Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.

Några dagar i januari

Efter hjärtinfarkten i höstas ansträngde jag mig verkligen för att öva upp konditionen genom att ta en promenad varje dag. Värre har det blivit när snön och kylan kom på allvar: det är tungt att gå i snö, och när det är riktigt kallt ute, känns det motigt att gå utomhus. De många helgerna har väl också gjort sitt till för att förslappa mitt annars ganska viljestarka jag.

När jag skrevs ut från Akademiska, fick jag en rad för mig nya mediciner, däribland en kolesterolsänkande. När jag före jul var på återbesök – talade med en sköterska – fick jag veta att den här medicinen, i motsats till alla mina andra, skulle tas inför natten. Därefter uppträdde ett fenomen som jag aldrig har varit med om förut. Flera gånger har det hänt att jag har vaknat vid fyratiden på morgonsidan och känt ett obehag över att inte få tillräckligt med syre – jag har då vankat runt i den mörka bostaden, snutit mig upprepade gånger, druckit lite vatten, ett par gånger använt nässprej, satt mig i en fåtölj och vilat; det har känts bättre att sitta än att gå. Så småningom har jag kunnat gå och lägga mig igen, också somna om.

Möjligen är det så att det här fenomenet mest inträffar de gånger jag före läggdags har druckit alkohol, alltså på helgkvällar; jag dricker aldrig alkohol till vardags. Jag har tid hos en hjärtdoktor på Akademiska nästa vecka, och då ska jag fråga honom om den här kvällsmedicinen eller möjligen någon annan av mina nya kan få den här effekten.

Allt det här har sammantaget gjort att min kondition inte är något vidare. Jag märkte det i går, när jag var på Tjugondag Knut-mottagning på Uppsala slott. För att ta sig till det här slottet, beläget högst uppe på en höjd, måste en billös person som jag gå uppför en ganska brant backe. Det tog emot, så in i helvete. Jag fick lov att stanna och vila flera gånger innan jag tog mig ända upp.

Men naturligtvis fick jag på det viset den där motionen som jag behöver. Under rådande väderleks- och temperaturförhålladnen försöker jag för övrigt, så snart det går, förena motionspromenaden med något jag måste göra: gå på Konsum och handla, köpa medicin och hygienvaror på Apoteket på Svartbäcksgatan, släpa hem det Ulf Lundkvist i serien ”Assar” har döpt till ”ond saft” från Systemet, göra regelbundna besök på Musikörat och Lundequistska för att köpa skivor respektive böcker och annat sådant som har något annat syfte än att bara motionspromenera.

Nå, när jag väl hade tagit mig uppför den där branta och långa backen till Slottet, möttes jag av inte mindre än tre landshövdingar. Först välkomnades jag och de övriga gästerna av Leif Byman, som är tillförordnad landshövding. Lite längre in fick jag tillfälle att hälsa på den tillträdande landshövdingen, Peter Egardt – vi har träffats, men känner inte varann närmare, fast nu kommer vi förstås att ses då och då. Och sist i raden stod den nyss avgångne, Anders Björck. Han avtackades för övrigt lite senare med en medalj. Byman och även Egardt talade, och Egardt fäste Uppsala läns förtjänstmedalj på Anders Björcks kavajslag. Det framgick att Björck och Egardt en gång (med visst bistånd av Thage G Peterson) har försökt återinföra ordensväsendet i Sverige men att detta efter ett regeringsskifte stoppades av Ingvar Carlsson.

Under mottagningen träffade jag åtminstone tre före detta landshövdingar till, Hans Alsén, Jan-Erik Wikström och Ann-Cathrine Haglund.

Men jag talade mest med två journalister och en framstående (S)-politiker från Uppsala. Journalisterna var Janne Norling på TV 4 och Kersti Kollberg, pensionerad från men fortfarande lite aktiv på UNTs ledarsida, (S)-politikern Lena Hartwig, hon som tog striden för att Uppsala äntligen skulle få sitt Musikens hus.

Det blev förstås lite vänliga frågor om min infarkt, men så småningom kom samtalet in på ämnet bloggar – jag berättade nämligen hur många av mina läsare som hörde av sig med uppmuntrande tillrop, när jag låg inlagd på Akademiska. Jag noterade för egen del också, att mitt bloggande om olika kulturyttringar helt uppenbart läses till exempel av en del av teaterpubliken här i Uppsala.

Eftersom tre av oss var yrkesskribenter och Janne liksom jag skriver blogg, kom samtalet förstås in på det faktum att även bloggskrivande, åtminstone kvalificerat sådant, tar tid och fordrar stil- och språkkänsla men att skrivandet för oss som har skrivit i årtionden ändå inte behöver ta ruinerande lång tid – hos oss gamla skrivare sitter skrivandet så att säga i fingertopparna.

Stackars Lena konfronterades då av Janne med att hon ju också har en blogg, dock att hon sedan starten 1 november 2007 bara har lyckats skriva sammanlagt åtta inlägg. Lena försökte försvara sig med att hon twittrar flitigare men medgav i nästa stund att hennes twittrande ofta skedde mycket sent på kvällskvisten och nästan liks ofta bestod av ”Nej, jag måste sova nu!”.

Men annars är hon en både vaken och klok politiker, Lena. Hade inte hon varit Socialdemokraternas leading lady under förra mandatperioden, hade det väl aldrig blivit något Musikens hus.

Både de här och flera andra undrade vad jag hade gjort av Birgitta; hon var nämligen för ovanlighetens skull inte med på Slottet.

Jag berättade då, att Birgitta den här veckan är i New York, på UNICEF-möte i FN – hon är ordförande i svenska UNICEF, en organisation som utmärker sig för mycket höga insamlingsresultat och försumbart små omkostnader.

Vi har talats vid i telefon ett par gånger, om att hon har varit framgångsrik med sina synpunkter på det dokument som skulle antas, om jordbävningskatastrofen på Haiti, men också om promenader på Manhattan och ett privat konsertbesök i Lincoln Center.

Det är nästan så att jag längtar dit jag också, men i samband med nästa UNICEF-möte är det Annas tur att få följa med; hon har sen gammalt en innestående presentresa, fast då tänkt att gå till ett helt annat mål – OBS att det inte är UNICEF som betalar detta.

Själv är jag ändå glad, jag också. I morgon kommer Birgitta hem till mig.

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

Om julens ande

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!

I dag gör jag estnisk julsylta

Jag är mitt uppe i att koka årets estniska julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke lärde hon mig att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Vinter – och vintriga sånger

Till slut blev det vinter även här i Uppsala. Jag är ingen vintervän – att behöva dra ner öronlapparna på kepsen när jag tar min dagliga promenad är ingen höjdare – men naturligtvis gör snön promenadvägen lite ljusare.

I går mötte vi vintern i en ännu värre variant: blötsnö, halka, trassel med tåg till Stockholm, en överfull buss från Sergels torg till Berwaldhallen.

Vi hade fått inbjudan från norska ambassaden till årets julekonsert och till utdelandet av Prins Eugens kulturpris. Den förre ambassadören lärde vi känna genom åren – han visste att jag och inte bara min hustru, den före detta talmannen, hade gamla och goda kontakter med Norge. Den nya mbassadören Anne K Lund känner jag inte, men jag antar att hon har övertagit en del av inbjudningslistan. Bland de övriga svenska gästerna fanns åtskilliga gamla norgevänner (s): Ingvar Carlsson, Lisbet Palme, Björn von Sydow, Mats Hellström med flera – några borgerliga också, dock inga från dagens regering.

På andra raden, en liten bit från oss, satt en annan gammal kompis, Leif Karlsson, tillsammans med sin hustru, Ann-Mari Wohlin. Leif jobbade tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen; senare arbetade han länge på PRO. Fast skälet till att de satt där var att deras dotter, sångerskan Sofia Karlsson, hade fått det pris som bär prins Eugens namn och är på 50.000 kronor. Ytterligare ett sådant pris utdelades, till den likaledes unga norska sångerskan Ane Brun. Efter att ha hört namnen i juryn läsas upp anar jag en mycket kompetent medlems vilja bakom det här valet, Christina Mattssons.

Jag har skrivit mycket uppskattande om Sofia – se ovan under Kulturspegeln, Musik – men jag uppskattar också Ane Brun. Som tack för priset fick vi i publiken till vår glädje höra de båda sångerskorna också göra var sitt litet – alltför litet – framträdande på Berwaldhallens scen. Sofia Karlsson sjöng till gitarr ett norskt stev och sen, à capella, en fredsvädjan. Ane Brun sjöng till eget gitarrkomp sin ”Changing of the Seasons”.

Resten av programmet blev en konsert med julen som huvudtema.

Vi fick, åter igen, höra en konsert med Nidarosdomens guttekor under ledning av Bjørn Moe, ackompanjerade av Erling With Aasgård på orgel. Det var således lite favoriter i repris, särskilt som också gamle Arve Tellefsen även den här gången medverkade på fiol.

Inget ont om dem – de är alla hörvärda – men nog finns det väl i norskt kulturliv också andra som man kunde presentera för svensk publik vid det här tillfället? Förnyelsen bestod nu av solisten Raymond Björling, och det svenska tillskottet kunda jag för min del ha varit utan.

Kören, iförd lila långskjortor, gjorde några försök att bli lite moderna – sjöng både ”Jingle Bells” och ”We Wish You a Merry Christmans” – men var avgjort mer till sin fördel i traditionsmättade kyrkliga/religiösa slagnummer som ”När juldagsmorgon glimmar” och Händels ”Hallelujah”.

Trogen min vana sjöng jag inte med i de båda psalmerna, ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Dejlig är jorden” (”Härlig är jorden” på svenska). De är vackra, mycket vackra, men de stämmer inte med min övertygelse.

* * *

Efter konserten i Berwaldhallen hade Birgitta bokat bord för en sen middag på restaurang BarCelona på Kulturhusets baksida (med ingång från Drottninggatan).

Vi valde lammkotletter med en god het sås och klyftpotatis, Rioja-vin därtill.

Sen fick vintern rasa där ute bäst den ville.

Fast det blev ju lite sent innan vi kom hem och kom i säng.

Dagarna mörknar, minut för minut

Dagarna är korta nu. Knappt hinner man ut i dagsljuset förrän det börjar mörkna igen.

I går var det mörkt också när jag steg upp – jag skulle på tidigarelagt morgonsammanträde med kulturnämnden.

Oftast präglas kulturnämndens sammanträden inte av strider mellan blocken. Vi är på ömse sidor besjälade av att föra kulturens talan, och eftersom vi är på talefot med varann, klarar vi för det mesta att hitta lösningar om vilka vi är eniga. Till det här bidrar att ordföranden, Jan-Erik Wikström (FP), inte är någon vän av privatiseringar på kulturområdet. Vi på vår kant opponerar inte för opponerandets egen skull.

Men i går skar det sig på en punkt, och ärendet slutade i votering. I förslaget till avtal om biblioteksverksamheten fanns – det är ju kommunala besparingstider – ett förslag om att ersätta utlåningsstationerna i Gunsta, Järlåsa och Länna med biblioteksbuss. De nämnda små biblioteken drivs enskilt av entusiaster och får ett mycket blygsamt kommunalt stöd, tillsammans 70.000 kronor per år.

Det skulle alltså inte bli mycket till besparing, särskilt som det ju heller inte är gratis att ersätta de här enheterna med biblioteksbuss, men mitt intryck är att det professionella biblioteksfolket inte ger mycket för så här små enheter med kort öppethållande, enheter som dessutom drivs av amatörer.

Vår ståndpunkt var att man inte kan göra så här, i vart fall inte utan föregående samråd med de människor som bor i närheten av respektive biblioteksenhet. Tycker de att biblioteksbuss skulle ge bättre service, så OK. Men man ska inte bara, utan att ens fråga, tacka engagerade människor genom att dra undan de ekonomiska föriutsättningarna för deras ideella insats.

De borgerliga kunde sträcka sig så långt som till att ge en av de nedläggningshotade enheterna en viss respit genom att säga sig vara beredda att tillskjuta lite extra medel utanför biblioteksbudgeten. Men vi stod på oss och drev saken till votering. Och förlorade förstås – när läget blir skarpt är det ju alltid majoriteten som bestämmer.

Det här hindrade inte att vi senare, i kommunalekumenisk anda, åt jullunch tillsammans på Walmstedtska gården. Det slutade med att vi tillönskade varann en god jul, men syftet med måltiden var egentligen något annat: att dela ut Uppsala kommuns hedersstipendium för 2009.

Stipendiet, på 20.000 kronor, delades i år av ett kärt gammalt par, känt från kultursidorna i Upsala Nya Tidning, kulturchefen, tillika teater- och litteraturkritikern Bo-Ingavar Kollberg och konstkritikern Christina Karlstam. Båda fick dessutom var sin unik statyett gjord av konstnären Natascha Dahnberg.

För oss som bor i Uppsala och läser UNT är de här båda kända genom årtionden; själv har jag också ofta stött på dem ute på något av deras värv eller helt sonika som flitiga deltagare i Uppsalas kulturliv. Bo-Ingvar har, med långt mindre resurser än stockholmstidningarnas, gjort UNTs kultursidor läsvärda långt bortom deras lokala och regionala perspektiv på kulturen.

Vid kaffet hamnar jag bredvid Bo-Ingvar och säger detta till honom, beklagar också att UNT har dragit ner på utrymmet för den klassiska kulturbevakningen (vilket alltså skedde när han och Christina gick i pension – Bo-Ingvar medverkar dock fortfarande i viss utsträckning som recensent).

Vi pratar en stund, mer principiellt, om den funktion kultursidorna i en stor lokaltidning har för både kulturliv och publik i sitt spridningsområde. Själv kom jag tidigt, under min studenttid, att knytas inte till UNT utan till Arbetarbladet och Aftonbladet – vi pratar också om det liksom om att jag sen gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin för både politik och kultur – men många andra, som sen har blivit kända som kulturskribenter i riksmedia har tagit vägen över UNT. Frågan blir ju om tidningen nu håller på att reducera sin roll i det avseendet.

Själv utövar jag numera min gamla roll som kulturpublicist här på bloggen, och Bo-Ingvar visar sig väl förtrogen med att jag, liksom han själv, regelbundet skriver om vad som ges på Uppsala stadsteater.

Jag hinner knappt hem för att vila en stund, handla och laga middag – jag steker isterband som nobelmiddag – förrän det är dags att ila ut igen. Bussen ner till stan är försenad en hel tur, och den unga kvinnliga chauffören gör sig ingen brådska utan pratar hela tiden med en man som står bredvid henne. Det gör att det blir lite bråttom till Domkyrkan, dit vi ska. Det snabba tempot tar andan ur bröstet och gör mig en smula illamående. Inte bra för en som nyligen har haft hjärtinfarkt!

Vi ska till årets luciakonsert med Uppsala musikklasser, men eftersom Birgitta har fått biljetter reserverade längst fram – hon har en gång gjort musikklasserna en stor tjänst i en krissituation – gör det ingenting att vi kommer sent.

Ljuset släcks ner, och genom Domkyrkan – först ner, sen upp – skrider ett luciatåg som väl bör höra till världens längsta. Sen grupperar sig de här ungdomarna längst fram i kyrkan, alldeles framför oss. ”Sankta Lucia” har de sjungit medan de har tågat (och den återkommer sen i avslutningen). Men vi får höra många andra lucia- eller lussevisor, staffansvisor likaså. Dessutom mängder av både kända och mindre kända sånger och psalmer, till exempel ”Bereden väg för Herran”, ”Det är en ros utsprungen” och ”Stilla natt”.

Jag är ateist och sjunger således inte med i kvällens församlingssång, ”Nu tändas tusen juleljus” – jag kan inte förmå mig att bejaka ”julens glada bud / att född är Herren Jesus Krist / vår Frälsare och Gud”.

Men också för oss som inte äger tron är juletiden signad, för att citera psalmen. Och kvar i mitt sinne finns, allt sedan folkskoletiden, ett stråk av tända ljus och doften av våta yllevantar, och så den där sången som stiger mot taket i klassrummet:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

På vägen hem känner jag vemodet växa. Allt det där i Nylands skola, där jag gick när jag bodde i Juniskär, känns så avlägset nu, och jag är medveten om att mitt livs minuter tickar på, den ena efter den andra. Jag tänker på Tove Janssons ”Höstvisa”:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Fast väl hemma sätter vi oss framför TVn och tittar på nobelfesten, minns gamla tider och gläds åt de briljanta tal tre kvinnliga pristagare håller: humor, intelligens, erfarenhet av diktaturens stupida förtryck.

Det gäller att leva på. Om inte annat så för att hinna läsa också Herta Müller.

OD, Martin Fröst och Svante Henryson – vilken Caprice!

Jag har varit på ganska många av ODs Capricer, och den ena har aldrig varit den andra lik. Inget program annonseras ut i förväg, så det musikaliska innehållet blir varje gång en överraskning. Programsättningen utmärks dessutom av lekfullt insatta nycker: högt och lågt blandas, och de genrer som förekommer hålls inte alltid rena. Och eftersom en mycket stor del av publiken – sammanlagt flera fullsatta universitetsaulor – är brett musikkunnig, blir gensvaret från salongen överväldigande.

Det gällde i hög grad publiken vid den föreställning jag och Birgitta hade skaffat biljetter till, lördagens andra. När vi i slutet stod upp och applåderade vilt, var det verkligen djupt känt. Omkring oss satt många inbitna OD-fans ur Uppsalas offentlighet; framför oss satt till exempel förre OD-dirigenten Robert Sund. Men OD, och inte minst Capricerna, är så bra att de drar också långväga sakkunnig publik. Ett par rader framför oss satt Benny Andersson.

OD var, under ledning av sin nya chefdirigent Cecilia Rydinger Alin, bättre än på länge – de som till äventyrs trodde att den anrika manskören OD inte skulle kunna ledas av en kvinnlig dirigent måste alla vid det här laget ha tvingats tänka om. Hennes ledarskap är både elegant och exakt. Musikaliskt stöd hade kören som vanligt av Trio X. De nummer som framfördes spände mellan allt möjligt man kan tänka sig: klassiska OD-nummer, Anders Hillborgs vaggvisa och, mot slutet, Charlie Chaplins ”Smile”.

Men jag tror att ODisterna förlåter mig, om jag den här gången särskilt framhåller kvällens instrumentalsolister.

En av kvällens verkliga musikaliska överraskningar var att klarinettisten Martin Fröst fanns bland de medverkande. Den här unge mannen (född 1970) är redan en världsstjärna på sitt instrument. Birgitta och jag har tidigare hört honom både live – i Konserthuset i Stockholm – och på CD, och jag kan bara säga att han även den här gången var suverän. Ska jag välja ut något särskilt, vill jag nämna hans fantastiska samspel med OD i Mozarts klarinettkonsert – det var för övrigt Robert Sund som hade arrangerat det här stycket, så att allt utom en klarinettstämma görs av mänskliga röster.

Vi var och hälsade på Martin Fröst efteråt, i samband med middagen på slottet, berömde honom och berättade också att vi som svärson har en gammal skolkamrat till honom från Sollefteå.

Jag kan ganska mycket om många slags musik, men jag ska ärligt tillstå att jag dittills hade sumpat kvällens andra instrumentalsolist, Svante Henryson. Han är cellist, kontrabasist och elbasist, komponerar också – men jag vill genast säga att det stycke han hade komponerat för sig plus OD inte imponerade på mig. Det gjorde däremot hans spel – vilken musikant! Han rör sig till synes helt obehindrat mellan genrerna, i hans fall jazz, klassiskt och hårdrock. Han har spelat både med Oslo Filharmoniske Orkester och med storheter som Elvis Costello, Yngwie Malmsten och Anne Sofie von Otter. Jag älskar gränsöverskridare, särskilt när de är så bra som Svante Henryson.

För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.

Under lördagskvällen var det sedan, för dem som kunde få biljett och dessutom var beredda att betala ytterligare för det, Stor-OD i rikssalen på Uppsala slott. Redan det faktum att OD-sångare ur alla generationer med sina respektive plus kvällens gästartister deltar gör det här till en mycket speciell middag. Den här middagens musikaliska inramning är redan den värd varje krona det kostar att delta. Och hedersordföranden Hans Dalborgs middagstal är en show som kan tävla med själva Capricen, i vart fall om vi håller oss till spiritualitet. Konkurrensen om biljetterna är hård, men eftersom min hustru är så kallad moster i OD, får vi speciell förhandsinbjudan – märk dock att det alltså inte handlar om några gratisbiljetter.

För middagsaviften får man sådant som tartar på tonfisk och rökt lax med löjrom och olivtoast samt rosastekt älgfilé med murkelsås, örtstekt mandelpotatis och lingongelé. Jag som är diabetiker hoppade däremot över efterrätten, chokladkaka med mangosås och kaffedroppar – damen som satt mitt emot mig förbarmade sig dock över mig och gav mig sin kiwiskiva, så att jag fick två sådana i efterrätt.

OD-middagarna är trevliga också på det sättet att man sitter med sin egen fru eller man. Men naturligtvis pratade jag under kvällens lopp också med damen till vänster om mig, Ulrika von Ehrenheim, och tvärs över bordet, Fanny Sachs. Men jag fick så småningom också god kontakt snett över bordet med Robert von Bahr, musikproducent och direktör för skivbolaget BIS, ett förnämligt bolag i den så hårt drabbade skivbranschen – Robert sa stolt att han faktiskt hade klarat krisen utan att avskeda någon. Som så ofta uppstår det mer än ytlig kontakt om man har något reellt att prata om, och jag tror att Robert plötsligt förstod att jag kunde en del om komponister, musiker och dirigenter, också själv hade träffat sådana som Eri Klas och Vlastslav Rostropovich. Sen tror jag att han tyckte det var kul att jag hade varit inblandad i skivutgivning, bland annat på salig a disc, som gav ut allt möjligt intressant alltifrån Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall och Monica Törnell till Bohuslav Martinů.

Vid kaffet och cognacen satt jag bredvid Cecilia Wikström och pratade bland annat om hennes nya liv i Bryssel och om min hjärtinfarkt nyligen. Hon verkade bli imponerad av antalet läsare på min blogg – just nu ligger genomsnittet på över 1.200 per dygn – och bad genast att få webbadressen. Mina läsare finns ju lite var stans i landet, men att jag läses också i Uppsala fick jag bevis på också under Stor-OD. Inte mindre än tre ODister kom fram och frågade vad jag tyckte om årets Caprice och vad jag skulle komma att skriva om den.

Ja, som väl har framgått tycker jag att 2009 års upplaga, trots några små invändningar, var en av de bästa Capricer jag har varit på.

Kvällen avslutades sen med dans till storband. Efter några varv på dansgolvet med Birgitta och ett samtal med min gamle estniske vän Jüri-Karl Seim och hans hustru Anu Krabo – Jüri-Karl och jag jobbade tillsammans för att återupprätta det socialdemokratiska partiet i Estland; Jüri-Karl har till och med bott och arbetat i Tallinn – blev det dags för ODs traditionella nattliga serenad.

Men efter den tog vi gamla taxi hem.

Melodikrysset nummer 49 2009

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.

Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?

Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.

Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.

I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.

Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.

Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.

Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.

Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.

Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.

Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.

Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.

Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lars Ardelius får årets LundeQ-pris

Jag törs väl räkna mig till den del av Uppsalas offentlighet, som deltar i debatten inte bara om politik utan också kultur i vår del av landet. Så sent som i dagens Upsala Nya Tidning (27 november 2009) citeras på kultursidorna min bloggrecension av ”Peter Pan” i en översikt över vad andra (än alltså UNT) har tyckt om uppsättningen på Uppsala stadsteater.

I går kväll var det utdelning av LundeQ-priset. Det delas årligen ut av Akadmibokhandeln/LundeQ, är på 25.000 kronor och har hittills gått till en lång rad författare, bosatta i Uppsala eller i övriga Uppland utanför Stockholm. Priset har kvalitetsstämpel, och juryn har genomgående gjort ett gott arbete.

Årets pris gick till Lars Ardelius, och om det finns det inget annat än gott att säga. Ardelius, som är bosatt i Sigtuna, fick det för novellsamlingen ”Privata liv” (Ordfront, 2009), som innehåller bilder ur kända (och döda, är det bäst att tillägga) författares liv, händelser som, så som Ardelius framställer dem, kan te sig sannolika men som för den skull inte behöver vara sanna. Jag har för egen del ännu inte läst den här boken, men jag köpte ett exemplar och fick en dedikation från Ardelius till Birgitta, som har fått den av mig. (Hon var själv ute och höll föredrag i går kväll och kunde inte vara med på LundeQ.)

LundeQ-priset är således fortsatt ett kvalitetspris och har även i år gått till en kvalificerad författare.

Men i övrigt var ingenting sig likt, och jag tänker då inte främst på att antalet exponerade böcker i Akademibokhandeln/LundeQ har blivit färre.

Förr om åren har en utvald men ganska stor skara per post fått inbjudan till utdelningen av LundeQ-priset. Jag känner inte till de exakta kriterierna för att ha blivit inbjuden, men det jag har sett av gästerna har fått mig att dra slutsatsen, att en stor del av Uppsalas offentlighet med tonvikt på kulturliv och akademi har fått inbjudan – sannolikt har väl de inbjudna också sen gammalt handlat sina böcker på Akademibokhandeln/LundeQ. Till de inbjudna har således jag och min hustru hört.

I år kom det ingen inbjudan. Dock, när jag för kort tid sen var inne på Akademibokhandeln/LundeQ och hade hunnit till kassan, blev jag igenkänd av den dam som stod där – jag är stam- och storkund – och fick en inbjudan, utformad på ett annat sätt. Det hela verkade ha fått en inramning av kommersiellt jippo, man skulle inte längre ta sig in genom en bakre ingång och det stod inte längre något om buffé och vin till de inbjudna gästerna.

Följaktligen åt jag middag hemma innan jag gick dit och infann mig vid stora ingången mot Forumtorget. Där hamnade jag i en växande kö av främst ungdomar och förstod ganska snart att många av dem inte köade för att komma in på just LundeQs prisutdelning utan på annat som ägde rum i Forumgallerian under kvällen – bland annat skulle Darin uppträda.

Men också inne på LundeQ blåste nya vindar. Den alls inte lika stora publiken – jag kände dock igen några från tidigare evenemang – fick till att börja med lyssna på en författarstafett av ganska blandat slag. Innan den delen av programmet var över hann man på andra sidan av bokhandeln påbörja ett poetry slam-program med Kung Henry & Co, och för att vara med på prisutdelningen måste man förflytta sig till den delen av bokhandeln, där det inte fanns några stolar. (Jag och flera med mig tog dock helt sonika våra med oss.)

Knappt hade sen Lars Ardelius tacktalat och satt sig för att signera böcker, förrän ljudet av Darin med komp dånade upp till oss från undervåningen i Forum-gallerian. Jag är inte säker på att många av dem som hade kommit dit för litteraturpriset i motsats till mig ens visste vem Darin var, men han kan nog ha bidragit till att en del av de äldre bokhandelskunderna gick därifrån utan att ens ha hunnit få någon bok signerad av Lars Ardelius.

Ibland tror jag inte kommersialismen är så smart som den utges för att vara.