Glad påsk!

Påsken har hittills bjudit på underbart väder. Himlen är klarblå mot de än så länge kala trädgrenarna – men till exempel körsbärsträden har stora knoppar. Och det är vårvärme i luften, så grönskan kommer nog.

Amanda, 14, dotter till Anna, har varit här en stor del av påskveckan. Amanda har haft en mycket bestämd idé om hur hennes festblåsa skulle se ut – trots åldern går hon ut nian i år; hon har hoppat över ett läsår, eftersom hon är mycket duktig i skolan, faktiskt mattegeni. Men hennes håg står till musik, när hon till hösten ska börja i gymnasiet.

Hon har sytt under överinseende av Birgitta, också funnit sig i att göra om några sömmar som inte blev så bra. Jag har genom åren sett Birgittas textila färdigheter och är ganska säker på att mormor har lyckats bringa över en hel del av sitt kunnande till dotterdottern, detta särskilt när jag ser den färdiga skapelsen. Vilken festklänning!

I torsdags kom också Matti och Karin på påskbesök. Nu var vi plötsligt fem runt middagsbordet, och jag bjöd på georgisk kyckling, Kotmis Satsivi, ungsstekt hel, svartpepprad och smöröst. Till det serverade jag vildris, valnötssås och sallad. Birgitta hade lagt på påskduken med tussilagomönster.

Till långfredagsmiddagen hade Birgitta komponerat en läcker fiskmeny: först gravad sik plus pepparlax och rökta laxfenor, sen, som varmrätt, ugnsstekt röding, alltsamman serverat med kokt potatis. Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde.

Tidigare under långfredagen tog vi allesamman en långpromenad runt Öregrund: besåg hus och trädgårdar, gick längs den långa båtbryggan nere i hamnen, hälsade på vänner och bekanta – hejade på Konsum-Marina som var ute på sin balkong, stannade till vid familjen Lundhs hus och påskhälsade på Lasse och Mary samt deras son, Johan, gammal sommarkompis till Matti, som nu återsåg Johan efter många år.

På kvällen gav sig Amanda i väg hem till mamma i Rinkeby. På påskaftons förmiddag gav sig också Matti och Karin i väg med kurs på Karins föräldrars sommarhus i Stockholms skärgård.

Efter Melodikrysset gick jag en rond runt trädgården, också en tur utanför den, för att hitta användbara växter och växtdelar till vår traditionella äggmålning på estniskt vis. Här ute vid kusten i den nordligaste delen av Roslagen har dock växtligheten inte kommit så långt än. Men jag plockade in blommor av krokus och snödroppar samt dessutom ormbunksblad, som erfarenhetsmässigt ger intressanta bladavtryck om man placerar dem närmast äggskalen under lagret av skal från gul lök. (Tack än en gång, påskkärringarna på Konsum!) I övrigt använde vi också fjädrar från färgade fjädervippor, sådana som man har i påskriset. Runt alltsammans sveper man sen tygstycken, som hålls på plats med hjälp av sytråd. Och så kokar man äggen – vi använder var sin stor kastrull, eftersom vi gör i ordning ett tiotal ägg var – tills de har tagit färg. Det betyder att ägg som kokas på det här viset alltid blir hårdkokta.

Vill du se hur estniska påskägg ser ut, kan du gå till vår dotter Kerstins blogg.

Vi äter alltid några av äggen vid en traditionell påsklunch, alltså tillsammans med sill och ansjovis samt dessutom gravad sik och, i år, pepparlax och rökta laxfenor som det fanns kvar av. Till det öl och snapsar av Birgittas hemkryddade brännvin.

I dag är det en mellandag i helgfirandet. Jag har, lite motvilligt, varit ute i boden och bökat ut den tunga snöslungan, så att Birgitta skulle komma åt skottkärran och cykelkärran. Hon tänker göra i ordning sitt växthus.

Men i morgon kommer det nya påskgäster. Från Uppsala kommer då Kerstin och Bo med barnen Viggo, snart sju, och Klara, nyss fyllda fyra. Viggo och Klara ska stanna hos morfar och mormor i några dar, eftersom båda föräldrarna närmast efter påsk har förrättningar i jobbet, vilka hindrar dem att klara lämning och hämtning på dagis. Så det blir heldygnsdagis i Öregrund i stället.

Ni kan ju ta er en titt på tussilagoflickan Klara på Kerstins blogg.

Och glad påsk på er allesammans!

Påskkärringarna hälsar oss välkomna

I förmiddags bar det av till Öregrund för sommarhalvåret. Vi fyllde en stor skåpbil från Öregrunds taxi med kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, barnbarnens leksaker, krukväxter och allt annat man behöver. Vi åkte genom ett Uppland i strålande vårsol. Fälten är fortfarande bruna och träden kala, men håller sig bara värmen kvar tillräckligt länge, kommer nog också den efterlängtade grönskan. I vår trädgård blommar redan snödroppar och krokus i rabatterna.

Vi möttes av den tråkiga åsynen av den stora markstående brevlådan vi fick sprängd på nyårsnatten. Men uppe på den inre gårdsplanen stod en kartong med den nya likadana brevlådan vi hade beställt. Under eftermiddagens lopp hann jag ställa den på plats innanför grinden och också låsa fast den med stålwire. Vi har ställt om posten och våra tre tidningar, så det här måste funka från början.

Bredvid kartongen med den nya brevlådan fanns en glad överraskning, färgglad till och med: en jättelik plastpåse full av skal av gul lök och vid tillslutningen påskfjädrar och ett påskkort med hälsningar från påskkärringarna. Påskkärringarna finns på Konsum och vet sen gammalt, att vi på estniskt vis färgar äggen med lökskal. Åtminstone Marina, som har halvestniskt påbrå, har kollat hur jag gör och själv tagit efter.

När Birgitta gick till Konsum för att handla, tackade hon våra vänner påskkärringarna, och jag kommer också att göra det, när det i morgon blir min tur att handla och laga mat.

I morgon får vi en ny matgäst, Annas dotter Amanda, som kommer hit för att sy färdigt den balklänning hon och Birgitta påbörjade för en tid sen. Amanda går ut nian i år.

Annars har dagen varit ganska jobbig. Vi har packat upp och ställt alla grejer på sina sommarplatser. Det tar mycket längre tid än att lägga ner dem i väskor och kartonger.

Birgitta hinner också med ytterligare ett par ärenden. Hon hämtar ut den sik hon har beställt hos Stora Ristens fisk; gravad sik är ett måste på vårt påskbord. Birgitta lärde sig att grava sik av min pappa, som i sin ungdom – han är nu död sedan länge – var yrkesfiskare och även senare i livet var hängiven fritidsfiskare.

Och så har min egen påskkärring varit ute i trädgården och hämtat in två stora knippen körsbärskvistar. Stugvärmen kommer att få dem att både grönska och blomma.

Fast i köket är det kallt sen i höstas, och nu visade det sig att även elementet i sovrummet har lagt av. Elektriker Kent har dock lovat komma hit och hjälpa oss. Hoppas han kommer i morgon – nätterna är fortfarande kalla här ute vid havet.

Social ensamvarg

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

Degenererade judar

Uppsala kammarorkester under ledning av Staffan Larsson bjöd i går på en konsert med temat ”Hopp och förtvivlan”. Musiken var skriven av två österrikiska tonsättare, Gustav Mahler (1860-1911) och Arnold Shönberg (1874-1951).

Båda kom att verka i USA, Mahler från 1907 och Schönberg från 1934. Båda kom från judiska familjer.

Att Schönberg var protestant, kristen, hjälpte honom föga, när nazisterna flyttade fram sina positioner i trettiotalets Centraleuropa. Mot honom anfördes också hans modernistiska, atonala musik, som fick stämpeln entartete (degenererad) Kunst.

Också Mahler konverterade redan 1897 till kristendomen, i hans fall katolicismen. Men de antisemitiska stämningarna var så starka i Wien redan under nittonhundratalets början, att de starkt bidrog till att han lämnade sitt jobb som konstnärlig ledare vid Hovoperan för att i stället arbeta först vid Metropolitan, sedan vid New York Philharmonic.

Ibland uppstår spännande och nyskapande konst i skärningspunkten mellan olika kulturer, men det torde vara svårt att leda i bevis att de obestridligt nyskapande elementen i Mahlers respektive Schönbergs musik skulle vara effekter av just skärningspunkterna mellan judendomen respektive två olika grenar av den kristna tron. Framför allt Schönbergs musik med sin seriella tolvtonsteknik och sina expressionistiska drag utmanade säkert också rent musikaliskt nazisterna med sina fixa föreställningar om både det ena och det andra – men naturligtvis utmanade de också många andra som var tillvanda vid olika slag av klassisk seriös musik. I fallet Mahler är det svårare att använda sådana förklaringar. Hans musikaliska verk är mycket mer melodiösa än Schönbergs.

Hur som helst, gårdagskvällens program började med Schönbergs ”Erwartung”, monodram i en akt, opus 17 (1909), med libretto av Marie Pappenheim. Som man kan förstå av detta fordrades det alltså också en sångsolist. För sången stod, med den äran, sopranen Ibba Andersson, men det är klart att innehållet i monodramen – den kvinnliga huvudpersonen sjunger för en älskad man, som ligger lik framför henne på scenen – är något enahanda. Jag känner till att librettot har getts en freudiansk tolkning, men trots att jag har tillgång till texten, orkar jag inte med att nu göra en textgranskning av det slaget.

”Erwartung” är Schönbergs första större verk, där han arbetar på ett modernistiskt sätt, och utan tvekan uttycker hans musik det mörker och den ångest som också finns i librettot.

Med konventionella mått mätt var naturligtvis Mahlers ”Symfoni nummer 4 i G-dur” (1892/1899-1900), här i en bearbetning för kammarorkester, lättare att ta till sig. Mahlers musik är dynamisk och fantasifull, med klanger som borde kunna tilltala alla som älskar olika former av klassisk musik.

Det textparti vi hörde med sång av Ibba Andersson, en del av ”Des Knaben Wunderhorn” ur ”Das Himmlische Leben”, innehåller det hopp som utlovades i programtiteln ”Hopp och förtvivlan”: Här skildras den himmelska glädjen, en ängaltillvaro med dans och sång, en oxe slaktad av Lukas, vin ur himlens vinkällare, änglabakt bröd, sparris, äpplen, päron och druvor.

En mer lättpåverkad själ än jag kan ju bli frälst för mindre.

* * *

Själva hade vi före konserten låtit oss utspisas med biff Schezuan plus en flaska Gato Negro på kinarestaurangen China Garden i det som fordom var Folkets hus.

Destination: Kaffee Mayer

Här om året var Birgitta och jag på donauresa, besökte alla länderna nerströms från Wien. Resan gick bland annat till Slovakiens huvudstad Bratislava.

Där fann vi en fortfarande levande kafékultur, värd ett besök bara den. På Aftonbladets resesidor, numera döpta till Destination, finns i dag (11 11 09) ett helt uppslag om Bratislavas besöksvärda kaféer.

Och se, som nummer ett rankas Mayer, beläget vid ett hörn av Stortorget. Där vilade jag och Birgitta våra ben och drack var sin utmärkt espresso. Jag är ju diabetiker, så tårtorna och bakelserna, som Aftonbladet beskriver, var jag däremot tvungen att avstå från.

En och en halv konsert samma kväll. Och sen en eftermiddag mitt i arbetarrörelsens historia

I går hade vi en kollision i vår kalender. Dels hade vi en abonnemangskonsert att gå på i Musikens hus. Dels lockade Sofia Karlssons turnépremiär på Katalin.

Kanske skulle det här åtminstone delvis gå att förena, så vi startade med att gå till Katalin för att äta middag och samtidigt kolla hur Sofias konsert låg tidsmässigt.

Vi fick en mycket god middag: valde biff på ryskt surbröd med pepparrotsvisp, sallad, tomat och rödlök plus dessutom en skiva vitt vitlöksbröd. Det här rekommenderar jag!

Vi fick veta att spelningen skulle börja 20.00, alltså mitt under vår andra konsert, men att det nog skulle bli en andra del, som vi kanske skulle hinna till. Det senare trodde också Sofias föräldrar som vi känner – hennes pappa, Leif Karlsson, var min arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, och vi har också i övrigt träffats i många andra sammanhang, partisammanhang så väl som privata. De anlände till Katalin när vi höll på att avsluta vår måltid.

Också till evenemanget i Musikens hus lockade personliga band och böjelser. I dagens program, ”Svenska klanger”, medverkade förutom Uppsala kammarorkester också Allmänna sången. Dirigent var Cecilia Rydinger Alin. Under de år då Birgitta var ordförande i Sveriges körförbund, blev vi personligt bekanta med Cecilia, numera för övrigt ODs chefdirigent, och vi gillar båda körmusik.

Kvällens program ägnades således uteslutande åt verk av svenska kompositörer. Det första av dem, Jacob Axel Josephsons (1818-1880) ”Ouverture”, opus 14 (1851), hade möjligen här sitt uruppförande inför publik – ingen vet säkert. Sedan följde ”Mälarlegender” (1944) av Ture Rangström (1884-1947) och ett ännu inte helt fullbordat beställningsverk från 2009, ”Requiem”, av Anders Nilsson (född 1954).

Efter pausen fick vi à capella höra Ingvar Lidholms (1871-1927) körverk ”…a riveder le stelle” och därefter två verk av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), ”Florez och Blanzeflor” och ”Vårnatt”, båda med text av Oscar Levertin. Och så avslutades kvällen med ”Drömmarne” (1851) med musik av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1978) och text av Tekla Knös.

Mycket av det här var hörvärt, men när vi senare på kvällen skulle gå hem från Katalin, konstaterade vi, att Sofia Karlssons konsert ändå var kvällens höjdpunkt.

Vi kom till Katalin just när andra delen av spelningen hade börjat, och en hygglig dörrvakt hjälpte oss till och med att få var sin pall – konsertlokalen var knökfull, och folk stod längst bak.

Sofia sjöng ljuvligt bra. Det faktum att hon tappade någon textrad och fick göra nystart gjorde bara framträdandet ännu mer äkta. I den här andra delen av konserten fanns mycket vi kände igen från henne tidigare skivor, bland annat sånger av Dan Andersson – jag noterade att en av dem, med hjälp av det delvis nya band hon nu har, hade blivit ännu bättre. Publiken var entusiastisk och önskade själv flera låtar som hon sjöng.

Eftersom jag inte hörde första halvan av konserten och för lite av hennes nya, egenskrivna låtar måste jag be att få återkomma. Jag köpte nämligen ett exemplar av nya CDn ”Söder om kärleken” och fick den också signerad av Sofia, innan vi gick hem.

Kul också att se bekanta i publiken: våra partivänner Kjell Jernberg och Anita Berger, min kollega (V) i kulturnämnden Ulla-Stina Claesson och så ett par yngre socialdemokrater, som jag främst känner via bloggosfären, Joel Malmqvist och Marta Axner.

I eftermiddag har vi varit i Stockholm, på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I dess styrelse har jag suttit länge, som representant för socialdemokratiska partiet. Dit har jag också i egenskap av sekreterare vid Socialdemorkaternas VU- och partistyrelsesammanträden levererat mängder av protokoll. Där har jag själv bedrivit forskning dels när jag sammanställde min ”Joe Hills sånger”, dels när jag skrev min ”Vitbok” om IB. Även Birgitta har förresten på senare tid haft kontakt med det här arkivet – hon har levererat stora delar av sitt personarkiv.

Arbetarrörelsens arkiv är inte uteslutande ett socialdemorkatiskt arkiv – till exempel Vänsterpartiet och SAC (och dessutom förstås LO och dess förbund) förvarar också sina arkiv där – men genom att arkivet förvarar Socialdemokraternas arkiv plus till exempel Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Alva Myrdals arkiv, är det här det kanske viktigaste samtidshistoriska arkivet i Sverige, oumbärligt för forskande statsvetare, historiker och andra.

Den som har haft huvudansvaret för de här delarna av arkivet är Stellan Andersson, som nu behagar gå i pension (men blir kvar på 20 procents-tid). Stellan är en man som vet mer än de flesta om svensk arbetarrörelse, och när Birgitta och jag överlämnade vår avskedspresent, ett signerat exemplar av ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, konstaterade jag, att det på arkivet fanns en man som visste mer om socialdemokratin än de flesta i det verkställande utskott och den partistyrelse, vars protokoll han har fått att förvalta.

Det var alltså för att hylla Stellan vi hade samlats.

De socialdemokratiska ledare vars personarkiv jag har nämnt fanns representerade genom familjemedlemmar: Tage Erlanders son Sven Erlander, nu verksam med att ge ut faderns dagböcker, var där. Familjen Palme representerades av Joakim Palme, son till Olof. Alva Myrdals dotter Kaj Fölster var där och hade en del berättigade synpunkter på den film Hans Hederberg arbetar på – och som vi fick se utdrag ur; bakom kameran har för övrigt i allmänhet Jan Myrdal stått. Men det var inte det invändningarna gällde – Hans Hederberg har tagit si före att rekonstruera (de finns inte bevarade) Alvas brev till Gunnar Myrdal, brev i mycket privata frågor. Ingvar Carlsson, still going strong, var förstås där själv, och vi fick tillfälle att prata lite med honom, Leif Andersson (tidigare på riksdagsgruppen) samt den redan nämnde Sven Erlander. Bland andra närvarande partiföreträdare med vidimerat intresse för historia fanns Bengt Göransson, Pierre Schori och Ulf Larsson.

Forskarsidan var också väl företrädd. Jag hälsade på Karl Molin och Yvonne Hirdman. Gunnela Björk påminde mig om fadäsen när hon en hel dag intervjuade mig om Olof Palme – bara för att sen upptäcka att bandspelaren inte hade fungerat. Nå, det blev en bra bok i alla fall. Och så hälsade jag på Kjell Östberg och berättade att jag just hade recenserat, berömmande, hans palmebok på min blogg. Det senare hade jag inte behövt göra. Kjell hade redan, trots att det här skedde för bara några dar sen, läst vad jag skrev.

Så här är det i bloggosfären, åtminstone om man har något intressant och kvalificerat att säga. Jag hade en pratstund med chefen för arkivet, Lars Ilshammar, som lite bekymrat konstaterade, att numera så mycket av det arkivet är satt att bevara inte finns som pappersarkivalier utan i stället på nätet. Arkivet hade faktiskt fört allvarliga samtal om hur man ska täppa till den luckan. Jag föreslog då att bloggare skulle erbjudas möjligheten att länka texter om arbetarrörelsen och dess historia, även om till exempel arbetarförfattare, till en uppsamlingscentral på Arbetarrörelsens arkiv, som på så sätt skulle kunna göra dem mer systematiskt sökbara av dem som nu söker pappersarkivalier på Arbetarrörelsens arkiv. Lars verkade tycka att det var en idé värd att pröva.

Om familjesammanhållning

Sonen, Matti, fyllde 36 år den 15 februari, kanske inte något viktigt att uppmärksamma. Men i vår familj finns en stark sammanhållning som också tar sig uttryck i att vi firar ojämna födelsedagar – det gäller att hitta anledningar att samla hela familjen. Så i dag var jag och Birgitta samt hans syskon hembjudna till honom och hans sambo Karin på Söder i Stockholm för att, lite i efterskott, fira födelsedagen.

Och ojämnt eller inte – vi fortsätter att, så vuxna vi är allihop, ge varann presenter på födelsedagarna. Så av sin musikälskande far fick den själv spelande och komponerande Matti bland annat en fin Miles Davis-box, vars kärna, ”Kind of Blue”, han har lärt sig älska hemma hos sina föräldrar, och mamma och hans syskon, Anna och Kerstin med familjer, gav honom svåråtkomliga och mycket vackra koppar, inköpta i specialaffärer.

Miles Davis-gåvan finns på två bilder på Kerstins blogg: dels den läckert blåa skivan på skivtallriken – här – dels själva boxen bredvid min pappas, senare min döde brors, nu vår sons mandolin – här. De koppar Matti fick från sina syskon kan du se här.

Karin och Matti hade lagat en fin måltid, som serverades som sen lunch: lammstek, rotsaker i ugn och som efterrätt chokladkaka, glass och maränger, vilket senare uppskattades inte minst av syskonbarnen, Bos och Kerstins barn Viggo och Klara, som dess förinnan hade fått specialmeny, köttbullar.

Jag och Birgitta är snart 72, har en stor del av vårt aktiva liv bakom oss. Desto roligare är det att notera, att samvaron med den yngre generationen är så oproblematisk eller snarare tät och varm. Vi har gemensamma värderingar och kan obehindrat tala med varann, tvärs över åldersgränserna, om det mesta i livet.

Om det vi i den äldre generationen i familjen Kokk-Dahl har åstadkommit i de offentliga delarna av våra liv må andra döma. Men vi känner för egen del stor tillfredsställelse över att ha klarat att bygga en familj med den här sortens samhörighet och sammanhållning.

Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…

Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.

Ur en diabetikers liv

Jag har åldersdiabetes. Lyckas ändå hålla sockernivåerna på hygglig nivå, även om det av två skäl har blivit svårare.

Dels har jag, på grund av, tidigare, långvarig ischias och, nu, långvarigt ryggont försummat de promenader jag borde ta. Men jag ska villigt erkänna att vädret så här års också bidrar till att jag egentligen över huvud taget inte vill gå ut.

Dels har en mängd varor, i vilka socker har ersatts av sockerersättningsmedel, försvunnit ur min konsumbutik.

Som observant diabetiker lär man sig snart, att nästan alla färdigrätter i butikerna är sötade med socker. Jag tänker nu inte på sådant som saft och läsk utan på allt annat, där socker används som ”smakförstärkare”: bröd, köttpålägg och nästan alla färdigrätter. Kolla innehållsdeklarationen på fläskkorv, ska ni få se!

Det är sant att det i många fall rör sig om små mängder socker, och ibland köper och äter jag därför sådant som jag längtar efter och försöker balansera detta med de insulinproduktionsstimulerande tabletter jag tar till måltiderna. Problemet är att alla dessa små mängder socker tenderar att ge ett intag av, till slut, alldeles för mycket socker.

Butikerna, så mina två Konsum-butiker, har fram till helt nyligen sålt Felix sockerersättningssötade ketchup, som dessutom smakade utmärkt – jag skulle inte tro att någon vid ett blindtest hade kunnat peka ut den här ketchupen som annorlunda än de sockersötade. Nu har plötsligt den här ketchupen försvunnit ur handeln. Min konsumföreståndare begriper inte varför – han sålde ganska mycket av den – men så är det lika fullt: Jag har kollat på Felix’ hemsida, och den finns inte kvar som produkt där. I stället har det dykt upp en ny Felix-ketchup med ”30 procent mindre socker”. Det låter ju bra – tills man inser att 70 procent av sockret finns kvar i produkten.

Jag äter en ganska nyttig frukost: ett glas hälsofil med mycket låg fetthalt plus en hård och en mjuk, sockerfri macka med sockerfritt pålägg. Sockerfria köttpålägg finns fortfarande men är färre till antalet – jag har nu till exempel inte sett till sockerfritt hamburgerkött på länge. Min lilla frukostlyx har varit ett litet glas fruktdryck, sötad med sockerersättningsmedel. För några år sen förde mina konsumbutiker flera goda varianter av märket Önos. Sedan byttes dessa ut mot måltidsdrycker av märket Bob, men de sockerfria varianterna reducerades till två: svart vinbär och fläder. Nu har Konsum bytt Bob mot Kivik, och det finns inte en enda konstsötad variant kvar. Min hygglige konsumföreståndare har kollat med Coop, och där finns helt sonika inga konstsötade varianter längre att beställa!

Jo, Konsum för förstås FUN, men det är en en helt konstgjord kemisk produkt utan inslag av bär eller frukt, och den smakar apa. Jag har provat, men jag klarar inte att dricka den här smörjan. Just nu börjar jag mina frukostar med ett glas vatten.

Jag kunde ge fler exempel, men jag tror att ni redan nu förstår mitt och andra diabetikers problem. Ett tag såg det hoppfullt ut för oss, men nu har antalet varor som vi kan använda minskat.

Jag vet inte vad det här beror på; jag kan bara spekulera.

Butikerna plockar bort varor, som inte har mycket höga försäljningssiffror, ur hyllorna. Livsmedelsföretagen slutar då att tillverka dem.

Livsmedelskedjornas egna märken (egentligen bara etiketter) tränger undan märkesvarutillverkarnas märken, med samma effekt.

Och så underminerar den ständiga propagandan som riktas mot konstsötningsmedel marknaden för de produkter vi diabetiker behöver. Åtminstone det senare kan väl ni, som ägnar er åt detta, ge fan i – ingen tvingar ju er att köpa de här produkterna. Ni kan väl låta mig och andra diabetiker använda dem på egen risk.