Utflykt till Uppsala

I går gjorde jag en utflykt över dagen till Uppsala. Jag brukar samla ihop nödvändiga ärenden att uträtta där till en samlad del av en dag, och nu fick det faktum att mina ögondroppar mot grön starr höll på att ta totalt slut mig att välja måndagen för den här utflykten.

Men sen är det ju det här att jag varje dag vill lyssna på (och sen skriva om) Sommar i P1 och helst gör det under ordinarie sändningstid klockan 13.00. Alltså tog jag buss 811 från Öregrund tillräckligt tidigt för att hinna till lägenheten i Uppsala för att där kunna lyssna på Sommar – jag anlände till bussterminalen i Uppsala också tillräckligt tidigt för att hinna gå till korvkiosken/grillen och där få en kabanoss med pommes frites till lunch.

Hemma i lägenheten fanns dottern, Kerstin, och hennes barn Viggo och Klara. Kerstin har semester nu och har de kommande veckorna barnen hos sig. Dess förinnan har Viggo och Klara tillsammans med pappa Bo bland annat varit på sommarbesök hos farmor och farfar i Sollefteå.

Jag hann inte prata så mycket med dem före Sommar-programmet, men berättade i alla fall att Kerstins bror Matti hade ringt från Öland, där han och hans familj just nu är på semester, och bland annat hade berättat, att lilla Ella är stormförtjust i att bo intill en bondgård med alla tänkbara djur och att hon bland annat har gjort sitt livs allra första ridtur på hästrygg.

Jag nämnde också att Matti och hans familj troligen skulle komma till oss i Öregrund om en vecka. Men när jag senare, efter sommarprogrammet, tänkte upprepa, att Kerstin och hennes barn också är välkomna till oss i Öregrund, var de försvunna. Att döma av en Instagram-bild hade de åkt till Storvad för att bada.

Själv åkte jag tillbaka ner till centrum och gjorde där mina ärenden.

Jag startade på Handelsbanken, där jag dels tog ut kontanter, dels med dem – OBS, jag gör alltid sånt med kontanter – betalade tre räkningar. Gör man som jag får man betala extra för det, men själv är jag glad över att det fortfarande finns en bank som utför kontanttjänster.

Därifrån gick jag till mitt apotek, ett av de återstående två statliga, och köpte där dels de mediciner som var slut eller på upphällningen. Dessutom fyllde jag på lagret av kemisk-tekniska produkter, sådant som duschtvål, munvatten, deo roll-on, aloe vera-gel och ett helt lager engångsrakhyvlar, alltsammans av Apotekets egna märken Apoliva eller Apoteket Formula. Det här är kontrollerade och hyggligt billiga produkter, ändå med variation efter tycke och smak: Apoliva hårvårdsprodukter finns för olika ändamål och både i parfymerade och oparfymerade varianter.

Sen gick jag till min vanliga frisör och klippte mig – längre fram i veckan ska vi på födelsedagskalas hos Anna i Rinkeby för att fira två av hennes döttrar, Sara och Amanda, plus Anna själv som fyllde år före midsommar.

Sista stationen i min ärendevandring i centrum blev Lundeq, Uppsalas anrika bokhandel, nu för tiden inrymd i det gamla Forum-varuhuset. Jag köpte bland annat presentböcker till Anna och fick hjälp med att slå in dem snyggt av en kvinnlig expedit. Förklaringen till den här hjälpsamheten är att det var nära stängningsdags och, så här mitt i sommartid, inte särskilt många kunder men kanske också att jag är en välkänd och ofta storköpande kund sen årtionden tillbaka.

Jag passade på att uttala min besvikelse över att Lundqs tidigare utmärkta filmavdelning hade reducerats till några bästsäljarhyllor – tidigare fanns där till exempel särskilda hyllor för svenska respektive utländska filmklassiker.

Tydligen var det här ett centralt fattat beslut.

Jag invände att det här beslutet när det gäller just Uppsala förefaller helt stolligt. Här finns filmstudio och kortfilmsfestival, en biograf (Fyris) som är helt inriktad på kvalitetsfilm och en stor student- och akademikergrupp som gärna köper kvalitetsfilmer, också äldre sådana.

Fast i det här fallet kan man inte bara lasta Akademibokhandelns – Lundeq hör till den kedjan – ägare, KF. Just Lundeq går fortfarande hyggligt, men skälet till att landets överlägset största bokhandelskedja (som numera också omfattar de gamla Bokia-bokhandlarna) går knackigt är att så många i dag handlar böcker (och film) på nätet i stället för att hålla bokhandeln under armarna. Ni kanske tjänar en liten slant på det, men ni gör det på bekostnad av kulturell utarming.

Sommar i P1 med Therése Söderlind

Thérese Söderlind har arbetat i flera avlägsna delar av världen och bor numera i Uppsala, men i sitt Sommar-program i dag förde hon oss tillbaka till det landskap hon kommer ifrån, Ångermanland.

Det vill säga, på mödernet har hon finska rötter: Hennes mamma var krigsbarn från Finland, och det här var ett av de temata i hennes sommarprogram som intresserade mig – vad hände egentligen inte bara med utan också inuti de finska barn som räddades hit undan kriget men som blev kvar här hos den familj de hade hamnat hos?

Det andra och ännu mer dominerande temat i det här Sommar-programmet var det om de omfattande häxbränningar som under slutet av 1600-talet genomfördes i hennes barndoms landskap, Ångermanland, ett tema också i hennes roman ”Vägen till Bålberget”. I sitt program nöjde hon sig heller inte med att skildra det här religiöst motiverade barbariet utan reflekterade också över vad som senare, när de blev äldre, kan ha drabbat de barn som suggererades att ange sina egna mödrar som häxor.

Den musik hon hade valt att spela till det här präglades knappast av ”Norrlands svårmod”, för att citera en annan av hennes boktitlar. Till och med perspektivet på att bli avrättad blir, med hjälp av Ewert Ljusbergs ”25 minuter kvar”, mer burleskt än tragiskt.

Hon spelade Kylie Minogue, Ola Magnell, Eva Dahlgren, Mahalia Jackson, Sting, Tracy Chapman och Meat Loaf. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att åter få hör ”The Harry Lime Theme” med Anton Karas.

Sommar i P1 med Börje Salming

Jag, som är komplett ointresserad av ishockey, bepansrade mig – helt i onödan – för att stå ut med outhärdligt mycket av den varan, när jag slog på Sommar med Börje Salming. Visst pratade han om hockey, men han gav intressanta vittnesbörd om hur medvetet brutalt han behandlades i början av sin NHL-karriär, och triumferna och belöningarna balanserades med vittnesbörd om hans skräck för att behöva tala vid samlingar och middagsbord, särskilt om han måste tala engelska – när han värvades över till andra sidan pölen, var hans engelskakunskaper nästan obefintliga, bekände han. Man kan göra klassresor också med ishockeyns hjälp.

Han växte upp under mycket knappa förhållanden, och dessutom miste han vid sex års ålder sin pappa, som råkade ut för en olycka i gruvan där han arbetade.

Börje Salming berättade också, stolt och med jojk som musikillustration, om att han kommer från en samisk familj. Han tog i sitt program samernas parti genom att hävda deras rätt att säga nej till gruvdrift på vitala renbetesmarker men agerade mot deras varghat – också vargarna måste få finnas i de områden där de har funnits minst lika länge som samerna. I andra politiska frågor – sjukvård, äldreomsorg, handel – förde han mer generellt glesbygdens talan med sin egen 87-åriga mamma som argument.

Bortsett från det samiska inslaget höll sig Salming i sitt musikval till för en normalsvensk radio- och musiklyssnare välkända marker: Prince (”Purple Rain”), Bee Gees, Elvis Presley (”Jailhouse Rock”), Julio Iglesias, Ted Gärdestad, The Rolling Stones, Gilbert O’Sullivan (den utmärkta ”Matrimony”), Scissor Sisters & Elton John (”I Don’t Feel Like Dancing”, ännu bättre).

Sommar i P1 med Jeppe Wikström

Jag känner Jan-Erik Wikström, framför allt från hans tid som landshövding respektive ordförande (FP) i kulturnämnden i Uppsala, men jag tror faktiskt att jag aldrig har träffat hans son i första äktenskapet (av tre) Jeppe Wikström. Däremot har vi böcker av Jeppe Wikström, som ju är mycket känd i sin egenskap av fotograf.

Om hur han blev fotograf i mycket tidig ålder – för att nå dit skolkade han bland annat från skolan – berättade han på ett intresseväckande sätt i dagens Sommar-program. Det fanns också mycket tidigt en målmedvetenhet i vad han ville bli – han hängde ofta på Expressen bland tidningens äldre och i flera fall berömda fotografer (en av nycklarna till Expressens tidiga framgångar var Carl-Adam Nycops målmedvetna satsning på bildreportage) och lyckades också väcka deras häpenhet genom att vara först på plats vid ett dramatiskt tillfälle och då ta unika bilder.

Med tiden utvecklade han också förmågan att ta initiativ till intressanta, gränsöverskridande fotoprojekt som ”A Day In the World”.

Men det som kanske mest av allt har väckt mitt personliga intresse är hans fotoböcker om Stockholms skärgård, inte minst ytterskärgården. Och mycket riktigt berättade han doftande detaljrikt om de här skären och deras växter och djur, också om det enkla och spartanskt utrustade boende, en bod, han lyckades skaffa sig på en av dessa klippöar, Gillöga. Det här sommarprogrammet luktade hav, men ytterskärgården framställdes verkligen inte bara som en idyll, vilket den ju inte är.

Också i musikvalet knöt han an till det han berättade om, och då tänker jag inte bara på låtar som ”Utskärgård”, ”Stormy Weather” (Billie Holiday) och Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, här med Freddie Wadling och Esbjörn Svensson. Håkan Hellström med ”Valborg” i en liveupptagning från Ullevi blev en kongenial illustration till Wikströms och andra fotografers gemensamma projekt att tillsammans dokumentera den här jättetillställningen från alla tänkbara avstånd och vinklar. Till den här berättelsen fogar han, med fotografens sinne för ögonblicksbilder, också historien om det äldre paret han generöst lät följa med i sin förbeställda taxi från Ullevi: De hade, mitt under konserten, förlovat sig!

Bland övriga som hördes i det här mycket hörvärda programmet fanns First Aid Kit (alla spelar dem nu, men de är fantastiskt bra), Bo Kaspers Orkester, Laleh, Antony & The Johnsons, Rufus Wainwright, Salif Keita och Cesaria Evoria och så Procol Harum.

Melodikrysset nummer 28 2014

Dagens melodikryss innehöll faktiskt inget som var helt obekant för mig. Men revyvisan ”Gråt inte, Anne-Marie”, hör knappast till de mer kända Ernst Rolf-låtarna.

Per Gessle är jag själv inte så bekant med, eftersom jag inte har några skivor med honom – men det var inte så svårt att komma på att det var han som sjöng ”Listen To Your Heart”.

Och filmen ”Grease” med John Travolta har jag faktiskt aldrig sett, även om jag genast kände igen ”Summer Nights”.

Därmed är vi inne på filmer.

”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”, även om de flesta i dag förknippar den med Sune Mangs mycket senare insjungning.

Och Evert Taubes ”Änglamark” förekom i filmen ”Äppelkriget”. Sångtexten med sitt uppfordrande miljöpolitiska innehåll hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer änglar: ”Änglagård – andra sommaren” sågs även den av en mycket stor publik.

”Bamse” förekommer ju också som tecknad film för barn, men originalet är en tecknad serie, skapad av Rune Andréasson. Honom behövde jag inte tveka ett ögonblick om, eftersom jag publicerade hans serie ”Lille Rikard och hans katt” i det av mig till familjemagasin omskapade partiorganet Aktuellt i politiken (s) – Rune skapade för övrigt också en Bamse-liknande björn, döpt till Essbjörn, som symbol för min tidning.

Partianknytning, fast norsk och då alltså till Arbeiderpartiet, har också ”Små nära ting” med svensk text av den gamle radikalen Ture Nerman och norsk originaltext (”De nære ting”) av Arne Paasche Aasen. Du kan hitta texten och mer om det här ovan under Sångtexter.

Hyllningsskivor är ju en populär genre, och det har följaktligen gjorts en sådan också till Ted Gärdestad. Det betyder inte att allt på dem blir riktigt lika bra som originalen, och det gäller också ”Öppna din himmel” med Darin.

Inte heller Sven-Erik Magnussons tolkning på spanska, ”Mi guitarra”, av ”Min gitarr” når upp till originalet med Sven-Ingvars.

Därmed har jag bekänt, att även dansbandslåtar kan ha sin charm – men jag har faktiskt ganska svårt för Lasse Stefanz’ sätt att sjunga, och då inte bara i ”De sista ljuva åren”, de som i dag skulle ge oss det sökta ordet år.

Som dansmusik föredrar jag för egen del vida den som Glenn Miller spelade, i dag till exempel ”Moonlight Serenade”. Men jag är väl en hopplös nostalgiker – det var sån här musik jag lärde mig dansa till på femtitalet.

Sommar i P1 med Fredrik ”Benke” Rydman

Fredrik ”Benke” Rydman spelade i inledningen av sitt Sommar-program några även för mig kända artister som Michael Jackson och Boney M och fortsatte sen med något som lät ännu bättre: ”Sing Sing Sing” med Benny Goodman. Sen följde, lite senare, Judy Garland i ”Get Happy”, och i avslutningen, Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”, ett stycke som jag använde vid min bror Mattis begravning – Pärt är en av vår tids största tonsättare. Mycket av det andra han spelade ingår inte alls i det jag normalt lyssnar på, men det har obestridligen ett starkt samband med den dans Rydman har ägnat sig åt.

Som radiopratare var Rydman så snabb, att jag ibland undrade, om han rabblade ur ett manus – men kanske speglade hans sätt att prata den snabba dans han har kommit att ägna sig åt, främst efter avhoppet från juridikstudierna i Uppsala. Inom dansen har han, fastän han har genomgått vanlig dansutbildning på Balettakademien, ägnat sig åt vitt skilda dansstilar som jazzdans, breakdance, lindy hop och stepp, men han är mest ägnat sig åt streetdance och varit framgångsrik ledare för danskompaniet Bounce.

Senare har han breddat sig ytterligare, bland annat genom annorlunda uppsättningar av Pjotr Tjakovskijs balett ”Svansjön”, ”Svansjön – Reloaded” och William Shakespeares ”MacBeth”.

Fast Fredrik Rydman själv har tvingats övergå från dans till regi. Hans kropp håller inte längre för det han som dansare har utsatt den för – diskbråck i nacken bidrar till att hindra honom från att dansa som förr.

Mot slutet av programmet bad han sin hustru och barnen om ursäkt för att det myckna jobbandet har tagit tid från hans tid med dem. Och lovade bättring.

Sommar i P1 med Linda Pira

Jag måste tillstå att större delen av den musik hip hop-artisten Linda Pira spelade i sitt Sommar-program, bortsett från ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder, var mig obekant – det här ska inte tolkas som ett avståndstagande utan bara en bekännelse av vad jag normalt lyssnar på. Men några av de svenska artisterna som Ken Ring har jag i alla fall koll på, The Latin Kings och Daddy Boastin till och med på skiva.

Linda Pira har gått från att vara värsting i Hässelby till att bli mycket framgångsrik inom hiphop. I sitt sommarprogram gav hon en trovärdig förklaring till det senare: hur en portning från det ordinarie högstadiet med åtföljande förflyttning till en skola i Fryshuset, där det fanns en lärare som såg och utvecklade hennes musikaliska ådra, ledde till att en dittills dold talang hos henne blommade ut: scenrädsla och bristande självförtroende byttes mot kreativitet.

Sin tidigare attityd av utanförskap och taggarna utåt berättadehon också om, men där var analysen inte lika skarp. I hur stor utsträckning berodde det här på hennes invandrarbakgrund? Lämnades hon i allt för stor utsträckning vind för våg? Varför var hon så störig? Vilken roll spelade hennes dyslexi? Och eftersom hon inte ger några nycklar blir också en historia som den om mamman till en av hennes klasskamrater av vilken hon får beskedet, att hon inte får lov att leka med kvinnans dotter, obegriplig.

Men det var ju bra att hon till slut hittade en medicin mot allt det här, att rappa.

Sommar i P1 med Kjell Westö

Jag har läst Kjell Westö men har också några av hans böcker på väntelistan. Det senare beror inte på att han inte skulle vara tillräckligt läsvärd utan på att jag ständigt får eller köper för många böcker för att jag skulle hinna med dem alla.

I sitt Sommar-program i dag berättade Kjell Westö i huvudsak om sitt liv före författarskapet, om sina unga skolår, om förstadsmiljöer i nybyggda delar av den finska huvudstaden, om sina första lärospån i tidningsmiljö som bland annat ledde till ett möte med Bono – Westö spelade ”Seconds” i sitt program. Sprit i stället för studier bidrog till att få honom att därefter överge Finland för Sverige.

Ett och annat i det här programmet blir småkul, som historien om kronprinsessan Victorias besök i Helsingfors, där hon, trots att han är svenskspråkig, envisas med att tala med honom på engelska.

Oerhört dramatiskt med berättelser om omvälvande situationer blir det här inte. Snarare ger det byggstenar till historien om en blivande författares liv, fastän just författarskapet om man får tro Westö var lite av ett slumpens val. Westö besitter ju nämligen en mångsidig begåvning – inför studenten överraskade han till exempel sin mattelärare genom att på kort tid slå i sig så mycket matte, att han fick full pott i studentskrivningen.

Länge ville han också hålla på med musik, vilket märktes i valet av band och artister samt låtar i dagens sommarprogram: Tim Hardin, Electric Light Orchestras version av ”Roll Over Beethoven”, Ella Fitzgerald med ”Undecided”, First Aid Kit, Leonard Cohen och Fairport Convention.

Sommar i P1 med Linda Nordin

Linda Nordin, generalsekreterare för FN-förbundet, funderade i sitt Sommar-program i dag över om hon möjligen som arv efter sin arbetarklassuppväxt i Botkyrka har kvar hämningar, som en smula håller henne tillbaka, men jag tror snarare, att det är karaktären på de jobb hon har haft – på UD, Röda Korset och nu alltså FN-förbundet – som har gjort henne så pass utlevelseförsiktig eller hur vi nu ska benämna hennes sätt att vara.

För åtminstone i yngre år var hon – om vi håller oss till hennes egen berättelse – en våghalsig tjej. Som när hon vid 13 års ålder på egen hand åkte till USA, detta efter att under ett par år som idogt arbetande tidningsutbärare själv ha samlat ihop de nödvändiga respengarna. Hon tog sig också, som den första i sin familj, fram till studentexamen och fortsatte sen med högre utbildning, UD-tjänst med mera.

Hennes jobb och engagemang har sedan fört henne till de forna sovjetrepublikerna i Kaukasus, till forna Jugoslavien och till Kongo, men skildringarna därifrån brände, bortsett från ett avsnitt om kvinnlig könsstympning, sällan till.

Möjligen har det här att göra med att hennes världsbild är alltför idealistisk. För att förstå konflikterna i dagens värld, många av dem väpnade och dessutom blodiga och brutala, måste man också inse, att de gränsdragningar som till stor del är en efterbörd efter kolonialmakternas inbördes gränsdragningar i stora delar av Asien och Afrika ofta är irrelevanta om man ser till faktorer som språk, kultur och dess värre även religiös tillhörighet. I östra Europa finns i så väl länder som har varit inlemmade i Sovjetunionen som i stora delar av dagens Ryssland och även i satellitstater som har fått sina gränser reviderade fullt av gränser som ligger helt fel.

Musikaliskt gav det här sommarprogrammet bilden av att vi hade att göra med en välorienterad dam, och inget ont om hennes val av artister och grupper, sådana som Mary J Blige och U2, Van Morrison, Emmylou Harris, Tina Turner (fast ”Proud Mary” är bättre med Creedence Clearwater Revival), Pink, Miss Li, Caroline af Ugglas, Timbuktu, Bob Marley, Spelmanslaget Kafferast med flera.

Sommar i P1 med Lars Palmgren

Jag känner förstås till Lars Palmgren i hans förutvarande värv som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika, men jag har veterligen aldrig träffat honom personligen. Det senare kan ha att göra med att han ända sen mitten av 1970-talet har varit verksam i Latinamerika, bland annat som korrespondent för radion, och att han även nu efter pensioneringen är bosatt i Chile.

Det här är säkert en del av förklaringen till att man bland hans relativt få svenska låtar i dagens Sommar hittar sådant som Kjell Höglunds ”Lugnare vatten” (genombrottslåt för Marie Bergman) och Bernt Stafs ”Familjelycka”. Men han har inte helt tappat kontakten med musiklivet här hemma, vilket en låt med Bo Kaspers Orkester vittnar om.

Fast också mycket av det i hans övriga musikval som jag kan relatera till – Miles Davis, The Doors, Procol Harum – hör ju hemma i en lite tidigare musikepok.

De många latinamerikanska skivor han spelade kan jag inte relatera till, eftersom jag saknar kunskap. Men åtminstone virtuosen Astor Piazolla finns också i våra skivhyllor.

Lars Palmgrens berättelse om sitt liv som latinamerikakorrespondent sträcker sig över vida områden och många länder, men med den skicklige journalistens sinne för detaljer som ger liv och must kryssar han från det ena till det andra utan att helheten blir lidande. Och mycket av det han berättar är också värt att lyssna på. Sådant som historien om ponchomannen som sätter sig bredvid honom i en i övrigt folktom buss och där bestjäl honom (visar det sig senare) på hans under kläderna gömda reskassa samt, ännu mer skrämmande, följer efter honom till hans skraltiga hotell, där rumsdörren inte går att låsa. Eller historien om hur han, ovetandes, luras att smuggla vapen, gömda under bilgolvet, från Nicaragua till El Salvador.

Också historien om hur han till slut i Chile får en hustru blir snäppet bättre genom sin början och sitt slut. Den som först av allt verkar ha förstått att de här två måste få varann är den blivande hustruns hund, som börjar vistas även hos sin blivande husse men sen släpar i väg honom till matte. Och så, som den här historiens clou, vigseln, som får sin fullbordan först när den här hundrackan lyckas komma in genom kyrkporten och sen, när den har konstaterat faktum, nöjd går ut igen.