Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Ett tyskt requiem

Birgitta och jag har säsongsabonnemang på konserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester. I går kväll var det dags igen, men jag fick gå ensam, eftersom hustrun var bjuden på avskedsmiddag på Sätergläntan i Dalarna; hon har varit ordförande för denna den svenska hemslöjdsrörelsens främsta utbildningsanstalt.

Eftersom vi brukar äta ute före de här konserterna, valde jag att göra det också i går: intog en ensam middag i restaurangen på nedervåningen i vårt konserthus. Det blev hjortstek.

Birgitta hade ringt Musikens hus och meddelat, att hennes plats stod till förfogande, om någon ville köpa biljett där, och eftersom vi har fasta platser för två till höger om högra gången, var det lite intressant att se, vem som skulle hamna bredvid mig. Det visade sig vara en kvinna som jag kände igen men inte genast kunde placera – hon däremot visste omedelbart vem jag var. Så hon presenterade sig, Lena Redin, och berättade också att när hon googlade på sin dotters namn – Maria Nytell – fick hon upp dotterns namn tillsammans med mitt. Maria har en gång, när hon jobbade på Elevorganisationen, bloggvägen kontaktat mig om elevriksdagen 1959. Mamman, Lena, är välkänd för alla oss som brukar lyssna på ”Odla med P1” i radion. Hon gör också musikprogram.

Ibland är världen liten.

Ni som brukar läsa mina kommentarer till olika konserter med klassisk och annan seriös konstmusik vet, att jag inte alltid är så förtjust i musik av Johannes Brahms (1833-1897).

Det jag hörde i går vann dock mitt gillande.

Det vi fick höra var nämligen ett körverk, ”Ein deutsches Requiem”, påbörjat 1865 och avslutat 1868.

Brahms requiem skiljer sig inte bara från många andra sådana genom att det har text på tyska i stället för på latin; innehållsligt/textmässigt har det också en ljusare ton än mycket annat i genren, även om de texter som sjungs är hämtade ur Bibeln.

Ett par sångsolister, Anders Larsson, baryton, och Karin Roman, sopran, medverkade i några korta solopartier, men trots att inte minst Roman var väl värd att lyssna på, var solopartierna inte kvällens stora behållning – de spelar helt enkelt en ganska liten roll i helheten.

I stället spelade körerna, den här kvällen två stycken, huvudrollen: S:t Jacobs kammarkör och Gustaf Sjökvists kammarkör med vardera över 30 sångare. De fungerade oerhört fint ihop med kammarorkestern, och man kan nog ana att orkesterns dirigent, Paul Mägi, vars hemland, Estland, är ett av de riktigt stora körmusikländerna, har fått det att låta så här bra.

Synd att min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, inte fick höra det här!

Händel, Schönberg och Haydn

Birgitta och jag var på Socialdemokraternas partikongress på Älvsjömässan i förra veckan, bodde över där också på hotell, men avvek på torsdagskvällen för att inte missa vår abonnemangskonsert i Musikens hus hemma i Uppsala. På vägen dit slank vi också in på Katalin och åt middag, husets fisksoppa med hembakt bröd. Soppan värmde gott i det kyliga höstvädret.

Också musiken som sen följde värmde: Uppsala kammarorkester under ledning av Anthony Halstead spelade Händel, Schönberg och Haydn.

Av Georg Friedrich Händel (1685-1759) fick vi höra Svit nummer 1 i F-dur ur den berömda ”Water Music”. Att kompositören med sitt tyska namn – han var tysk – skrev verk med engelsk titel hade sin bakgrund i att han, blott 25 år gammal, fick tjänst vid det engelska hovet – märk dock att den blivande engelske kungen George I (egentligen Georg Ludwig) själv var tysk. Det var för övrigt för en av kungens båtturer på Themsen Händel komponerade sin ”Water Music”, som 1717 uruppfördes från en pråm.

Före pausen fick vi också höra Arnold Schönbergs (1874-1951) Konsert för stråkkvartett och orkester från 1933, vilken märkligt nog är en bearbetning av Händels ”Concerto grosso” – stråkkvartetten är sålunda ett tillägg från Schönbergs sida. Jag gillar både Händel och annan barockmusik, men jag måste tillstå att jag finner också Schönbergs ganska fria och moderniserade bearbetning mycket hörvärd.

Att vi efter pausen fick höra musik av Joseph Haydn (1732-1809) hade säkert också det med Händel att göra; Haydns musik har bland annat utvecklats under påverkan av Händel. Vi fick höra Haydns ”Symfoni nummer 94” i G-dur, mer känd under titeln ”Pukslaget”, på engelska ”The Surprise Symphony” – den skrevs efter Haydns två besök i London på 1790-talet. Dess dramatiska sätt att överraska publiken med ett ”puk-utbrott” är ju väl känt, men i även i övrigt var det ett nöje att lyssna till den här symfonin.

Anthony Halstead gav genomgående lyster åt musiken genom att hans instuderingar av de stycken som spelades bland annat genom instrumenteringen underströk det tidstypiska i dem.

Last chorus: Olle Dahl

Som andra i min ålder bevistar jag allt fler begravningar. Fast i och för sig är det ju helt normalt att man dör när man har uppnått 86 års ålder. Det gjorde Birgittas farbror Olle Dahl (1923-1909).

Jag har träffat Olle ganska många gånger – i familjen Dahl ses man inte bara vid begravningar – men släkten Dahl är myllrande stor, och det är många man ska hinna prata med när den ses. Jag har uppfattat Olle som en man med rationalistiska principer, och jag antog därför att han kanske heller inte tillhörde de religiösa i släkten – den stora och vittförgrenade familjen Dahl rymmer förvisso även religiösa människor, men särskilt Olles mycket envetna och ständigt återkommande plädering för aktiv dödshjälp (en ståndpunkt som jag för övrigt inte delade med honom) fick mig inte att tro att han skulle vara religiös. Jag bör kanske tillägga, att Olle dog en helt naturlig död.

Dagens begravningsgudstjänst i Hoppets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm var dock en eftertrycklig dementi av mina slutsatser. Allt fanns på plats där: psalmer, Herrens bön, bibeltexter, välsignelsen. Dessutom också Bachs ”Sarabande” plus ”Allt under Himmelens fäste” framförda på violin av ytterligare en i Dahl-släkten, violinisten Ylva Magnusson. Att Olle hade bett Ylva spela på sin begravning är ett av många exempel på att släktband upprätthålls också i sådana här sammanhang. Intressantare utifrån det perspektiv jag har anlagt är emellertid, att den utpräglat religiösa begravningen också i övrigt tycks ha planerats av Olle själv. Jag upplevde visserligen Olle som en person som vill ha full kontroll – det finns flera sådana i familjen Dahl – men om man väljer inte bara officiant utan också psalmer till sin egen begravning, måste där ju också finnas en tro bakom.

Efteråt samlades vi på Värdshuset Ulla Winblad för lunch. En mycket stor del av dem som var med i kapellet var med där också. Och mot slutet av den här delen av sammankomsten kom minnesorden, vittnesbörd som i bästa fall – och så var det i dag – gör bilden av den avlidne mer detaljerad och därmed intressant. Så där var det också den här gången. Själv lärde jag mig åtskilligt mer om Olles liv, bland annat om hans mångåriga jobb på nykterhetsrörelsens försäkrignsbolag Ansvar.

Två minnestal grep mig särskilt. Båda hölls av kvinnor, en gammal och en ung.

Olles syster, Birgittas faster Karin Dahl, 89 år den 8 november och en av de främsta bärarna av den radikalism som också lever i den här släkten, höll ett både ömsint och inkännande tal till sin döde bror.

Och så blev vi, alla tror jag, starkt berörda av de personliga barndomsminnen Olles dotterdotter Malin berättade om sin morfar. Plötsligt såg vi Olle med barnbarnets ögon, helt utan yrkesroller och skyddsmasker och hårt slipade argument. Vi såg människan!

I höstrusket

Vi har tagit oss några dagar i Öregrund igen – trädgården fordrar ständigt nya insatser innan det är dags att vinterstänga huset. Birgitta har nu under en ganska lång tid gjort det mesta av trädgårdsarbetet, framför allt det tunga arbetet utomhus – hon har till exempel skött gräsklippningen, som vi annars brukar turas om med.

Skälet är min skraltiga hälsa och min usla ork. Jag har en hosta som aldrig tycks gå över, och så har jag en remiss från läkaren på Vårdcentralen här i Öregrund till hjärtkliniken på Akademiska. Jag har fått tid där men tyvärr först om någon månad.

Under tiden vet jag ju inte riktigt vad jag vågar anstränga hjärtat med. I dag har jag i alla fall i höstrusket varit ute i trädgården och plockat fallfrukt, äpplen: sparat fin frukt i papperskassar och slängt skadad ute på allmänningen. I min nuvarande kondition är det här ett besvärligt arbete. Att gå upp från knäböjande till stående innebär en svår kraftansträngning.

Dess förinnan planterade jag bergenior längs kanten på mitt renoverade stenparti. Jag har nio plantor i jord nu men skulle ha behövt tre till för att täcka hela kanten mot den icke renoverade delen under det gamla äppelträdet, den som fortfarande innehåller knölklocka. Men jag ska komplettera till våren.

De nysatta stenpartiväxterna har tagit sig, så också de rosor jag planterade om där. Bara en av de nya växterna, tråkigt nog den vackra Lewisian, har mystiskt försvunnit. Trivdes den inte där? Eller gillar dom förbannade rådjuren den här blomman?

Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar var här i förmiddags och levererade både mina bergenior och en hel binge växter, framför allt rosplantor, till Birgitta. Hon har använt eftermiddagen till att sätta dem i de rabatter där hon i förväg hade berett plats åt dem. Och sen, delvis när det redan hade börjat skymma, har hon satt alla sina födelsedagsblomsterlökar i jorden.

Hoppas man lever till våren och får se hela härligheten blomma.

Nu ska jag laga vardagsmiddag, falukorv, kokt potatis och vita bönor.

Efter TV-nyheterna ska vi se ytterligare en Poirot-film på DVD. Och sen, väl i säng, ska jag fortsätta läsa Anders Thunbergs nya bok om Karin Lannby, ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Jag fick den per post från förlaget – tack, Anders! Jag återkommer med recension.

Slutet är nära

I går försökte jag, trots att morgonen var kylig med spår av nattfrost, fortfarande låtsas att livet här i vår lantliga idyll kommer att vara för evigt. Detta trots att vi under den senaste tiden har åkt som skottspolar mellan Öregrund och Uppsala och jag ju vet att tidningarna och posten från och med måndag kommer att gå till lägenheten i Uppsala.

Jag var ute i trädgården en stund, en alltför kort stund, men hann ändå plocka in plommon och päron, goda att äta som efterrätt framför TVn. Som väl många, många andra tittade vi på ”Här är ditt liv”, den här gången med Stina Dabrowski. Det blev ett program med värme, närvaro och liv – det märktes att Stina inte besvärades av den medianervositet som ofta präglar andra som utsätts för den här ”kidnappingen”.

Under den gångna veckan var jag och Birgitta förresten på en avskedsmottagning, en tillställning vars långa kö med paket och blommor för föremålet i fråga nog har lite ”Här är ditt liv” över sig. Vi fanns bland de många som köade för att avtacka Küllike Montgomery, som nu efter långt och väl förrättat värv går i pension från jobbet som chef för Bror Hjorts hus i Uppsala. Bror Hjorts hus, som består av Hjorts ateljé där hans målningar och skulpturer nu ställs ut, plus en nybyggd del som används för tillfälliga utställningar av konst av andra konstnärer, har formen av en fristående stiftelse men finansieras till stor del av Uppsala kommun genom kulturnämnden, där jag sitter. Jag har upplevt Küllike som en synnerligen kompetent chef, vilket jag verkligen inte säger för att hennes förnamn skvallrar om att också hon är en av alla dessa ester i Sverige, vilka jag tidigare har skrivit om.

På väg tillbaka till Öregrund, medan vi väntar på bussen, slinker vi in på Bistro Hijazz på Centralen för att äta middag. Vi har varit där förr, är på talefot med chefen, så han fixar fram en rätt som egentligen inte finns på kvällens meny: Kuzu guveç, en het gryta i lerkärl av lamm. champinjoner, aubergine, paprika, tomat. vin och bladtimjan. Gudomligt gott!

Sen är vi alltså tillbaka i Öregrund för några fattiga dagar. På måndag ska vi packa våra ägodelar – kläder, krukväxer, böcker, skivor, en del håvor ur trädgården – i en minibuss från Öregrunds taxi för transport till lägenheten i Uppsala. Det kostar en slant, men det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart när man som vi inte har egen bil.

I morse när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna duggregnade det – och det märktes att det hade regnat ännu mer rejält under morgonsidan av natten. Jag läser tidningarna, länge och omständligt – vill inte kliva upp och börja packa; både kroppen och själen stretar emot.

Vi har nyss ätit lunch – rökta laxfenor med kokt potatis – och jag ska strax dricka en kopp av mitt kokkaffe och så läsa Aftonbladet.

Men sen måste jag packa.

Slutet är nära, som det brukar heta.

Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof Palme på Stadsteatern – Kjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

I arbetarrörelsens rötter finns dess framtid

I fredags var Birgitta och jag ombedda att medverka i den skånska arbetarrörelsens historiekonferens. Den sammanhållande kraften i det här arrangemanget, docenten i historia Roger Johansson, hade dock bett Birgitta att komma till Malmö redan på torsdagen: På högskolan skulle hon berätta om sitt internationella engagemang genom livet.

Vi hade lite tid vid sidan om, och eftersom det var ett tag sen vi var i Malmö, passade vi på att både promenera och göra saker i egen regi. Det började med att vi från järnvägsstationen promenerade till Stortorget: där, på Rica Hotel (förr Anglais), hade vi fått vår inkvartering. Rummet var stort och bekvämt med utsikt över torget, och personalen nere i receptionen orienterade oss snabbt och effektivt med hjälp av en karta om alla mål vi ville nå.

På väg mot högskolan passerade vi åter igen stationsområdet, och på hörnet mitt emot valde vi att äta lunch, stekt strömming med potatismos och lingon. Restaurangen heter numera Café le fil du rasoir men var förr känd som restaurang Savoy. Där utspelade sig, påminner mig Björn Kumm, inledningen till Per Wahlöös och Maj Sjöwalls klassiska polisdeckare – ett av originalen, då Beck fortfarande var känd som Martin Beck – ”Polis, polis potatismos”.

När jag promenerar omkring i Malmö, en stad som befolkningsmässigt inte är så vansinnigt mycket större än vårt Uppsala, slås jag av att Malmö, i motsats till Uppsala, ger en så stark känsla av storstad. Där finns vackra gamla stenhus liksom nya – ett exempel på det senare är högskolan, från vars översta våning man har en vidunderlig utsikt över både bebyggelse och vatten. Där finns många affärsgator och, som knutpunkter, både gamla och nya torg. Vi ilar också till Triangeln, i vars leksaksbutik Birgitta, förgäves, försöker få tag på ett Wall-E-paraply åt Viggo att överlämnas på hans sjuårskalas i dag.

I föreläsningssalen på högskolan samlas en skara av företrädesvis, åtminstone jämfört med oss, ganska ung publik. Birgitta berättar om sitt livslånga internationella engagemang som har varat ända från flickåren och fram till nu. Hon gör nedslag i händelser och händelseförlopp som tysktransiteringen, baltflyktingarna, Sydafrika, Vietnam, de egna FN-uppdragen – ja, vad har hon inte varit engagerad i? Hon väjer inte för besvikelserna, nämner också egna (av andra ofta medvetet feltolkade) misstag som till exempel bedömningen av vad som egentligen hände i Kambodja. Publikens frågor haglar, och engagemanget vittnar om att de som frågar själva är engagerade. Trots att det är sen eftermiddag, vill ingen riktigt gå därifrån, när det är slut.

På kvällen har Birgitta, via nätet, bokat biljetter åt oss på Malmö-operan. Före föreställningen hinner vi äta middag på Operagrillen, god inkokt lax med vitt vin.

Vi är operavänner men har aldrig varit på just Malmö-operan; på opera alltså – Birgitta har varit där på kongress. Invändigt är den med sina väggmålningar och trappor en smula lik Uppsala stadsteater, belägen i det som förr var vårt Folkets hus. Vi har plats på balkongen, och jag upptäcker snart, när föreställningen har börjat, att jag inte kan se textremsorna – operan spelas på italienska: textremsan över scenen har för liten text för min usla syn, och den med större text som riktar sig mot balkongen är från vår plats sett riktad åt höger. Nere i salongen gapar stora bänkpartier tomma. Vi ser att många i publiken är skolungdomar, och vi undrar därför om inte ganska många av de tonåringar som har fått biljetter genom skolan helt enkelt har struntat i att gå. Ytterligare några går också i pausen.

Den föreställning vi ser borde annars inte vara så svår för dem: Gioacchino Rossinis och Giacomo Ferrettis ”Askungen”, som hade premiär i Rom 1817. Och till och med jag, som alltså inte kunde följa textningen, känner ju till askungesagan, både Charles Perraults original från 1697 och Disneys filmversion – åtminstone den senare måste de här ungdomarna ju känna till. Här rör det sig dock om en moderniserad operaversion. Regissören, Alessandro Talevi, markerar genom dräkter och andra attiraljer (till exempel en vespa som körs in på scenen) att tiden här är decennieskiftet 1950-tal/1960-tal. Alltsammans har ett drag av filminspelning över sig. Det är lite Fellini över det här, om ni förstår hur jag menar.

I solopartierna lyckas Clara Maouriz, som gör rollen som Askungen, bäst. Annars hade jag störst utbyte av ensemblesången. Och av Rossinis musik förstås.

Nästa morgon, vid frukostbordet på Rica hotell, träffar vi dem som tillsammans med Birgitta och mig (moderator) står för dagens första längre pass: umeåprofessorn Ronny Ambjörnsson och LO-utredaren från Göteborg Örjan Nyström. Jag förstår genast att jag kommer att få leda ett samtal mellan likasinnade.

Vi får skjuts i bil till Backagården i Höör, där konferensen om arbetarrörelsens historia ska äga rum. På Backagården var jag senast för mycket länge sen, på ett studentförbundsseminarium i början av 1960-talet.

Dit har förbluffande många deltagare sökt sig, 86 stycken, och jag märker snart att de alla är besjälade av att åter gräva fram arbetarrörelsens rötter, de som också ger näring åt dess framtida bestånd och utveckling.

Partidistriktets ordförande Helène Fritzon hälsar deltagarna och inledarna välkomna och hälsar särskilt hjärtligt Birgitta och även mig välkomna. Och när sedan kursledaren Roger Johansson tar vid, startar han med att berätta, att han hade blivit uppringd av Birgittas och min gamle vän Björn Kumm, som bor i Malmö och som hade bett att få vara med. Han berättade också att Björn hade sagt, att han hade läst om konferensen på min blogg, som han följer dagligen: min blogg är, enligt Björn, något som han läser dagligen, nu när det knappt finns några A-presstidningar längre. Så nu gissar jag att jag får en binge nya läsare nere i Skåne…

Vi träffade förstås sen Björn också personligen, åt bland annat lunch tillsammans med honom. Utöver en del kända skånska partivänner på konferensen vill jag också nämna att chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, Lars Ilshammar, var där.

Jag förmår inte ge någon rättvisande och fyllig bild av hela konferensen, men jag kan ju nämna att Birgitta under det första seminariepasset, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” målade upp ett brett panorama över det Sverige som arbetarrörelsen har skapat; hon knöt då också särskilt an till de många betydande socialdemokratiska politiker, som har varit från eller haft anknytning till just Skåne. Hon hänvisade också till de stora arbetarförfattarna, bland dem Hertha Wirén. Hennes genomfång av historien, mycket uppskattad av deltagarna fick vi vittnesbörd om, hade samtidigt framtidsinriktning i och med att hon också analyserade de idéer som bar upp reformarbetet och ledde till de samhällsförändringar som ägde rum under 1900-talet.

Att den här utvecklingen har brutits, också på grund av förvirring inom den egna rörelsen, inte minst dess ledning, tycktes både inledarna och publiken vara överens om. Ronny Ambjörnsson refererade där mitt samtal med honom vid morgonens frukostbord: Det krampaktiga talet om frihet i dagens debatt, även socialdemokratiska debatt, bortser från det faktum att meningen med de kollektiva lösningar som arbetarrörelsen förordade ju var att öka just den individuella friheten.

Ronnys inledning kompletterade annars väl Birgittas genom att utgå från ett gräsrotsperspektiv. Han har granskat de tidiga, delvis sammanflätade folkrörelserna, inte bara arbetarrörelsen (parti och fack) utan också nykterhetsrörelsen, i någon mån även frikyrkorörelsen. Han väckte stort jubel genom att referera ett par möten, där man diskuterade frågan ”Har livet någon mening” – vid det första ansåg mötet, att livet inte hade någon mening, men detta korrigerades till sin motsats vid ett kommande möte.

Örjan Nyström bidrog främst genom att problematisera frågan om innehållet i historieskrivningen: Arbetarrörelsens val av kurs har inte alltid varit så enkla och självklara, som de ibland framstår i tillrättalagda jubileumshistoriker. Han rekommenderade att man på nytt ska analysera också dessa historiska vägval.

Det efterföljande passet, ”Vem ska skriva arbetarrörelsens historia?”, fanns knappast den motsättning som man ibland försöker konstruera mellan å ena sidan fackhistoriker, å andra sidan rörelsehistoriker med egen rörelsetillhörighet och egna rörelsesympatier och även historieskrivande av Gräv-där-du-står-slag. Roger Johansson gav, i dialog med fackliga representanter i publiken, exempel på hur båda perspektiven i själva verket kan berika varann. Ett vida värre problem är då att en så stor del av rörelsehistorien i dag hotas, till och med av rörelsens egna. Kjersti Bosdotter från If Metall hade en del talande exempel i den bildexposé hon inledde det här passet med.

En viktig del av konferensens uppläggning var det att de båda seminariehalvorna sen följdes av den avslutande delen ”Hur går vi vidare?? Ett antal ledande representanter för olika grenar av den skånska arbetarrörelsen visade där, att den här konferensen inte kommer att bli bara en engångssamling, visserligen rolig och stimulerande men utan konsekvenser för framtiden. För min del blev jag övertygad om att ett klassiskt reformistiskt förhållningssätt nu har ett brett stöd i det stora skånedistriktet: Rörelsens kurs blir inte bara vilsna piruetter utan en marsch framåt bara om den söker näring i rörelsens rötter. Jag hänvisade på den punkten till det avsnitt i partiprogrammet som nu är struket: ”Från klassamhälle till välfärdsstat” (plus dess då skissade fortsättning, även ekonomisk demokrati). Det här avsnittet fanns i de båda partiprogram jag hade huvudansvaret för, 1975 års och 1990 års, men hade också sin motsvarighet i Ernst Wigforss’ program från 1944 och Tage Erlanders program från 1960.

Innan vi skildes åt fick vi också höra ett mycket intressant och väl framfört föredrag av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund, ”Att skriva arbetarhistoria”. Han väckte mitt intresse för en tidig svensk arbetarförfattare, Gösta Larsson, en radikal socialdemokrat som så många andra tvingades att emigrera till USA. Där publicerade han på engelska flera arbetarromaner, av vilka ett par finns översatta till svenska; en av dem utkom i Tidens bokklubb 1947, har jag nu tagit reda på.

Honom skulle jag vilja läsa.

I dag är det Birgittas födelsedag

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: Fellinis ”La Strada”, Hitchcocks ”Sabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

Musikalisk resa över stjärnhimlen

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förde oss åter igen till Uppsala. Vi har biljetter med fast plats till serien på Musikens hus, Uppsalas eget konserthus, även den här säsongen.

”Stjärnesång” var temat för denna inledande konsert, och antalet stycken som framfördes var, om inte lika många som stjärnorna på himlen, så i alla fall ovanligt många. Tittade man ytligt på programmet, var det heller inte så lätt att urskilja något som skulle föra tankarna till den gemensamma nämnaren, astronomiåret 2009. Själv fastnade jag i det stycket bara för ”Jupiter”, fjärde satsen, molto allegro, ur Wolfgang Amadeus Mozarts symfoni nummer 41.

Annars föreföll programmet ju vara – och var också – en smakfullt sammansatt meny, verk av Giovanni Gabrieli, Johann Sebastian Bach (två stycken ur ”Die Kunst der Fuge)”, Ludwig van Beethoven, Camille Saint-Saëns och Igor Stravinsky. Johannes Brahms förekom också, men han hör inte till hustruns och mina favoriter. Däremot var det mycket intressant att få höra titelverket ”Stjärnesång” av uppsalatonsättaren Håkan Larsson, född 1959.

Jag ser att verket är tillägnat den finske rock- och jazzmusikern Jukka Tolonen, en riktig gränsöverskridare. I programmet ser jag att Håkan har spelat med Jukka, men jag minns inte utan forskningsmöda som jag inte har tid till just nu, i vilken konstellation – Jukkas skivlista är ju vid det här laget jättelång. Själv har jag hört honom i flera olika konstellationer: Tasavallan Presidentti, Wigwam, Jukka Tolonen Trio och Piirpauke, kanske flera.

Men tillbaka till programmet i Musikens hus. För en intressant ordväv runt musiken stod professorn och astrofysikern Bengt Gustafsson, som band samman musiken med astronomin. Så vitt jag förstod – jag är humanist – var en av hans poänger, att så väl musik som astronomi utvecklas med hjälp av matematiken. Nu är Gustafsson också musiksakkunnig, så hans vindlande föredrag, med jämna mellanrum avbrutet av musik, gav också en djupare förståelse av vad som spelades.

På väg till Musikens hus stannade vi till i ett annat musikens hus, Katalin, dock för att äta middag. Vi fastnade för Östras hamburgare, burgare på nötfärs med klyftpotatis, äppelcoleslaw, tomat, rödlök, saltgurka och grönsallad. Mycket gott – särskilt åppel- och vikålsröran var god – tillsammans med argentinskt rödvin.

Ägarinnan, Katalin Varga, kommer, när vi anländer, och ser till att vi får ett bord alldeles intill brasan – det känns skönt; kvällen är kylig. Hon behöver inte fjäska – det här är ett populärt ställe, snart fyllt av gäster – men säger ändå med adress till Birgitta, att hon numera saknar profilerade uppsalapolitiker av Birgittas klass.

Jag tror knappast att det här har att göra med att Katalin är socialdemokrat – jag har aldrig hört att hon skulle vara det – utan med att hon liksom så många andra allmänt uppskattar politiker som det är något med, som har åsikter och personlighet.

Själv minns jag fortfarande när Birgitta under talmanstiden stod på Socialdemokraternas lista och då, trots att hon på grund av talmanskapet inte fick delta i valagitationen, jämfört med alla andra fick skyhöga personkrysstal. Troligen fick hon då också rätt många röster från människor som annars aldrig skulle ha röstat på Socialdemokraterna.