Frukost, en sommarmorgon

På bordet: Vit vaxduk och en Jobs-löpare med sommarblommor. En bukett med vita bondrosor. Ett glas Verum hälsofil. Ett glas Önos fläderblomsdricka (utan socker). Två smörgåsar – en (sten)hård från Roslagsbröd i Gimo med en skiva cognacsmedvurst, en skiva Polarbröd (osötat, 100 procent fullkorn) med italiensk Prosciutto Crudo. En kopp (Arabia Flora) med rykande, doftande nykokt kaffe. Morgontidningar.

Över bordet: en lampa med Malmsten-skärm med torkade löv.

Under bordet: en blå trasmatta.

Runt bordet: Pinnstolar och en gammaldags utdragssoffa (som barnen sov i en gång i världen) målade mörkblå med lackfärg.

Tvärs över bordet, bakom soffan: ett jättestort fönster, fönsterbänk, karmar och spröjs målade i samma mörkblå färg. I fönstret pelargoner; en vit blommar.

Utanför fönstret: Till vänster en ros, Nevada, (La Giralda x Rosa Moyesii), 200 cm, blomman vit med gyllene ståndare i mitten. (Den här rosen är köpt hos Kjell Eriksson på Ulva trädgård.) Till höger en stor äkta fläder, som just har börjat blomma på solsidan, gräddvit.

Där bortom: grönska och en oändlig blå himmel.

I midsommartid

I måndags, på min födelsedag, tog Birgitta ut mig på middag. Hon hade upptäckt, att Klockargårdens restaurang hade återuppstått efter att ha varit stängd i ett par år. Vi ville prova, vad den nya versionen gick för.

Det vimlar av restauranger i Öregrund, framför allt runt hamnen. De flesta har som koncept att förse sommargästerna och båtfolket med öl och till det något billigt tilltugg. Är man kulinariskt intresserad, väljer man då att i stället konsekvent laga maten hemma.

Det har gjorts några försök att etablera bättre restauranger i Öregrund, men den förra versionen av Klockargården föll väl på att pubgästerna från hamnen inte är beredda att betala för god och vällagad mat och kanske också på att Klockargården inte ligger längs hamnstråket utan nära klockstapeln; Öregrund har en kyrka med en klockstapel, uppförd separat en bit ifrån.

Nu gör några kulinariskt intresserade restaurangutbildade ungdomar från Stockholm ett nytt försök. Från den spännande matsedeln valde vi lammrostbiff med brynta svartrötter och rödbetsmos – gott! Till det drack vi, efter servitrisens kloka rekommendation, ett australiskt rödvin, som stod sig i konkurrensen med den kraftiga maten.

Man kan sitta inomhus, men i den varma kvällen valde vi att sitta utomhus. Har ni vägarna förbi Öregrund, rekommenderar jag Klockargården.

Efter middagen promenerade vi hem för att titta på det andra Evert Taube-programmet i TV.

***

Födelsedagsfirandet fick en fortsättning i onsdags kväll. Birgitta hade köpt biljetter till en konsert i Öregrunds kyrka.

Tre musiker medverkade, varav två trombonister. Dels Christian Lindberg, känd bland annat från Kungliga hovkapellet, Nordiska kammarorkestern i Sundsvall och Stockholms läns blåsarsymfoniker; Lindberg är, förutom trombonist, också dirigent och tonsättare. Dels Charles Vernon från Chicago Symphony Orchestra. På piano medverkade Eric Ewazen, professor i komposition vid Juilliard School. På programmet stod bland annat gregorianska sånger, sydtyska kompositioner för trombon från instrumentets barndom och en hyllningskomposition av Jan Sandström till vännen Christian Lindberg på dennes 40-årsdag. Programmet avslutades med att Vernons hustru Alice, som är operasångerska, sjöng en svit sånger, ”A Summer Journey”, med texter av bland andra Goethe.

Programmet, verkligen intressant och hörvärt, gavs i en nästan fullsatt kyrka klockan 22.00 på kvällen. Det filmades för ett senare TV-program om de båda trombonisterna. Öregrund som världens centrum!

***

Torsdagen använd jag och Birgitta till att göra fint till midsommar: Birgitta klippte gräset och rensade land, medan jag städade huset grundligt. Vi avslutade med att plocka in midsommarbuketter. En av mina bestod av rosa hurdalsrosor, kvistar av blommande paradisbuske (också rosa) samt blå och vit akleja. På grund av städningen flyttades den sedvanliga fredagsbastun till torsdag kväll. Skönt att efter städningen pusta ut under plommonträden!

***

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons ”Juninatten” och Birger Normans ”Junisvit”. Men hon påminner också om att ”demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: ”En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten ”MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som ä r essensen av den svenska midsommaren:

VISA I MIDSOMMARTID

Text: Rune Lindström
Musik: Håkan Norlén

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Glad midsommar, alla läsare!

Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Rapport från Donau: Wien 27-28 maj

Vi anländer till Wien per flyg från Arlanda, och innan vi tar vårt fartyg i besittning, får vi en guidad tur per buss runt Wien. Vi gör också ett uppehåll vid Stefanskyrkan – vi går in i kyrkan – och under en ledig stund för oss själva försöker vi, förgäves (tiden är för kort), hinna få en dubbel espresso på en uteservering i solen på Stefansplatsen.

Rundturer av den här typen går oftast till kyrkor (jag har sammantaget under den här resan fått mitt behov av kyrkor tillgodosett fram till döden; jag undanber mig dessutom begravning i någon kyrka), till palats och historiska minnesmärken, men den här hade fördelen att dessutom visa oss ganska mycket av Wiens moderna arkitektur, som är djärv, inte minst om man ser till formen. Efterföljansvärt!

Ett par höjdpunkter var ett par byggnader, färgsatta av konstnären Friedensreich Hundertwasser (egentligen Friedrich Stowasser, 1928-2000): Hundertwasserhaus, där fasaden till varje enskild lägenhet har sin egen med de övriga harmonierande färg och där huset delvis är inklätt i klättrande grönska, och så värmeverket i Spittelau. Det senare är ett fantastiskt exempel: se där, hur fabriker, värmeverk och annat liknande s k u l l e kunna se ut! Som konstverk! Hundertwasser lämnade förresten i förbittring Österrike i samband med landets EU-inträde och bosatte sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland; han dog under en resa i Stilla havet.

På eftermiddagen installerade vi oss på Victoria Amazonica, som låg vid kaj i förstaden Nussdorf. Före middagen hann vi ta en promenad upp till Nussdorfs lilla centrum: hittade ett utomhuscafé och satte oss i solen med var sin stor god öl. På vägen tillbaka till båten hittade Birgitta ett bestånd blommande rödklöver, av vilket det blev en bukett i ett tandborstglas i hytten. Den höll sig fräsch under större delen av resan.

Nästa dag hade många bokat sig för en utflykt till Schönbrunn, men inte vi – vi har varit där tidigare. Vi gick i stället till stationsplanen i Nussdorf och åkte därifrån med spårvagn, linje D, in till museikvarteren i centrum. Det regnade, så dagen var som gjord för museibesök.

Vi startade med Kunsthistorisches Museum vid Maria Theresien-Platz och vandrade först igenom den egyptiska avdelningen. (Har människan egentligen förändrats så mycket genom årtusendena?) När det gäller det klassiska europeiska måleriet, var intrycken i ögon och hjärna närmast bedövande. Av det myckna vi såg vill jag nämna åtminstone ett litet, kvalitativt mycket fint urval: Rubens´”Den sovande Emilia”, Hendrick Avercamps vinterlandskap med is och skridskoåkare från 1600, Rembrandt Harmensz van Rijns serie självporträtt, Jan Breughel den äldres blommotiv och vägöverfall (detaljrikt målat, bland annat med kyrkbåtar), Lucas Cranach den äldre (1472-1563) vars bildkomposition känns förvånande modern, Hans Holben den yngres särpräglade porträtt, Albrecht Dürers porträtt av Kaiser Maximilian I samt de mycket snarlika hjortjaktsmotiv, som har målats av både Lucas Cranach den äldre och Lucas Cranach den yngre.

Vid det här laget var vi hungriga och sökte en lunchrestaurang. Den vi hittade föreföll att ha wienerschnitzel – vad annars ska man äta i Wien? – men när servitrisen berättade, att deras schintzel var gjord på kalkon, nöjde vi oss med ett glas vin och gick sen vidare till restaurangen på Leopold Museum, som vi hade utsett till vår nästa anhalt; där fanns naturligtvis inte heller wienerschnitzel, men vi åt en hygglig lunch under samspråk med ett amerikanskt par.

Leopoldmuseet innehåller en (tidigare privat) samling österrikisk konst från 1800- och 1900-talen, hopsamlad av Rudolf Leopold.

Museets stolthet är en stor och representativ samling målningar av Egon Schiele (1890-1918, från Wien). Till det jag fäste mig vid bland hans målningar hörde en solnedgång i rosa-lila skiftningar, den utsökt komponerade ”Krummau vid Moldau”. ”Kalvarienberg” från 1912, ”Kardinal och nunna” i omfamning, svart-röd, nedmonterad till detaljer och hopsatt igen, vidare stiliserade blommor i lila och en aning orange och så en charmfull målning av kastanjeblad i grönt och orangegult.

Av Gustav Klimt (1862-1918, född nära Wien) fäste jag mig vid ”Aufziehendes Wetter” med dess mörka molnhimmel och en jättepoppel samt ”Albertsee” med oändliga vatten i grått och turkos.

Alfons Walde (1891-1958, Kitzbühel) med sin expressionism var påverkad av både Klimt och Schiele. Jag är imponerad av hur väl han behärskar att måla ljuset i ett i huvudsak vitt vinterlandskap (”Bäckenichl”, ett snölandskap), men jag tycker att hans närmast naturalistiska alpmotiv ofta blir kitschiga à la turistbroschyr.

En fin målning är Wilhelm Nicolaus Prachenskys (1898-1912) ”Hus i snö”. I ljussättning och perspektiv för den mina tankar till vår Björn Jonson.

Museiiakttagelserna är mina egna, nerklottrade i ett block. Jag har inte kollat några av de uppgifter jag förmedlar i något konstlexikon, så jag ber om tillgift för eventuella missförstånd, sannolikt i så fall vållade av att jag ibland har svårt att tyda min egen handstil.

Efter middag (28 maj) var det dags för avfärd per buss till Palais Auersperg för klassisk konsert med Wiener Residenzorchester. Konsertens första avdelning bestod av musik, komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart: ouvertyren till ”Figaros bröllop”, Papagenos och Papagenas duett ur ”Trollflöjten”, första satsen ur ”Divertimento D-dur, kv 136″, andra satsen ur ”Violinkonsert, G-dur”, en duett ur ”Don Juan”, en aria ur ”Figaros bröllop” och ”Katzenduett”. Andra avdelningen ägnades Johann Strauss: ”Kejsarvalser”, polkan ”Eljen a Magyar”, aria ur ”Zigenarbaronen”, ”Tick Tack Polka”, ”Winer Blut” (valser), Donau-valser och ”Radetzkymarsch”. De unga musikerna, sångsolisterna och dansarna var mycket drivna, urvalet med förlov sagt turistanpassat (”klassiska pärlor”); de musikovana turisterna roades dessutom med gags av typen att den kvinnliga cellisten kom in på scenen och låtsades ha glömt cellon. Men trots dessa invändningar var det, rent musikaliskt, en väl använd kväll.

Klockan 23.00 lade Victoria Amazonica ut för sin första sträcka på Donau, den mellan Nussdorf och Bratislava.

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.

Tillbaka i den svenska sommaren

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)

Enns grävvecka

Kristi Himmelsfärds-veckan kallades av mina kamrater på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) för ”Enns grävvecka”.

Min del av anläggningsarbetet under de år, då vi gradvis byggde upp trädgården i Öregrund, är till stor del utförd under just Kristi Himmelsfärds-veckan. Det här var en period av hårt arbete (i våra jobb som chefredaktör respektive riksdagsledamot) för både Birgitta och mig, en period då vi dessutom hade små barn. Kristi Himmelsfärds-veckan var som gjord för längre, sammanhängande projekt i trädgården i Öregrund. Under den här veckan var bara måndagen och halva tisdagen arbetsdagar för oss på socialdemokratiska partistyrelsen, och genom att ta semester eller kompledigt då kunde jag få en period på hela nio sammanhängande arbetsdagar ute på landet. (Birgitta anslöt på Kristi Himmelsfärdsdag.)

Eftersom tomten till största delen var rena vildmarken, när vi köpte den 1969, måste man för att få en trädgård köpa hem hela billass med jord, även singel och sand, för att förvandla det som i begynnelsen blev sjö, så fort det regnade – barnen seglade med balja i den – till det som nu är stora gräsmattan. Sänkorna mellan bergknallarna måste grävas ur och sen fyllas med matjord för att bli rabatter och, inte minst, Birgittas stora kryddträdgård. Genom åren har vi sen åstadkommit rosenhäck runt hela den stora tomten (drygt 2000 kvadratmeter), blomrabatter runt hela huset, från grinden upp till huset och på mängder av andra ställen, köksträdgård, potatisland, jordgubbsland, hela den fruktträdgård jag nyligen skrev om plus bärbuskar och så vidare.

Vilken väldig möda som ligger bakom en så här stor trädgård tror jag ingen förstår, som inte själv har egen erfarenhet. Som en parentes: Jag minns ett tillfälle, då den dåvarande kulturchefen för DN Kultur Arne Ruth, som har sommarställe i våra trakter, hade bjudit mig och Birgitta på lunch på värdshuset i Forsmark tillsammans med bland andra en kinesisk delegation. Kineserna var också hos oss, och en av dem frågade Birgitta, vem som skötte om hela den här väldiga trädgården. När Birgitta svarade ”Vi själva förstås”, såg han en smula misstrogen ut; hans erfarenhet (från Kina) av samhällets höjdare var nog en annan.

***

Under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag då och då om mina bondemödor; jag gjorde det i den kåserande spalten på ledarsidan, ”Det händer”. Här är ett exempel från nummer 10 1976 (10 juni):

DET
HÄNDER

…att jag åker ut till mitt sommarland, fast det är valår.

När detta skrivs håller äppelträden just på att slå ut i Öregrund. I rabatterna står tulpaner, påskliljor, fänrikshjärtan och pärlhyacinter frodiga och granna. Paradisbuskens skära blommor har gråberget som fond.

Försommargräs, trädgårdsbestyr och doften av stekt strömming gör att man för ett ögonblick glömmer Pomperipossa och allsköns elände.

Är det verklighetsflykt att låta sig bedövas av sommaren?

Är det småborgerligt att ägna sig åt stugan och ungarna, när man skulle kunna ägna sig åt att agitera?

* Just före det här veckoslutet kommer förslaget om utökad föräldraledighet. Vi ska få mer tid att vara tillsammans med våra barn.

Det måste väl gälla politiskt verksamma människor också?

Nu tänker jag inte bara på det självklara, att även våra barn har rätt till föräldrarna.

* Jag tror att mer tid för normalt familje- och fritidsliv är bra för politikerna själva också. Och då inte bara i meningen andhämtnings- och kraftsamlingspauser.

Arne Gadd, som är socialdemokratisk riksdagsman från Uppsala, brukar säja, att politiker borde ta sig tid att sitta och glo på TV om kvällarna. Då tänker han inte speciellt på nyhets- och samhällsprogram. Lika viktigt är det att se det som dom flesta ser på: engelska följetonger, deckare, sport, underhållning.

Politiker måste helt enkelt få tid att leva som folk gör mest. Annars blir dom dåliga politiker.

De allra flesta som vi vänder oss till med vårt budskap tänker ganska lite på vare sig politikens högstämda idéer eller dess teknik. I stället ägnar dom sig åt jobbet, trädgården, ungarna, TVn eller vad dom nu mest är intresserade av.

Det är politik det också, brukar man säja.

Fast ibland undrar jag om det inte är politikerna och inte väljarna som behöver upplysas om detta.

Så tänker jag, när jag skjuter skottkärran genom gröngräset.

* Fram mot eftermiddagen ser jag ett par killar, som arbetar på Forsmark, stanna till nere vid vägen för att prata med Birgitta. När dom går vinkar dom med handen och hojtar med syftning på valet:

– Det ska nog gå bra det här! Vi ska ta i och jobba!

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (den 1 juni) handlar om vårbruket:

DET
HÄNDER

…att jag ägnar mig åt vårbruket i stället för åt politiken.

Att vi sätter potatis har inte direkt att göra med den borgerliga svångremspolitiken.

Hur som helst har vi tagit upp ett gammalt potatisland på tomten i Öregrund. En hel dag jobbar min brorsa och jag med spade och jordfräs. Händerna får blåsor och kroppen blir darrig fram mot kvällen.

* Nästa morgon, när det känns trögt att komma i gång, säger Birgitta:

– Nä, nu sätter vi fräs, va!

Lillgrabben Matti, fem år, som verkar ha ärvt pappas lust att vitsa, replikerar snabbt:

– Jordfräs va?

Men med är dom, ungarna.

Både Matti och Kerstin sår blommor och grönsaker i egna land. Kerstin har en fin rabatt och ett stenparti. Matti har en bit trädgårdssäng med en sällsam blandning av blommor och grönsaker. Och dom gräver i potatislandet allt vad dom kan. Ibland så dom faller omkull med den alltför stora och tunga spaden.

* Det är roligt att påta i trädgråden på våren.

Vi rensar rabatter och gräver igenom land. Vi krattar löv. Vi sår och planterar.

Under pingsthelgen planterar jag två plommonträd och ett körsbärsträd. Och ett par krusbärsbuskar. Och rabarber.

Birgitta, vars lidelse är en egen kryddträdgård, sätter frö och plantor. Där växer salvia och citronmeliss, kyndel och mynta, vitlök och gräslök, timjan och mejram, det allra mesta av kryddor som går att odla i det här landet. Av det ska det bli många doftande grytor. Malört till egen bäsk växer där också. På eftersommaren när kryddträdgården blommar i olika blå nyanser summar den av ett myller av bin.

Centerpartisterna i riksdan, som inte riktigt gillar hennes insatser i energikommissionen, skulle bara se henne i kryddträdgården!

* Det påminner mig om att hon för ett tag sen i riksdagen bar en blommig sjal. En centerpartistisk riksdagsman som tyckte att den var vacker kom fram och komplimenterade.

Birgitta:

Det är nya forsmarksdräkten!

Enn Kokk

Till det bör sägas att Birgitta som energiminister blev den trognaste av alla dem som förordade kärnkraftens avveckling.

Var är dom nu, dom gamla Linje 2-partierna Folkpartiet och Kristdemokraterna? Och vad kommer Maud Olofsson att göra, om centern får möjlighet att bilda regering tillsammans med dessa två plus Moderaterna? Svika, som Fälldin – Shahen av Uran – en gång i världen?

Jag ska kanske också tillägga, att Birgitta inte har ändrat uppfattning om att kärnkraften bör avvecklas. Inte jag heller.

Den brorsa som hjälpte mig med potatislandet är Mikko. Det potatislandet förlorade vi tyvärr sen i samband med en tomtreglering – se nedan!. Vårt före detta potatisland är nu en del av Floraparken.

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1979 (21 juni) handlar om en av mina grävveckor:

DET
HÄNDER

…att jag överger politiken.

Mellan hägg och syren tillbringar jag en vecka i Öregrund, sen tio år vårt sommarland. Helger i kombination med semester ger ostörda grävdagar.

Vi har reglerat vår tomt, en gammal stadsäga som såg ut som en krokig linjal. Bortre delen har kommunen köpt som parkmark. På framsidan har tomtgränserna rätats ut.

Ett nytt hörn, ett riktigt blöthål där måsarna simmade under regnsommaren i fjol, har vi först täckt med fyllandsmassa. Jag kärrar därefter egenhändigt ut fyra lass sand, sammanlagt 24 kubikmeter. (Där ska bland annat bli potatisland.) Härnäst ska det bli ett lager mull.

Jag känner medelålderns glädje över att kroppen håller. När jag är klar med all sanden går jag och badar i den kommunala bastun. Det är skönt att bli ren och avslappad. (Med mig från min estniska barndom har jag samma slags bastutradition som den finska. Även i Estland fanns bastu på varje gård.)

Efteråt går jag runt i trädgården. Kvällen är ljum; solen skiner ännu. Tulpaner, pingsliljor och påskliljor blommar i rabatterna, förgätmigej lyser blekblå i gräsmattan.

Jag går in och lagar en ensam middag och dricker en kall öl.

Det är som en själens och kroppens rening att få uppleva en sån här vecka då man dag för dag kan iakkta naturens förvandling.

Det är klart att det mest är en privat glädje.

Men det är också en nyttig påminnelse för många av oss som springer runt i politikens ekorrhjul: För en stor majoritet svenskar är glädjeämnen och slit som de här mycket påtagligare och mer lockande än den ofta teknikbemängda politik vi håller på med (även om de naturligtvis är konkret berörda av vad vi kommer fram till). Jag menar att såna här upplevelser är en nyttig korrigering av ens perspektiv på tillvaron.

Sista eftermiddagen i Öregrund håller jag på med att plantera om en vinbärsbuske. Det är tungt och obekvämt att gräva fram rötterna och sen lyfta busken med en stor klump jord. Rätt vad det är ligger jag på gräsmattan med muskelbristning i vaden.

Så linkar jag in i sommarhagarna och den blomstertid nu kommer. Aktuellt och jag – och ni, hoppas jag – tar senester. Vi ses i valrörelsen i augusti! En gång i veckan.

Enn Kokk

Ett par förklaringar:

Det här var före om- och tillbyggnaderna. Senare har vi fått vår egen efterlängtade bastu, som kom att ersätta den gamla vedboden och utedasset.

Från mitt eviga kärrande av sand minns jag, att en förbipasserande stannade till och frågade, vad jag höll på med.

– Jag håller på att anlägga Öregrunds första öken, förklarade jag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1980 (den 11 juni) var det åter dags för rapport om en grävvecka:

DET
HÄNDER

…att våren dramatiskt ökar livskänslan. Så har det varit denna torra och kalla vår, som aldrig har velat gå över i försommar.

I Öregrund har vinden blåst kylig och ihållande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt små vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

* Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag åker jag och Birgitta och barnen från Öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar på hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter åt oss till arbetarspelet ”De bröto bygd”.

Det är ett fint stycke teater, både roligt och allvarligt. Vad duktiga – i många fall på gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare på bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

* Människor dör.

Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna försynthet och blyghet.

Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i förstamajnumret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

Enn Kokk

Om Svante Foerster ska jag vid tillfälle berätta mera.

***

I Aktuellt i politiken nummer 10 1982 (den 10 juni) finns ytterligare en grävvecksbetraktelse – men också en beskrivning av min personlighet:

DET
HÄNDER

…att jag flyr från den befolkade delen av verkligheten.

Runt Kristi Himmelsfärd tar jag ut några semesterdagar och tillbringar en vecka i Öregrund.

Främst för att kunna jobba hårt och ostört. Tolv kubik sand och tio kubik matjord per skottkärra och spade är veckans arbetspensum. Det är bra för kroppen. (Fast arbetsveckan börjar med feber och snuva.)

Själen får sitt även den. Det jag som stadsbo först från vuxen ålder saknar mest i mitt nuvarande liv är att kunna leva mitt i årstidernas växlingar. I Öregrund möter jag försommaren under årets första högtryck, som dock först i slutet av veckan bryter kustbandets blåst och kyla. Och ser naturen möta solen med en explosion av björklöv och blom.

Men jag har ett skäl till – under några dar får jag vara alldeles ensam. Det är en lisa. Jobbet gör mig mätt på människor.

Fast det har inte bara med jobbet att göra. Av naturen är jag ensamvarg, en sån där som helst vilar i sig själv. Hela mitt liv har jag gillat böcker, musik, ensampromenader.

Jag föredrar få nära kontakter framför ständig kommunikation med många människor. Jag gillar paradoxalt nog kongresser på grund av deras väldighet – man kan betrakta deltagarna ungefär som ett akvarium och, själv utanförstående, analysera det som sker.

Jag läser hellre snabbt in ett nytt ämne än deltar i studiecirklar. Jag föredrar kunniga korvstoppare framför dialogpedagogik.

Jag avskyr sammanträden och konferenser – och är en sammanträdesförstörare (med hjälp av skämt, lappar och opassande inlägg) av format.

Bäst skulle jag väl passa som ensamutredare eller författare.

Jag känner ingen lockelse att resa, i meningen att lära känna nya människor. Men att bo på stora, anonyma hotell i främmande städer känns fint. Och storstäder typ Paris där man kan röra sig i dagar utan att träffa någon man känner – promenera, gå på krogar – är trevliga.

* Ja, sån är jag.

Jag känner på mig, att om det inrättades en tjänst som folkrörelsepsykiater, så skulle jag bli hans första fall (genom tvångsremiss).

Enn Kokk

Ett litet PS: På en centerstämma, som jag bevakade som journalist, kom jag att tala med Dieter Strand, som var där i samma ärende. Han hade läst det jag ovan skriver om kongresser och konstaterade, med sympati, att han själv kände precis likadant.

***

Lustigt nog handlar försommarbloggen ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 10 1983 (mitt sista redaktörsår), daterat den 2 juni, om en resa, och jag markerar där mitt behov av ensamhet. Men kåseriet ändar förstås som vanligt i Kristi Himmelsfärds-veckan i Öregrund:

DET
HÄNDER

…att jag reser längre än till Öregrund.

Några dagar i början av maj tillbringar jag i Nederländerna, främst Amsterdam.

Amsterdam är med sina vackra gamla hus, med sina kanaler och med sina museer – jag besöker Rijksmuseum med sextonhundratalsmästarna – en underbar stad. Min vana trogen går jag oändliga, ensamma promenader. Tillsammans med kompisar går jag på restaurang Bali och äter indonesisk rijstafel; en annan kväll går vi på den ålderdomliga och helt makalösa krogen Vijff Vlieghen (Fem Flugor) och äter fisk och dricker vitt vin.

* Men det finns en annan sida av Amsterdam, med ungdomsarbetslöshet och knark och prostitution, som gör mig djupt beklämd. Femton procent av dem som vill ha jobb får det inte, och av dessa är sexti procent ungdomar under tjugofyra år. I de så kallade röda kvarteren, berättar vänner (själv vill jag inte ens gå dit för att se), är hororna utställda i skyltfönstren. I det jättelika, gröna Vondelpark, dit vi går första aftonen, doftar det av hasch i försommarkvällen, och på Nieuwendijk – en gata nedanför Centralstationen dit våra tågluffande ungdomar anländer – sker haschkommersen helt öppet. Dit går poliserna bara två och två på kvällen, berättar man.

Ingen tycks bry sig om haschet. Inte heller vårt broderparti, Partij van de Arbeid, säger nej mer än till ”tunga” droger – en partifunktionär och två riksdagsledamöter försvarar aktivt flumliberalismen. Hasch är inte farligare än sprit och tobak tycks vara en utbredd holländsk doktrin. Bortsett från att det är en mycket diskutabel ståndpunkt – att haschet, med den kultur och de attityder som omger det, är ett hot mot det slags samhälle våra förfäder i så väl Nederländerna som Sverige har byggt upp, tycks inte bekymra någon. Tvärt om talar någon, i ett samtal om arbetsdelning, om den, enligt henne, tvivelaktiga lutheransk-reformerta moral som ser arbetet som livets mening.

* Från Amsterdam beger jag mig med en natts mellanlandning i lägenheten i Uppsala till Öregrund, för min årliga ”grävvecka” runt Kristi Himmelsfärdsdag. Det är majväder: moln och milt regn avlöses av solsken. I mitt anletes svett kärrar jag singel och sand. Att arbeta och vårda det man har – det är livet!

Enn Kokk

***

Till denna djupdykning i mitt förflutna inspirerades jag av ett inägg av min dotter Kerstin på hennes blogg – länk finns här intill – ”Tillbaka till Stabbyskogen”. Som väl har framgått av de ”Det händer” jag har återgett, har våra barn fortlevt sina somrar i vår trädgårdsvärld i Öregrund, också deltagit i arbetet med att skapa den.

Jag är övertygad om att det här är ett arv, som bärs vidare genom generationerna. I min kommentar till Kerstins inlägg visar jag, att jag tidigt hade ett starkt intresse för blommor och trädgård. Kerstin har, tidigare med sin och Bos kolonilott och nu med den egna trädgården runt huset i Bärby hage, visat, att pappas (och mammas!) känsla för odling och skönhet har förts vidare till henne. Och Viggo tycks gå i sina föräldrars fotspår, även i det här avseendet.

TILLBAKA TILL STABBYSKOGEN

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: “Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

Så långt Kerstin. Till det skrev jag följande kommentar:

Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade jag blommor, kryssandes mellan korna.

***

Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

***

Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

Dit tog jag en sommar många år senare också Birgitta.

På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, “Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar “blåklocksveckan”.

Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

***

Nu lämnar jag snart Öregrund, mitt i den allra vackraste försommaren. På lördag åker jag och Birgitta på Donau-kryssning, från Wien och söderöver. Vi blir borta i drygt en vecka. Under resan kommer jag förstås inte att blogga, men jag återkommer senare med reserapporter.

***

När vi kommer tillbaka, är det juni, årets vackraste månad.

JUNINATTEN

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusets hav.

Ur ”Cikada”, 1953

Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Sommaraning och kokkaffe

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.