Så här har vi det i Öregrund

Vår dotter Kerstin är hos oss den här veckna, och med hjälp av de bilder hon har publicerat på sin blogg vill jag berätta, även för mina läsare, hur vi har det här i Öregrund.

Birgitta och jag turas om att laga mat varannan dag. I går bjöd Birgitta på en himmelskt god middag, grillad sik med potatis från hennes eget land. Vattnas det inte i munnen, när ni ser Kerstins bild här?

När Kerstin och hennes syskon var små och vi fortfarande bara hade rinnande kallt vatten inomhus, brukade vi varje vecka gå till den kommunala bastun för att bada. Efter avslutad bastu hörde det till att gå till Lundeborgs konditori tillsammans med barnen, som då fick en kall läsk och något gott till. Lundeborgs har sen dess genomgått skiftande, delvis sorgliga öden, men är nu kondis igen, så i går, när jag var på promenad runt stan med Kerstin och hennes barn, gick vi förstås på det här kondiset. Barnen valde glass, och vad Kerstin valde framgår av det här. Av Kerstins bilder framgår att åtminstone en del av det som fordom var det berömda Lundeborgs har bevarats.

När Kerstin var liten fanns det på konditoriets innergård bland annat en lekstuga, som var barnen Lundeborgs men som sugna besökande barn ibland tilläts slinka in i. Gamla tant Lundeborg lever fortfarande och bor, om än skraltig, i det gula huset mitt emot Konsum. På tomten där står numera den där lekstugan, som förr fanns på kondiset gård.

Före kondisbesöket hade vi tagit en lov runt stan, bland annat nere i hamnen. Här, bakom Viggo och Klara, kan man se delar av Öregrunds hamn, det som så här års är lite av centrum för livet i vår lilla sommarstad.

Med hjälp av Kerstins bilder ska ni också få ta er en titt in i vårt hem.

På en av dessa bilder finns en detalj, men en mycket karaktäristisk sådan. Som några av er vet, har Birgitta bland annat varit ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan, och jag vill gärna visa er att hon knappast har varit det i egenskap bara av politiker. Birgitta har avsevärda talanger på det textila området, vilket torde framgå här.

Och så avslutar vi med en titt in på vår glasveranda, den som jag själv en gång ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden. På den här bilden leker Viggo där, men kolla också den stol som finns bakom honom, en gungstol från Nicaragua, som Birgitta har köpt på plats och fraktat hem per flyg. Den låg i delar i paket, och sen har jag limmat ihop den. I fönstret bakom syns också mina nerium.

Ibland är varm korv det bästa som finns

I går kom Kerstin och Bo hem från München, och Kerstin fortsatte, efter att ha duschat och bytt om hemma, vidare till oss i Öregrund. Barnen sprang timmar i förväg gång på gång ner till grinden för att kolla efter mamma.

Men bussen med Kerstin anlände till Öregrund först kvart i elva. Nå, det är sommarlov, och det fanns knappast utsikter att få barnen att somna innan de hade fått träffa sin mamma. Jag fick i alla fall lov att läsa godnattsaga för Klara medan vi väntade.

Kerstin hade per twitter meddelat att hon inte hade hunnit äta middag och att hon hoppades att hennes pappa – som förr i världen, när hon var liten – skulle möta med te och mackor. Nu blev det inte hennes pappa utan hennes mamma som effektuerade den där önskningen: te och varma mackor väntade i köket, när Kerstin äntligen var här.

Dess förinnan hade vi hela gänget gått och mött henne vid bussen, Birgitta försedd med cykelkärra att dra Kerstins bagage på. Barnen var alldeles till sig av förtjusning, när deras mamma klev av bussen, höll henne sen i var sin hand hela vägen hem.

Presenter hade mamma med sig också, visade det sig, lego och – ännu intressantare – John Blund-dockor med klassiskt östtyskt utseende känt från TV.

Det tog en stund innan nattens frid sänkte sig över vår lantliga boning.

Jag har tidigare noterat att Viggo är en mycket sparsmakad typ när det gäller maten. Mycket ratar han helt; annat smakar han på – bara för att konstatera att det där inte var hans grej. Ibland räcker det att det som erbjuds inte ser ut som något han känner till. Både Viggo och Klara gillar Seven Up och Sprite, men när morfar i går försökte bjuda på Vasa fruktsoda, ville Viggo först inte ha – det hade han inte smakat på förut. Men lillsyrran, Klara, tog ett glas och konstaterade förtjust att det ju smakade precis som Sprite och Seven Up, och då fick morfar även Viggo att provsmaka. Och det smakade ju bra! Så nu finns även fruktsoda på dricklistan.

I dag är det morfars tur att laga maten, och han hade gett sig den på att hitta på något till lunch som föll även den kräsne Viggo på läppen. Så en stor förpackning Sibylla varm korv inhandlades på Konsum och till den för säkerhets skull två sorters korvbröd, både vanliga och fullkorn.

Det var tur att morfar hade köpt hem vanliga korvbröd, för det var inte bara Viggo som föredrog dem. Och under över alla under: Viggo mumsade i sig hela två kokta korvar med bröd.

Nyss kom hans mamma och meddelade att han dessutom också hade ätit ett päron.

Nu ska den unge mannen väl stå sig till middagen, när morfar ska bjuda på wienerschnitzel. Fast i just Viggos fall blir det utan konstiga tillbehör som citron, kapris och ansjovisfiléer.

Regndagar och besök i Floras trädgård

Vi har fortfarande Viggo, snart 8, och Klara, 5, på sommarviste hos morfar och mormor i Öregrund, och hela tiden försöker vi variera både program och meny.

I går kväll, lördag kväll, hade vi tänkt gå ut och äta pizza, något som barnen gillar, men vädret var inte lämpat för att sitta utomhus i någon av de många pizzarestaurangerna nere i hamnen. Så Birgitta travade i väg ensam i duggregnet och handlade hem pizza.

I morse hade det hunnit regna ganska ordentligt, vilket är mycket bra för trädgården. Duggregnandet fortsatte, men eftersom det nästan var uppehåll, beslöt vi oss för att göra en lunchpromenad med barnbarnen – alltför mycket innesittande och filmtittande kan bli enerverande i längden, om man är i deras ålder.

Så vi styrde kosan mot Café Floras trädgård, ett trevligt ställe där barnen har varit tidigare. Det drivs i ny regi i år, men Birgitta och jag hittade matiga lunchmackor att beställa in, och åt Klara fanns det pannkakor. Viggo har ett litet och kräset matval, men åt honom lyckades vi specialbeställa hårdmacka, ost på Falu rågrut. Nu visade det sig att någon av ingredienserna ändå inte föll honom på läppen, så till slut fick han sockrad kanelbulle med mjölk till lunch.

Efter måltiden stannade vi kvar en stund i caféets fina trädgård. Barnen passade på att gunga.

Därifrån var det sen inte långt till kyrkogårdsmuren, som två av oss förstås då måste balansera på.

Vi besiktigade också Ankargården, som har en snarlik lunchmeny att ta del av en annan gång.

På Rådhusgatan fanns det en glasservering: dags för efterrätt.

Och så murvandring igen som avslutning, den här gången på den före detta skolans, numera Fiskeriverkets stenmur.

Sen gick Birgitta hem med barnbarnen, medan morfar tog en lov in på Konsum för att bland annat handla spagetti.

Det gäller att välja mat med omsorg, när man har fint besök.

Fredagsbastu

Till mitt estniska kulturarv hör att bada bastu varje vecka. Vi har egen bastu, och efter svettiga fredagssysslor – Birgitta har åter igen klippt gräsmattan i dag – är det skönt att tvätta sig ren. Numera är det fredag som är bastudag, men förr, då man fortfarande arbetade också en del av lördagen, var lördagen lögardag. Det fornnordiska ordet lever kvar i isländskans namn på det stora offentliga badet i Reykjavík, Laugardalur.

Nu har vi Viggo, snart åtta, och Klara, fem, på sommarlov hos oss, och det visar sig att barnbarnen gärna vill bada bastu med morfar och mormor. Klara är, när det sen kommer till kritan, lite avvaktande inför den ångande varma luften i bastun, men Viggo går in i bastun flera gånger. Båda duschar och får sina hår tvättade av mormor.

Efter bastun grillar morfar egenhändigt gjorda hamburgare med alla tänkbara tillbehör; man får också välja mellan pommes frites och hamburgerbröd.

Men nu är det tid för Aktuellt, och sen väntar efterrättsglass och godnattsaga.

En trädgård full av blommor och barn

Det händer att jag ångrar att jag har en blogg utan bilder. Som när jag nyligen berättade om växterna i mitt restaurerade stenparti – ett par läsare efterlyste då foton. Nu kan jag erbjuda ett sådant, via länk till dotterns blogg – här finns hennes bilder från vår trädgård. Ytterligare några färska trädgårdsbilder från vår trädgård finns här.

Där finns mer att se: lejongapen vid husknuten, ringblommorna vid uteplatsen, vinrankorna i växthuset, rosor runt om i trädgården, mogna skuggmoreller, Klara på den stenlagda gången upp till huset, Viggo på en av sina hemliga stigar, riddarborgstältet och den alldeles nya barnsimbassängen längst nere på tomten.

Barnbarnen är alltså här nu. Morfar hade förberett ankomsten bland annat genom att köpa racketar plus både tennisboll och badmintonbollar, även såpbubblor på Konsum. Att föräldrarna, Kerstin och Bo, gav sig av för att resa till goda vänner i München bekymrade inte Viggo och Klara. Barnen är vana vid både morfar och mormor och vid vårt hus och vår tomt, full av omväxlande natur och hemliga rum, här i Öregrund. På måndag kommer deras mamma hit för att tillbringa sin allra sista semestervecka med barnen och oss, här i hennes eget barndomsland.

Mormor läser saga för Klara första kvällen; vi turas om att göra det varannan kväll. Viggo, snart åtta år, läser själv, Harry Potter.

Nyss åt vi frukost tillsammans. Sommaräventyren har bara börjat.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

I går samlades vi i Rinkeby för att fira två av Annas döttrar, som fyller år med en dags mellanrum: Amanda som blev 16 och Sara som blev 18.

Amanda, ungt mattesnille som också spelar fiol, fick av Birgitta noter och av Annas kusin Anna-Karin med familj – Anna-Karins dotter Cecilia spelar ihop med Amanda – en CD.

Det är roligt att kunna konstatera att båda de här systrarna dras till kulturakvititeter: storasyster Sara går teaterlinje på gymnasiet. Presenterna till Sara präglades av att hon nu blir myndig – bland annat ska hon tillsammans med Birgitta få välja ut ett Kalevala-smycke, alltså ett slags smycke som både hennes mor och mormor bär.

Det blev förstås ett roligt kalas med inte bara familjemedlemmar i vid mening utan också vänner närvarande, även ett par hundar. Vi var ganska många, och det var tur att vädret tillät många av oss att sitta ute – det finns trädgård både på fram- och på baksidan av radhuset Anna och hennes flickor bor i. Bilder på både Kerstins – här – och Bos bloggar – här – visar upp en miljö många kanske inte förknippar med Rinkeby – men de är i så fall fördomsfulla. Också Anna har för övrigt det trädgårdsintresse som finns i vår familj.

Ett av Kerstins foton visar exempel på förtäringen, chokladtårta – som jag med min diabetes dock inte tog av. Men jag serverades faktiskt diabetikeranpassad glass och bål, välsmakande i båda fallen. Också grillmiddagen var god.

Jag har nämnt det förr, men jag upprepar åter igen att familjemönstret i vår familj är en smula komplicerat, dock inte så ovanligt – det ovanliga skulle i så fall ligga i att upplösta äktenskap inte måste leda till att man sedan inte kan umgås på vänskaplig fot.

När Anna var liten skildes Birgitta från Annas pappa, Bengt, och i stället flyttade hon och jag efter en tid ihop och fick två gemensamma barn, Kerstin och Matti, som nu förstås var med och firade storasysters två äldsta döttrar.

Anna bodde, när hon var liten, i huvudsak hos oss, men hennes pappa Bengt och hans nya fru Inger skaffade lägenhet mycket nära vår, vilket gjorde det möjligt för Anna att lätt kunna röra sig mellan sina båda föräldrars hem. Dessutom har de här båda familjerna inte bara setts inom ramen för sosseföreningen i Svartbäcken i Uppsala utan också umgåtts privat i respektive hem, vilket faktiskt har fortsatt även efter det att Anna för länge sen hade upphört att vara en förenande punkt.

Så den här gången åkte vi allihop i Bengts bil till Rinkeby och senare på samma sätt hem igen.

Pappan till Annas flickor, Cai, som Anna är skild från, var förstås med på döttrarnas födelsedagskalas och gjorde stora insatser i köket. Med på kalaset var också Annas nuvarande sambo Enver.

Brutna relationer är aldrig enkla att hantera, men jag föredrar vida den här sortens hantering framför de många fall där förutvarande kontrahenter tycks vilja klösa ögonen ur varandra i evigheters evighet.

Hela kalaset präglades av fridfull stämning och glad samvaro. Annas äldsta flickor stod förstås i centrum, men själv gladdes jag också åt att träffa Kerstins och Bos båda barn, Viggo och Klara. Klara sökte också kontakt – lite buskontakt – med morfar, som en liten förövning till barnbarnens sommarvistelse i Öregrund, den som börjar på tisdag.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Last chorus: Inga-Lill Andersson

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Glad midsommar, kära läsare!

I går kväll var det dags för midsommarbastu.

Birgitta hade skurat huset, och själv hade jag lyckats slutföra rensningen av hela främre delen av den igenvuxna rabatten. När jag hade förberett middagen och Birgitta plockat in midsommarbuketter, den ena mer prunkande än den andra, var bastun lagom varm. Av åkte alla jordiga och svettiga kläder, och efter var sin tur in i duschen satt vi båda på bastulavarna och kände svettningen komma i gång.

Jag som är estländare har badat bastu ända sen jag var liten. Liksom i Finland hade varje anständig gård ute på landsbygden i det Estland där jag föddes 1937 egen bastu, och bastuseden tog alla vi flyktingar också med oss hit till Sverige. I vårt fall tog vi oss regelbundet till den kommunala bastu som fanns i Njurunda, men sen byggde vår hyresvärd i Juniskär Kjell Nordin, som var byggnadsarbetare, en kombinerad tvättstuga och bastu nere vid bäcken.

Men tillbaka till Öregrund:

Vi har för vana att göra tre vändor i bastun, och mellan de här bastuvarven sitter vi en stund i var sin korgstol: pratar, dricker kall Grolsch och smakar på bastukorven.

Före middagen svalkar vi sen av oss i trädgården. Vi tar med oss var sin dry martini med mycket is och sätter oss i de trädgårdsstolar vi, inte minst för det här ändamålet, har stående under plommonträden. Så här års är då solen fortfarande uppe, men luften svalkar våra bastuångande kroppar, och vi omges av den lummiga trädgård vi under årens lopp gemensamt har anlagt.

Det känns fint att sitta där mitt i sitt eget livsverk och dessutom veta att det kommer att bestå långt efter det att ens egen kropp har gått till förgängelsen.

När vi köpte det här stället 1969, inför vår dotter Kerstins födelse, var de två små husen på tomten mycket primitiva och trädgården i det närmaste obefintlig; det som finns här i dag är summan av årtiondens slit.

Dock fanns det rester av gammal trädgård att utgå från: krikonträd, syrener och kanske framför allt den vita midsommarrosen, Rosa alba maxima. Den är ovanligt sen i år, men Birgitta har i alla fall fått ihop till en bukett på sovrumsbordet.

På en av de finaste bilder som finns i vårt fotoalbum står barnen, Kerstin och Matti, på gången upp till huset, omgivna av den här doftande jungfrurosens vita blomsterprakt. Med den här bilden – just publicerad på Kerstins blogg – från midsommar 1975 sänder jag en midsommarhälsning till alla er runt om i landet som kanske liksom jag den här helgen befinner er på just er älskade plätt på den här underbara jorden.

Födelsedagsmiddag på Köket Grill : Café

Birgitta fortsatte att göra det trevligt för mig på mitt, på grund av kronprinsessbröllop, en dag uppskjutna födelsedagsfirande. Vi såg de två första delarna av TV-serien (nu på DVD) efter Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter”, och sen bjöd hon på födelsedagsmiddag på restaurang.

Valet av restaurang var inte svårt att göra. Bland Öregrunds många hamnrestauranger är Köket Grill : Café på Strandgatan 12 outstanding.

Det finns bord inomhus, men större delen av restaurangen finns på ett däck utomhus en halv trappa upp. Den delen av restaurangen har utsikt mot hamnen och strandgatspromenaden – men skulle vi våga sitta ute en dag då det hade regnat ganska mycket och var relativt kyligt på kvällen? Nå, där finns takskydd mot eventuellt nytt regn, dessutom också infravärme. Så vi satsade ändå på att sitta ute, Birgitta med en av de filtar restaurangen tillhandahåller runt axlarna. Jag klarade mig fint i min nya marimekkoskjorta och klubbblazern – infravärmen gjorde att jag aldrig tyckte att det blev kyligt.

Vi kikade på den lockande menyn men valde sedan, som flera gånger förr, grillbuffén.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), olika sorters sallad, bearnaisesås och mängder av andra såser med olika smak och styrka.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, lamm, kalv, chorizo, lammkorv (mycket god!) med mera – kan man därefter få ner ännu fler av de många sorterna, får man påfyllning.

Mätta och belåtna gick vi sedan hem och toppade med jordgubbar och därefter lite cognac. Och såg ytterligare ett avsnitt av ”Pappa Pellerins dotter”.