Sambastu och andra nakenbad

Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.

Så småningom kom det i alla fall också en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev åter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent på kvällarna.

Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit på Bommers på evigheter.

Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.

Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.

* * *

Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.

Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.

Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.

* * *

1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.

I början var det mycket primitivt – saknade både vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller på en elektrisk platta.

Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.

I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltså av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med både solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blåsiga dagar, och det var alltså dit jag gick.

Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.

* * *

Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils Parlings ”Finnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

Butiksrond i närområdet

Vi brukar, framför allt inför jul, handla sådant som skinka samt ingredienser till min estniska julsylta – kalvkött plus fläsklägg – i Svenska Delikatesser, en liten butik med gårdsslaktade köttråvaror och andra livsmedel av god kvalitet.

I förmiddags tog jag en promenad till den här lilla butiken, belägen på andra sidan av Svartbäcksgatan, på Styrbjörnsgatan 16, för att kolla, om jag kunde hitta något extra gott inför helgen. I dess fiskdisk hittade jag något som kallades najadrökt regnbågslax, vilket visade sig betyda att laxen var både gravad och kallrökt. Det såg gott ut, så det köpte jag till en av helgens middagar.

Den här butiken har också bröd från ett uppländskt bageri, så jag passade på att köpa osötat matbröd.

Och eftersom Earl Grey-teet vi hade hemma tog slut här om dan, passade jag på att köpa också ett paket sådant, här av Fair Trade-slag och även Krav-märkt.

När jag var klar här, promenerade jag vidare till Torbjörns torg på vår sida om Svartbäcksgatan och styrde stegen mot den lokala blomsteraffären, Tuna blommor. Där plockade jag själv ihop två buketter, en åt Birgitta och en åt vår dotter Kerstin.

Birgitta har fått sin bukett, men Kerstins står och väntar på henne tills när hon kommer hem för att äta fredagsmiddag med barnen,

Fast innan jag gick hem, slank jag också in i tobaksaffären vid Torbjörns torg och köpte Aftonbladet plus dess senaste Mat & vin-bilaga.

Det är höst, också i livet

Min intellektuella förmåga och verbala skaparkraft fungerar fortfarande som de ska, men kroppen blir allt mer skröplig. Jag tar mig fortfarande till Konsum och lyckas, ibland med vilopauser, därefter släpa hem varorna jag har köpt, klarar också matlagning och disk.

Men den lilla ork jag har kvar tar snabbt slut, och den räcker till exempel inte längre till för trädgårdsarbete. I trädgården upplever jag inte bara att jag inte klarar att gå ner på knä eller att hålla balansen när jag möter ojämnheter och höjdskillnader.

Jag pratade om det här med Birgitta (som ser och förstår de problem jag har) och sa då också att jag, när vi har flyttat in till stan (Uppsala) för hösten, ska försöka bättra på min kondition genom att skaffa simkort på Fyrisbadet. Fast bastun lockar ännu mer.

Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

I skarven mot hösten

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.

Sommar med barn och barnbarn

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Födelsedags- och midsommargäster

Inför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.

Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!

Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.

Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.

Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.

På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.

På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.

På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.

Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.

Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.

Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.

I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.

Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.

Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.