla hans plattor har blivit; han inledde varje nytt avsnitt med att citera de mest taskiga omdömena kända musikskribenter i framför allt Expressen och Aftonbladet hade avgett – det rörde sig verkligen om rena sågningar. Men om det hade varit hela sanningen, skulle hans skivor knappast ha sålt alls. Och även om en mängd skivbolag sa nej, innan han fick göra sin första platta, skulle ju CBS, som sen släppte den, snart ha backat och han aldrig ha fått ge ut sina nu 17 studioalbum. Några måste ju också ha gillat dem, andra rent av köpt dem. Själv vet jag att jag här på bloggen med gillande har omnämnt hans första Karl Gerhard-samling – de enda invändningar jag hade gällde att CDn nog också borde ha innehållit mer av förklarande bakgrundstext om för dagens yngre generation av Karl Gerhard i kupletterna omnämnda dåtida fenomen och personer.

En annan återkommande tråd i det här sommarprogrammet var relationen till Martin Luuk från Killinggänget, med tonvikt på att Martin alltid tyckte annorlunda än han och aldrig var riktigt nöjd med vad han gjorde, detta trots att han, Martin alltså, föreslog ett samarbete.

Egentligen skildrade han hela sitt liv som en golgatavandring.

Det började redan i barndomen. Att föräldrarna bodde på Östermalm betydde inte att han fick fina kläder. Han led tidigt av panikångest och började använda sömntabletter vid sju års ålder. Föräldrarna skaffade sommarställe utanför Flen men höll själva till i skärgården – Magnus däremot skickades dit och passades där av en väninna till mamman, en dam med egna barn att ta hand om. Brorsan, som var 13, fick stanna i stan. Sen såldes det där sommarstället. Föräldrarna skildes.

I skolan gick det inget vidare. Han fick lågt betyg och placerades i obs-klass. Undra på att Magnus drog sig undan och försökte leva i sin egen värld.

Nya vänner hittade han bland pundarna i Humlegården, och det var nog bara det faktum att han sprang fortare än de som gjorde, att han undgick att gripas av polisen.

Ja, så där höll han på i dag, men jag tror egentligen inte, att han gav hela sanningen om sig själv i dagens Sommar.

Programmet avslutades mycket riktigt med ”Did I Tell You” med Jerry Williams.

Annars noterade jag, i fråga om musikvalet, att det bara var ett par artister, dels duon Willie Nelson & Merle Haggard, dels Hank Williams, som var kända för mig och att Magnus Uggla visade sig ha en böjelse för countryorienterad musik.

Melodikrysset nummer 31 2016

Inga barn eller barnbarn kvar här hos oss i Öregrund denna lördag, och det känns nästan lite för tomt i huset. Hustrun, som nu börjar tillfriskna men fortfarande är trött efter sin svåra lunginflammation, sover, när jag går upp för att hinna göra morgontoalett och äta frukost före Melodikrysset.

Krysset är inte bara somrigt utan också lätt. Det mesta klarade jag direkt.

En enda fråga fick jag googla på. Själva svaret kunde inte gärna bli något annat än Nik, men jag har ju fullständighetsdille och mindes egentligen varken artisten eller låten, en brittisk åttiotalare enligt vad Eldeman sa. Efter lite googlande hittade jag sedan Nik Kershaw och ”I Wan’t Let the Sun Go Down On Me”.

Charlotte Perrellis ”Här står jag!” mindes jag i och för sig inte, fast jag rimligen har hört henne göra den i TV. Men i det fallet hade jag hälften av bokstäverna och kände igen henne.

After Dark har tävlat i Melodifestivalen med den ganska fartfyllda ”La dolce vita”.

The Ark med ”The Worrying Kind” vann den svenska finalen men kom obegripligt nog först på tionde plats i Eurovision Song Contest 2007. I det här fallet skulle vi krysslösare ägna oss åt översättning: Den som skildras i texten är orolig.

ABBA gjorde inte sin ”Dancing Queen” till någon melodifestival utan till ett visst kungabröllop, som ägde rum 1976, och den handlar ju om en drottning. Jag har senare träffat henne, men under kungabröllopet befann jag mig som journalist på Centerns stämma nere i Skåne och förstod först inte vart alla mina kolleger tog vägen. (De tittade alla på TV.) Själv gick jag och badade i hotellbastun, först helt ensam, men sen fick jag sällskap av en person till, Thorbjörn Fälldin. Vi hade ett långt och vänskapligt samtal i bastun. Han hade sina sidor, men frid över hans minne.

Jag har varit på centerstämma i Vänersborg också. Detta apropå ”Den första gång jag såg dig”, skriven av Birger Sjöberg, som var därifrån. Martin Best översatte och sjöng in den 1980, och i hans engelska översättning, ”When First I Ever Saw You”, fick vi i dag höra den med Scafell Pike.

Cornelis Vreeswijk startade som socialdemokrat, var sedan under en period vänsterpartist men blev sen sosse igen, valturnerade bland annat med min hustru och ställde upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. En del av det han skrev och sjöng hade politisk udd, men till den kategorin kan man nog inte hänföra hans omåttligt populära ”Hönan Agda”, som vi i dag fick höra på hans ursprungsspråk, holländska.

Jag är så gammal att jag har sett Britta Borg live. Henne hörde vi i dag i ”Lyssna bara till ditt unga hjärta” tillsammans med Rolf – ja, men hur stavas efternamnet? Så vitt jag vet hette han Bengtsson, och så stavar också Wikipedia. Men i krysset måste man skriva Bengtson för att det ska gå in.

Lite mer namnkrångel: Vi hörde Olle Ljungström i sin fina ”Jag och min far” från 1997. Men Eldeman ville ha hans egentliga namn, Olof. Inte särskilt svårt att lista ut, även om alla kallade honom för Olle.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har ju spelats tidigare i Melodikrysset men inte, vad jag kan minnas, med Lasse Brandeby.

Till de TV-program jag försöker se när jag kan hör definitivt ”Allsång på Skansen”, vars signaturmelodi är ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. (Jag har faktiskt träffat honom, vid en middag hos Stockholms dåvarande landshövding, Ulf Adelsohn.) Jag gillar inte allt Berghagen har skrivit, men han har onekligen fått till några riktigt bra låtar.

Jag är som bekant icke troende, men det har aldrig hindrat mig från att tycka om Israel Kolmodins och Johan Olof Wallins sommarpsalm ”Den blomstertid nu kommer” – även jag fylls av sommarens lust och fägring, om än kroppen blir svagare och svagare.

Och även om nätterna nu blir mörkare och mörkare, är också sensommaren en ljuv tid.

Sommar i P1 med Carolina Klüft

Som mina läsare vet, är mitt intresse för idrott milt talat måttligt. Jag läser således aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV och kommer inte heller att följa sändningarna från Rio, således ej heller Carolina Klüfts TV-inslag därifrån. Men hon har ju under en ganska lång period varit så stor i den svenska sportvärlden och vunnit så många guld och andra medaljer även i VM och en olympiad, att inte ens jag har undgått att lära mig känna igen henne och notera en del av framgångarna.

Med mitt svala intresse för idrott är jag alltså inte främst intresserad av det hon har att berätta om sina idrottsliga prestationer. Med mina mediamått mätt måste hennes sommarprogram följaktligen också innehålla annat för att fånga mitt och många andra lyssnares intresse. Och hennes ”Sommar” innehöll faktiskt också en del annat.

En del av detta senare innehöll i och för sig av en del upprepningar/återkommande reflektioner, men hon gav också uttryck för förnuftiga ställningstaganden i fråga om barn- och ungdomsidrott och hade ett veritabelt vredesutbrott mot doping. Journalister och fotografer, som inte respekterar att även en person som hon har rätt till ett privatliv, blev utskällda. De utsända intränglingar hon berättade om skyllde på sina chefer, men Klüft, iförd nattlinne, röt tillbaka: ”Jag skiter i era chefer – har ni inget eget omdöme?”

Fast hon vågade också lämna ut sig själv, dels för att hon inom sig bär inte bara en berättigad glädje över framgångarna utan också ibland trillar ner i ett svart hål av tvivel, dels för att hon ofta är fullkomligt hopplöst glömsk och slarvig. Som exempel på det senare berättade hon en historia om hur hon i samband med en bilresa från maken, som då bodde på annan ort, glömde nycklarna till hemmalägenheten, sen fick tillfälligt härbärge hos syrran, till vars lägenhet hon låste in nycklarna – historien om hur hon fiskade upp nycklarna dit var rent farsartad.

Klüfts låtval följde regelboken så till vida att det hon spelade hade ett samband med det hon berättade.

Frank Sinatra och Laleh (i det här programmet också!) var väl OK, men för egen del kunde jag gärna ha avstått från Iron Maiden, Michael Jackson, Carola och Sarah Dawn Finer samt, ännu mer, landslaget i friidrott 2004 (plus ganska många låtar som mer utmärktes av högt tempo än av musikalisk bravur).

Sommar i P1 med Siw Carlsson

När ”Sommar” startades 1959, var det ett program gjort ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”. Det var tänkt att roa mer än oroa och gjordes länge av intelligenta människor med ordet i sin makt.

Dagens Sommar är kvoterat på längden och på tvären. Ibland har sommarpratarna ett ärende, ibland drar de sina memoarer på en och en halv timme, detta oavsett om de har något att berätta som är intressant också för oss lyssnare. Nå, det förekommer fortfarande sommarprat som är intressanta också för oss som hör på.

Fast i dag fick vi lyssna till ett Sommar av den klassiska modellen. Det var lättlyssnat, proffsigt välgjort och faktiskt roligt med bra och välfunnen musik som hängde ihop med det talade innehållet. Sommarpratare i dag var Siw Carlsson.

Siw Carlsson kommer från Alstermo i Kronobergs län, vilket hörs på idiomet, men bor numera Grönlid i näraliggande Kalmar län. Hennes make bor däremot i Nybro, vilket inte beror på någon skilsmässa. Möjligen har det här att göra med något annat hon berättade om i sitt sommarprogram: Båda snarkar mycket högljutt. Också sin och hans historia berättar hon på sitt oefterhärmliga sätt: ”1968 lärde vi känna varann så väl att jag blev med barn.” Numera har de sammanlagt åtta barnbarn.

Siw Carlsson är född 1949 och har gjort häpnadsväckande mycket på scen och även i TV. Hon saknar längre formell utbildning men hennes skicklighet på scen har gett henne en stor och hängiven publik. Jag lockas för egen del sällan att se buskis, har således inte sett henne tillsammans med komikerduon Stefan & Krister på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, ej heller tillsammans med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern, och eftersom jag inte har haft barnbarn i lämplig ålder hemma, missade jag också hennes medverkan i ”Tjuvarnas jul”, TVs julkalender 2011. Men visst har jag också sett henne, till exempel i ”Söderkåkar”.

I dag, när jag hörde hennes ”Sommar”, ångrar jag faktiskt att det inte har blivit mera. Hon är så pricksäkert slagfärdig vad hon än talar om. Och hon är inte rädd för att ta ställning. I dag diskuterade hon till exempel kvinnors skamligt låga pensioner och avslutade med att kan man ha Pride-demonstrationer, borde pensionärerna också demonstrera – kvinnor kommer inte, om de som hon själv har jobbat som kokerska på vårdhem, upp i någon inkomst som ger en anständig pension. Per Nuder fick sina fiskar varma för sitt uttalande om köttberg, dock med den för Siw Carlsson typiska knorren, att den här beteckningen kom att stämma åtminstone på henne.

Det här fick sin fortsättning i en allvarligare del av hennes sommarprogram, den där hon berättade om hur hon en dag var tvungen att stanna och vila flera gånger under den ganska korta promenaden till teatern där hon skulle repetera. Hon lyckades ändå ta sig dit, men väl på scenen kunde hon knappt göra sig hörd, och det hela slutade med att hon föll ihop. Det blev ambulanstransport och på sjukhuset konstaterades det, att hon hade fått hjärtinfarkt. Så den första månaden fick hon ersättas på scen av Annika Andersson. Men Siw Carlsson lyckades faktiskt komma tillbaka och lyckades även genom fysisk träning gå ner ett stort antal kilo.

Jag lyssnade gärna även på det här, men allra mest gillade jag ändå hennes bitska humor, som den här devisen: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.”

Också Siw Carlssons musikval var till stor del en rad fullträffar, ofta placerade på precis rätt ställe i den muntliga delen av programmet.

Scenkumpanerna Stefan & Krister fick bidra med ”Blända av till halvljus”, i original ”Living Next Door To Alice”, en stor hit 1972. Och efter ett avsnitt om sin egen ogudaktighet spelade hon ”Han är min sång och min glädje” med Pelle Karlsson.

Bland det övriga vi fick höra fanns låtar med Rod Stewart, Gyllene Tider, Amy Winehouse, ABBA, Povel Ramel, The Manhattan Transfer (”Operator”) och Laleh (”Tusen bitar”). Och så avslutade hon, à la Grammofontimmen förr i världen, med ”Krononbergs regementes marsch”.

Sommar i P1 med Parul Sharma

Parul Sharma är jurist, utbildad i Stockholm och i London, och har hunnit arbeta åt så skilda uppdragsgivare som Amnesty, Sandvik, Stora Enso och advokatfirman Vinge, i det sist nämnda fallet med människorätts- och antikorruptionsfrågor. Hon har också uppdrag av regeringen att arbeta med FNs senaste utvecklingsmål. Hon talar en fullkomligt idiomatisk svenska men behärskar också, eftersom hon har indisk bakgrund, urdu, hindi och punjabi.

Jag nämner det sista dels för att hon gjorde dagens Sommar, dels för att hon där hämtade en rad exempel på hur illa barn kan fara från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Vi vet ju att av de här länderna framför allt Indien har haft en ekonomisk utveckling, som har gett vissa regioner och en växande del av befolkningen ett materiellt allt bättre liv, men både där och i de båda andra nämnda länderna finns samtidigt en för oss närmast ofattbar fattigdom. Parul Sharma berättade om utkonkurrerade och undanskuffade småbönder, som ändar sina liv genom att begå självmord, om miljömissförhållanden, bland annat kemikalier som tar människors liv och om det barnarbete och den barnprostitution som förekommer i stor skala. Det senare sker med desperata (ekonomiskt piskade) föräldrars medverkan, men medskyldiga är förstås också de svin till män, som utnyttjar det här.

Andra, i olika utsatta och krigshärjade länder, försöker åtminstone rädda barn, mest pojkar, till ett bättre liv, till exempel här i Sverige. Men också de barn som lyckas ta sig till Europa kan råka illa ut. Antalet barn som ingen riktigt vet, vart de har tagit vägen eller om de utnyttjas av några även i olika europeiska länder är så högt som 10.000.

FN antar storstilade mål som även de mest berörda länderna skriver under på, men även om till exempel Sverige ligger högt också på åtgärdssidan, finns det fullt upp av länder, där ord och handling starkt skiljer sig åt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när man till exempel vet att det finns länder där – för att ta ett av Parul Sharmas exempel – militärer sexuellt våldför sig på en mycket liten flicka – hon slutar för övrigt sedan att tala.

Lite utdraget och vindlande och med en del upprepningar var Parul Sharmas Sommar, men det är jag beredd att förlåta henne på grund av det angelägna i hennes berättelse.

Fast utifrån mina utgångspunkter var hon inte tillräckligt radikal. Miljö- och människorättsfrågor är inte principfrågor som står utanför politiken, och ska man komma till rätta med de problem hon tog upp, behövs en mycket radikal politik, en politik som ifrågasätter ojämlikhet och fördelar både makt och resurser mer rättvist.

Till det positiva med Parul Sharmas musikval hörde att hon bjöd på både indisk musik, The Beatles och Laleh. Men Michael Jackson och Madonna i all ära – gillar en så engagerad människa som Sharma inga mer politiska sånger?

Sommar i P1 med I Just Want To Be Cool (Emil och Victor Beer samt Joel Adolphson)

Jag har tidigare inte lyssnat på eller ens hört talas om I Just Want To Be Cool, det vill säga bröderna Emil och Victor Beer och så deras kusin Joel Adolphson, alltså dagens sommarpratare eller kanske snarare sommarbabblare – dagens ”Sommar” avvek till så väl formen som till uttryckssättet från snart sagt allt vi tidigare har hört i den här programserien.

Det snabba babblet gjorde i sin tur, att min hustru, som snart fyller 79 och har hörselproblem, hade utomordentligt svårt att över huvud taget uppfatta programmet, och säkert var hon inte ensam om att ha det här problemet.

Själv lyssnade jag, men trots att jag under min journalisttid regelbundet skrev satiriska kortisar, som gick som följetong på den tidens ledarsidor, tyckte jag, att det här sommarprogrammet inte var det minsta roligt. Jag skrattade inte någon enda gång.

Pladder, pladder, pladder. Sen hjälper det inte att de här killarna har fått 500.000 följare på Youtube – i det fallet undrar jag mest över varför.

Som alltid under sommarprogrammen antecknade jag fortlöpande för att sen kunna använda några av de bästa bitarna i min nätrecension. Men när jag nu tittar igenom mina anteckningar, hittar jag inget värt att vidarebefordra till mina läsare.

Om nu den här trion har ett obegripligt högt antal följare på Youtube, förmodar jag, att en god portion av dessa, kanske mot sina gängse vanor, i dag lyssnade på Sommar. Problemet är att Emil, Victor och Joel sannolikt fick ännu fler normala sommarlyssnare att stänga av radion. Och omvänt: dagens tillfälliga lyssnare, I Just Want To Be Cool-entusiasterna, kommer inte tillbaka till programmet när det görs av de vanliga sommarvärdarna.

För att säga något gott också – programvärdarnas musikval var mer nyanserat än deras prat eller alltså snarare svada. Jag gillade ju inte allt de spelade heller, men låtlistan innehöll i alla fall så skilda artister som Michael Jackson, Luciano Pavarotti, Laleh, David Bowie och Jon Henrik Fjällgren (!).

Sommar i P1 med Iman Aldebe

Iman Aldebe kände jag inte till före dagens Sommar-program – däremot har jag åtminstone hört talas en del om hennes far, Mahmoud Aldebe, detta eftersom han som ledande muslim i Sverige har gett förslag på vissa särskilda rättigheter för muslimer, bosatta här i landet. Hans hustru, således Imans mor, är – inhämtar jag på nätet – aktiv i Centerpartiet och har bland annat varit ersättare i Riksdagen.

I första delen av sitt Sommar upprätthåller sig Iman Aldebe ganska mycket vid att hon mötte hinder på arbetsmarknaden på grund av att hon bar slöja. Hon fick inte jobb i butik, eftersom hon bar slöja. Hon genomgick utbildning för att bli TV-journalist men fick veta, att hon, eftersom hon bar slöja, inte kunde få förekomma i rutan utan i stället skulle få göra bakgrundsjobb.

Det låter i förstone som diskriminering, men det här är ju mer en sekulär än en kristen kultur, och manifesta uttryck för en religiös kultur, framför allt sådana som är så synliga som det hon talade om, känns naturligtvis av många människor som ett steg bakåt, särskilt om de är mycket avvikande. Döm om min förvåning när jag senare ser henne på presentationsbilden för Sommar. Där har hon ingen slöja och visar sig för övrigt vara en mycket parant ung dam. Däremot bär hon under den sedvanliga blomsterkransen den egenkreerade modeturban hon också talade om i programmet.

Iman Aldebe började, berättade hon, tidigt göra skisser på modekläder, när det gäller design och färg avvikande från det som gällde i de muslimska länderna. Jag gillar rebeller, personer som bryter invanda, ofta djupt konservativa mönster och hållningar, så jag gillar det här att hon har skapat sig en marknad både i Paris och Stockholm men framför allt i den egentliga muslimska världen, till exempel i Turkiet (där hon också har mött motstånd i form av demonstrationer). Fast, som hon själv konstaterade, även demonstrationer skapar nyfikenhet.

Fast ännu bättre än ett aldrig så modernt muslimskt mode vore det ju, om vi i vårt klädval alla fick välja det som är praktiskt, hyggligt billigt och, när det gäller den estetiska sidan, passade just oss, alltså som individer.

När det gälle hennes musikval, fanns det ganska lite som jag tidigare kände till (Seinabo Sey, Swedish House Mafia), men jag gillade mycket mer av det vi fick höra.

Sommar i P1 med Kikki Danielsson

Jag är ingen vän av vare sig dansband eller country, men naturligtvis känner jag till Kikki Danielsson som sångerska, bland annat för att hon upprepade gånger har deltagit i Melodifestivalen. En del av skvallerjournalistiken kring henne har nått även mig, detta trots att jag inte läser dam- och skvallertidningar. Man kan ju inte ha undgått att se hennes namn på rader av löp, och så är jag ju också kvällstidningsläsare, om än inte för kändisskandalartiklarnas skull.

Detta sagt med anledning av att hon i dag var sommarpratare och i sitt Sommar försökte nyansera bilden av sig själv. Det lyckades väl till stor del, även om hon valde att inte ta upp en av de saker som har figurerat i skvallerartiklarna, ett problematiskt förhållande till alkohol. Dock berättade hon om den panikångest några saker i hennes liv förorsakade, sådant som en skilsmässa, en dotters flytt hemifrån och till annan ort, en son som aldrig verkade vara hemma när hon fanns där.

Men vi fick, uppdelad i avsnitt, hennes livs historia, och också den inleddes olyckligt – hon var ett bortadopterat barn. Fosterföräldrarna, som själva inte kunde få barn, hade hon ett bra förhållande till, men problemen kom när hon började i skolan. Eftersom hon kunde skriva, läsa och räkna när hon skulle börja i första klass, flyttades hon omedelbart upp i tvåan, och klasskamraterna där accepterade henne inte, kanske för att hon sågs som en inträngling men främst för att hon visade framfötterna mer än även de här ett år äldre klasskamraterna. Bland dem fick hon inga vänner och fick också höra, att hon inte bodde hos sin riktiga mamma och pappa. Hon teg, men det här satte djupa spår.

Varför är så många människor så fördömande utan att någonsin se sig själva i spegeln? frågade hon.

Det här berörde, men hennes sommarprogram innehöll också andra självbiografiska avsnitt, mer disparata.

Tydligen skaffade hon sig något slags utbildning i Växjö, men vi fick inte veta av vilken sort och vad den skulle leda till – det blev ju dansbandssångerska hon blev, men man fick inte heller riktigt veta hur det gick till. Själv sa hon sig egentligen aldrig ha gått ut och dansat, främst för att hon var så kort att inga killar såg henne. Sin ringa längd återkom hon till också mot slutet av programmet.

En längre historia ägnar hon åt när hon och de manliga kompisarna i Wizex gick en så kallad kurs hos scientologerna, och hennes berättelse om deras metoder, särskilt när hon ensam fortsatte, var ganska skrämmande.

Ett slags revansch var det, när mobbarna från skoltiden kom till ett av hennes framträdanden och ville ha autografer. Men hon medgav att hon mest kände vämjelse.

Kikki Danielsson har också efter smällar lyckats komma tillbaka, ibland få revansch. Men det gäller inte på parplanet. Hon hade några relationer som tog slut redan före det spruckna äktenskapet, och sen har hon tydligen inte varit kapabel att bygga upp någon ny sådan relation. Men sonen, som numera är mycket längre än sin korta mamma, finns kvar i närheten, och dottern har, efter det att hon gifte sig, flyttat till grannskapet, och hon själv har blivit mormor.

Musik kan hon förstås, även om en rad countrybetonade låtar i hennes sommarprogram inte riktigt är min musik. Men hon spelar också sånt som jag känner till, även om hon av The Eagles väljer ”Take It Easy” i stället för den vida mer kända ”Hotel California”. Jag vill också nämna Helen Sjöholm i ”Gabriellas sång”, Willie Nelson, Svante Thuresson och inte minst Mungo Jerry – hans ”In the Summertime” minns jag för evigt sen den sommaren då den var en hit och vår Anna och vår tillfälliga sommarinhysing Marie varje regnfri dag satt på berget utanför sovrumsfönstret här i Öregrund och spelade den här låten om och om igen på en batteridriven grammofon.

Sommar i P1 med Lennart Bylock

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.