Melodikrysset nummer 24 2014

Melodikrysset fick hela två timmars sändningstid i dag, men det blev knappast bättre för det. Det var, åtminstone till en början, lite förvirrande med all musik, som inte hade något samband med krysset. Frågorna var, när de väl kom, utspridda till kryssets olika hörn, så att det dröjde, innan man fick några ledbokstäver. Bara två sångartister, Svante Thuresson och Sonja Aldén – inget ont om dem! – plus Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund begränsade valet av ljudillustrationer.

En fråga föredrogs bara muntligt, den om vem som har skrivit ”Gluntarne” – svaret på den frågan, som ställdes av Lelle Printer (Hans Dahlman) är Gunnar Wennerberg, som för övrigt finns som staty i Slottsbacken här i Uppsala.

Med en symfoniorkester som ljudillustratör var det helt naturligt, att två av dagens frågor gällde klassiska verk.

Allra första frågan i dag illustrerades med musik ur ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och senare fick vi höra musik ur ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi.

Smått klassisk, fast i en helt annan genre, är väl också ”I’ve Got You Under My Skin” av Cole Porter.

Benny Andersson förekom två gånger. Först som skapare av ”Du är min man”.

Vid det andra tillfället, när vi fick höra ”Vinnaren tar allt” och ”Dancing Queen”, skulle svaret bli ABBA.

Och inte var det särskilt mycket svårare att komma i håg, att ”Dancing On My Own” ursprungligen sjöngs in av Robyn.

Svante Thuresson sjöng ”Första gången” i Melodifestivalen 2007 tillsammans med Anne-Lie Rydé – men i dag fick vi i stället höra honom sjunga den tillsammans med Sonja Aldén.

Om jag får gissa på vad dagens yngre melodikryssare kan och inte kan, tror jag, att det de hade mest problem med var Calle Jularbos ”Nya värmlandsvalsen”.

Betydligt fler – i och för sig även jag – har säkert sett ”Jakten på den försvunna skatten”. Huruvida de också vet att musiken i den har gjorts av John Williams, en flitig kompositör av filmmusik, är svårare att veta – men sånt kan man ju slå upp på Google.

Jag har allt av Cornelis Vreeswijk på skiva, således också ”Telegram till fullmånen” som har musik av Georg Riedel, så inte heller det här var någon svår fråga för mig. Men jag har en invändning: Det här symfoniorkesterarrangemanget var inte vidare bra.

* * *

Om mitt privata liv kan jag berätta, att hustrun är i Öregrund och jag själv kvar i Uppsala. Jag har fortsatta problem med min högra fot, som värker och jävlas. På måndag har jag fått tid på husläkarmottagningen här i Svartbäcken, och jag orkade inte åka fram och tillbaka mellan Uppsala och Öregrund.

Så småningom hoppas jag, förhoppningsvis botad, under ett par månader kunna parkera mig i Öregrund.

Melodikrysset nummer 23 2014

Det tog en stund innan poletten föll ner och jag begrep att det var Justin Timberlake Bieber som sjöng ”Rollercoaster” – han hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner förstås till honom.

Snäppet svårare i dag (för mig alltså) var det faktiskt att identifiera Sibel. Hennes ”Stop” från Melodifestivalen 2010, som jag bevisligen lyssnade på, har helt uppenbart inte satt några spår i mitt musikminne.

Petra Nielsen minns jag däremot från Melodifestivalen 2004, främst för hennes kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”.

Per Gessle är en artist, vars skivor jag aldrig har köpt. Likafullt är han hyggligt lätt att känna igen. I dag hörde vi honom i ”En sten vid en sjö i en skog”.

Då står mig den taubeska naturromantiken närmare. I dag spelades Evert Taubes ”Sjösala vals”, där han besjunger Orrberget. Vill ni ha hela texten, finns den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Naturromantik, fast från en helt annan landsända, hittar man också i Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”.

I dag verkade det faktiskt som att Anders Eldeman över huvud taget vädjade till makterna om mer sommar och sol.

Han spelade ”Sol” med Anders Eriksson ur ”Alla ska bada”.

Och så lät han Ane Brun (på hyllningsskivan till bröderna Gärdestad) sjunga ”Ge en sol”. Ane Brun har jag förresten hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm.

Som läsarna av denna blogg vet, ser jag och skriver ofta om film. I dag bjöds vi på musik ur två filmklassiker.

Den första av dem, ”En fattig trubadur”, är svensk och har gjorts i olika versioner, dels av Edvard Persson i ”Vart hjärta har sin saga”, dels senare av Cornelis Vreeswijk.

Temat ur ”High Noon” från 1952 (på svenska ”Sheriffen”) sjöngs av Tex Ritter.

Politik är Eldeman försiktig med i sitt kryss, men i dag lät han en forn göteborgsradikal sjunga om företagsdemokrati. I Karl Gerhards – en annan radikals – original var temat ”Idel ädel adel”.

En annan uddig samhällsskildrare är Magnus Uggla, men hans texter är mer allmänt satiriska än uttalat politiska. I dag var hans budskap ”Jag dansar aldrig nykter”, vilket enligt Eldeman kunde ha sin grund i att han dess förinnan måste ha besökt en bar.

Och sen, när spriten har gått in och vettet ut, händer det ju en del att de med Rally börjar skråla ”Ska vi byta fruar med varann?”.

Fast i Hans Alfredsons original, avsedd för barn, var ju budskapet oskyldigare: Ska vi byta grejer med varann? Alfredsonversionen ville Eldeman ha i singularis, grej.

I dödens väntrum?

Kroppen känns allt mer skrotfärdig.

I dag var jag på Akademiska på hjärtbesiktning. Det togs mängder av bilder genom min nakna överkropp, men de här bilderna skickas först till en läkare för bedömning, och sen får jag förhoppningsvis träffa läkaren för att då för henne ha möjlighet att beskriva, vilka problem jag har som jag själv tror är hjärtrelaterade.

Min egen bedömning är att hjärt-lung-komplexet inte fungerar trots medicinering och pacemaker. Jag blir obeskrivligt trött bara av att gå korta sträckor och behöver stanna och vila om och om igen, fastän jag till exempel har skaffat rullvagn för att dra hem matvarorna från Konsum. För mycket kort tid sen hade jag också problem med att få på mig skorna – fötterna var svullna, vilket tyder på att uppumpningen av vatten därifrån inte funkade trots att jag tar vattendrivande tabletter.

I dag har jag klarat mig genom att både inne i Uppsala och sen på vägen därifrån till Öregrund använda buss. Men promenaderna till och från bussen är nästan outhärdliga. En del som ser min lätt vingliga promenad i korta etapper tror säkert att jag är berusad.

När jag äntligen kom tillbaka till vårt hus i Öregrund, var jag så trött att jag ganska snart somnade på sängen.

Nu har i alla fall ett glas av Coops sockerfria cola – jag är diabetiker också – fått lite liv i mig igen.

Birgitta försöker muntra upp mig. Hon har, som en present till min kommande födelsedag, rensat igenom mitt svårt försummade stora stenparti, och när jag kom hem i dag, stod det också en låda med några nya stenpartiväxter bredvid stenpartiet, som finns intill gången upp från grinden.

På 70-årsfirande i Uppsala

Tone Tingsgård känner vi sen mycket länge, bland annat genom Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Tone var ersättare i Riksdagen 1994-2002 och har sedan 2002 varit ordinarie ledamot. Yrkesmässigt är hon universitetslärare i ryska vid Uppsala universitet, och hon har också omfattande kunskaper om Ryssland och ett antal före detta sovjetrepubliker, där hon både har rest och gjort insatser.

Tone är född 1944, och med anledning av sin nu aktningsvärda ålder, 70, hade hon i söndags mottagning i sin våning, inrymd i ett hus alldeles intill Fyrisån.

Birgitta och jag tog förstås bussen från Öregrund in till stan för att med bok och Vi-träd och kaprifoler från Öregrund fira vår gamla vän, och när vi anlände, var det redan fullt av folk där, och sen slöt allt fler upp – Tone har många vänner både i och utanför Uppsala. Som ni säkert kan ana, var många av dem partikamrater till oss och Tone, men det var påtagligt att många av gästerna var personliga vänner eller hörde till hennes familj i vid mening. I hyllningsskaran fanns för övrigt ganska många barn.

Jag tänker inte ägna mig åt något galapeteri, så någon namnlista blir det inte. Men jag vill nämna två saker.

Dels att buffén var mycket god och mättande – jag behövde inte sucka över att jag, i egenskap av diabetiker, inte kunde ta av de tårtor och kakor som serverades.

Dels att det här födelsedagsfirandet hade ett mycket trevligt musikaliskt inslag. Jag känner allt sedan hans yngre år Terje, son till Tone och Gudmund och med efternamn, Larsson, efter fadern, som jag i åratal åkte tåg med mellan Uppsala och Stockholm, där Gudmund jobbade på LO. Jag värvade också Gudmund till programkommissionens sekretariat, när vi höll på med att skriva 1990 års socialdemokratiska partiprogram. Tyvärr är Gudmund död, men hans stora skivsamling med jazz, en samling som också jag har köpt några skivor till, finns kvar hemma hos Tone.

Och uppenbarligen har Terje lyssnat på farsans gamla jazzsamling, för det Terje och hans spelkompisar framförde i går, var inte till så liten del jazzstandards, i det här fallet framförda i en lite ovanlig sättning. Nå, sax, ståbas och trummor är ju inget ovanligt i jazzsammanhang, men Terjes eget instrument, balalajka, förknippar vi knappast med jazzmusik. Fast hans instrument är en modernisering, en elbalaljka.

Melodikrysset nummer 22 2014

Jag är i Öregrund igen. Det har regnat, men regnet är på upphällningen. Och hur som helst mår trädgården bra av en rotblöta.

Men det bästa av allt: datorn är tillbaka efter uppgradering och genomgång.

Faktiskt behövde jag den ändå inte särskilt mycket under knåpandet med dagens melodikryss – det mesta klarade jag spontant även i de fall, där artist/musik inte hör till mina egna favoriter.

Det senare gäller till exempel Lady Gaga och ”Applause”.

Jag är inte pryd, men en mer eller mindre sexistisk exponering av en sångerska – ännu mer påtaglig i fråga om Miley Cyrus, i dag med ”Wrecking Ball” – stör mig. Henne hade jag kanske inte lagt märke till, och det är väl poängen med det här, om jag inte hade sett utmanande bilder av henne i media.

Fast det här att låta utommusikaliska kvalitéer bära upp en skivartist är ju inget nytt. Ingen med Varg-Olles (Olle Nygren i speedwayklubben Vargarna) brist på sångröst skulle naturligtvis ha fått göra en skiva, om den inte hade sålt på ”artistens” namn. ”Här går det undan i svängarna” hette eländet.

Andra kan ju däremot både sjunga och skriva hörvärda låtar, vilket inte betyder, att allt de gör är omistligt. Lasse Berghagen och ”Låt mig få ge dig min sång” är exempel på det här.

Flertalet skiv- och sångartister strävar dock på, ibland på rutin, ibland med hits som resultat.

En som ofta lyckas är Mauro Scocco, vars ”Sarah” kan tjäna som exempel.

”Hvis du forstod” är kanske inte lika bra, men Sanne Salomonsen vill jag ändå räkna in i den här skaran.

Som mina läsare vet, uppskattar jag långt ifrån allt som framförs i Melodifestivalen, men ”Underbart”, i original med Kalle Moraeus och Orsa spelmän, i dag i en orgelversion, är en sån där låt som har en chans att leva kvar länge.

I mina yngre dar spelades ofta även äldre schlager, sådana med kanske ett par årtionden på nacken, relativt ofta i radio, och det gör att jag genast känner igen ”I en grönmålad båt”, när jag hör den i Melodikrysset, och också vet att det man gör där är ror.

Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” känner jag igen av samma skäl, även om jag senare både har besökt Engelska parken i Uppsala och lärt känna Owe Thörnqvist personligen.

Min personliga musiksmak rör sig inom mycket vida gränser.

Jag gillar Guns ’N Roses i ”Paradise City”.

Jag älskar ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” av Georg Friedrich Händel, inte bara för att den förekom i den av mig beundrade Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor”.

Och Evert Taube hör till mina eviga favoriter. ”Oxdragarsång”, där han färdas med fyra ton på kärran, hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe. Kokkaffe – jag hällde en gammaldags TV-kanna full tidigt i morse.

Åka farfar!

Matti och Karin har försett mig och Birgitta med ytterligare ett barnbarn, nu lite över två år gammalt. Ella, som hon heter, är ett mycket socialt och läraktigt barn. Hon trivs på dagis, hjälper gärna andra barn och har som bästis och lekkamrat en pojke. Hon vill ständigt få böcker lästa för sig, vilket utvecklar hennes språk och fattningsförmåga.

I julas fick hon av farfar ett helt set Pippi Långstrump-saker: Pippi-hus av tyg, pippiperuk och pippikläder att ta på sig, pippiböcker och pippiattiraljer. När jag här om dan talade med sonen, Matti, i telefon, berättade han, att när familjen passerade en ryttarstaty, visade lilla Ella stolt sin kunskap: – Titta, Pippi och hästen!

Inför Kristi Himmelsfärdsdag frågade Matti om han och familjen fick komma och hälsa på i Uppsala. Farmor skulle visserligen vara ute på landet, i Öregrund, men farfar skulle vara kvar i Uppsala där det fanns fungerande dator – datorn i Öregrund var på översyn och uppgradering – och i Uppsala fanns ju också Ellas lite större kusiner Klara och Viggo samt deras mamma, Kerstin. Så självfallet var de välkomna.

Men sen kom allt tågtrasslet.

På torsdag var hur som helst Matti och Karin och lilla Ella på Stockholm C för att förhoppningsvis kunna ta sig till Uppsala, men tji! Tågen stod stilla.

När det sen visade sig, att köerna till ersättningsbussarna var mycket långa och de bussar som avgick var proppade med passagerare, bestämde sig Matti och Karin för att utflykten till Uppsala fick anstå till en annan gång.

De försökte förklara för lilla Ella att det tyvärr inte gick att resa, men Ella var inte så lätt att övertyga och sa mycket bestämt:

– Åka farfar!

Det här upprepade hon argt flera gånger, ända till dess att hon somnade i barnvagnen.

* * *

PS: Detta skrivs i Öregrund, där det nu finns en genomstädad dator med ett uppgraderat program.

Melodikrysset nummer 21 2014

Några undrar kanske vart ja har tagit vägen.

Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.

Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).

Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.

Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.

Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.

Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.

E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.

Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.

Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.

Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.

Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.

En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.

Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.

Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.

Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.

Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.

En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.

Kroppjävel!

Vid min ålder och i min kondition kämpar man mest med att nödtorftigt hålla den egna kroppen i gång.

För kort tid sen svullnade till exempel den högra foten. En natt värkte det i den så att jag hade problem med att somna om varje gång jag vaknade. Att jag vaknar flera gånger varje natt är i sin tur en effekt av att jag måste gå upp och kissa flera gånger – ibland ganska många – varje natt. Eftersom det samlas vatten bland annat i fötterna, är jag ordinerad av läkare att ta urindrivande piller, naturligtvis inte till natten, men effekten sitter i.

Så i går, måndag, gick jag till Vårdcentralen här i Öregrund för att få råd om och om möjligt bot mot svullnaden – att linka till Vårdcentralen, en bra bit, var ett vådligt företag bara det, men det sköterskan kom fram till efter att ha granskat min nakna fot var att det i alla fall inte var fråga om någon diabetesskada – jag har diabetes också. Hennes råd var egentligen att vänta och se, men jag kunde ju dämpa värken med en viss typ av värktabletter. Sen linkade jag hem igen.

I dag var jag kallad till Ögonkliniken på Akademiska för den regelbundna kontrollen av en helt annan ända av kroppen.

Jag åke med en buss som möjliggjorde, att jag var i Uppsala i god tid för att sedan med en stadsbuss ta mig vidare till sjukhuset, så jag var på Ögonkliniken långt före i kallelsen utsatt tid. Anmälde mig sedan i receptionen och anvisades plats i korridoren utanför den aktuella läkarens rum.

Där satt många andra i väntkö, men de hade naturligtvis tid hos olika ögonläkare. Ändå drog det ut mer och mer efter den i kallelsen angivna tiden, och när det hade gått ytterligare ett par timmar och jag hade hunnit förkasta tanken, att det kanske hade kommit akutfall emellan, hejdade jag till slut en förbipasserande i sjukhuskläder, visade min kallelse med tid och undrade, om jag hade kommit fel på något sätt. Han betedde sig då föredömligt: gick ut i receptionen och kollade, att jag hade blivit registrerad där, vilket jag hade, och kom sen tillbaka och meddelade att min ankomst uppenbarligen inte hade vidarebefordrats till läkaren i fråga – ny för dagen för mig – och till den i den övriga personalen, som före läkarbesöket skulle utföra det inledande synprovet.

Det senare tog han omedelbart hand om själv, och när jag åter satt i väntkorridoren med pupillutvidgande dropp i båda ögonen, kom efter en stund – droppet måste verka först – min nya ögonläkare, en kvinna, och kallade in mig under stort beklagande av vad som hade hänt. Efter vad jag hade utsatts för erbjöd hon mig också att få avgiften tillbaka, något som dock inte var aktuellt, eftersom jag har frikort för närvarande.

Själva ögonen visade sig dock vara i hyggligt skick. Jag ser efter starroperaionen i höstas bättre än tidigare med vänstra ögat, och den blödning jag för någon vecka sen hade i detta öga är tydligen sånt som händer – det påverkar i vart fall inte synförmågan. Mitt högra öga är sen en tidigare starroperation med misslyckat resultat som det är sen dess: Jag ser med det, men jag kan inte läsa och skriva med hjälp av det.

På grund av missödet i väntkön var vi nu långt inne på eftermiddagen, och jag hade inte fått någon lunch, vilket är vådligt för en diabetiker. Så det första jag gjorde efter besöket på Ögonkliniken var att gå in på kafeterian alldeles intill och beställa en mycket matig macka, Ramlösa original och en kopp kaffe. Det gjorde gott!

Sen tog jag bussen ner till busstationen – planerna att handla något till Mors dag fick skjutas upp till en ny, oplanerad bussutflykt till Uppsala på torsdag.

Hemma väntade mor i huset med en god middag. Hon tyckte så synd om mig, när jag berättade om mina öden och äventyr, att hon erbjöd sig att diska också, vilket jag tacksamt tog emot.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.