Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Melodikrysset nummer 42 2015

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men dagens fråga, där svaret var Arvingarna, klarade jag utan större besvär. Inte för att jag kände igen låten, ”Ta mig tillbaka nu”, utan för att det började på A och var ett långt namn.

Aet hade jag fått, eftersom jag genast kände igen Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

Slutet av Argentina hade jag i och för sig fått genom att kunna att det var Tina Turner som sjöng ”What’s Love Got To Do With It”, men jag hade inte behövt det här svaret för att klara Argentina.

Förvisso har jag mina musikaliska kunskapsluckor, men ibland är det också bristande koncentration hos mig som ställer till det, när Anders Eldeman ställer sina frågor. Ett par exempel från dagens kryss:

Jag är ju en sån där som aldrig läser sportsidor, men Penilla Wiberg känner jag åtminstone till. Men så var det det där att det Eldeman frågade efter inte hade något att göra med låten hon sjöng, ”Privilege” – det jag skulle fylla i var i stället benämningen på något som har med hennes skidåkning att göra, ordet pist.

Mer genant för mig var det ändå att inte genast koppla ihop den spelade signaturmelodin med Lars-Göran Frisks ”Skivor från Vetlanda”.

Det här programmet (och Frisks enorma skivsamling) togs ju senare över av Anders Eldeman, och samme Eldeman passade i dag på att ställa en fråga också om signaturen till Melodikrysset, som han ju också gör. På svenska heter den ”Ju mer vi är tillsammans”, på engelska ”The More We Are together”.

Annars är jag ganska duktig på att komma i håg äldre musik och äldre radioprogram, och då tänker jag faktiskt inte främst på den äldsta musiken som spelades i dagens melodikyss, Antonin Dvoráks ”Från nya världen”.

”Vad har du i fickan Jan” gjordes av Lena Nyman och Gösta Ekman i en Hasse & Tage-revy på Berns i början av 1970-talet. Jag och Birgitta såg den både där och har den på skiva.

Benny Andersson kopplas i dag oftast ihop med Helen Sjöholm, men en gång i världen hade han ju också ett mycket framgångsrikt samarbete med Ainbusk Singers, som skulle leda oss till Gotland. I dag hörde vi Josefin Nilsson i ”Where the Whales Have Ceased To Sing”.

Peps – Per Åke – Persson har jag det mesta av på skiva, så jag tyckte det var roligt att få höra honom i ”Stjärnan i mitt liv”.

En artist som har haft en fot i progglägret och en fot i populärmusiklägret är Py Bäckman. Ett exempel på det senare, ursprungligen ett bidrag till Melodifestivalen 1992, var det som spelades i dag, ”Långt härifrån”. Jag kan berätta för er, att en mycket stor och vacker krans till Olof Palmes begravning kom från Py Bäckman och Dan Hylander – jag såg den på Adolf Fredriks kyrkogård när jag genade över kyrkogården på väg hem efter dagens värv på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68.

Jag önskar att jag nu hade kunnat göra en välfunnen övergång till ”Toy Story”, men jag har faktiskt inte ens sett den. Däremot vet jag, att Randy Newman skrev en låt, som blev en hit, till den.

Men så här är ju livet, inte bara Melodikrysset.

Kulinariska upptäckter i närområdet

Coop Konsum var förr den butik vi alltid handlade i, detta oavsett vilken sida av Torbjörns torg den under årtiondenas lopp låg på. Numera tar vi bussen ner till Uppsala C och handlar i den stora nya Coop-butik som finns där, men det var inte om det jag tänkte berätta utan om vad jag har hittat i vårt närområde efter höstflytten in till stan.

Först upptäcke jag vid Torbjörns torg, i Konsums gamla lokaler, ett nyöppnat sushi-ställe, Ayakos sushi. Jag skulle inte karaktärisera det som restaurang utan mer som ett hämtställe, och det har jag provat. Jag fick med mig en komplett – faktiskt god och riklig – japansk måltid hem, och eftersom vi bor så nära, behövde vi inte ens göra någon extra uppvärmning.

I morse, när jag var på Svartbäckens vårdcentral för provtagning, gjorde jag två upptäckter.

Efteråt gick jag först till OKQ8-macken aningen längre ner på Svartbäcksgatan, primärt för att köpa Aftonbladet. Men så gick jag ett varv runt i mackbutiken och kollade och såg, att den utöver till exempel frysta färdigrätter hade också fikabröd som såg riktigt fräscht ut. Jag får ju som diabetiker inte äta sockrade saker, men jag såg bakverk – ett slags kombination av muffins och wienerbröd såg det ut som – som såg goda och fräscha ut, så jag köpte såna åt Birgitta, Klara och Viggo, till barnbarnen också var sin Apotekarnes Lemon Ginger – jag vet sedan tidigare att den här nya läskserien från Apotekarnes är måttligt sockrad.

På vägen hem passerade jag kafé & konditori Trianon på hörnet Svartbäcksgatan/Gamla Uppsalagatan, där det fordom låg en liten konsumbutik. Trianon ligger mot två ganska trafikerade gator, så dess uteplatser har aldrig lockat mig, och jag har heller inte – mer än någon enstaka gång för länge sen – handlat där, men i morse fick jag lust att testa.

Och testet utföll över all förväntan. När jag kollade bröddisken, välfylld med både matbröd och bakverk, fann jag, att det här kondiset sålde danska smørrebrød av ganska varierat slag. Smørrebrød var förr ett måste vid mina många københavnsbesök, så jag blev ett lätt byte där vid disken: pekade ut fyra varianter x 2 – plötsligt hade jag kommit på vad Birgitta och jag skulle äta till lunch i dag.

Lyckan blev fullständig av att jag dessutom lyckades köpa ett nybakat frukostbröd utan inblandning av socker, något som kommer att förhöja min frukostnjutning de närmaste dagarna.

Och lunchen blev precis så härlig som jag hade hoppats. Till smørrebrøden serverade jag en kanna rykande varmt Earl Grey-te.

Melodikrysset nummer 41 2015

Jag råkade ut för ett datoranslutningsproblem i dag, när det var dags att lösa Melodikrysset, men det gick att få ut krysset i alla fall. Och sen, när jag tänkte på mina vanliga lördagsläsare, löste sig datorproblemet också.

Nå, det mesta var ganska lätt i dag.

Jag har till exempel alla filmer med och av Charlie Chaplin, så också ”Rampljus”/”Limelight” från 1952.

Allan Edwall har jag till och med varit med om att ge ut på skiva, på salig a disc i vars utgivningsråd jag satt när det begav sig. Och jag gillar hans ”Årstider”.

Anne-Lie Rydé har jag hört på socialdemokratiskt valmöte, och jag har både henne och Lill Lindfors, hon som ursprungligen sjöng ”En sån karl”, på skiva.

Och för att fortsätta på den här linjen: ”Då tar vi tagelskjortan på” var ett känt nummer ur Casino-revyn. Bland de medverkande där fanns Carl-Gustaf Lindstedt, en ursosse som utan tvekan ställde upp i min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) och bekände politisk färg. Fast svaret här skulle ju inte vara sosse utan tagel.

Nå, några frågor låg också utanför det jag spontant genast kan.

Eftersom jag inte så ofta hör på Charlotte Perrelli, tog det en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng ”The Girl”.

Wham finns inte heller i mina skivhyllor, så jag gick ta hjälpbokstäverna till stöd för att komma på vilka som sjöng ”Careless Whisper”.

Och svenska TV-serier är heller inte mitt gebiet, så ej heller ”Kvarteret Skatan”.

Frågor om klassisk musik tycker jag sällan hör till de svåraste, och dagens exempel, Bachs ”Air”, var ju urlätt.

Sen fanns det en fråga till med klassisk anknytning. Svaret som söktes var i och för sig ”Miss Saigon”, men den här musikalen bygger i sin tur på Giacomo Puccinis klassiker ”Madame Butterfly”.

Byter identitet gör ju också L Å (Lars Åke) Wilhelmsson, som vi hörde i ”Ge mig en spanjor”.

Petra Marklund konstaterade däremot, att det som händer i Göteborg stannar i Göteborg.

Medan hennes föregångare som ledare för Allsång på Skansen, Lars Berghagen, besjöng staden Skansen ligger i.

Nu ska jag smyga mig ut från rummet med datorn. Dottern sover, nyss hemkommen från ett nattpass på bageriet där hon jobbar.

Höstflytt in till stan

Från påskveckan, hela sommaren och så en bit in på hösten bor vi för det mesta i sommarhuset i Öregrund.

Det här innebär att vi två gånger per år anlitar en stor skåpbil från Öregrunds Taxi som ett slags flyttbil: Bilen fylls med resväskor och bagar med kläder och skor, någon väska med CD-skivor och en annan med filmer, ett par kartonger packas med böcker, och så ska förstås färskvaror ur kylen, den stora lådan med äpplen Birgitta har plockat ned plus ytterligare annat fraktas in till stan.

En i förväg införstådd chaufför hjälper oss att bära ner alla grejer till bilen och, när vi är hemma på Idrottsgatan i Uppsala, bära upp dem en halvtrappa in i lägenheten.

Det är ju inte gjort i en handvändning att packa alla saker som ska med och sen, när vi är i lägenheten i stan, packa upp dem igen: ställa in kläder i skåp och garderober, sortera och ordna böcker och filmer och annat sådant.

Fast nu väntar en ännu större förändring. Vår dotter Kerstin, som efter sin skilsmässa vid det här laget har bott ganska länge hemma hos oss, varannan vecka dessutom med sina båda barn Viggo och Klara, har lyckats köpa en egen lägenhet här i stadsdelen. Flytten dit gör hon under allhelgonahelgen och med hjälp av vänner som i motsats till henne själv har bil.

Kerstin kommer att få det slitigt på sitt håll, men vi för vår del kommer att ta firmahjälp för storstädning. Fast även vi själva kommer att behöva göra en ganska stor arbetsinsats, när vi nu till exempel åter kommer åt en rad av våra många bokhyllor och skivhyllor plus skåp och andra förvaringsutrymmen, som Kerstin har disponerat.

Detta säger jag inte med en lättnadens utan snarare saknadens suck.

Det blir andra gången i livet vi tar adjö av dottern, den här gången också av hennes barn.

Melodikrysset nummer 40 2015

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

Det är höst, också i livet

Min intellektuella förmåga och verbala skaparkraft fungerar fortfarande som de ska, men kroppen blir allt mer skröplig. Jag tar mig fortfarande till Konsum och lyckas, ibland med vilopauser, därefter släpa hem varorna jag har köpt, klarar också matlagning och disk.

Men den lilla ork jag har kvar tar snabbt slut, och den räcker till exempel inte längre till för trädgårdsarbete. I trädgården upplever jag inte bara att jag inte klarar att gå ner på knä eller att hålla balansen när jag möter ojämnheter och höjdskillnader.

Jag pratade om det här med Birgitta (som ser och förstår de problem jag har) och sa då också att jag, när vi har flyttat in till stan (Uppsala) för hösten, ska försöka bättra på min kondition genom att skaffa simkort på Fyrisbadet. Fast bastun lockar ännu mer.

Melodikrysset nummer 39 2015

Ännu en veckolång vistelse i Öregrund, men nu börjar det kännas i luften att vi går mot riktig höst och därefter också vinter.

En annan stad på Ö, Östersund, utgjorde motivet för Per-Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. I den här lilla staden fanns förstås också ett rådhus: Hamberg mindes ”två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad”.

Melodikrysset har sina regelbundna gäster.

En sådan är Evert Taube, vars ”Ingrid Dardels polska” vi fick hör i dag – fast med Roland Cedermark.

Benny Andersson återkommer också ofta, i dag med ”Sommaren du fick” med Helen Sjöholm och BAO.

Beatles förekommer då och då, vilket är helt naturligt. Men jag begriper inte, varför Anders Eldeman i dag måste konstra till ”Lucy In the Sky With the Diamonds” genom att som ljudillustration välja en inspelning, som musikaliskt låg mycket långt från originalet.

Också barnen brukar få sitt i Melodikrysset.

Fast egentligen vet jag inte, i vilken utsträckning barn numera – vid midsommar eller jul – sjunger den gamla ringleken ”Sju vackra flickor i en ring”.

Och den bland annat av mina barn flitigt sedda långserien om Drutten och Gena, ”Drutten och krokodilen”, ses den också av dagens barn?

Själv är jag så jävla gammal, att jag minns Harry Brandelius och Kai Gullmars ”Ungmön på Käringön”.

”Inget lockar mig som du” med Barbados lockar mig inte alls lika mycket som hon på Käringön.

Och jag hör till den hopplöst urmodiga sort som, i vart fall för egen del, tar könsvalet för givet, när jag hör Kate Perry sjunga ”I Kissed a Girl”.

Som mina regelbundna läsare vet, är det ganska mycket i dagens Melodifestivaler och Eurovision Song Contest-finaler som inte finner nåd inför mina öron.

Men danska duon Olsen Brothers var inte så dum och deras ”Fly On the Wings of Love”, på danska ”Smuk som et stjerneskud”, inte så dum den heller. De och den vann Eurovision Song Contest år 2000.

Men både Sting och bröderna Gershwin är ändå några strån vassare. I dag fick vi höra den förre sjunga de senares ”Nice Work If You Can Get It”.

Till sist i dag har jag sparat en ljudillustration som står mitt hjärta nära. 1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” på svenska och i amerikanskt original, och i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”, publicerade jag också den sång vi i dag fick höra Tor Isedal sjunga och som skrevs med anledning av Joe Hills – svensken Joel Hägglunds – avrättning 1915:

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

Melodikrysset nummer 38 2015

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.