Familjen Dahl träffas i Sjöändan

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.

Om isglass, sparkcyklar och en ekorre. Och om Sunnanö förstås

Viggo och Klara står fortfarande i fokus för vår lantliga tillvaro. Redan tidigt på morgonen kommer Klara, utrustad med cykelhjälm: hon vill åka sparkcykel till Konsum. När jag säger att det inte är dags att gå till Konsum än, förmår hon Birgitta att följa med till cykelvägen, som ändar vid vår grind. Där åker hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen, när jag äntligen vill gå till Konsum, följer inte bara hon utan också storebror Viggo med. På sparkcykel förstås.

I frysen finns isglass, och när värmen pressar på, kommer ungarna och vill ha. Får först var sin colaglass av mig, sen var sin saftglass av Birgitta. Förrådet av Festis i kylen minskar också det.

Borta i talldungen, där gungan och nu också hängmattan finns, träffar ungarna ofta på en ekorre. Den kilar runt på taket till redskapsboden, pilar över en bergknalle och hoppar från tallegren till tallegren. ”Ekorrn satt i granen” sjunger Klara lite oegentligt – men den hoppar ju faktiskt också från tallegren. Sen fortsätter hon av bara farten med ”Lilla snigel, akta dig”.

De två senaste dagarna har vi gjort badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

Sunnanö är ett campingområde vid en innanfjärd. Där finns stugor till uthyrning men framför allt massor av husvagnar, många av dem flotta med stora förtält, ibland också trädäck. Jag kan ju inte med bästa vilja säga att det här någonsin har känts som ett lockande liv för mig – men vi människor är ju olika. Också till kroppen, framgår det när man tittar sig omkring.

Ganska nära stranden står huvudbyggnaden, som rymmer reception, kiosk och en enkel restaurang. I den senare, i utomhusdelen, äter vi lunch de här båda baddagarna. Ungarna hugger in med god aptit i sina hamburgare med pommes frites respektive köttbullar, också de med pommes frites. Till det dricker de kall 7 Up. Kanske inte världens nyttigaste mat, men den duger om man i övrigt (hemma) serverar nyttigare mat.

Där vi badar, i den långgrunda delen med sandbotten, finns barnen och barnfamiljerna. Barnen – inte bara våra barnbarn – gräver kanaler i strandens sand och fyller dem med havsvatten, upphämtad i hink eller med vattenkanna. I det grunda vattnet längs stranden seglar de med den medförda plastbåten.

Stort jubel väcker det, när någon snabbgående båt susar förbi. Då kommer det stora, spännande svallvågor, som går ända upp på sandstranden. Men helst ska man stå en bit ute i vattnet och känna dem svepa långt ovanför naveln.

Vattnet i den här innanfjärden är mycket varmt, och ungarna badar verkligen, går inte bara i vattenbrynet. Klara gör en upptäckt: Hon kan gå med händerna mot bottnen så att resten av kroppen och benen flyter. Hon skrattar förtjust och gör mer och mer. Storebror Viggo lär sig snart tekniken och gör likadant. Det här är helt klart första steget att lära sig simma.

När vi kommer hem andra dagen, ringer telefonen. Det är mamma Kerstin: hon och Bo har kommit hem med flyg från Helsingfors och är, en dag tidigare än sagt, i bil på väg till Öregrund. Ungarna och det fina badvädret lockar.

Och så får vi plötsligt ytterligare två personer till middag. Tur att Konsum ligger ett stenkast från vårt hus.

Men före middagen blir det kramar och presenter. Och den här återkomstkvällen måste mamma läsa godnattsaga både för Klara och för Viggo.

När barnen sover, tar sig Kerstin och Bo ner till klipporna, och Kerstin tar en simtur.

Kerstin, Bo och ungarna stannar till lunch i dag. Men just nu har de åkt till Sunnanö i bil: barnen vill ju visa upp sina nya flytkonster för mamma och pappa.

Sen åker de hem till sig.

Och vi åker in till Uppsla.

I morgon, lördag, åker vi allihop till Värmland för sommarens stora släktträff, i Sjöändan utanför Kristinehamn.

Morfar och mormor på heltid

Just nu blir det inte så mycket skrivet, heller inte gjort: Jag och Birgitta är morfar och mormor på heltid.

Barnen leker mycket tillsammans, både inne och ute. Men morfar eller mormor måste hela tiden finnas till hands: medla i tvister, svara på frågor, skapa den där extra tryggheten genom att bara vistas i närheten. Sätter man sig vid datorn en stund, kommer strax Klara och vill ha en hink fylld med vatten eller Viggo med en DVD-film han vill se – just nu är det ”Kasper, det vänliga spöket” som gäller. Förr fanns Kasper som serietidning. Jag köpte och läste den för Viggos och Klaras mamma Kerstin.

Klara håller på att lära sig saker som hör till hennes ålder men som hon ännu inte fullt ut behärskar. Vi fullföljer potträningen. Hon har nattblöja men får under dagens lopp ideliga uppmaningar att gå till pottan och kissa. Det gör hon också av och till. Men där emellan händer det små olyckor. I går var det en kisspöl i farstun, och i morse kom kisset på mattan i hennes rum, det som ursprungligen var hennes mammas och där numera datorn finns.

Klara håller också på att vänja sig av med att sova middag. Det går för det mesta riktigt bra, men varma dagar då hon har lekt sig trött – som i förrgår i sängen framför TVn och i går i vagnen på hemväg från badet – kan hon somna vid alldeles fel tid, strax före middag och sen läggdags. Sen blir det förstås väldigt sent innan hon kan förmås att somna om.

I går var det min tur att läsa saga för Viggo. Han var mycket förtjust i Lennar Hellsings och Poul Ströyers ”Den krångliga kråkan”, som jag nyligen skrev om. (Det här en mycket beläst liten kille, så han förstod själv att Hellsing på ett ställe i texten har en anspelning på sången om prästens lilla kråka.) Och han tyckte helt uppenbart att Ingrid Vang-Nymans först seriebok om Pippi Långstrump, ”Pippi flyttar in”, var en höjdare. Är du nyfiken på de här böckerna, hittar du mer under Kulturspegeln ovan.

Vädret är på det hela taget fint men en smula lynnigt. Den här blandningen av sol och moln är perfekt för lekar ute i trädgården. Viggo gör företrädesvis långa utflykter i den och har gett fantasinamn åt olika delar av den: djungeln, borggården. Han är en mycket fantasibegåvad ung man. Klara hålls gärna på stenplattorna på gången utanför yttertrappan: ber om och om igen om en hink vatten, bubblar med plaströr, fyller sin lilla vattenkanna av plast och så vidare. Henne får man ständigt byta på; hon är våt av det ena eller det andra skälet.

I går eftermiddag gjorde vi en badutflykt till Tallparken. Tallparken är ett fantastiskt fint friluftsområde ut mot Öregrundsgrepen. Från infarten till Öregrund går det upp en gata till en bilparkering, varefter man kommer till två tennisbanor samt en byggnad som inrymmer omklädningsrum med duschar, toaletter och en liten tillfällighetskiosk. Därifrån går stigen ner mot havet förbi en lekplats, och uppe på en bergknalle ser man en fint restaurerad dansbana med tak under vilket man kan ta skydd om det skulle bli regn.

När vi själva är på badutflykt i Tallparken, går vi nästan alltid ännu längre bort, följer en stig som går bakom nakenbadet till det som vi betraktar som vårt badberg. Men nu när Viggo och Klara är med oss, går vi till den barnvänligare badviken dit stigen går. Den är på båda sidor omgiven av berg med utmärkta platser för den som vill sola och ta ett dopp, men till den inre stranden av den mycket grunda viken, egentligen med stenbotten, fraktar kommunen varje år billass med sand. Där samlas familjerna med små barn. Barnen gräver i sanden och plaskar i det grunda och därmed mycket varma vattnet. Över det stenigaste partiet längst inne i viken har kommunen också låtit bygga en gång av trä. I en del av den här badviken finns grillplats och givetvis också soptunnor. Hit ner kan man ta sig till fots, per cykel och med barnvagn, däremot inte med bil.

Viggo och Klara är som alla andra barn: seglar med båtar, fyller sina hinkar med vatten eller sand, bygger sandslott och murar av småsten, plaskar med stenar ute i vattnet.

Det här var Sommarlandet för våra tre barn.

Det är roligt för morfar och mormor att få uppleva att det blir det också för deras barn.

Den här trädgården är på nytt ett äventyr för några små människor. Spännande men samtidigt trygg. Har man lekt så man är alldeles törstig, kan man gå till morfar eller mormor och få en pärontetra eller glass: Violglass är det som gäller för Viggo. Klara föredrar isglass med colasmak.

* * *

Matti och hans Karin har fortsatt till nästa Sommarland, det som ägs av Karins föräldrar.

Måndag i Öregrund

Barnbarnen, Viggo, snart sex, och Klara, tre, är kvar hos oss hela veckan – deras föräldrar är i Helsinki, eller i Helsingfors som man ska skriva i svensk text. Samtidigt har vi besök av vår son Matti och hans Karin. Fullt i ytterligare tre rum. Men huset är numera rymligt.

I morse drack jag morgonkaffe och försökte läsa tidning ute vid trädgårdbordet. Men lilla Klara tyckte – inte utan fog – att vinden var kall och satte sig därför i morfars knä, där det var varmare, så det blev si och så med tidningsläsningen. Över huvud taget svärmar ungarna omkring en där ute: Viggo vill prata, Klara vill ha hjälp med att buffa på gungan eller med att peta bort en myra från det bara benet. Snart befann vi oss tillsammans i klyftan med bärbuskarna, den som Viggo har döpt till borggården (han är riddare nu när han och Klara har fått ett tält i form av en riddarborg plus var sin sköld respektive svärd). I morfars sällskap ägnar sig riddar Viggo och riddar Klara dock inte åt vådligare äventyr än att mumsa på de röda, vita och svarta vinbär samt krusbär och hallon, som växer i bergsskrevorna.

Efter lunch går vi allihop, alltså även Matti och Karin, på promenad runt Öregrund, Viggo och Klara förstås per sparkcykel. Öregrund är, med sina låga trähus och välskötta trädgårdar, även med sin fina hamn full av båtar, en fantastisk sommaridyll, värd att bevara.

Vi besöker Västra banken, fordom ett fyrskepp, nu ett monument fastgjutet i klipporna, och barnen springer på det forna skeppets däck, beser kanonen, klättrar på det jättelika ankare som finns på berget nedanför.

Och sen går vi till Café Floras trädgård, där morfar bjuder på saft och kaffe, bullar och bakverk. Vi sitter förstås i trädgården, och snart upptäcker Viggo och Klara gungan som hänger där i ett stort träd och hängmattan som hänger mellan ett par andra. Vi vuxna beundrar den pietetsfullt restaurerade miljön i det här gamla pensionatet; det hette Västerport när vi i slutet av 1960-talet köpte vårt ställe i Öregrund.

Väl hemma igen följer Birgitta och jag upp det barnen har blivit så förtjusta i i Floras trädgård: Vi plockar fram en hängmatta, som Birgitta en gång i världen skaffade i Vietnam, och hänger upp den i stabila rep mellan två av tallarna i vår talldunge, där även gungan hänger.

Och mycket riktigt: snart gungar Viggo och Klara i hängmattan, var för sig eller tillsammans. Fast Viggo får ta av sig långbyxorna och gunga i kalsongerna. Byxknapparna fastnar ideligen i hängmattan.

Snart blir det grillmiddag. Men det är tveksamt om Klara kommer att delta i den. Hon har nämligen somnat framför ”Bröderna Lejonhjärta”, som Viggo valde ut att se i videon.

Sommar med barn och barnbarn

Vad vore sommaren utan barnen och barnbarnen?

I torsdags var vi i Rinkeby för att, en dag för tidigt, fira Saras 16-årsdag. Vi åkte buss in till Uppsala och fick sen skjuts vidare av Bengt och hans fru Inger; Bengt är pappa till Saras mamma Anna, som i huvudsak växte upp hemma hos sin mamma Birgitta och därmed hos mig. Anna räknar mig som ett slags extrapappa.

Med på kalaset i Rinkeby var en mängd medlemmar i familjen: Annas syskon Kerstin med man och barn och Matti med sambo Karin, den här syskonskarans kusin Anna-Karin med familj, Annas exman Cai (pappa till hennes tre flickor), vänner till Anna och hennes barn samt hunden Sudden icke att förglömma.

Anna bjöd på stort kalas. Ett par glimtar kan du få här. Födelsedagsbarnet är i den där åldern då man inte vill vara med på bild, men här kan du se hennes lillasyster Ella spela trummor tillsammans med Kerstins och Bos barn Klara och Viggo. Att invandrartäta Rinkeby rymmer intressanta miljöer är det radhusområde, där Anna bor, ett vittnesbörd om.

När Birgitta och jag tog en promenad i omgivningarna tillsammans med Viggo och Klara, fick jag dock ett av de där trista exemplen på att smårasismen lever också i Rinkeby. Vi mötte en uppenbarligen pursvensk dam som, vänd till mig, förmodligen för att jag var blondast av allihop, uttryckte sin uppskattning över att se svenskar i området. Hon skulle bara veta att det var en estländare hon talade till!

På lördag var det på nytt dags att odla släktbanden. Kerstin och Bo kom hit till Öregrund för att lämna över Viggo och Klara för den vecka de själva ska tillbringa i Helsinki – jag skriver så, eftersom Bo, så ångermanlänning och svensk han är, framgångsrikt har pluggat finska. Mormor Birgitta bjöd familjen Kokk-Strömberg på våfflor när de anlände, för oss vuxna (plus Klara) matiga med hjälp av rom, crème fraiche och hackad lök. Innan Bo och Kerstin åkte hem för att packa, hann Birgitta också servera grillade revbensspjäll med goda tillbehör. Bo och Kerstin fick också en del tips av mig om Helsinki; där har jag varit så många gånger att jag kan åtminstone centrala staden utan och innan.

Under dagens lopp gick vi en promenad runt Öregrund – barnen åkte dock sparkcykel. Dottern Kerstin tog under promenaden en serie bilder av vår sommaridyll, och har på sin blogg också publicerat bilder från det klassiska öregrundskondis, som förr hette Lundeborgs. Dit gick vi på den gamla goda tiden alltid och fikade efter fredagsbastun.

Kerstin tog också en rad bilder dels inne i vårt hus, dels runt om i trädgården. Med hennes hjälp kan ni alltså själva bilda er en uppfattning om den miljö jag så ofta skriver om.

På en av trädgårdsbilderna syns också riddar Viggo med sitt nya svärd och sin nya sköld. De här sakerna – också en omgång åt riddar Klara – fanns i den tältriddarborg morfar hade satt upp i trädgården inför barnens ankomst. Det är en fröjd att se ungarna klättra på bergknallarna och gömma sig i buskagen. Den här tomten är ett äventyrslandskap för små personer i deras ålder; Viggo kallar ett parti för djungeln.

Morfar och mormor turas om att läsa godnattsagor för barnbarnen. I går kväll läste Birgitta för Viggo och jag för Klara. Vad jag läste framgår av en bild som Kerstin tog, innan hon gav sig i väg.

För en stund sen kom Matti och Karin med bussen från Stockholm. De stannar ett par nätter.

Välsignade sommar!

I

Äppelros

Jag har genom åren beställt (från Cedergrens i Råå) och planterat ett stort antal gammaldags buskrosor. Ett exempel är Äppelros (Rosa eglanteria/rubignosa), även kallad Lukttörne, Vinros och Ängeltorn.

Jag har misslyckats med flera exemplar. Först planterade jag den i ett stakethörn, där det brukade klättra över ungar – den bildar ogenomträngliga, taggiga snår, som lockar småfåglar men inte barn. Tyvärr växer det en stor tall strax intill, så den plantan dog. Sen valde jag att sätta plantor på ömse sidor om det vi kallar syrengrinden men misslyckades, två gånger, på den sida, där det också växer en stor lönn.

Men plantan på höger sida om grinden rotade sig och trivdes, har nu brett ut sig ordentligt och blommar. Den har redan tagit några meter av änden på rabatten i besittning och kan få en ännu större vidd, fyra meter. Den är redan nu längre än jag men torde växa ännu mer också på höjden, upp till tre meter. Och så är den översållad av stora och ljuvligt äppeldoftande, en smula törnroslika blommor: rosa blad med en ljusare ring in mot mitten, där de gula ståndarna finns. Blomningstiden är juni och juli. Sedan ger den härligt röda nypon.

Äppelrosen finns, utöver i Europa, i nordvästra Afrika samt i Turkiet och Kaukasien. I vår egen kultur är den säkert belagd 1551, men den omtalades av Albertus Magnus redan på 1200-talet och är säkert ännu äldre.

Den här rosen rekommenderas särskilt för den som likt oss har stora ytor med inslag av naturtomt till sitt förfogande. Dess krav på jordens kvalitet står i samklang med vad som finns på en naturtomt.

Högsommar. Och ett stråk av det stora vemodet rullar in

Högsommar. Det är en av sommarens vackraste dagar. Jag dricker förmiddagskaffe vid trädgårdsbordet. Ser på fruktträden på båda sidor om uteplatsen. Ser på Birgittas jättehöga bestånd av riddarsporrar, intensivt blå till färgen. Ser på min egen rabatt med rosor och pioner och en jättehög lilja i full blom.

Men jag känner mig inte glad, snarare vemodig till sinnes.

Varför är svårt att rationellt förklara, men jag har under den senaste tiden gång på gång slagits av att min tid till förfogande är på upphällningen. Min yngre bror dog före mig; jag har varit på gamla vänners begravningar. Även om kroppen just nu är i mycket bättre skick än under stora delar av fjolåret, känner jag av olika krämpor – och jag vet ju att det inte kommer att bli bättre.

Politiken, som förr tog större delen av mitt liv i anspråk, känns allt mindre lockande, vilket väl också märks här på bloggen: Det blir allt mer av kultur och privata upplevelser, allt mindre av politik och samhälle.

Inte så att jag har tappat något av mitt tidigare engagemang, no way! Men just därför läser jag allt färre ledare (för att inte tala om politikersignerade men pressekreterarproducerade debattartiklar) i de många tidningar vi har. Och jag orkar heller inte intressera mig för PR-spelet i Almedalen, vem som än framträder där. När politiken som nu är totalt sammanväxt med PR-branschen och alltså inte längre bärs upp av levande folkrörelser, har den förlorat sin mening. I dagens sommarprogram i P 1 hör jag miljöjournalisten Isabella Lövin göra en träffsäker iakttagelse: De politiska partierna har upphört med att bilda opinion – i stället exploaterar de opinioner.

Min gamle vän från redaktionskommittén för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Klas Gustavsson har i senaste numret av Tvärdrag (3 2008) en mycket intressant artikel om sammanväxningen mellan politiken och PR-branschen, ”Varför jobbar Göran Persson på JKL?”.

Sker det inte en omsvängning i motsatt riktning, kommer snart inga på allvar engagerade människor att vilja arbeta i de politiska partierna, vare sig de vi talar om liksom jag är 71 år eller fortfarande är unga, kanske högst 31 år.

Men jag hoppas fortfarande att många av de här unga – de finns; jag har mött dem – ska orka kämpa vidare. Förhoppningsvis är det lättare för dem, som ännu har livet framför sig, att inte låta sig slukas av det stora vemodet:

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.

* * *

Nu ska jag gå ut i trädgråden och rensa min rabatt i slänten mot berget.

Det är ett arbete som behöver göras, också det.

Melodikrysset nr 27 2008

Veckan har varit mycket trevlig: Sonen, Matti, har varit hos oss några dagar, hjälpt oss med att måla om de spröjsade dubbla sovrumsfönstren. Och så har vi umgåtts med honom och undfägnat honom med god mat. Vädret har under den senare delen av veckan varit jättefint. I går, fredag, klippte jag vår väldiga gräsmatta, och sen badade vi bastu. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Och oavsett årstid löser jag förstås Melodikrysset på lördag förmiddag.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Filmen ”Top Gun” har jag inte sett, men eftersom ledbokstäverna pekade mot att det sökta ordet skulle bli just Gun och Eldeman också gav oss titeln till låten ur filmen, ”Take My Breath Away”, googlade jag snart fram det rätta svaret.

Darin har jag bara på samlingsskivan ”Artister mot nazister”, men jag gissade på att det var han som sjöng, och när jag kontrollgooglade på hans namn plus melodititeln, ”Everything But the Girl”, visade det sig, att jag hade rätt.

Också Elin Sigvardsson känner jag till, men jag har aldrig lyssnat på CDn ”A Fiction”, där ”It’s a Shame” ingår.

Siw Malmqvist var uppenbart den som sjöng ”Älgen och årstiderna”. Men vem hade skrivit musiken? Helt uppenbart Owe Thörnqvist. Mycket w var det i dag!

Jag, liksom flertalet andra antar jag, klarade nog Gershwin, George respektive Ira som kompositör respektive textförfattare, men vem var den norska sångerskan? Jo, Karin Krog. Jag har för egen del ganska många norska skivor i min skivsamling och förundras ofta över att norska artister så sällan förekommer i svenska skivaffärer – därmed förblir de ju obekanta för flertalet musikintresserade här i landet.

För egen del drabbades jag i dag först av blackout inför den allra första och egentligen mycket lätta frågan, där vi fick höra Monica Bring och Svenssons treooo. Vad var det nu för välkänd melodi vi hörde, och vilken sångerska förknippar vi med den? Till slut gick det upp en talgdank: Jo, det var ju ”Vår sista dans” med Helen Sjöholm.

Men det fanns urlätta frågor också.

Vi hörde beatlesklassikern ”Let It Be”.

Och den kära gamla schlagern ”Min soldat”, han som gör beredskapstjänst någonstans i Sverige. Den här sortens folkförsvar är i dag dess värre ett minne blott.

Och vem har inte sett Walt Disneys version av ”Djungelboken”, som här skulle ge ordet djungel?

Jag är ingen dansbandsfan, men mångårigt lyssnande på Svensktoppen har gjort mig bekant med åtminstone de mest kända dansbanden. Här hörde vi ”Du sa farväl” med Sten och Stanley, där Stens bror Ebbe i strid mot rutinerna sjöng.

Mitt eget hjärta finns bland annat hos de gamla svenska folkvisorna. I dag spelades en av dem, ”Kristallen den fina”.

Den är en klassiker, och nu återstår att redovisa svaren på dagens tre frågor på sådant som brukar betecknas som klassisk musik.

Vi hörde ”Ungersk dans” av Franz Liszt, född i Ungern.

Vi hörde Jussi Björling sjunga ”La donna e mobile” ur operan ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Och vi hörde musik ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Giovanni”, på svenska kallad ”Don Juan”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

All sommarns fägring

Vädret här på den yttersta upplandskusten har varit nådigt: vi har haft moln och några regnstänk, men solen sken under min födelsedagsmorgon i torsdags, och i dag, söndag, råder blid och livlig värma.

Midsommarfirandet vid Hembygdsgården i Öregrund såg först ut att ha dragit mindre folk än vanligt – men strax innan spelmännen (i år uteslutande spelkvinnor) med sina fioler tågade in mot den just resta stången, formligen strömmade det in folk, stora så väl som små.

I går kväll åt vi, med lite försening, den födelsedagsmiddag på krog Birgitta hade lovat mig. Vi gick på Köket grill:café nere i hamnen, och Birgitta hade lyckats förbeställa bord vid balustraden med utsikt ut över vattnet. Jag valde att äta Kökets beprövat goda och mångsidiga grillbuffé, men vi startade med var sitt glas vitt vin och var sin tallrik av den välkomponerade och varierade salladsbuffé, som hör till grillrätterna.

I dag var det en ren fröjd att gå ut i den ljumma morgonen och hämta upp tidningarna från brevlådan.

En stund efter frukost gav sig min ständigt aktiva hustru ut i trädgården – bara för att snart återvända för att berätta, att hon hade oljat in trädgårdsmöblerna. För mig var det bara att gå med ut och beundra.

Och så slogs jag åter av hur vacker den trädgård är, där trädgårdsmöblerna står: indelad i olika rum, var och en med sin egenart, behagligt skuggad av nu allt större fruktträd.

Och blomsterprakten! Malvan blommar. Snart kommer även den estniska malvan, som min nu döda mor fick frön till från släktingar i vårt gamla hemland – den blommar med ljuvligt lila små blommor. Men framför allt går vi in i rosentiden: i hörnet bredvid farstun blommar den vita Polstjärnan, mot väggen till den forna lillstugan den randiga polkagrisrosen. Genom köksfönstret kan man se en blommande Nevada. Och nere vid vägen håller apoteksrosen, Lancasters röda ros (som du kan se i bloggvinjetten) på att slå ut.

All sommarns fägring ger en ny lust att leva. Nej, livet är verkligen inte det värsta man har.

Födelsedag

I morse uppvaktades jag av Birgitta på sedvanligt sätt, med smörgåsbakelse och doftande och varmt kaffe. Och så fick jag förstås en del böcker och skivor, som det senare finns anledning att återkomma till.

Också vädret var med oss. Solen sken över trädgården.

Både huset och trädgården är midsommarfina. I går städade Birgitta huset, medan jag klippte gräset med den nu lagade motorgräsklipparen.

Blomningen är lite i otakt med hur det brukar vara så här års: Den vita bondrosen, Rosa alba maxima, som enligt familjemyten brukar slå ut till min fördelsedag, har i stort sett redan blommat ut – men Birgitta hade ändå hittat vita rosor till två fina buketter. Men där finns annat som prunkar desto mer i grönskan utomhus: lupinerna, trädgårdsklinten, aklejorna i sina olika färger, pionerna, min norska hurdalsros. Och i häcken nere vid vägen håller just apoteksrosen, även kallad Yorks vita ros (från rosornas krig), på att slå ut.

Birgittas tanke var att vi skulle gå ut och äta på restaurang i kväll, men jag har känt mig en smula hängig; kanske har det att göra med att det nu är åsktungt i luften. Vi var visserligen en vända ute på stan för att se på restaurangutbudet – det är främst Köket grill:kafé och Seglarbaren på Strandhotellet som lockar – men det får nog bli en annan kväll, kanske under loppet av midsommarhelgen. Annars är det påfallande att lilla Öregrund inte tycks kunna härbärgera restauranger med mer avancerade menyer och därmed priser som inte passar båtfolket och massturismen. Vi har under årens lopp sett flera fina restauranger komma och sen åter försvinna.

Så vi avslutade i stället dagens promenad runt stan med var sin kopp kaffe i Floras trädgård. Som även den har bytt ägare under vintern. Vi har än så länge ingen berättigad uppfattning om vad det senare har inneburit. Men den underbara miljön där är intakt, alltså underbar.

Nu skramlar Birgitta i köket med en middag för två.