Melodikrysset nummer 18 2014

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.

Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

För ett par veckor sen – den 11 april – var jag och Birgitta på begravning i Gamla Uppsala kyrka. Den vi tog farväl av var Karl-Axel – Kalle – Eriksson (1928-2014). Kalle var medlem i vår sosseförening i Svartbäcken, landstingspolitiker i många år och fackligt aktiv i Byggnads. Men också en personlig vän sen många år. När våra barn var små, var hans fru, Betty, dagmamma åt dem, och de lekte tillsammans med Kalles och Bettys dotter Marie.

Många människor deltog både i begravningsakten och i samlingen efteråt, och vid den senare begärde jag ordet och fick tala först.

Dess förinnan hade vi suttit vid ett bord, där också ett par medlemmar i vår (och Kalles) sosseförening satt, Jimmy och Margareta Mattsson – Jimmy arbetar för övrigt själv inom byggsvängen. Jimmy berättade där en historia om Kalle som jag inte kunde motstå att vidarebefordra till de församlade begravningsgästerna:

När Marie fortfarande var ganska liten, tog Kalle med henne till det årets Första maj-tåg. Marie hade i alla fall förstått att pappans deltagande i demonstrationen hade att göra med att han var socialdemokrat.

Hon vände sig då till Kalle och frågade:

– Pappa, är jag också socialdemokrat?

Svaret kom snabbt och mycket övertygat:

– Ja-a-a!

När jag hade berättat det här, utbrast hela det stora sällskapet av begravningsgäster i ett rungande och hjärtligt skratt.

Mest skrattade Marie.

* * *

Jag gjorde något för mig alldeles nytt i dag, Första Maj. Jag gick inte med i demonstrationen. Det var ingen demonstration från min sida – jag har hjärtproblem och orkar helt enkelt inte hålla den takt tåget understundom har. Så Birgitta gick till samlingen på Vaksala torg, medan jag fortsatte med bussen direkt till Stadsträdgården, där årets möte skulle äga rum.

Den ovanliga mötesplatsen, Parksnäckan, var vald med hänsyn till att en del av publiken förväntades vilja gå på Sirius’ match på planen i närheten. Det här är förvisso en mycket trevlig park, och nattens nyfallna snö hade när det blev mötesdags i stort sett smält bort; dessutom får väldigt många sittplats med ryggstöd framför den fasta scenen.

Men problemet med den här mötesplatsen är att den ligger långt från centrum och dess gångstråk, vilket medförde, att det kom mycket lite spontan publik till årets Första maj-möte. När jag anlände, satt vi bara en handfull människor utspridda på åhörarplatserna och lyssnade på Björn Sandbergs trio, som trofast spelade för oss få som hade församlats. Något fler, men inte många fler, fick nöjet att se en dansgrupp, bestående av unga kvinnor, från Kurdistans solidaritetsförening.

Sen tågade då Första maj-tåget in på området. Enligt Upsala Nya Tidning gick 670 personer med i Socialdemokraternas och LOs tåg.

Därmed slog vi i och för sig Kommunistiska partiet (65 deltagare) och Syndikalisterna (165) och den här gången faktiskt också Kristdemokraterna (482 personer, som bland annat lockades med Lars Adaktusson).

Överraskande många, 550, gick i det tåg som arrangerades av Feministiskt initiativ.

Men inget tåg, inte heller vårt, kunde slå Vänsterpartiets, som i år enligt UNT samlade 1.275 demonstranter. Detta, plus Vänsterns framgångar i opinionsmätningarna, senast i dag, borde nog få den socialdemokratiska partiledningen att tänka till en gång till i fråga om vinster i välfärden samt om de privata alternativen inom skola, vård och omsorg.

Själva mötet, som leddes av Gustaf Lantz, var organiserat som en rad korta appeller från ledande företrädare (s) i höstens val till kommun (kommunalrådet Marlene Burwick), landsting (landstingsrådet Vivianne Macdisi) och riksdag (Ardalan Shekarabi), från Evin Incir (kandidat till europaparlamentet) samt från Åsa Olsson, LO-distriktet, och Lucas Grechnik Mörk, SSU.

Alla de här sa utmärkta saker, men jag noterade själv en annan sak, som jag gärna vill vidarebefordra. Påfallande många av de här talarna, flera av dem med topplaceringar på listorna i valet, har sin bakgrund i andra länder, och nu handlar det inte längre främst om Sveriges grannländer. Ardalan Shekarabi har sina rötter i Iran. Den fortfarande mycket unga Evin Incir är kurd. Och Vivianne Macdisi, som till utseende och när det gäller språk kunde tas för svensk, kommer i själva verket från Syrien, från det fruktansvärt drabbade Homs, vilket hon på ett mycket gripande sätt fick med i sitt korta anförande.

Kampen för alla folks frihet, hela världens fred (Carl Lindhagens gamla Första maj-paroll) nämndes i ett av anförandena och väjer inte för gränser eller vapnens eller kapitalets förtryck.

Som vi sjöng i den avslutande ”Internationalen”:

Störtas ska det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

Estniska påskägg

I samråd med gästerna sköt vi på påskaftonens äggmålning till dess att Matti, Karin och lilla Ella hade åkt vidare till Karins föräldrar.

På eftermiddagen gick jag, fastän kroppen jäklas mer och mer, ut på tomten och även utanför den för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Jag hade fått flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan i Konsum av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag hade samlat ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönser på påskäggen, som lökskalen ger en brunare färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till vårblommor som blåsippor och vitsippor och av till exempel fjädrar till påskris. De senare och bitar av kräppapper i olika färger kan ibland färga av sig, men moderna varianter av det här är mycket mer färgfasta än de motsvarigheter vi använde vid äggkokningen i min barndom.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: jag sju och Birgitta nio i år. Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev påtagligt mer ljusfärgade än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra i år.

För egen del åt jag tre av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ooh sen åt jag ytterligare ett vid frukosten i morse. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis.

Melodikrysset nummer 16 2013

Min mycket musikkunnige son, Matti, som är här i Örgrund på påskbesök tillsammans med sin Karin och deras tvååriga solstråle Ella, störtade in i datorrummet, där jag sitter och löser Melodikrysset, och skrev på min kladd in originaltiteln på första låten som spelades, ”Águas de março”, plus Tom Jobim och Elis Regina. Fast nu var det inte detta utan namnen på de båda svenska sångarna som efterlystes. Svante Thuresson kände jag själv igen omedelbart, och efter en stund kom jag också på att han i det här fallet hade assistans av Lisa Nilsson. I svensk version heter låten ”Solen i maj”.

Matti levererade också omedelbart svaret på vilka det var som 1971 sjöng ”Stairway To Heaven”: Led Zeppelin. Jag vill för egen del tillägga, att det gjordes förbaskat mycket bra musik på den tiden.

Sen försvann Matti ut med barn och hustru, och jag blev som vanligt hänvisad till mina egna kunskaper plus, oftast bara för kontrollen, Google. Det fatala var dock att internetuppkopplingen plötsligt helt bröts – det hjälpte inte ens med omstart – så framför allt i senare delen av krysset var jag helt hänvisad till min egen förmåga.

Två frågesvar har jag dock checkat när internetuppkopplingen sedan, lika oförklarligt, kom tillbaka.

Det jag var mest osäker på var vem som tillsammans med Ernst Schütz hördes i Carl Zellers ”Fågelhandlaren”. Av ledbokstäverna att döma verkade hon heta Ilse, och sen – när internetuppkopplingen kom tillbaka – har jag kommit fram till att den vi hörde bör ha varit Ilse Hollweg.

Jag trodde också att Elton John-låten vi i dag hörde med The Spotnicks hette ”Nikita”, och det visade sig också stämma.

Annars klarade jag allting utan någon utomstående hjälp.

Men det är klart att frågor om musik som man har egna minnen av är lätta att svara på.

Jag minns till exempel Danny Kaye-filmen, där ”Wonderful Copenhagen” ingick, och den spelades för övrigt också ofta i radio. Ibland har jag undrat över varför jag så sällan hittar gamla Danny Kaye-filmer överförda till DVD. Nå, alla förstod väl, att om filmen utspelades i den danska huvudstaden, utspelades den också i Danmark.

Mario Lanzas ”Arrividerci Roma” är för mig evigt förknippad med 1950-talet – den kom 1955. Dess bätte använde sig italienarna på den tiden ännu inte av euro.

Och i den tidens ångradio hörde man ofta Tre Knas, i dagens kryss representerade av ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”. (Mitt i alltihopa hade Lennart Palm dessutom fått in ABBAs ”Ring, ring”.)

Ernst Rolf hörde ju till en betydligt äldre generation av artister, men till det fina med forna tiders radio hörde att där också ofta spelades äldre låtar, sådana som ”Jag är ute när gumman min är inne”.

”When You’re Smiling” – som i dag skulle ge ordet le – är känd i Louis Armstrongs insjungning, men den har också sjungits in av en rad andra artister.

Och det är klart att jag har ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” med skåningen Peps Persson, på LPn ”Peps Persson sjunger Edvard Persson” (1982).

Svårare hade jag med Zara Larsson och ”Bad Boys” hennes två rockbjörnar till trots, men eftersom den frågan kom innan internet momentant la av och jag gissninsvis kom fram till efternamnet Larsson, var inte heller det så svårt.

Dagens höjdare var en kär gammal bekant, ”Sixteen Tons”, som ni hittar texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Så för min del hade jag inga svårigheter med att svara på frågan vad personen i låten hela tiden tvingas att göra: arbeta.

Från köket känner jag doften av kokt potatis: en sillunch väntar.

Glad påsk, alla medkryssare!

En liten, liten påskkäring i Öregrund

Matti, Karin och lilla Ella tillbringar första halvan av påskhelgen här hos oss i Öregrund – efter lunch på påskafton fortsätter de till Karins föräldrar. Vi var på Konsum och bunkrade upp inför deras ankomst och inför påskhelgen över huvud taget, och eftersom Birgitta planerade att köpa kryddväxter till sitt växthus, tog hon med både cykelkärra och en väska med hjul. Båda var knökfulla på hemvägen, och dessutom kånkade jag på två fullpackade papperskassar.

Det var min tur att laga middag i dag, och jag satsade på rökt får tillsammans med fetaost, skivad gul lök, colesaw och skivor av tomater. Till det serverade jag osötat vitt bröd (som gick att rosta om man ville) med smör & rapsmargarin plus kryddost. Nyss två år fyllda Ella åt med förtjusning av det här och ropade hela tiden, om och om igen: – Mer kyckling!

När man är två, är det kanske inte så lätt att skilja på fårskank och kycklingklubba, men ner gick det. Lilla Ella är över huvud taget en matglad och mer allmänt glad tjej, något som man får vara glad över. Sist vi träffades, på hennes och kusin Klaras gemensamma födelsedagsfirande hemma hos oss i Uppsala, var hon aningen avvaktande. Men nu när hon på nytt träffar farfar och farmor, känner hon sig hemma mycket fortare, fastän det är i en ny miljö. Fast det är nog också lättare för henne när vi inte är så många.

Före middagen hinner vi gå ut en stund på tomten, där hon genast briljerar genom att peka och säga ”scilla”. Hon får titta in i mormors växthus och redskapsboden, ur vilken vi plockar fram småbarnsgungan och ytterligare sandlådeleksaker – hon har med sig en binge också, födelsedagspresenter från farmor. I brist på sandlåda får hon gräva i en av mormors ännu inte vårfärdiggjorda land.

Nu i början av kvällen har hon upptäckt förrådet av barnböcker i Viggos, förr pappa Mattis rum. Hon gillar att bli läst för, och här finns flera böcker som är som gjorda för henne. Behöver jag tala om, att den här tvååringen pratar som en fors och i flerordsmeningar?

Med förtjusning tar hon i besittning olika saker som finns här. Hon går omkring och bär på ett färggrant påskkort från farfar och propsar själv att få sitta och äta i den barnstol vi har i köket. Och så blir hon jätteförtjust i en korgstol i småbarnsstorlek vi har på glasverandan. Där sitter hon bredvid farfar, men också mamma och pappa ska komma med stolar och sitta på andra sidan om henne.

Sen blir den där lilla korgstolen del av en jätterolig lek: Bärande på den smyger hon på farfar och andra stora, och när vi sen inte lägger märke till henne förrän hon är alldeles bakom ryggen på oss, utbrister hon i jätteglada skratt.

Jag fick faktiskt en godnattkram också.

Också lokalproducerat i vårt Konsum här i Öregrund

En av huvudförklaringarna till att Konsum här i Öregrund är så framgångsrikt är det breda varuutbudet. Detta innehåller självklart ett basutbud till bra pris, men där finns också mångfalden och det där lilla extra.

När jag i går gick runt bland hyllorna, hittade jag bland annat fyra olika Coop-såser, som jag aldrig har sett skymten av i den nu snart nedlagda konsumbutiken hemma i Svartbäcken i Uppsala: Asiatisk chili med vitlök och ingefära (avsedd för wok), het Rhode Island (avsedd för räksallad), söt curry & äpple (avsedd för kycklinwrap) och tomat, örter & vitlök (avsedd för kryddiga korvar). Fyris senap, som Konsum i Svartbäcken inte verkar ta hem längre fastän den tillverkas i Uppsala, finns här i fyra smakrika varianter – jag hoppas att den här senapen hittar försäljningsställen över hela Sverige.

Självklart säljer Konsum här i Öregrund hårt bröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Jag gillar själv bäst den mycket hårda och grova och fiberrika varianten, men det finns flera, som passar olika typer av smak. På en av frukostmackorna – den andra gör jag alltid på Fazers sura finska rågbröd, grovt och osötat – använder jag här i Öregrund Kotivaras ryska salami som pålägg.

Och så har Konsum i Öregrund ett läckert utbud av rökt och färsk fisk från det lokala företaget Stora Risten fisk – deras produkter finns för övrigt att köpa också i Saluhallen vid Hötorget i Stockholm.

En av de första dagarna här, köpte Birgitta strömming från Stora Risten på Konsum här i Öregrund. Vi åt dem stekta till middag. Men hon hade som vanligt köpt långt fler än som går åt för en måltid. Resten la hon in med rödlök och ättikslag, och till lunch i dag fick vi strömmingsflundror, minst lika goda som den nystekta strömmingen.

I går köpte jag hem en läckerhet till middag, rökta laxfenor. Till det serverade jag kokt mandelpotatis och skivor av färsk gurka. Överjordiskt gott!

Vi måste köpa hem mer av det här till påskhelgen, då vi får besök av Matti, Karin och lilla Ella.

När det moderna känns överlägset det klassiska

Flytten ut till sommarhuset i Öregrund och den omständiga packningen inför transporten hit har bidragit till att bloggen inte i alla avseenden har varit à jour.

I torsdags kväll i förra veckan var vi på abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva om den förrän nu.

Konserten började i och för sig med en miss, och konsertouvertyren nummer 4, ”Die schöne Melusine”, signerad Felix Mendelssohn (1809-1847), fick startas om, men det är alltså inte orsaken till att jag inte har skrivit om den. Nej, jag har inte haft tid.

Nå, även om det alltså tog sig, var det här inte något glimrande stycke musik.

Om vi sedan gör ett hopp till slutet av konserten, avslutades den med Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 2 i C dur”. I mina öron känns den här symfonin för splittrad, men jag gillade tredje satsens adagio esspressivo.

Fast i det här fallet får klassikerna ursäkta: Det som verkligen lyfte den här konsertkvällen var ett helt modernt verk i fyra satser av Daniel Nelson (född 1965), ”Analythical Tales of Mechanical Movement”. Verket är skrivet för kontrabas och stråkorkester, och kontrabasen trakterades med stor bravur av Ulla Ryman. Kvällens gästdirigent, Staffan Larson, hade helt uppenbart också lagt ner sitt krut på det här verket, och både stråkarna och övriga instrument gjorde ett gott jobb. I det här fallet blev jag över lag imponerad.

* * *

Före konserten träffade jag och Birgitta som vanligt Anna för gemensam middag, och den här gången hade vi valt att äta i restaurangen i Musikens hus. Det visade sig inte finnas någon à la carte-meny, men smörgåsbordet kändes rikligare dukat än vanligt, och där fanns flera riktigt goda rätter.

Nej, det hjälper inte att rådjur är vackra. Vår trädgård får de inte ha som skafferi

Som man kunde ana, har vår stora trädgård i Öregrund under vår långa bortovaro blivit ett lockande mål för rådjuren. Vi har lång tomtgräns mot Floraparken, som bara är park i meningen att den är obebyggd, och för rådjuren är den här parken rena promenadstråket fram till vårt staket, ett gunnebostängsel som de elegant hoppar över.

Vid lunchtid i dag upptäckte jag ett rådjur som betade i kanten mot den syrenhäck, som avgränsar inre gårdsplan. Jag röt åt det och bankade även på ytterdörren, och med lätt förnärmad min skuttade det då i väg över gräsmattan. Men när jag sen gick ut och kollade, såg jag samma rådjur beta vidare bortanför uthuset nere vid talldungen. Så jag gjorde en ny utfallsexpedition dit ner, och nu försvann rådjuret med ett skutt över staketet.

Vi planterar blommor och grönsaker, och sen ser rådjuren det här som en restaurang med läcker meny.

Det finns naturligtvis flera olika sätt att hålla rådjuren borta.

Birgitta har till exempel hittat ett svart klet, vars lukt rådjuren avskyr, och det här brukar hon smeta på pinnar, som hon sticker ner i rabatter och trädgårdsland. Men effekten varar naturligtvis inte i evighet, så nu måste det här göras om på nytt.

Vi har tidigare också vidtalat en kommunal jägare, som då har lagt sig på pass på berget på ena sidan om vår tomt, och i lyckade fall har han skjutit av en hel flock rådjur, som har sett vår trädgård som sin egen restaurang. Det hjälper åtminstone under någon säsong.

I inledningen till påskveckan

En stor del av gårdagen använde vi för att packa inför flytten över sommarhalvåret till Öregrund. Det blir sammantaget en stor mängd kartonger och bagar och resväskor. Det är många saker som ska med: kläder, böcker, spelfilmer, CD-skivor, tidskrifter (för vidare befordran upp på vinden i sommarhuset), barnbarnens leksaker och inte minst kartongvis med krukväxter. Vi gör alltsammans i ett svep med hjälp av Öregrunds taxi. Nu kommer vi i huvudsak att bo här fram till en bit in på hösten, då alltsammans ska in till stan igen.

Fast nu, när vår dotter Kerstin bor i vår lägenhet och så också hennes båda barn Viggo och Klara varannan vecka, bor vi även i lägenheten i Uppsala de vardagar då barnbarnen behöver hjälp med att komma i väg till skolan.

I Öregrund är det aprilväder. När vi anlände, var det tidvis sol från en molning himmel. Trädgården lyser av blommande blå scilla, och krokus och snödroppar blommar, inte bara i rabatterna. Fast nu regnar det. Inte häftigt, men jag ser regnvattnet rinna utför fönsterrutorna.

Innan regnet kom, hann jag gå en sväng till Konsum. Jag har med middagsmat – tidigare grillade kycklingsvingar – att värma i ugnen, men det finns saker att fylla på i kylen, när man inte har varit här sen nyår. Konsum här har ett lockande bestånd av varor, både den ryska salami jag gärna använder på någon av mina frukostmackor och de rökta och färska läckerheter från havet vårt lokala fiskföretag förser butiken med.

Och så har den här konsumhallen en så genomtrevlig personal. I dag möter jag Annica bland hyllorna, och när hon frågar hur jag och Birgitta mår, handlar det om omtanke från en gammal vän. Vi står en stund och pratar, också om det sorgliga faktum, att vår konsumbutik i Svartbäcken i Uppsala ju kommer att läggas ner.

Här i Öregrund finns inget sånt hot. Tvärt om är Konsumhallen Öregrunds största och bästa butik, där flertalet ortsbor och även oerhört många sommargäster väljer att handla. Här har, för inte så våldsamt länge sen, ICA-butiken nere i hamnen gått i konkurs – faktiskt varit stängd en del av en höst – och att den har återuppstått beror nog till stor del på de kunder med båt som under sommarhalvåret lägger till vid någon kaj strax intill – om de inte orkar gå backen upp till Konsum eller om de är dåligt orienterade om den lokala handeln, låter jag vara osagt.

Det återstår en hel del att packa upp – jag har inte hunnit med allt denna första dag. Men Birgitta har ansat också mina krukväxter, bland annat Nerium i tre olika färger, och ställt ut dem på glasverandan.

Vårt sommartorp håller på att komma i skick.