Sommar i P1 med Baker Karim

I Baker Karims Sommar i dag fanns inga av de propagandistiska överslag, i vissa fall mindre felaktigheter, som bidrog till det rabalder Aretha Farrokhzads sommarprogram här om dagen väckte, också här på bloggen.

Det han sa var detaljrikt och övertänkt, och man fick som lyssnare en god bild av hans långa filmerfarenhet: regissör, manusförfattare, fotograf med mera. Han har också arbetat för ett lågbudgetbolag i Hollywood – under den perioden mötte han bland annat Francis Ford Coppola. Och så berättade han förstås om sina egna filmer.

Bland det han har gjort finns en filmatisering för TV av Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms”. Numera är han också filmkonsulent och bedömer således andras verk i vardande.

För somliga här i landet är emellertid meriter och prestationer inte nog – Baker Karim kom nämligen som ettåring till Sverige, som flykting från Idi Amins Uganda, och han är följaktligen mörkhyad. Om det senare berättade han för övrigt en kostlig historia, om hur en handläggare vid arbetsförmedlingen efter återkomsten från USA ville tvinga på honom en kurs i svenska för invandrare, detta trots att han – som lyssnarna själva kunde konstatera – talar svenska utan brytning.

Och det var om den här problemtiken, också om hur yrkeskarriärer automatiskt är svårare att göra för människor med hans bakgrund och hudfärg, han hade viktiga saker att säga.

Musiken i programmet var kongenial, knöt an till det Karim pratade om – jag kan som exempel nämna ”Människor som ingen vill se” med Ken. Vi fick höra så väl David Bowie och Neil Young som Blå Tåget och Kartellen & Timbuktu.

Sommar i P1 med Per Fritzell

Jämfört med Athena Farrokhzads sommarprogram i går var dagens Sommar med Per Fritzell från After Shave och dess samarbetspartner Galenskaparna mycket mindre konfrontationssökande, men säkert fanns det lyssnare som blev förbannade också på honom, till exempel för hans uppbrott från en vanekristendom och uppställning bakom Rikard Wolffs homosexualitet.

Men kanske räcker det för den konventionella radiopubliken, att sommarprataren berättar om sommarkryssningar i segelbåt och möjligen kryddar seglatsen med en nakensimning under Ölandsbron. Trivsamheten stod i högsätet i det här programmet, och för all del – inget ont i det.

Eftersom det här var ett havsnära program, spelade han så väl ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och ”Dans på Brännö brygga” med Lasse Dahlquist.

Men eftersom han, trots bristande egen erfarenhet, har haft stor succé med ”Husvagn”, spelade han den också (dock inte med sitt vanliga scengäng), och vi fick även höra ”King of the Road”.

”Wiggen” med Toradertrioen och ”In the Old Town Hall” med barbershopsång knöt an till hans och After Shaves egna vokala prestationer, och Christer Sjögrens insjungning av ”O store Gud” fick illustrera avsnittet om hans kamp mot de högre makterna.

”Cannelloni Macaroni” med Lasse Holm samt ”Imagine” med John Lennon och ”All You Need Is Love” med The Beratles är också värda att nämnas.

Sommar i P1 med Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzad citerade i sitt sommarprogram mängder av dikter, vilket knyter an till hennes värv som poet, litteraturkritiker och dramatiker. Men det var ändå programmets politiska innehåll – jag gissar att hon är vänsterpartist – som dominerade. Jag tror inte att jag någonsin har hört ett lika genompolitiskt sommarprogram.

Det fanns i och för sig i det här programmet några analyser och ställningstaganden som inte är mina, men det är inte där huvudproblemet med dagens Sommar finns. Som jag ser det, är Sommar ingen ledar- eller debattsida, och även om en del av det hon framförde var rotat i egna upplevelser, tyckte jag att det här programmet i allt för stor utsträckning utgjordes av principiella ställningstaganden.

Jag är som bekant en stor vän av politisk musik och hade därför, särskilt mot bakgrund av det talade programinnehållet, inga problem med hennes starkt politiskt betonade val av låtar – den som kan någonting om den genren vet också, att agiterande sångtexter kan ha många och varierande musikaliska uttryck.

Här var problemet i stället, att hon rätt igenom lät Ylva Karlsson och Maja Karlsson sjunga det hon hade valt ut. Det gjorde de för övrigt oftast mycket bra. Men varför kunde vi inte få höra ”Beväpna er” med Ebba Grön, ”Svarta tupp” med Jan-Olof Strandberg, ”9 To 5” med Dolly Parton och ”It Isn’t Nice” med Malvina Reynolds?

Sommar i P1 med Monika Ahlberg

Dagens sommarpratare, Monika Ahlberg, presenteras som kock, författare och dansare, och hennes Sommar-program lever, om man ute efter omväxling, upp till de förväntningar detta väcker. Fast själv skulle jag ha velat få veta mer om allt detta och mer därtill: Vad är det som har fått henne att byta miljö och män, och – för att ta något mer banalt – vad är det som har fått henne att ständigt byta förlag? Åtminstone det sista skulle jag kanske fråga min forne arbetskamrat Lars Hjalmarson om – han gav ut hennes succébok om Rosendals trädgårdscafé.

Ibland, som i den korta berättelsen om faderns självmord – han kastade sig framför ett tåg – släpper hon också ett dramatiskt ämne utan att svara på alla de varför som far igenom hjärnan på oss lyssnare.

Dramatiska händelser, som när hon själv undersöktes för bröstcancer, och förlopp i också för en bildad allmänhet känd miljö, Thielska galleriet, utgör även de ingredienser i hennes ”Sommar”.

Musikvalet i programmet verkade genomtänkt och knöt ibland an till det hon berättade om: Simon & Garfunkel (”The Sounds of Silence”), ABBA (”Take a Chance On Me”), Sven-Bertil Taube (”Så skimrande var aldrig havet”), The Rolling Stones (”Satisfaction”), Boney M, Aretha Franklin, Billie Holiday, Sara Zacharias (”Himlen är oskyldigt blå”), Kenta (”Just i dag är jag stark”) med flera.

Sommar i P1 med Jonas Eriksson

Om jag håller mig bara till den musik Jonas Eriksson spelade i sitt Sommar-program, fanns där ganska mycket som var värt att lyssna på, sådana som Guns N’ Roses, U2, Håkan Hellström, Kent, Peter Lemarc, Dixie Chicks, Ulf Lundell och Anna Ternheim. Bland det som spelades fanns rent av Astrid Lindgrens och Bengt Hallbergs ”Pilutta-visan” ur ”Madicken”.

Problemet är att musiken kunde ha utgjort ett separat musikprogram, helt avskilt från den talade delen av det här sommarprogrammet.

Men ett ännu viktigare problem med det här Sommar-programmet är att Jonas Eriksson inte visade sig ha något annat än idrott, speciellt fotboll, i bollen. Och där andra sommarpratare med idrottslig bakgrund har visat sig ha vidare vyer och erfarenheter och också gjort idrottsdelen av sitt liv intressant för mig, som aldrig läser sportsidor eller ser sportsändningar i TV, var Jonas Eriksson helt fixerad, insnöad.

Som det nu är, verkar ett antal personer med idrottsanknytning närmast vara inkvoterade bland sommarvärdarna. Men varken av det eller av att en sommarvärd har meriter på något annat område garanterar att de kan göra bra program, som genom både text- och musikinnehåll attraherar en stor radiopublik.

Melodikysset nummer 29 2014

Mitt under sommarens varmaste tid spelade Anders Eldeman i dagens melodikryss Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”.

Men som för att kompensera detta spelade han lite senare Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”.

Texterna till båda kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Själv tycker jag att båda texterna och även melodierna är mycket fina, men gäller det val av årstid, sjunger jag med Jan Malmsjö i ”La Cage aux folles” ”Vår bästa tid är nu”, den som i dagens kryss spelades instrumentalt och som skulle ge oss kryssordet tiden.

I det stora hela tyckte jag dagens kryss var lätt. Det var bara två frågor jag fick fundera lite över.

Brittisk Heavy Metal är inte riktigt mitt bord, men en bokstav i vartdera ordet i bandets namn fick mig att begripa att vi hörde något med Iron Maiden. Sen fick jag min gissning bekräftad både genom fler ledbokstäver och att Eldeman mot slutet nämnde låttiteln, ”Children of the Damned”.

Den danska gruppen Aqua hade jag först glömt namnet på, men sen fick jag två ledbokstäver och kunde hitta deras ”Barbie Girl” på nätet.

Två av dagens frågor hade anknytning till Österrike.

Dels ”Kleine Geige, sag adieu” med Zarah Leander.

Dels 2014 års vinnare av Eurovision Song Contest, Conchita Wurst, som representerade Österrike med ”Rise Like a Phoenix”.

Från 1988 års Eurovision Song Contest hörde vi Tommy Körberg i Py Bäckmans ”Stad i ljus”, i dag dock i engelsk version, ”Unchained Heart”.

Ytterligare ett inslag i dagens kryss var ett bidrag till Melodifestivalen respektive Eurovision Song Contest 2004, ”Det gör ont” (på engelska ”It Hurts”). Lena Ph vann den svenska uttagningen och kom sedan femma i den europeiska finalen.

Ja, det gör fortfarande av och till ont i min fot, men inte så ont att jag med Magnus Uggla är beredd att sjunga ”Jag mår illa”. De nya hårdbottnade sandalerna är helt uppenbart till hjälp.

Men fortfarande är jag inte, som förr i världen, redo att dansa till Glenn Miller och ”In the Mood”.

Hustrun får fortfarande dra ett tungt lass. Så till henne vänder jag mig avslutningsvis med Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”, i dag sjungen av Ove Engström.

Sommar i P1 med Martina Montelius

Martina Montelius är dotter till Kristina Lugn men i kultur-Sverige numera känd i egen kapacitet, som författare, dramatiker och teaterchef. Att jag ändå nämner Kristina Lugn vid namn beror på att det även hos dottern finns en oberäknelighet som verkar ha gått i arv.

Själv tycker jag att dagens Sommar-program med Martina Montelius i allt för hög grad präglades av den här oberäkneligheten. Det fanns ofta inte mer än den plötsliga associationens samband mellan de olika saker hon pratade om. Men sannolikt är hon mycket svår att tygla, av producenter och andra inblandade, som kan ha problem nog med att torka upp det kaffe hon berättar att hon just har spillt ut i studion – av vissa händelser och personer verkar hon rent av besatt.

Men ibland förde hennes plötsliga tankeutflykter vidare till sådant som var värt att höra, som det långa citatet ur Mare Kandres ”Bübins unge”.

Den musik hon har valt – Nat King Cole, Olle Adolphson (”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”), Ella Fitzgerald, Bob Dylan – gillar jag däremot i hög grad. Allra roligast var det att få höra ”Svantes lykkelige dag” med Povl Dissing:

Svantes lykkelige dag

Dansk text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel, snerle åkervinda. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

På födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas barn, Sara och Amanda, fyller år med en dags mellanrum, 22 respektive 20. Och eftersom deras mamma fyllde år före midsommar men detta inte firades då, åkte vi i går till Rinkeby för att fira alla tre.

Från Uppsala C fick vi skjuts i bil till Rinkeby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger – Birgitta, som är Annas mamma, var i unga år gift med Bengt. Numera ser vi oss alla som delar av en stor, utvidgad familjekrets.

Jag hade som så ofta köpt en försvarlig packe böcker och spelfilmer till Anna: deckare, kokböcker, en bok av Mo Yan eftersom Anna för inte så länge sen åter var i Kina, den här gången med dottern Amanda. Döttrarna får pengar.

Amanda har stor musikalisk begåvning – hon är violinist. Snart åker hon till Ingesund för vidare studier. Därmed flyttar hon också hemifrån som den första i syskonraden. Sara bor med sin flickvän Carro i Annas hus i Rinkeby, men man vet ju inte hur länge hon vill bo så här. Och på vägen hem, i bilen, nämnde Bengt, att han har försökt locka Annas yngsta dotter Ella att plugga i Uppsala och då bo i den lägenhet han och Inger nu bor i.

Så möjligen är det snart slut på de här födelsedagssamlingarna i Rinkeby.

Det är annars roligt att ha sådana som anledning att träffas. I det här kalaset deltog också Kerstin med barnen Viggo och Klara, Amandas pojkvän Fritiof och Annas och Kerstins kusin Anna-Karin med sina barn, Martin och Cecilia. Och så Annas förre man, Cai, far till de båda födelsedagsbarnen.

Birgitta och jag fick skjuts också till Uppsala med Bengt och Inger. Birgitta slank in på stationen i Uppsala och inhandlade två portioner sushi – det blev vår middag när vi sent på kvällen återvände till Uppsala.

Och därefter hann jag på nätet lyssna på dagens sommarprogram. Skrivandet sköt jag däremot över till i dag.

Sommar i P1 med Sebastian Kirppu

Loppa heter på min barndoms estniska kirp, på finska kirppu. Det ovanliga familjenamnet Kirppu har jag i min barndom i Juniskär bara mött hos en ingermanländsk familj, som också bodde i Njurunda kommun, söder om Sundsvall.

Så när jag ser, att dagens sommarpratare heter Sebastian Kirppu, googlekollar jag hans efternamn och finner då, att det faktiskt finns ett antal Kirppu runt omkring i Sverige, rimligen inte alla släkt med varann.

När jag kollar uppgifter om just Sebastian Kirppu, ser jag bland annat, att han har kandiderat kommunalt för Vänsterpartiet. Trots sitt starka miljöengagemang – han är en förkämpe för naturskog och ekosystem – är han alltså inte miljöpartist, vilket är en nyttig påminnelse om att alla med miljöengagemang inte nödvändigtvis hör hemma i Miljöpartiet. Nu var det här sommarprogrammet verkligen inte något partipolitisk inlägg utan en ur hjärtat kommen plädering för den svenska urskogen och dess invånare. Mycket riktigt blev den här killen år 2011 av Världsnaturfonden utsedd till Årets miljöhjälte, och det är säkert detta som har lett till att han utsågs till Lyssnarnas sommarvärd 2014.

De miljöengagerade lyssnarna – och jag är en av dem – gillade säkert hans utdragna predikan i det här ämnet, men jag är rädd att vanliga radiolyssnare, de som behöver puffas i riktning mot ett större miljöengagemang, kanske stängde av radion. Det här sommarprogrammet var till sin inriktning för monotont.

Sebastian Kirppu spelade visserligen till exempel Ane Brun och Björn J:son Lindh och till och med – till sin mamma – ”Love Me Tender” med Elvis Presley, men också musikaliskt blev det här programmet lite för monotont. Det blev väldigt mycket fusion, som han själv gillar och tydligen spelar, och även om jag själv gillar den här grenen av jazz, inser jag, att det nog för väldigt många lyssnare blev lite för mycket av det goda.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.