Bakom Leijonborg lurar kannibalerna (m)

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har iakttagit en anmärkningsvärd återhållsamhet i sina kommentarer till folkpartiintrånget i SAP-net. Han dröjde med att kommentera, och när han väl kommenterade, försökte han också skjuta på brottsoffret, socialdemokraterna.

Så långt kan det ha haft att göra med självbevarelsedrift; den här skandalen hotar ju faktiskt den valseger Reinfeldt har hoppats på för högeralliansen.

Dessutom har han gentlemannamässigt – man ifrågasätter inte en allianskollegas heder! – yttrat sig väl om folkpartiledaren Lars Leijonborg.

För egen del tror jag inte att det här handlar om bara idealitet och välvilja. Som det senast sas i kvällens TV-utfrågning av Lars Leijonborg: Folkpartiet har den minst trogna väljarskaran inom högeralliansen – partiet är ett slags politikens Hallsberg, varifrån passagerarna strömmar åt många olika håll – och det gäller nu att se till, att de flyende folkpartiväljarna väljer rätt tåg. Många av folkpartiväljarna är idealister, starkt besjälade av gentlemannaskap. Alltså gäller det att visa upp egna rena händer men ändå inte alltför hårt angripa det parti, där de här idealisterna och gentlemännen nyss dväljdes.

En röst på Fi kan ge oss vårdnadsbidrag

Ju mer jag studerar de borgerliga partiernas egna och högeralliansens gemensamma förslag, desto mer vämjelig ter sig den politiska kursändring av Sverige, som blir en följd av en borgerlig valseger.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av moderater för att inse att de – vad de än säger – inte är något parti för arbetare. Så snart valet väl är vunnet – bevare oss för det! – kommer alla nyliberalerna framkrypande igen.

Centern, det gamla folkrörelsepartiet där det fanns många jag respekterade, står i dag i många frågor till höger om moderaterna. Hur står Anders Ljunggren, Olof Johansson och Helena Nilsson ut med den kursändring deras parti har genomgått, inte bara i fråga om kärnkraftspolitiken utan också rent ideologiskt?

Kristdemokraterna är, med sina mörkblå åsikter om till exempel familjepolitiken, åtminstone ett konsekvent konservativt parti.

Folkpartiet, förr ett socialliberalt parti, har i fråga efter fråga närmat sig det danska parti, som inadekvat nog kallas Venstre. Och nu senast har partiet, med sina stolta traditioner på jämställdhetsområdet, lagt sig platt för KDs urreaktionära förslag om kommunalt vårdnadsbidrag. Skäms ni inte, ni folkpartister som kallar er socialliberaler och feminister?

Men nu vet vi, vad vi får, om olyckan skulle vara framme och valet resultera i en borgerlig regering.

Så jämnt som opinionsläget är, kan Gudrun Schyman och hennes Fi mycket väl bli den faktor, som ger oss den högerregering, på vars program det finns vårdnadsbidrag.

Tro på en gammal politisk räv: Det finns ingenting, absolut ingenting som tyder på att Fi lyckas ta sig in i riksdagen.

Det är möjligt, att Fis sympatisörer anser, att den jämställdhetspolitik och den feminism till exempel socialdemokraterna och vänsterpartiet står för inte är tillräckligt långtgående. Men när man ska rösta, måste man också kunna väga för och emot de realistiska alternativen, vänstersidan respektive högersidan.

Fis sympatisörer vill jag därför uppmana att rösta så, att deras röster inte leder till införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag. De ska alltså inte lägga sina röster på Fi.

Vänsterpartiets dopp – och ett bra socialdemokratiskt valmanifest

Valrörelsen är fortfarande en rysare.

I dagens (Dagens Nyheter den 21 augusti) mätning från Synovate Temo hamnar vänsterpartiet med 3,6 procent under fyraprocentsspärren. Skulle det bli partiets valresultat, kan just det bli det som säkrar en seger åt den borgerliga alliansen.

Å andra sidan vet vi av erfarenhet, att i såna här situationer Kamrat 4 procent brukar träda i tjänst. Det finns sossar som, av rent partitaktiska skäl och utan att ge ett vitten för vänsterpartiets ideologi, är beredda att hålla partiet över spärren. Å andra sidan kan motsvarande bidrag från miljöpartisters sida leda till att de gröna i stället åker ut ur riksdagen – de får i dagens mätning 5,4 procent.

I princip skulle jag inte sörja vänsterpartiets hädanfärd, särskilt som den i så fall är helt självförvållad. Gudrun Schyman lyckades, vad man än tyckte om hennes fyllevillervallor, i en tid av socialdemokratiska högeravvikelser (jo, jag medger dem) attrahera missnöjda vänstersocialdemokrater – men i hägnet av hennes framgångar bidade övervintrande ortodoxa kommunister, en grupp som fick nytt friskt blod från Ung vänster, sin tid. De här människorna tror förmodligen på, inte bara koketterar med kommunismen och Lenin, vilket tyder på att de har en brist i sin intellektuella utrustning. Det senare förklarar väl i så fall också deras monumentala brist på förmåga att analysera partiets chanser och staka ut dess väg.

Jag har kritiserat mitt eget parti, socialdemokratin, för att sakna en sammanhängande dröm, en utopi, som kan entusiasmera alla de människor, som har hjärtat till vänster. Årets valmanifest innehåller – fortfarande utan att ha detta sammanhållande ideologiska kitt – dock många steg i riktning mot klassisk socialdemokratisk reformpolitik.

Socialdemokratin vill använda den offentliga sektorns (usch, den gemensamma sektorn heter det!) starka finanser till att anställa fler i skola, vård och omsorg. Den ska vara en föregångare som modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med jämställda löner. De sociala försäkringarna ska stärkas. Välfärden går före stora skattesänkningar.

En tandvårdsreform utlovas: Unga upp till 24 år ska få gratis tandvård, en undersökning ska kosta högst 200 kronor och kostnaden för dyra behandlingar ska minskas kraftigt. (Det kommer att krävas mer, men det här är reformer på rätt väg.)

Det högsta taket i a-kassan ska höjas till motsvarande 7,5 basbelopp. Förtidspensionärernas ekonomi ska förbättras.

Maxtaxan på dagis ska sänkas med 300 kronor och den allmänna avgiftsfria förskolan öppnas för treåringar. 3000 fler fritidspedagoger utlovas på fritids.

Studenter med ansträngd ekonomi utlovas höjda studiemedel och höjt fribelopp.

De sämst ställda pensionärerna ska få höjda bostadstillägg. 100000 fler bostäder ska byggas för äldre, så väl seniorbostäder som särskilda boenden. Det senare betraktar jag som en av valrörelsens viktigaste löften. Under de senaste åren har det gått en modetrend genom svensk kommunalpolitik: De äldre ska, vare sig de vill eller inte, bo kvar hemma (med hjälp av en ofta allt för medioker service och med leverans av smak- och upplevelsebefriad kost). Vi måste i den här valrörelsen få ut, att det nu är slut med den här extremistiska politiken; självfallet ska de äldre, som vill och kan bo kvar hemma, få hjälp med det, men de som vill ha den ena eller den andra typen av gemenskapsboende och kollektiv service ska få det och detta utan de höga och förödmjukande spärrar, som i dag alltför ofta ingår i prövningen.

Jag är också glad för att socialdemokratin vill se Sverige som en förebild i den gröna omställningen. Med min gamla vän Helga Henschen utropar jag: ”Vår gröna dröm är röd!”

Naturligtvis finns det i valmanifestet politiska områden, där jag önskar, att man hade gått ännu längre. Men med tanke på miljöpartiets på den här punkten borgerliga inställning är följande ändå steg på rätt väg: ”…kontrollen av friskolorna måste skärpas. Etablering av nya friskolor får inte leda till sämre undervisning för barnen i den kommunala skolan eller ökad segregation. Kommunernas inflytande vid etablering av friskolor ska förstärkas. Vinster ska komma skolan till del – inte aktieägarna. Alla elever har rätt till objektiv och allsidig undervisning. Vi är motståndare till religiösa friskolor. Genom skärpta regelverk och uppföljning vill vi öka insynen. Ytterst ska de offentliga stöden kunna dras in.”

Socialdemokraterna går i den här mätningen upp med 2,9 procent till 37,7 procent. Ökningen kommer dels från forna vänsterpartiväljare, dels från soffan. Antalet osäkra har i och för sig inte minskat mycket, men sammansättningen av gruppen osäkra har ändrats: socialdemokratin har tagit sympatisörer från soffan, medan fler vänsterpartister har blivit osäkra.

Sammantaget har högeralliansen i den här mätningen 49,3 procent, socialdemokraterna med stödpartier 46,6 procent. Det är inget ointagligt försprång.

Förändringens vind

1960- och 1970-talens unga socialdemokrati sökte sig tillbaka till partiets rötter. Det ledde till en radikalisering av partiets teori och praxis.

En av positionsförändringarna rörde det internationella engagemanget, det som var kärnpunkten i Ivar Öhmans text från nyåret 1958.

Fyra år senare, 1962, när Laboremus firade 60-årsjubileum, var vi ett antal unga socialdemokrater, som försökte formulera en vision för ett Sverige, som på ett nytt sätt fanns mitt i den förändringens vind, som drog genom världen. Resultatet blev boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögrens Partisanserien, red Ulf Himmelstrand, Enn Kokk och Lars Rudebeck). Där granskade vi tidens båda stormakter och slog broar mot tredje världen. Mitt eget kapitel i boken, ”Världen, vi och Västeuropa”, tog skarpt avstånd från tanken på svensk EEC-anslutning.

Året därpå, 1963, hade Folket i Bild, nu i Åhlén & Åkerlunds ägo, blivit ”NYA FOLKET I BILD med Aktuellt från hela världen”. Fortfarande förvaltade tidningen något av arvet från arbetarrörelseeran. Stig Carlson, Lyrikvännens och FiBs lyrikklubbs skapare, hade en stående recensionssida. I nummer 7 1963 skrev han om ”Förändringens vind”. Carlson försvarar där uppkäftigheten:

”Som när ett gäng unga sossar från föreningen Laboremus i Uppsala i höstas gav ut sin bok ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren). Tio författare av socialistisk-akademisk extraktion tog där till orda om socialdemokratiska perspektiv på utrikespolitiken. Det skulle de aldrig ha gjort! Lusen lästes av dem, först av Aftonbladets orakel som spottade ut några perfiditeter – bland annat mot en av bokens medarbetare, som samtidigt framträtt med många artiklar i AB. Hans namn är Björn Kumm och han tog upp myten om president Kennedy, mannen som skulle göra det som ingen gjort före honom – och som höll på att störta Amerika i krig genom sina oöverlagda Kubaplaner. Det viktiga i Kumms artikel var emellertid inte den sidan av Kennedys politik utan hans misslyckande med att klara den ekonomiska krisen och vända de katastrofala arbetslöshetssiffrorna. Kumm kallar nu Amerika för ett u-land, vilket givetvis är riktigt – USA är världens största industrination men har fortfarande inte löst de grundläggande sociala problemen för mellan en fjärdedel och hälften av sina invånare. Det låter obehagligt när det sägs rent ut, men Kumm har säkra källor att stödja sig på, inte bara Gunnar Myrdal.”

Carlson uppehåller sig sen också vid Ulf Himmelstrands kapitel om Sovjetunionen och sammanfattar:

”Laboremus-skriften innehåller många andra hettande debattinlägg och det är en nyttig bok, som inte borde viftas bort av kortsiktiga taktikskäl.”

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag har läst socialdemokraternas valmanifest och är beredd att ge det ett gott betyg – jag återkommer till manifestet.

Det här manifestet innehåller ett antal viktiga reformlöften, som rimligen borde tilltala viktiga väljargrupper. Förlorar vi ändå valet – vilket jag verkligen inte önskar – beror det sannolikt på att vi inte har lyckats röra vid människors drömmar om ett annat samhälle.

Den som undrar över vilka drömmar det rör sig om kan ju gå till mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?” till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Stigbjörn Ljunggren och Klas Gustavsson).

I nyårsnumret av Folket i Bild 1958 (nummer 1) hittade jag en liten betraktelse av samma slag som min, men alltså skriven årtionden före. Tidningens legendariske chefredaktör, Ivar Öhman, ägnar sin personliga ”ledarsida” I skottgluggen åt att granska tiden och det som har varit. Han minns nyåret 1945, som han firade i New York, och de förhoppningar han själv och andra människor av god vilja ställde på den följande efterkrigstiden:

”Jag brukar ibland tänka på den nyårskvällen och jag tycker att det är så länge sen! Tolv år, en evighet!

Redan framstår dessa första efterkrigsår, vilket man nu tänker på, fest i New York eller på vardagen härhemma, som ett slags vårbrytning och islossning efter en köldperiod. Kriget hade gjort livet till något dyrbart, något man ville vårda och göra det bästa av. Det fanns åtminstone en liten marginal för nya idéer, för viljan att ompröva ting, ett klimat t o m för utopier eller drömmar.

Det var i den tiden den amerikanske soldaten Garry Davies startade världsmedborgar-rörelsen och ville resa sitt tält vid sidan av Den okände soldatens grav i Paris. Det var i den tiden vi sa att vi skulle vara bröder med Asiens kulier och svältande miljoner. Det var i den tiden Sartres och Camus´ Paris-kaféer var ett Mekka för ungdom som sökte en ny mening eller åtminstone nya ord att leva på. Det var i den tiden ett svenskt filmbolag ville göra en film om displaced persons. Det var i den tiden vi upprördes över baltflyktingarnas tvångsdeportation till Sovjet. Det var i den tiden världen gjorde upp med Belsens bödlar och talade om att det fanns förbrytare mot mänskligheten.

Hur länge var det så – några dar eller några år? Hur länge dröjde det innan vi svalnade och började bli realister? Började tänka på bilmärken i stället för underutvecklade folk, diskutera taktiska atomvapen i stället för världsmedborgarskap, började intressera oss för Åsa-Nisse i stället för displaced persons?”

Inte många år efter detta nyår 1958 började jag och en hel generation unga socialdemokrater väcka drömmarna, de röda drömmarna, till liv igen. Och morgondagarna sjöng igen! För vi var faktiskt ganska framgångsrika; mycket av det vi ville realiserades under Olof Palmes 1970-tal.

Sen kom nya epoker, utan eld och utan drömmar. Många glömde till och med bort, och här citerar jag ur minnet Per Olov Enquist, hur nära svensk socialdemokrati under några lyckliga årtionden var att förverkliga bärande delar av våra utopier.

Jag citerar Ivar Öhmans nyårskrönika igen:

”Man vill gärna tro att något annat ändå är möjligt. Ja, man måste tro det – trots allt! Att vi ska finna värdigare former för vårt liv och samlevnaden med andra människor. Att vi ska finna fram till högre lyckodrömmar än den nyaste bilmodellen, djupare människointresse än skvallerspaltens – ett engagemang i livet och för världens öde som är något mer än lusten att bläddra sej igenom dagens senaste små sensationer.

En from nyårsönskan? Ja, kanske det.”

Isobel Hadley Kamptz om Lars Leijonborg

På Martin Tolléns blogg har jag hittat ett underbart elakt yttrande, fällt av Isobel Hadley-Kamptz om Lars Leijonborgs offentliga val nyligen mellan två kvinnor:

”Själv skulle jag möjligen i yttersta nödfall kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men att prata med honom, nej, jag tror inte det.”

Ordfront säljer Grönköpings Veckoblad/Söndagsnisse Strix samt Lyrikvännen

Enligt en artikel på dagens DN Kultur (2 augusti 2006) är det nu klart, att Ordfront säljer de satiriska humortidningarna Grönköpings Veckoblad och Söndagsnisse Strix till förlaget Lind & co. Lind & co är ett mindre, kvalitetsinriktat förlag, ett av de där som har fått en nisch på marknaden, när de stora förlagen har satsat mer på lättsåld, lönsam bokutgivning och samtidigt har stramat åt utgivningen av till exempel moderna klassiker.

Lind & co, under ledning av Kristoffer Lind, blir nog en bra ägare, men det är synd att Ordfront inte orkade fortsätta.

Enligt samma artikel ser det ut som att det blir Ellerströms, som får köpa Lyrikvännen av Ordfront. Om Lyrikvännen och Lyrikklubben, den som startade som FiBs lyrikklubb, har jag skrivit tidigare här på bloggen: vädjat till Ordfront att tänka om i fråga om försäljningen.

Ska tidskriften nu ändå säljas, är Ellerströms inget dumt val; förlaget i fråga är väl förresten redan nu delägare. Lyrikutgivning, som är Ellerströms specialitet, är ju ingen lukrativ sysselsättning, men Ellerströms har vid det här laget i många år lyckats hålla näsan ovanför vattnet, detta trots – eller kanske på grund av – att förlaget har upprätthållit en strikt kvalitetslinje i sin utgivning; Ellerströms har en milt talat spännande utgivning.

Ellerströms har ännu mindre resurser än Ordfront, men det som talar för att Ellerströms kanske ändå kommer att lyckas med det som Ordfront inte riktigt har klarat av är förläggaren själv, Jonas Ellerström. Han är en sån där person som à la Lyrikklubbens skapare Stig Carlson förenar hängivenhet för och kunskap om poesi med djärvhet och driftighet.

Det man kan undra över är varför Ordfront eller för den delen mycket större förlag som Norstedts inte lyckas härbärgera kreativa förläggare av typen Jonas Ellerström hos sig. Sådana måste ges mycket stor frihet (även att chansa) och få vara utan tyglar (få lov att fatta snabba och impulsiva beslut). Det innebär risker. Men i gengäld vinner man i kreativitet.

En följd av de stora förlagens överdrivna försiktighet har blivit, att det i dag finns en rad mindre förlag, vars utgivning i genomsnitt är vida mer spännande än förlagsjättarnas. Utöver de båda redan nämnda vill jag framhålla det mycket egensinniga Bakhåll (allt från serier till Kafka), Modernista (med sin förnämliga utgivning av moderna klassiker) samt Tranan och Leopard (med bred utgivning av litteratur från andra delar av världen än vår).

Men för att återvända till Ordfront och Lyrikvännen: Av DN-artikeln framgår inte om Lyrikklubbens backlist ingår i försäljningen. Där finns mängder av böcker, som Ordfront under sin ägarskapsperiod dumt nog, trots propåer därom, inte har gett sig in på att återutge. Det är därför bara att hoppas att Lyrikklubbens backlist följer med till Ellerströms. Jonas Ellerström kommer att se till, att delar av den åter blir tillgängliga.

***

Svenska alternativseriers flaggskepp, Galago, blir däremot kvar hos Ordfront. Dock byter tidskriften skepnad i höst, blir en återkommande bok, som Ordfront därmed hoppas kunna sälja även genom bokhandeln. Lycka till!

Ordfronts seriealbumsutgivning under Galago-etiketten fortsätter också och är understundom mycket fin; jag skrev själv nyligen om Mariane Satrapi. Men det finns mycken mark att återta. Många forna Galago-tecknare finns i dag på andra förlag som Kartago, Optimal och Bakhåll.

***

Slutligen separeras nu Ordfronts återstående verksamheter, förlaget, bokklubben Bokfront och tidskriften Ordfront magasin. Det kommer således att bli möjligt att vara medlem i bokklubben utan att prenumerera på Ordfront magasin och omvänt att prenumerera på Ordfront magasin utan att vara med i bokklubben.

Det gör det rimligen billigare för medlemmen eller prenumeranten i det enskilda fallet. Vad det betyder för helheten vet man förstås däremot inte. Den som lever får se.

Litterär kanon

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström , gift med min kollega i kulturnämnden i Uppsala Jan-Erik Wikström (fp), pläderar för upprättande av en litterär kanon. För det har hon fått en del påhopp, men förslaget bör inte utan vidare avfärdas; jag har för övrigt själv tidigare varit inne på en liknande tanke.

På kulturnämndens i Uppsala blogg publicerades följande text:

Regeringen satsar på skolbibliotek

8 december beslutade regeringen att stärka skolbibliotekens roll, och sprida och lansera klassisk litteratur i de svenska skolorna. Myndigheten för skolutveckling får disponera sammanlagt 5 miljoner kronor till detta. Skolminister Ibrahim Baylan har länge lyft fram läsningen och skolbibliotekens roll. Nu kommer konkreta förslag på åtgärder.

Myndigheten ska stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken delvis tillsammans med lärarutbildningarna genom kompetensutveckling och lokala projekt. Kommunerna ansöker om att delta i projektet. 3 miljoner kronor disponerar myndigheten under 2006.

Moderna klassiker kommer att ges ut på nytt. 50 nya titlar modern litteratur anpassas till ungas läsvanor och intresse. Alla tiders klassiker kompletteras med dessa titlar.

Skolbiblioteken är inte kulturnämndens ansvar, men Kulturbloggen vill ändå lyfta fram denna nyhet, eftersom den är ganska unik. Stora nationella satsningar på skolbiblioteken står inte som spön i backen, så det är bara att tacka och ta emot den utsträckta handen.
2005-dec-14 @ 13:57:24 På gång i kulturpolitiken Permalink

——————————————————————————–

Kommentarer:
Postat av: Enn Kokk
När nu skolbiblioteken inte sorterar under kulturnämnden, önskar man, att det ändå funnes mer tvingande regler för skolorna att tillhandahålla böcker åt sina elever. Valfrihet är bra i många sammanhang – men dit hör inte friheten att välja bort skolbiblioteket.

De statliga stimulansåtgärder, som det berättas om här, är förvisso något att glädjas åt. Särskilt glad blir en bokvän som jag åt stödet för nyproduktion av klassiker för unga. Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-16 @ 17:27:37

***

Den litterära kanon jag föreställde mig ville jag skulle innehålla inte bara svenska klassiker utan också klassiker ur världslitteraturen, översatta till svenska.

För mig är det inte så viktigt, att det fastställs en exakt lista, av Svenska akademien eller vilka det nu ska vara. Hur man än gör, kommer det då att uppstå gränsdragningsproblem.

Två andra saker är då viktigare:

Klassikerna måste finnas tillgängliga. Där tar de stora förlagen i dag inte sitt ansvar; många av de viktiga skönlitterära böcker, som finns i deras backlist, finns inte i tryck. Kanske ska staten därför inte bara ge ett utgivningsstöd utan också ett lagerföringsstöd? Hjälper inget annat, får väl staten inrätta eller à la En bok för alla subventionera en klassikerserie av kanonkaraktär och då inte bara för unga.

Högstadiet och gymnasierna måste, à la den realskola och det gymnasium jag gick i på 1950-talet, i sin litteraturundervisning ha målsättningen, att alla elever ska ha läst ett antal skönlitterära verk. Själv minns jag från min egen gymnasietid, att vi fick läsa ett antal skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar: Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom”, Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, Lubbe Nordströms ”Tomas Lack”, Siegfrid Siewertz ”Mälarpirater”, Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” med flera.

Återreglera elmarknaden

Stockholmspolitikern Dag Larsson har på sin blogg skrivit ett klokt inlägg, vars innehåll framgår av rubriken, Återreglera elmarknaden.

Själv har jag aldrig förstått vitsen med avregleringen av elmarknaden. Den ledde – precis som jag väntade mig – till höjda i stället för sänkta elpriser och till ökat krångel för oss konsumenter. Att företag, vars främsta syfte är att generera vinst, beter sig som elbolagen gjorde under Gudrun, måste man ju tänka med ändan, alternativt vara nyliberal (men det är ju ungefär samma sak) för att inte förstå.

Det enda jag vill tillägga är att staten dessutom, bit för bit, åter bör öka, inte minska, sitt ägande i de elproducerande företagen

Socialdemokratiskt idéarv

I början av 1970-talet arbetade jag på socialdemokratiska partistyrelsen. I första hand som pressekreterare. Men jag kom också att få rollen av ”idologisekreterare”: jag talade om demokratisk socialism på möten och kurser runt om i landet och anordnade också, på Bommersvik, kvalificerad utbildning för andra, som skulle kunna ha den här rollen runt om i landet. (Jag blev samtidigt knuten till partiets programkommission som dess huvudsekreterare.)

En av dem som jag värvade som föreläsare vid en veckolång kurs på Bommersvik var Gunnar Gunnarson, före detta kommunist, nu socialdemokrat, anställd som förlagsredaktör (och jag höll på att skriva författare) på partiägda Tidens förlag.

Jag hade läst många av hans egna böcker, och jag samarbetade med honom, när jag fastställde en läslista (böcker, gamla tidenartiklar med mera) för dem som på ett kvalificerat sätt ville ta del av arbetarrörelsens idéarv.

Som föreläsare visade han sig vara omöjlig: läste tyst och entonigt ur ett skrivet manus, som han inte släppte ens för ett ögonblick.

Men hans manus, vars ämne var marxismen, visade sig vara mycket intressant!

Jag tog initiativ till att han utvidgade det till en hel bok. Boken skulle ges ut i pocketserien Tidens samhällsstudier, som redigerades av en fristående avdelning av partiexpeditionen, opinionsanalysinstitutet med mera Gruppen för samhällsstudier, i realiteten av dess chef, Jan Lindhagen.

Gunnar Gunnarson visade i sin bok, ”Socialdemokratiskt idéarv”, att socialdemokratin i Sverige rymmer ett långt rikare idéarv än både motståndare och – tyvärr – partiet självt har gjort gällande.

I LOs tidskrift Fackföreningsrörelsen (föregångaren till LO-tidningen) nummer 3 1972 recenserade jag Gunnarsons bok:

ARVET FRÅN MARX

När Gunnar Gunnarson i sin nya bok ”Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden, 20:-) citerar kramforsmanifestet, är det för att visa, att det marxistiska arvet lever inom socialdemokratin: de politiska, ekonomiska och sociala motsättningarna har sin grund i en klassmässig intressekonflikt, de politiska och fackliga grupperingarna har samma grund.

Gunnarsons bok är alltså för det första ett hårt slag, historiskt och politiskt, mot Tingstens och andras villoläror om arbetarrörelsen som en sedan länge socialliberal rörelse, som arbetar och för all framtid avser att arbeta inom det privatkapitalistiska systemets ram.

Vad gäller nutiden och framtiden är Gunnarsons bok något av en debattbok. Svensk ekonomi och svenskt samhällsliv har nått en sådan mognadgrad, att förutsättningarna för en snabbare utveckling av blandekonomin i socialistisk riktning föreligger.

Den centrala tesen i ”Socialdemokratiskt idéarv” är att marxismen är det instrument för konkret samhällsanalys och den vägvisare, som socialdemokratin behöver för att bryta sig loss ur den förlamning och villrådighet, som förhållandena i blandekonomin från tid till annan försätter partiet i. Det marxistiska arvet lever visserligen men behöver blottläggas och aktualiseras.

Pamflett mot leninister

Även om detta är huvudsyftet med Gunnarsons framställning, har ”Socialdemokratiskt idéarv” samtidigt också blivit den effektivaste pamflett man kan tänka sig mot de leninistiska grupperna på vänsterkanten, allt från vpk till KFML (r). Och här tror jag en av de stora överraskningsmomenten med boken bör ligga. Marxismen friläggs plötsligt från allsköns leninistisk och annan eftermarxistisk bråte!

Marxismen är en vetenskaplig teori, inte en partidoktrin, framför allt inte en doktrin för e t t enda parti. Olika kommunistiska riktningar har med både envishet och skicklighet till den grad framställt sig själva som Marx´ och Engels´ enda rättmätiga arvtagare, att man ofta – både inom och utom socialdemokratin – tycks glömma bort, att de kommunistiska riktningarna är utbrytningar ur de socialdemokratiska partierna, som ju klart utgick från marxismen. Branting betecknade på hösten 1919 bolsjevismen som ett förmarxistiskt återfall, och Gunnarson ger honom rätt.

Vår uppfattning av marxismen är starkt färgad av Lenin – och av dem som polemiserade mot Lenin. Lenin i sin tur uppvisar intressanta paralleller med den tyske socialdemokraten Karl Kautsky, som torde ha en stor del av skulden för att marxismen har kommit att uppfattas som en ödestro. Men Gunnarson visar klart, att Marx och Engels inte var determinister, eller att de skulle ha gjort anspråk på att ha uppenbarat en ”fullständig” sanning.

I dagens debatt talar man gärna om marxismen-leninismen i stället för om marxismen. Men leninismen är inte utan vidare en logisk vidareutveckling av marxismen.

Politisk demokrati

Ta frågan om våld och social revolution som exempel. Marx och Engels var knappast parlamentariker i vår mening; det kunde gärna Gunnarson ha betonat starkare. De kunde historiskt visa på att de härskande klasserna hänsynslöst och brutalt förtryckte de underlydande klasserna, och att de slog ner varje försök – våldsamt så väl som fredligt – till att i grunden ändra maktförhållandena. De kunde peka på hur borgarklasserna hade använt våld för att tillvälla sig makten från feodalherrarna, och att detta innebar ett framsteg. Men de var heller inte främmande för – om samhällsförhållandena ändrades; de hade ju ett vetenskapligt synsätt! – de förhållningssätt till politisk demokrati, som har kommit att bli socialdemokratins.

Blandekonomer?

Inte heller hade Marx och Engels någon enkel syn på hur överflyttandet av den ekonomiska makten i samhället – bestämmanderätten över det samhälleliga överskottet – från kapitalägare till arbetarklass skulle gå till. Marx var ingen profet; han var en pragmatisk anti-utopist. I ett avsnitt, som har den provokativa rubriken ”Var Marx `blandekonom´?”, skriver Gunnarson om Marx, att han ”ansåg att han inte kunde uttala sig om de konkreta formerna för denna övergång, därför att de måste bero på de olikartade ekonomiska, sociala och historiska förutsättningarna i olika delar av världen. Han antog att för de mest framskridna länderna kunde man räkna med att den privata äganderätten till produktionsmedlen och de stora förmögenheterna skulle inskränkas genom en starkt progressiv beskattning och genom höga arvsskatter. Marx räknade också med en växande offentlig sektor av statlig företagsamhet i konkurrens med privatindustri. Företagarna skulle enligt Engels så småningom `exproprieras´ dels genom konkurrensen från den statsägda industrin och dels genom direkt besittningstagande mot skadeersättning. Marx och Engels förutsåg alltså att `blandekonomi´ under övergångsskedet mellan kapitalism och socialism kunde utgöra den terräng där den demokratiska socialismen måste operera. Antagligen menade de dessutom att även efter socialismens genomförande ickesocialistiska hushållningsformer skulle komma att bestå jämte de nya. De räknade inte med några `rena´ typer av samhällssystem. Som socialistiska åtgärder betraktade Marx och Engels också transportväsendets och bankernas förstatligande. Dessutom skulle undervisningen vara kostnadsfri och hyresmarknaden och bostadsbeståndet saneras.”

I den andan har utan tvivel svensk socialdemokrati arbetat. Gunnar Gunnarson kan också visa, att socialdemokratin i Sverige rymmer en långt rikare idétradition än både motståndare och, tyvärr också många gånger vi själva, har gjort gällande eller haft klart för oss. Här finns namn som Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss, Rickard Sandler, Gustav Möller och en lång rad senare efterföljare. Deras teoretiska bidrag och deras praktiska politik är något att vara stolt över.

Det är också ett arv som vi har skyldighet att förvalta och föra vidare.

En god utgångspunkt för det arbetet är att noggrant studera Gunnar Gunnarsons bok.

Enn Kokk

***

Under min tid som huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission lät jag i slutet av 1990-talet Norstedts förlag (i vilket Tiden, Prisma med flera har uppgått) återutge böcker av Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss och Arnold Ljungdal i print-on-demand-utgåvor. Läsarna av mitt mycket digra rådslagsmaterial ”Socialdemokratins program” (1999) kunde beställa de här skrifterna och läsa dem. Min tanke var, att denna utgivning skulle få en fortsättning, bland annat med Jan Lindhagens båda böcker om socialdemokratins program samt Gunnar Gunnarsons ”Socialdemokratiskt idéarv”. Sen avgick jag – på grund av EMU-frågan – och initiativet fullföljdes aldrig av min efterträdare.

Den nya radikala generation av unga socialdemokrater, som jag möter bland annat här på bloggen, kan gärna tjata på partistyrelsen om att återuppta samarbetet med Norstedts – de fem i slutet av nittiotalet utgivna titlarna finns ju redan i förlagets datorer, och det innebär inga oöverstigliga kostnader att utöka serien med fler titlar, till exempel de ovan föreslagna.

Tidskriften Tiden, som väl förhoppningsvis kommer att få en nystart med Bo Bernhardsson vid rodret, skulle väl kunna ha en print-on-demand-bokklubb med fokus på socialdemokratisk ideologi. Gamla Tidens förlag hade en gång i världen en bokklubb med namnet ”Socialistisk bokklubb”.

Jag bjuder på idén.