I dödens väntrum?

Kroppen känns allt mer skrotfärdig.

I dag var jag på Akademiska på hjärtbesiktning. Det togs mängder av bilder genom min nakna överkropp, men de här bilderna skickas först till en läkare för bedömning, och sen får jag förhoppningsvis träffa läkaren för att då för henne ha möjlighet att beskriva, vilka problem jag har som jag själv tror är hjärtrelaterade.

Min egen bedömning är att hjärt-lung-komplexet inte fungerar trots medicinering och pacemaker. Jag blir obeskrivligt trött bara av att gå korta sträckor och behöver stanna och vila om och om igen, fastän jag till exempel har skaffat rullvagn för att dra hem matvarorna från Konsum. För mycket kort tid sen hade jag också problem med att få på mig skorna – fötterna var svullna, vilket tyder på att uppumpningen av vatten därifrån inte funkade trots att jag tar vattendrivande tabletter.

I dag har jag klarat mig genom att både inne i Uppsala och sen på vägen därifrån till Öregrund använda buss. Men promenaderna till och från bussen är nästan outhärdliga. En del som ser min lätt vingliga promenad i korta etapper tror säkert att jag är berusad.

När jag äntligen kom tillbaka till vårt hus i Öregrund, var jag så trött att jag ganska snart somnade på sängen.

Nu har i alla fall ett glas av Coops sockerfria cola – jag är diabetiker också – fått lite liv i mig igen.

Birgitta försöker muntra upp mig. Hon har, som en present till min kommande födelsedag, rensat igenom mitt svårt försummade stora stenparti, och när jag kom hem i dag, stod det också en låda med några nya stenpartiväxter bredvid stenpartiet, som finns intill gången upp från grinden.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

En liten, liten påskkäring i Öregrund

Matti, Karin och lilla Ella tillbringar första halvan av påskhelgen här hos oss i Öregrund – efter lunch på påskafton fortsätter de till Karins föräldrar. Vi var på Konsum och bunkrade upp inför deras ankomst och inför påskhelgen över huvud taget, och eftersom Birgitta planerade att köpa kryddväxter till sitt växthus, tog hon med både cykelkärra och en väska med hjul. Båda var knökfulla på hemvägen, och dessutom kånkade jag på två fullpackade papperskassar.

Det var min tur att laga middag i dag, och jag satsade på rökt får tillsammans med fetaost, skivad gul lök, colesaw och skivor av tomater. Till det serverade jag osötat vitt bröd (som gick att rosta om man ville) med smör & rapsmargarin plus kryddost. Nyss två år fyllda Ella åt med förtjusning av det här och ropade hela tiden, om och om igen: – Mer kyckling!

När man är två, är det kanske inte så lätt att skilja på fårskank och kycklingklubba, men ner gick det. Lilla Ella är över huvud taget en matglad och mer allmänt glad tjej, något som man får vara glad över. Sist vi träffades, på hennes och kusin Klaras gemensamma födelsedagsfirande hemma hos oss i Uppsala, var hon aningen avvaktande. Men nu när hon på nytt träffar farfar och farmor, känner hon sig hemma mycket fortare, fastän det är i en ny miljö. Fast det är nog också lättare för henne när vi inte är så många.

Före middagen hinner vi gå ut en stund på tomten, där hon genast briljerar genom att peka och säga ”scilla”. Hon får titta in i mormors växthus och redskapsboden, ur vilken vi plockar fram småbarnsgungan och ytterligare sandlådeleksaker – hon har med sig en binge också, födelsedagspresenter från farmor. I brist på sandlåda får hon gräva i en av mormors ännu inte vårfärdiggjorda land.

Nu i början av kvällen har hon upptäckt förrådet av barnböcker i Viggos, förr pappa Mattis rum. Hon gillar att bli läst för, och här finns flera böcker som är som gjorda för henne. Behöver jag tala om, att den här tvååringen pratar som en fors och i flerordsmeningar?

Med förtjusning tar hon i besittning olika saker som finns här. Hon går omkring och bär på ett färggrant påskkort från farfar och propsar själv att få sitta och äta i den barnstol vi har i köket. Och så blir hon jätteförtjust i en korgstol i småbarnsstorlek vi har på glasverandan. Där sitter hon bredvid farfar, men också mamma och pappa ska komma med stolar och sitta på andra sidan om henne.

Sen blir den där lilla korgstolen del av en jätterolig lek: Bärande på den smyger hon på farfar och andra stora, och när vi sen inte lägger märke till henne förrän hon är alldeles bakom ryggen på oss, utbrister hon i jätteglada skratt.

Jag fick faktiskt en godnattkram också.

Nej, det hjälper inte att rådjur är vackra. Vår trädgård får de inte ha som skafferi

Som man kunde ana, har vår stora trädgård i Öregrund under vår långa bortovaro blivit ett lockande mål för rådjuren. Vi har lång tomtgräns mot Floraparken, som bara är park i meningen att den är obebyggd, och för rådjuren är den här parken rena promenadstråket fram till vårt staket, ett gunnebostängsel som de elegant hoppar över.

Vid lunchtid i dag upptäckte jag ett rådjur som betade i kanten mot den syrenhäck, som avgränsar inre gårdsplan. Jag röt åt det och bankade även på ytterdörren, och med lätt förnärmad min skuttade det då i väg över gräsmattan. Men när jag sen gick ut och kollade, såg jag samma rådjur beta vidare bortanför uthuset nere vid talldungen. Så jag gjorde en ny utfallsexpedition dit ner, och nu försvann rådjuret med ett skutt över staketet.

Vi planterar blommor och grönsaker, och sen ser rådjuren det här som en restaurang med läcker meny.

Det finns naturligtvis flera olika sätt att hålla rådjuren borta.

Birgitta har till exempel hittat ett svart klet, vars lukt rådjuren avskyr, och det här brukar hon smeta på pinnar, som hon sticker ner i rabatter och trädgårdsland. Men effekten varar naturligtvis inte i evighet, så nu måste det här göras om på nytt.

Vi har tidigare också vidtalat en kommunal jägare, som då har lagt sig på pass på berget på ena sidan om vår tomt, och i lyckade fall har han skjutit av en hel flock rådjur, som har sett vår trädgård som sin egen restaurang. Det hjälper åtminstone under någon säsong.

I inledningen till påskveckan

En stor del av gårdagen använde vi för att packa inför flytten över sommarhalvåret till Öregrund. Det blir sammantaget en stor mängd kartonger och bagar och resväskor. Det är många saker som ska med: kläder, böcker, spelfilmer, CD-skivor, tidskrifter (för vidare befordran upp på vinden i sommarhuset), barnbarnens leksaker och inte minst kartongvis med krukväxter. Vi gör alltsammans i ett svep med hjälp av Öregrunds taxi. Nu kommer vi i huvudsak att bo här fram till en bit in på hösten, då alltsammans ska in till stan igen.

Fast nu, när vår dotter Kerstin bor i vår lägenhet och så också hennes båda barn Viggo och Klara varannan vecka, bor vi även i lägenheten i Uppsala de vardagar då barnbarnen behöver hjälp med att komma i väg till skolan.

I Öregrund är det aprilväder. När vi anlände, var det tidvis sol från en molning himmel. Trädgården lyser av blommande blå scilla, och krokus och snödroppar blommar, inte bara i rabatterna. Fast nu regnar det. Inte häftigt, men jag ser regnvattnet rinna utför fönsterrutorna.

Innan regnet kom, hann jag gå en sväng till Konsum. Jag har med middagsmat – tidigare grillade kycklingsvingar – att värma i ugnen, men det finns saker att fylla på i kylen, när man inte har varit här sen nyår. Konsum här har ett lockande bestånd av varor, både den ryska salami jag gärna använder på någon av mina frukostmackor och de rökta och färska läckerheter från havet vårt lokala fiskföretag förser butiken med.

Och så har den här konsumhallen en så genomtrevlig personal. I dag möter jag Annica bland hyllorna, och när hon frågar hur jag och Birgitta mår, handlar det om omtanke från en gammal vän. Vi står en stund och pratar, också om det sorgliga faktum, att vår konsumbutik i Svartbäcken i Uppsala ju kommer att läggas ner.

Här i Öregrund finns inget sånt hot. Tvärt om är Konsumhallen Öregrunds största och bästa butik, där flertalet ortsbor och även oerhört många sommargäster väljer att handla. Här har, för inte så våldsamt länge sen, ICA-butiken nere i hamnen gått i konkurs – faktiskt varit stängd en del av en höst – och att den har återuppstått beror nog till stor del på de kunder med båt som under sommarhalvåret lägger till vid någon kaj strax intill – om de inte orkar gå backen upp till Konsum eller om de är dåligt orienterade om den lokala handeln, låter jag vara osagt.

Det återstår en hel del att packa upp – jag har inte hunnit med allt denna första dag. Men Birgitta har ansat också mina krukväxter, bland annat Nerium i tre olika färger, och ställt ut dem på glasverandan.

Vårt sommartorp håller på att komma i skick.

Ny lag från EU hotar mångfalden

Jag och Birgitta hör till de trädgårdsentusiaster som, med växlande framgång, har försökt odla ovanliga växter från andra länder i vår trädgård i Öregrund.

Själv har jag gjort misslyckade försök att få vallmo från en grekisk klosterträdgård och alaskalupin från Ísland att gro i mitt stenparti i Öregrund – men vi har lyckats väl med vallmofrö och framför allt frö från en liten malva, fröer som från början min nu döda mamma fick sig tillsända i kuvert från släktingar i vår hemby Juminda i Estland.

Birgitta rafsade vid ett tillfälle, när hon var svensk FN-delegat, under ett uppehåll i en bussutflykt ute på prärien av några fröställningar som stack upp ur snön, och de här fröna fick hon att gro i Öregrund. Vi grunnade länge över de vita blommorna, senare fröställningarna, men när vi drog upp en av plantorna, gick det upp ett ljus: Det här var vildmorot, förgrenad och knölig till formen men lika fullt morot. Den fröspred sig själv senare, inte bara i det land där Birgitta hade sått de medförda fröna. Vi hittade till och med exemplar på allmänningen utanför staketet.

Vi har, medges självsvåldigt, ökat mångfalden, men nu hotar en ny lag från EU mångfalden, berättar Allt om trädgård i en stor artikel i nummer 2 2014.

Från början tänkte EU till och med stoppa fröbyte mellan amatörodlare, men det väckte så stor ilska, att man har backat: Man får även fortsättningsvis odla och skörda egna frön i sin egen trädgård, också byta frön med andra.

Men kraven om provodling och registrering av marknadsförda blomfrön (men även en del andra frön, till exempel somliga köksväxter) är en kostsam procedur – kostnaden kan bli mellan 3.500 och 8.500 kronor per sort – vilket med all säkerhet kommer att leda till minskad mångfald, det vill säga likriktning. Det här är mycket mer obehagligt än det faktum att kostnaderna ökar. På sikt kommer en stor del av de frön, som säljs i små kvantiteter, att försvinna från marknaden.

Något riktigt hållbart skäl till det här har jag inte sett redovisas, och jag betvivlar att det finns något. Som vanligt är det väl de stora producenterna som har tryckt på.

Också i övrigt är det väl som vanligt: EU-politikerna drivs av en fullkomligt pervers lust att göra Europas länder, deras folk och kulturer likformiga.

Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Ett återbesök i den sommar som inte längre är

Vi har inte varit i Öregrund på ett par veckor nu.

Men eftersom väderleksutsikterna såg lovande ut, tog vi i förmiddags buss 811 ut till vårt sommarviste vid kusten.

Bussen åkte längs vägar, kantade av gula björkar, och höstsolen lyste upp både dem och en och annan lönn vars blad flammade i rött. Under färden läste jag först en rad artiklar om litteraturpristagaren Alice Munroe – vi har ett par av hennes böcker, och nu kommer jag att köpa ännu fler – men sedan njöt jag av landskapets skönhet.

Också vår trädgård skiftar nu i olika nyanser av gult. Inomhus får hösten effekten att det blir ljusare: den lummiga grönska som sommartid omger huset har inte bara gulnat utan också glesnat. När vi sitter vid köksbordet och äter vår lunch, rykande varm ungersk gulaschsoppa, kan man relativt obehindrat se gatan utanför staketet och de skolbarn som går hem efter veckans sista arbetsdag.

Medan Birgitta är i Konsum och handlar, går jag en runda i trädgården. Jag har med mig en plastbytta, och den fyller jag med goda ätäpplen. Men många av fallfrukterna är förstås fågelhackade eller anfrätta på något annat sätt. I morgon ska jag sortera: spara respektive slänga. Och jag ska också plocka av ätmogna äpplen från träden. Vinteräpplena spar jag nog till ett lite senare besök.

Birgitta är ute nu och höstansar en av sina blomrabatter.

Senare, när det skymmer, kommer hon säkert in med några buketter av de höstblommor, som fortfarande blommar.

Själv ska jag läsa en stund; jag närmar mig slutet i Sofie Oksanens ”När duvorna försvann”, en roman om Estland under först ryskt, sedan tyskt och därefter åter ryskt ok och om vad allt detta gjorde med en del allt för svaga eller anpassliga människor. Sofie Oksanen är halvestniska men skriver på finska, så kanske är hon ämnet för en finsk nobelpristagare i litteratur. Fast ett sådant pris är inte aktuellt än på länge. För att få det, måste man ha en större del av sitt livsverk bakom sig, och hon är ju fortfarande så ung.