Tårtor med 50-talstouche

Urban Sjölander, flitig gäst här på bloggen, har inför en förestående födelsedag efterlyst recept på tårtor som man gjorde dem på 1950-talet.

Tidningen Folket i Bild hade i mitten av 1950-talet en läsartävling, som resulterade i boken ”Kalastårtan – helg, fest, hemma” (FiBs hemböcker 7, 1956). Redaktörer för boken var den legendariska Willy Maria Lundberg och Elisa Stenberg; expertråd om hembakade tårtor ges dessutom av chefen för KFs provkök, Anna-Britt Agnsäter.

Jag var FiB-ombud och sålde förlagets böcker i Juniskär med omnejd, och min mamma var en av dem som köpte den här tårtboken – jag har ärvt den efter henne.

Vad man kan vara mycket säker på är att tårtorna i den var representativa för sin tid, mitten av 1950-talet. Recepten är inskickade av vanliga husmödrar, som ofta lärde sig av varandra men också själva kunde uppfinna någon uppiffande detalj.

Från Gerda Nilsson i Stockholm kommer receptet på

Sufflétårta (20 bitar)

Botten
4½ dl vetemjöl
1½ hg smör eller margarin
½ hg sötmandel
1 msk grädde
1 äggula

Mät först upp mjölet och lägg det i en hög på bakbordet.
Lägg de andra ingredienserna på mjölet. Mandeln ska vara skållad och mald.
Arbeta ihop allt till en deg.
Låt degen vila någon timme på en sval plats.
Kavla ut degen till en botten.
Lägg botten i en smord och mjölad form med löstagbar kant cirka 24 cm i diameter. Rymd 2 l.
Grädda botten halvfärdig i medelvarm ugn cirka 15 minuter.

Fyllning
1 dl jordgubbssylt
½ burk ananas
2 lösa dessertpäron

Bred först sylten på den halvfärdiga bottnen, sedan ananasen skuren i små bitar, och päronen skurna i tunna klyftor.

Sufflésmet
3 msk smör
2½ msk vetemjöl
1 dl ananasspad
2½ dl tunn grädde
3 ägg
2 msk socker
1 msk konjak
1 tsk rivet citronskal

Till sufflésmeten:
Fräs ihop smör och vetemjöl.
Späd med ananasspad och grädde.
Rör smeten smidig.
Lyft kastrullen från värmen.
Rör i äggulorna en i sänder.
Smaksätt med socker, konjak och citronskal.
Vispa äggvitorna till skum.
Blanda ner dem mycket försiktigt i smeten.
Häll den i formen.
Grädda tårtan i medelvarm ugn 225 grader tills sufflésmeten är stannad, cirka 45 minuter.
Låt tårtan stå i formen 10 minuter.
För sedan över tårtan på ett fat.
Sikta lite florsocker över tårtan i sista stund.
Servera den halvvarm med vispad grädde.
(Tårtan är också mycket god till kaffe eller te. Den serveras då utan grädde.)

* * *

Från Kerstin Dagersten i Härryda kom receptet på

Bettantårta

Botten
3 ägg
2 1/4 dl strösocker
1 dl sötmandel
6 bittermandlar
1½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 hg smör eller margarin

Vispa ägg och socker poröst.
Skålla och mal mandeln.
Blanda mandeln i äggsmeten.
Blanda mjöl och bakpulver.
Rör ned mjölet i äggsmeten.
Rör sist ned det smälta margarinet.
Häll smeten i en rund smord och bröad form (20 centimeter i diameter).
Grädda i ej för varm ugn, 175 grader cirka 35 minuter.

Fyllning
3 dl tjock grädde
gröna vindruvor
mörka tunna chokladbitar

Dela den kalla kakan i två bitar.
Vispa grädden tjock.
Lägg en del av grädden mellan bottnarna.
Ställ tätt med urkärnade och halverade vindruvor i grädden.
Bred resten av grädden över tårtan och runt kanterna.
Ställ chockladbitarna från kanten och inåt runt hela tårtan.
Garnera i mitten och mellan chockladbitarna med vindruvor.

* * *

Det här är bara ett par exempel ur boken. Där finns också recept på nougattårtor, en påsktårta med bland annat rivna morötter, sötmandel, citronskal, konjak, kanel och nejlikor och hasselnötstårta. I boken finns även en läcker bild på Anna-Britt Agnsäters egen frukttårta, ananas och druvor på geléöverdragen sockerkaksbotten, men i det fallet får man inget recept – i ”Kalastårtan” redovisas FiB-läsarnas bästa tävlingsbidrag.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Skördetid i kryddgården

Birgitta har en fantastisk kryddgård. Jag var med på ett hörn när den anlades: hjälpte till med att gräva ur en långsträckt bergsklyfta och med att kärra dit jord. Men det här är Birgittas ögonsten, och hon har själv både då gjort större delen av arbetet och därefter gjort allt arbete själv: rensat, förnyat och fyllt på jorden, planterat in, ibland sått många tiotals olika örtkryddor. På sensommaren omges den av svärmar av humlor och fjärilar, och det doftar fantastiskt om den, när man går dit för att hämta in något inför middagsmatlagningen.

Den här kryddgårdden är listigt anlagd, alltså i en ganska långsträckt bergsklyfta. Klyftan är djup nog att hålla kvar vatten, och det berg som omger den på tre sidor ger lä och håller också kvar värme.

I morse steg Birgitta upp tidigt. Hon måste in till stan – bland annat för att få den telefon vi i samband med stamrenoveringen på något sätt fick avkapad inkopplad igen, senare även för sammanträde – så hon använde den soliga morgonen till att skörda en del av sina örtkryddor och klippa ner dem i askar att ställa i frysen hemma i Uppsala.

Kvar på köksbordet här i Öregrund blev en lista över kryddor att skörda. Strukna – alltså skördade i morse – är dill, slät respektive mosskrusig persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin och libbsticka.

Ostrukna – kvar att skörda – är timjan, gräslök, gurkört, citronmeliss, salvia, spansk körvel, mynta, kungsmynta och oregano.

Men det finns ännu fler sorter där, vet jag.

100 år för ett bättre samhälle

Lördagen var en dag full av socialdemokratiska valaktiviteter runt om i hela Uppsala län. På kvällen kom det in folk från hela länet till Uppsala för att tillsammans fira det socialdemokratiska partidistriktets 100-årsdag. Stockholm och Uppsala hade ett gemensamt partidistrikt, bildat 1907, men den 28 augusti 1910 – alltså för exakt 100 år sedan – bildades det ett separat partidistrikt för Uppsala län.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.

Badortsdagar i Öregrund 13-15 augusti

Ett av sommarens trevligaste evenemang i Öregrund är de så kallade badortsdagarna, i år kommande veckoslut, 13-15 augusti.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.

Blueskväll med Rolf Wikström

Jag gillar Rolf Wikström – har följt honom från början, har alla hans plattor och har också recenserat många av dem när de kom ut.

När jag såg att han skulle spela i Öregrund, gick jag följaktligen till Strandhotellet och köpte biljetter åt mig och hustrun.

Under promenaden till Strandhotellet regnade det ymnigt, och jag fick användning för både regnrock och paraply. Man kunde befara det värsta, men på hotellets innergård höll man på att montera upp ett tält. I går, då konserten skulle äga rum, hade dock vädret svängt – det var mild och i början av kvällen solig sommarkväll.

Konserten beräknades börja runt 21.00, men vi gick dit mer än en och en halv timme tidigare för att kunna äta middag i hotellets bar. Där satt fullt med gäster, men det visade sig att maten hade tagit slut – det var buffé, och personalen skyllde på alltför glupska gäster. Vi blev faktiskt ganska härskna, och hungriga som vi var – det här var en bra stund efter vår ordinarie middagstid – ilade vi i väg till en av hamnkrogarna för att tillfredsställa vårt behov av kalorier.

I god tid före 21.00 var vi tillbaka på Strandhotellet och lyckades få de två sista bekväma soffplatserna. Det dröjde till 21.30 innan Roffe och hans medmusiker tog plats på scenen, så jag hann också ta en tur till baren och köpa två whisky, Famous Grouse, dock utan sodavatten – det fanns inte på det här stället; jag blev därför heller inte förvånad över att en av tjejerna i baren ett slag var inne på att jag kanske ville ha fruktsoda till whiskyn.

Mina erfarenheter av Strandhotellet är sålunda inte helt positiva, men jag är ändå mycket tacksam över att hotellet hade bokat Rolf Wikström och hans band för en spelning. När det gäller blues har de få konkurrenter i det här landet, och med eller utan konkurrenter spelar de förbannat bra.

Roffe konstrar heller inte till det: han och bandet spelar många låtar som jag och andra i publiken känner igen från hans skivor: ”Leva som en luffare”, ”Du säger du ska lämna mig”, ”Allt för många gånger”, ”Ta saken i egna händer” och ”Hej och hå, lilla mamma”. Också Torgny Björks tonsättning av Nils Ferlins ”Mitt hjärta är ditt” (”Kärleken kommer, kärleken går”) som finns på Wikströms ferlinplatta.

Det svänger ordentligt kring Roffe och hans band, och snart kan det första paret inte hålla sig utan börjar dansa framför scenen. Snart dansar många. Än så länge präglas Öregrund av sommarstadens sjudande liv.

Men om bara ett par veckor har bluesens höstliga vemod intagit vår lilla stad.

Ett estniskt arv

Ser på dotterns, Kerstins, twitter att hon har satt deg för att baka estniskt surbröd respektive sötsurt bröd. I samma ögonblick minns jag doften av min mammas surdegslimpor, alldeles nyurtagna ur bakugnen. Och jag känner i munnen smaken av estniskt surbröd, ännu så varmt att smöret smälter på brödskivan.

När vi kom till Sverige hösten 1944, hade vi då ännu aldrig kommit i kontakt med hårt bröd. Vårt självklara matbröd var mjukt men surt. Den svenska limpan, på den tiden alla svenskars matbröd, provade vi med häpnad: svenskarna åt sött bröd till maten – det var ju som att äta vetebröd till fisken eller köttet på matbordet. Nå, vi vande oss. Även jag har haft limpsmörgås och mjölk med till skolan på den tiden då det ännu inte fanns skolbespisning.

Men jag är ganska säker på att de in emot 30.000 estländarna i Sverige – det här landets första stora flyktinggrupp i modern tid – bidrog till att modifiera den svenska matkulturen, framför allt genom att lära svenskarna att äta annat mjukt matbröd än limpa.

Under åren då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm gick jag praktiskt taget varje fredag till Hötorgshallen och köpte matbröd inför helgen. Där fanns inte mindre än två bageributiker med estnisktklingande namn; oftast handlade jag hos Tooming. Ett estniskt surbröd och ett sötsurt kumminbröd var då obligatoriskt. Där utöver köpte jag ett lantbröd från ytterligare något land – vilket kunde växla: Ungern, Grekland, Italien, Tyskland, Frankrike… Andra europeiska länders brödkultur hade kommit hit långt innan vi hade gått med i EU. Själv tycker jag att andra länders brödkultur, spontant anammad av medborgarna i det här landet, är långt viktigare än EUs överstatlighet.

Många av dessa fredagar kompletterade jag mina bröd med goda pålägg, inköpta på Konsum på Sveavägen, på hörnet till det kvarter där Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter gatnumret, fanns. Det brukade bli ett par-tre sorters korv – Munsö och Lönneberga till exempel – och så ost, sardiner, skinka, färsk gurka, tomater att skiva med mera.

När jag tillsammans med ungarna anlände till Öregrund, var på den tiden Konsum redan stängt, så det gällde att ha kvällsmåltiden med sig. Och så måste man snabbt få upp värmen i huset och få något varmt på bordet. Till det som gick allra snabbast att få färdigt var rykande varmt the, som serverades med allt det goda jag redan har nämnt.

Och sen fanns det ju kvar av samma goda också när man vaknade på lördagsmorgonen, när det var dags att äta frukost.

* * *

Hoppas att Kerstins estniska bröd blir lyckat. Och att hon lär Viggo och Klara att äta det alldeles ugnsfärskt med en klick smältande smör.

Köket, en afton efter regn

Birgitta storstädar huset efter barnbarnens besök. Det finns åtskilligt att ta itu med: leksaker att sortera ner i sina förvaringslådor, rice crispies att dammsuga upp under matbordet och kökssoffan. Själv bidrar jag med att leta rätt på uteleksakerna, fälla ihop riddartältet och sen ställa in alltsammans i boden.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.