Ordningen är snart återställd. Men det känns tomt utan barn och barnbarn

Hösten har blivit annorlunda än livet har varit på mycket länge.

Kerstin och med henne hennes två barn, som bodde hos henne och därmed hos oss, har flyttat till ny, egen lägenhet i stadsdelen. Hon flyttade hem till oss när vi var i ett ganska risigt tillstånd: tog hand om oss och lägenheten när vi behövde en hjälpande hand. Sen dess har vi ju inte blivit yngre, men läkarbesök och medicinering har i var fall gjort oss mer kapabla att ta hand om oss själva.

Och vi betalar för att få hjälp med det tyngsta. I dag var fönsterputsarna här, nyligen en städfirma. I söndags kväll åkte Birgitta ut till det egentligen höststängda sommarhuset i Öregrund för att dan efter kunna släppa in en lokal städfirma, som skulle göra huset fint inför vintern. Hon träffade också en målare som vi tidigare har anlitat – han ska lämna bud på att måla om huset någon gång i vår.

Framför allt i lägenheten i Uppsala är det här förstås förenat också med egna insatser. Birgitta har tvättat ett antal mindre mattor i tvättmaskinen men också åkt ner till en kemtvätt i centrum med de stora mattorna. Vi kan vidare åter själva använda de skåp och lådor och garderobsutrymmen Kerstin behövde, medan hon och hennes barn bodde här. Hon disponerade bland annat det rum, där vi har vårt stora matsalsbord och där det finns en kokvrå intill.

Snart är vår gamla ordning återställd.

Men det känns tomt utan Kerstin, Viggo och Klara.

Melodikrysset nummer 47 2015

Det är ingalunda så att allt det som spelas i Melodikrysset är välbekant för mig, även om jag genom åren har lyssnat på alla möjliga sorter av musik.

Tyska Modern Talking minns jag för all del till namnet, men deras ”Brother Louie” har jag inget musikaliskt förhållande till.

Och namnet Bruno Mars väcker inte några associationer, så inte heller hans ”Locked Out of Heaven”.

Mycket av det som förekommer i Melodifestivalen fastnar heller inte i mitt musikminne, så till exempel Linda Bangtzings ”Ta mig”. Och även om jag som artister rankar Uno Svenningson och Irma Schultz högre, har heller inte deras gemensamma bidrag i samma tävling ”God morgon” satt några djupare spår i mitt musikminne.

Som jag tidigare har bekänt, hör jag inte till dem som sitter klistrade vid TV-såpor av olika slag. ”Våra värsta år” har jag således inte sett, dock hört talas om. Men ”Love And Marriage” känner jag förstås igen, och sen är det inte så svårt att finna ut att Al Bundy i den här serien spelas av Ed O’Neill.

Ännu lättare var dagens första, också TV-anknutna fråga. Jag kände genast igen Magnus Härenstams röst och begrep snart, att det vi hörde var hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Dagens andra barnfråga var rent musikalisk. Vi skulle känna igen ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg”.

Ytterligare en ljudillustration belyste mer fråga om hur barn kommer till: ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” ändar förstås sen i att det sparkar i magen.

Och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie”, i dag framförd av Sune Mangs, speglade väl några avsikter åt samma håll den också.

Lite mer svävande åtrå präglar ”Drömmen om Elin”, i dag som instrumentalt original med Carl Jularbo.

En del av Anders Eldemans dubbelfrågor förstår jag inte riktigt vitsen med. Vad har till exempel Orups ”Magaluf” att göra med Cat Stevens’ ”Morning Has Broken”?

De båda delarna i den andra dubbelfrågan hade åtminstone ett samband med varann. Vi hörde Bing Crosby i ”Avalon” och skulle då också veta, att en del av melodin är lånad ur ”Tosca” av Giaccomo Puccini.

Det enda som då är kvar att redovisa svaret på är dagens filmfråga. Musiken vi hörde skulle vi förknippa med Moulin Rouge. Jag har filmen med bland andra Nicole Kidman, och jag har också varit i Paris och med egna ögon sett Moulin Rouge (dock utan att besöka etablissemanget).

Det finns inslag i fransk kultur som är underbara, och det finns inslag i fransk politik som jag inte finner lika lysande. Men jag hör till dem som hyllar rätten att leva och låta leva. Ingen får, som nu, ta sig rätten att försöka forma världen efter sitt beläte.

En scenisk bur för galningar

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2015

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Melodikrysset nummer 44 2015

Jag hade alltså rätt om förra veckans Melodikrysset. För den skull vill jag inte tråka Anders Eldeman – även den bäste kan göra fel ibland.

Veckans kryss klarade jag med hjälp av mina egna musikkunskaper – jag har bara googlat kringfakta och, ibland, namn- och titelstavningar.

Bara ett par frågor låg utanför det jag normalt lyssnar på.

Inte så att jag har något fundamentalt mot vare sig Molly Sandén eller Danny Saucedo, men de är inte den typen av artister jag skulle köpa CD av till min skivsamling.

Per Gessle finns heller inte i min skivsamling, men hans låtar – i dag ”Loud Clothes” – är det ju svårt att inte höra då och då.

Jag har ingen highbrow-attityd till populärmusik, men det som är schlager i min mening utmärks alltid av en refräng och/eller melodi som fastnar i musikminnet i stort sett vid första lyssningen. En viss banalitet i texten hör liksom till, men också låtar med textkvaliteter kan bli örhängen. Ett exempel på det senare är Ulf Lundells ”Öppna landskap”, som spelades i dag. Men jag skulle tro att de flesta människor också har sidor som vetter åt sentimentalitet och romantik, vilket är förklaringen till att Alf Robertson fick en sådan hit med ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”, i Tom T Halls original ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine”.

Naturromantik av nordiskt slag präglar Oskar Merikantos och Viktor Sunds ”Där björkarna susa”, den som skulle ge oss kryssordet björkar. Den har många år på nacken men har någonting som också senare har gett den fortsatt liv.

Steget är här innehållsligt inte alls stort till klassiska verk som Wilhelm Peterson-Bergers svit ”Frösöblomster”, ur vilken vi i dag fick höra ”Gratulation”.

Blomster förkommer också i Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Aj-aj-aj vilken röd liten ros”, som sångligt gjordes bland annat av förra veckans kryssartist Ulla Billquist. Låten blev känd genom filmen ”Ombyte förnöjer” (1939), där den sjöngs av Tutta Rolf.

Men schlagertexter kan också göras med humor. Ett exempel är Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, i original ”Seven Little Girls Sitting In the Backseat”.

Längtan till det fjärran och till det svårnåbara präglar många älskade sånger. ”Till österland vill jag fara”, den som i dag skulle ge oss svarsordet öster, har det där svårmodiga och längtansfulla som har präglat människor genom århundradena. Den här sången har en medeltida förlaga, har hämtat sitt tema ur ”Höga visan” och spriddes som skillingtryck i Sverige under 1700-talet.

Älskade platser besjungs ofta. Ett exempel är ”Dans på Brännö brygga” av Lasse Dahlquist. Evert Taube diktade ofta om öar och kustsamhällen både på Väst- och på Ostkusten men besjöng också till exempel Italien. Ett exempel i dagens kryss är ”Den glade bagaren i San Remo”.

Hörvärd musik kan man hitta inte bara i någon enda utvald genre. Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på så olika saker som Malena Ernman sjungandes Gioachino Rossini och Elisabeth Andréassen och Lee Hazelwood i ”Jackson”.

Och jag vågar tro att många av er andra, som liksom jag löser Melodikrysset, delar min grundsyn, detta utan att vi kanske i olika detaljer för den skull tycker lika.

Utflykter till Uppsala

Vår sista höstvistelse i Öregrund har för min del verkligen inte blivit en obruten vistelse i vårt sommarhus.

I onsdags hade jag tid för kontroll hos min diabetessköterska Towa Ottosson på Vårdcentalen hemma i Svartbäcken. Min kondis är långt ifrån något att skryta med, så jag var inställd på förmaningar, men det visade sig, att de värden som mäts vid såna här tillfällen alla hade blivit bättre. Så det blev en trevlig pratstund medan hon noterade vilka mediciner och hjälpmedel jag behövde förnya recepten för.

Det enda hon inte gillade var att jag, eftersom jag åkte tidigt från Öregrund, inte hade hunnit äta frukost – regelbunden näringstillförsel är viktig för diabetiker. Så hon föreslog att jag genast skulle gå till en näraliggande pensionärsservering och äta lunch. Där valde jag falukorv, kokt potatis och pepparrotssås, och det plus sallad, lättöl, hårt bröd med margarin och efteråt kaffe kostade ungefär hälften av vad det skulle ha kostat på en lunchservering ute på stan.

I dag var det dags igen, den här gången för inbokat besök på Folktandvården – jag har fått lov att ta bort en tand till vänster i överkäken och har därför tidigare fått en titanskruv insatt. I dag fick jag läkningen kollad och en ny krona inprovad. Snart kommer jag att ha en alldeles ny tand på den gamlas plats.

Den tid jag hade fått på Folktandvåden var en mycket tidig, så det blev inte mycket tid för frukost i dag heller, den här gången i lägenheten på Idrottsgatan, där jag sov över. Så när jag var klar hos tandläkaren, sneddade jag över Vretgränd och gick in på Centralkonditoriet, där jag inhandlade kaffe och en leverpastejmacka. Medan jag åt denna försenade frukost, studerade jag de märkliga halloweentårtor som försåldes i disken. Själv föredrar jag en gammaldags macka till kaffet.

Strax därefter satt jag på bussen mot Öregrund och läste de medhavda morgontidningarna.

Oktoberfester

Det här är en månad, då det periodvis har hänt så mycket, att jag inte riktigt har hunnit skriva om allt vad jag har varit med om.

I onsdags var jag och Birgitta till exempel på middag med den krets av människor som prästen Kerstin Berglund har skapat. Några av de tidigare deltagarna kunde inte komma, men kvällens värdpar, Sten och Berit Rylander, hade i stället bjudit hem några andra till kvällens middag. Berits middag var lysande god, så jag – som även vid det här tillfället hade blivit placerad bredvid värdinnan – behövde inte använda överord i mitt tacktal.

Jag vet inte om ni som läser det här känner till Sten Rylander, så låt mig för enkelhets skull citera Wikipedia: Rylander anställdes vid Utrikesdepartementet 1970. Han tjänstgjorde vid Världsbanken i Washington, D.C. 1972-1974 och vid OECD-delegationen i Paris 1974-1976. Han var biståndskontorschef i Botswana/Lesotho 1979-1981, kansliråd vid utrikesavdelningen vid UD 1982, ambassadör i Luanda 1985-1988 och departementsråd vid UD 1989-1990. Rylander var därefter ambassadör i Windhoek 1990-1995, Tanzania 1998-2003 och Zimbabwe 2006-2010. Han var Afrikachef på Sida 1995-1998 och dialogambassadör på UD för Afrika 2003-2006. Under 2004-2005 var han medlare för EUs räkning i Sudan/Darfur.

Vill ni veta mera, kan ni ju läsa hans böcker.

Makarna Rylanders våning på Luthagen i Uppsala bär prägel av det här, inte minst deras år i Afrika. I bokhyllorna finns mängder av böcker som vittnar om att afrikaintresset inte bara var ett yrkesmåste. Och överallt hittar man konst, skapad av afrikanska konstnärer.

Det är det här, inte social status, som drar oss gamla sextiotalsradikaler till varandra.

* * *

I lördags, efter Melodikrysset, var det dags för fest igen, den här gången ett 75-årskalas i Stockholm.

Den som hade kommit upp i denna ansenliga ålder var en av mina äldsta vänner, äldsta i meningen att jag har haft kontakt med honom ända sen gymnasietiden på 1950-talet i Sundsvall.

Den jag talar om heter Anders Thunberg. Vi fann varann fastän han är yngre än jag, men han hade kommit på att det fanns mycket som förenade oss: intresse för skrivande, läsande, film, politik, demokrati också i skolan och mycket annat. Anders var pådrivande i att få mig att återuppväcka elevrådet och bli dess ordförande, och tillsammans gjorde vi detta elevråd till navet för massor av spännande verksamheter. Det drev till exempel en studiecirkel i semantik och hade under veckohelgerna filmstudio i källaren i huset på Kyrkogatan i Sundsvall där Anders bodde.

Efter min studentexamen och militärtjänstgöring började jag plugga i Uppsala men fick så småningom under en period sällskap av Anders i den våning på Jumkilsgatan där jag hyrde ett rum.

Sen försvann Anders åter ur mitt omedelbara synfält och fick jobb på Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå, så småningom i Stockholm, först på Aftonbladet, sen på Ekot i Sveriges Radio. Där blev han kvar länge, med placering bland annat i Rom och Oslo.

Såna här livslånga vänskaper betyder mycket för ens eget liv, så det är alldeles klart att jag och Birgitta, när vi får inbjudan till Anders’ 75-årsfest, en mottagning i hans våning på Kaptensgatan i Stockholm, inte bara enligt hans önskemål skickar pengar till Läkare utan gränser utan själva åker till mottagningen.

Den här festen var så typisk för Anders: spontan, självgående, lätt kaotisk – men ändå med servering skött av en tjej, som av hederskulturskäl hade tvingats gömma sig i Anders’ sommarboställestrakt. De som var där kom från alla skrymslen och verksamheter i samhället, och det var så livligt att jag och Birgitta en stund stod ute i trapphallen och pratade med Anders.

Jag har ingen aning om vilka alla de här var, men jag träffade bland annat en gammal bekant från Sundsvall och Anders’ bror som numera bor på en av Kanarieöarna.

Det här var en tillställning då allting kunde hända, och mig hände det bland annat att jag med en ung dam fick diskutera dagens melodikryss och att jag plötsligt upptäckte, att jag hade tappat plånboken.

Fast när jag störtade ut i trappen för att leta, stod taxichauffören som jag hade betalat för resan från Centralen utanför dörren med min plånbok i handen.