Pensionärsliv

Sedan i tisdags bor jag just nu inne i stan, i Uppsala – som jag redan har berättat, hade Helga Henschens Vänner styrelsemöte i Stockholm, hemma hos Rolf Theorin. Och för att fortsätta med reklam för Helga Henschen-aktiviteter: tisdagen den 3 oktober klockan 16.00 blir det invigning på riktigt – konsten finns nu där – av Helga Henschen-rummet i Hallonbergens centrum.

På onsdag kväll var det dags för styrelsemöte i Ordfront Uppsala. Vi är klara med ytterligare två intressanta program:

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin nya bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag är samtalsledare; i slutet av 1960-talet satt jag i sekretariatet för den av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgruppen. Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Bangårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vi kommer att sälja Yvonne Hirdmans bok i samband med arrangemanget.

Tisdagen den 7 november klockan 19.00 samtalar Elsie Johansson och Anneli Jordahl under ledning av Kjell Eriksson om klass och skrivande. Plats: Tovensalen, Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vid detta arrangemang kommer vi att sälja två böcker. Dels Ordfront-antologin ”Tala om klass” med bidrag från 15 kvinnor, bland dem Elsie Johansson och Anneli Jordahl. Dels Anneli Jordahls bok på Atlas förlag om Elsie Johansson, ”Att besegra fru J.”.

På tisdag morgon var det dags för första sammanträdet efter valet i kulturnämnden. Före sammanträdet hade vi ett gruppmöte (s+v+mp) om vårt agerande under resten av hösten – högeralliansen tar ju makten även i Uppsala. Vi kom fram till att det är meningslöst att, även om vi fram till årsskiftet fortfarande har majoritet i nämnden, trumfa igenom långsiktiga budgetärenden, som den stackars personalen på kulturkontoret sen kommer att tvingas riva upp. Högeralliansens företädare i kulturnämnden har under året försökt att inte låtsas om, att alliansens gemensamma budgetalternativ betyder kraftigt sänkta anslag till kultursektorn, och ju förr borgarna tvingas tala klarspråk om var pengarna ska sparas desto bättre. Läs mer på Peter Gustavssons blogg – Peter blir ny gruppledare i kulturnämnden efter årsskiftet.

På onsdag kväll, klockan 17.30, följde jag med Birgitta till Dag Hammarskjöld-fonden på Geijersgården – Birgitta var i sin ungdom med om att bygga upp fondens verksamhet och inreda dess lokaler i huset. Så det var en passande plats, men orsaken till det här besöket var inte hennes förflutna i huset. Två svenskar, Birgitta Dahl och Lars Rudebeck, tilldelades Orden till minne av Amilcar Cabral, första graden; beslutet har fattats av presidenten för republiken Cap Verde Pedro Verona Rodrigues Pires och orden utdelades av ambassadör Jorge Tolentino. Den skriftliga motiveringen är Birgittas insatser i kampen för Cap Verdes befrielse och hennes försvar av värdena frihet, rättvisa och mänsklig värdighet. Hittills har bara 25 personer (bland dem Ben Bella) fått Amilcar Cabral-orden, första graden.

Den som blir nyfiken på bakgrunden till det här rekommenderar jag att läsa Birgittas och fotografen Knut Andreassens bok ”Guinea Bissau Rapport om ett land och en befrielserörelse” (Prisma, 1971). Bakgrunden är en studieresa författarna (och även Lars Rudebeck) hösten 1970 gjorde i Guinea-Bissau, som Cap Verde då ingick i. Landet var då för tiden en portugisisk koloni, men studieresan genomfördes i de av befrielserörelsen PAIGC befriade områdena. Det blev en mycket dramatisk studieresa med nattliga förflyttningar och portugisisk beskjutning. Ett tag förlorade gruppen förresten kontakten med omvärlden, och det spreds rykten om att Birgitta och de andra hade tillfångatagits, alternativt blivit dödade.

Efter ordenceremonin promenerade vi ner till Saluhallen och åt middag på tu man hand på Hyllan: shezuankryddade revbensspjäll från kalv och en flaska rött vin.

Fredagen använde jag till att förbereda min del av det seminarium på lördag i ABF-huset i Stockholm jag tidigare har gjort reklam för: ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”.

Seminariet, som genomfördes i Sandlersalen (fullsatt) i regi av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Helga Henschens Vänner och ABF Stockholm, blev mycket lyckat.

Thomas Etzemüller, svenskspråkig historiker vid Universität Oldenburg i Tyskland, berättade intierat om motsvarande process i Tyskland och drog paralleller till Sverige.

Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner, berättade intressant om tidens alternativrörelser, framför allt sådana hon själv hade varit involverad i, till exempel kvinnorörelsen.

På min lott hade fallit att, under rubriken ”Min gröna dröm är röd”, berätta om exemplet Helga Henschen, ett av de främsta namnen bland tidens politiska konstnärer. Jag läste hennes text ”Hemkomst” ur ”Vägen till Rebella” och gav exempel på utställningar, vykort, böcker, teckningar (inklusive texter) med mera som hon gjorde för socialdemokratin och med den förbundna rörelser, dessutom även Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred. Jag avbröts vid ett par tillfällen av Siv Widerberg, som tyckte att jag alltför mycket socialdemokratiserade Helga Henschen. Men herregud, var skulle jag annars placera Helga Henschen, som i årtionden arbetade för socialdemokratin? När Siv framhärdade med att säga, att kulturarbetarna under den här tiden i ringa utsträckning var socialdemokrater och bad om bevis på motsatsen, kontrade jag med att räkna upp namnen på ett trettiotal framstående författare, konstnärer, skådespelare med flera, som i 1973 års valrörelse skrev under uppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. (Jag hade själv dess förinnan noterat, att IB-affären och senare kärnkraftsfrågan bidrog till att fjärma tidigare socialdemokratiska kulturarbetare från socialdemokratin.)

Efter kaffepaus blev det paneldiskussion, ledd av Bengt Göransson, på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”. Förra konstfackrektorn Gunilla Lagerbielke gav ett personligt vittnesbörd om de stormiga åren på Konstfack, och Per Olov Enquist, en ursosse som aldrig har var med i KSF, gav en intressant definition av begreppet postmodernism samt talade om de vågrörelser – med både en uppgång och en nedgång – som alla ”de stora berättelserna” har utsatts för. I panelen fanns också två gamla vänsteraktivister, Marie Selander från musikrörelsen och trotskisten Kjell Östberg, nu professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. De bidrog till en mycket intressant del av debatten, den om antagonismen mellan socialdemokratin och den dåtida alternativvänstern – ingen av dem trodde, att de ömsesidiga misstagen från då skulle komma att upprepas i den nya ungdomliga radikaliseringsvåg de trodde och hoppades på. Även publiken bidrog genom frågor och inpass till att det blev en spännande och intressant debatt. Några mycket starka inlägg gjordes av bland andra Gunilla Palmstierna Weiss.

Till det här vill jag bara tillägga ytterligare en maning att gå och se Helga Henschen-utställningen på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag 10.00-15.00
Fri entré

Från ABF-huset gick jag och Birgitta över till Kulturhuset för att hämta beställda biljetter till Stadsteatern.

När vi hade gjort det, gick vi, under väntan på föreställningen, till restaurangen för att äta en bit mat.

Där satt redana Per Olov Enquist med hustrun Gunilla Thorgren samt förre förlagschefen på Norstedts Svante Weyler, och eftersom P O (som vi ju nyss hade träffat på ABF-seminariet) vinkade på oss, slog vi oss ner vid deras bord – vi känner dem dessutom sedan länge. Det blev ett uppiggande bordssamtal om valutgången, det kommande partiledarvalet och om böcker, P Os och Agneta Pleijels bland andra. Vi hann också prata om Siw Widerbergs arga inlägg i ABF-huset.

Sen måste Birgitta och jag avlägsna oss, eftersom Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser” strax skulle börja på Klarascenen. Till den ber jag att få återkomma separat.

Som ni kanske har listat ut, hann jag bara en del av Melodikrysset i lördags – jag måste ju åka till mitt seminarium i Stockholm. Det gick bra så långt jag hann. Resten hoppas jag klara under reprisen sent i kväll, söndag. Jag återkommer också om det.

I morgon kväll genomför Uppsala arbetarekommuns representantskap sitt första möte efter valet. Tema: valanalys. Dit går förstås både jag och Birgitta, fast vi inte formellt är med som ombud.

Och på tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Bland de inbjudna finns alltid riksdagens tidigare talmän med respektive. Det ska bli intressant att få ta del av den nya högeralliansregeringens sammansättning och dess regeringdeklaration, också att i samtal med folk som deltar i den efterföljande mottagningen sniffa på stämningen. (Fast här ingriper min procedurkunniga hustru: Regeringsdeklarationen och den nya regeringens sammansättning får vi del av först på fredag. Den nye statsministern väljs formellt, efter bordläggningar, först på torsdag.)

Men dess förinnan, på måndagen, ska vi höststäda lägenheten; vi ta var sin del. Oavsett vad som kommer att sägas om pigavdrag i regeringsdeklarationen, kommer den förra talmannen och jag att framhärda i att skura våra golv alldeles själva.

Födelsedagar

Vår ambulerande tillvaro fortsätter. Förra veckan hade Birgitta uppdrag inne i stan, medan jag var i Öregrund. Helt ensam var jag dock inte – min bror Matti hälsade på och stannade över natten. Han hade två nyfångade gäddor med sig från Gräsö, och så plockade vi fallfrukt: äpplen, päron och plommon.

Innan det var dags för mig att åka in till Uppsala skulle jag klippa gräset. Det gick bra första vändan, men så stannade plötsligt motorn. Jag gjorde rent under och fyllde på bensin, men startsnöret gick plötsligt inte att dra ut. Jag kollade också tändstiftet (som är alldeles nytt) och försökte på nytt: nu gick startsnöret att dra ut, men ingen tändning! Och det flödade ut olja över kåpan. Så det var bara att släpa i väg fanskapet till järnaffären igen, för andra gången på kort tid.

Vi har också en gammal elklippare med laddningsbart batteri, men batteriet klarar allt kortare – löjligt korta – bitar gräsmatta. Ändå måste man ju göra sitt bästa: Jag tog en bit på fredag eftermiddag, en bit på lördag och i dag, måndag, har jag klippt ytterligare en bit. Men fortfarande finns det gräsmatta kvar att klippa.

Lördag kväll till söndag kväll har jag varit inne i Uppsala.

Hela lördagen hade Birgitta och min bror Matti varit ute i skogen och plockat svamp, faktiskt också fått en hel del. På lördag kväll åt vi tillsammans en god middag, tillagad av Birgitta.

I vår familj håller vi seden att fira födelsedagar, även ojämna sådana, högt. I september är det en ansamling av födelsedagar att fira.

Den 13 september fyller vår dotter Kerstin år, 37 i år.

En vecka senare, 20 september, är det Birgittas födelsedag. Hon kom i kapp mig nu och är även hon 69.

Och i dag, den 25 september, fyller Kerstins och Bos son Viggo fyra år.

Birgitta firade jag för egen del på valdagen – så blev det något roligt även med den. Jag gjorde smörgåstårta med rostbiff och uppvaktade med böcker, blomsterlök och Mozart-skivor. På kvällen, före valvakan, bjöd jag på en mustig höstgryta. Även min bror Matti var med och stannade och hjälpte oss att svära på valvakan.

Kerstin var jag och småfirade lite med nyinköpta rosor och blomsterlökar till hennes och Bos trädgård, men Kerstin hade i övrigt deklarerat, att man kunde fira henne söndagen den 24 september, då hon skulle ha födelsedagsmiddag för Viggo, som ju egentligen fyller först i dag. Även mamma/mormor Birgitta fick hänga med på ett litet födelsedagsbarnshörn.

Av mig fick Kerstin böcker, CD och arabiaporslin med muminmotiv.

Men självfallet var det lille Viggo som var huvudperson (även om lilla Klara, ett och ett halvt, också fick några paket för att inte känna sig undanträngd). Av mig fick Viggo böcker (som jag hoppas kunna återkomma till, när jag läst dem för honom), ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som CD, några Pippi Långstrump-filmer som DVD och så påskliljor och tulpaner – Viggo har redan ett land där han odlar morötter; det ska böjas i tid! Mormor och morfar hade tillsammans – med Bos hjälp, tack! – köpt en rutschkana till familjen Strömbergs-Kokks villaträdgård. Den blev genast en succé (Bo monterade den i smyg). Inte bara Viggo utan också lilla Klara åkte i den gång på gång.

Annars var den här liksom familjens övriga födelsedagsfester ett sätt att träffas över generationsgränserna. Från Sollefteå hade barnens farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, kommit ner. Bos bror Per var där liksom Kerstins syskon: Matti med sin Karin och Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Och så min bror Matti.

Det blev presentutdelning och sen födelsedagskaffe ute på den stora verandan. Senare också jättegod födelsedagsbuffé. (Fast Viggo hade, när hans mamma frågade honom om vad han ville ha för mat på sin födelsedag, med förtrytelse sagt: – Tårta, har jag ju sagt! Se vidare på Kerstins blogg.)

Att ha de här småttingarna, Viggo och Klara, på nära håll och känna deras vänskap och förtroende är nog det största sedan våra egna barn var små. Att tillsammans med Viggo leka med lego på golvet eller att gunga Klara på foten – hon gillar det och vill göra det om och om igen – är stort. Det känns rent av som att ens liv har haft en mening.

Kulturnatten

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).

Melodikrysset 36

Det är lördag förmiddag. Jag befinner mig i lägenheten i stan – i går var Viggo och Klara här hos oss, och i kväll ska Birgitta och jag delta i Kulturnatten här i Uppsala, verkligen inte bara för att jag sitter i kulturnämnden.

Birgitta har dock åkt in till centrum, där det är så kallad sossegata. Hon ska presentera de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna i årets val.

Själv sitter jag hemma med melodikrysset. Jag vet vad jag ska rösta på.

Några våldsamma svårigheter erbjöd inte melodikrysset 36. Jag vill dock ärligt redovisa det jag inte skulle ha klarat utan Google. Andreas Johnson med ”Sing For Me”, en låt ur årets melodifestival, hör inte till sånt jag brukar lyssna på. Michael Jackson (”Black or White”) finns inte heller i mina skivhyllor, men när Anders Eldeman kom till lodrätt 1, hade jag redan ledbokstäver nog för att få ut Jackson.

Helt borta när det gäller aktuell populärmusik är jag dock inte. Det är klart att jag har sett och hört årets melodifestivalvinnare, finska Lordi, i ”Hard Rock Hallelujah”, som gav ordet monster.

Det tog en stund, innan jag hade lyckats identifiera ”Hooray For Hollywood” med Boston Pops – låten är skriven av Richard A Whitny, fick jag reda på, när jag kontrollgooglade.

Fortare gick det att komma på ordet cell. Dels för att jag som estländare förstår en del finska; låten i fråga sjöngs på finska. Dels för att låten (som jag inte minns titeln på) var skriven av Johnny Cash.

Resten var busenkelt.

Vi kan ta djuren först. Den gamla schlagern ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” gav skyltfönster, och ”Borgmästar Munte” red på sin Brunte; båda sångerna har förresten sjungits in av Alice Babs. Den efterlysta titeln i ”Här kommer Pippi Långstrump” var förstås Herr (Nilsson).

Och på tal om djur: ”Den spanska räven” ur ”My Fair Lady” (som jag såg i samband med den första elevriksdagen 1959) gav lya.

Kul av Eldeman men i överkant lätt var det att först fråga om vilka som framförde ”Temple of Love”, nämligen Benny Anderssons Orkester, förkortat BAO, och därefter fråga efter en mycket känd ABBA-låt med en förkortning som titel, SOS förstås. OBS! Det första ska ni inte tro på! Kristina Strömberg påpekar i sin kommentar, att svaret ska vara BWO, Bodies Without Organs. Tro på henne, inte på mig!

Streaplers ”Hello Mary Lou” hette, när Siw Malmqvist sjöng den på svenska, ”Lyckans ost”.

Povel Ramels film Ratataa har som undertitel ”The Staffan Stolle Story”.

Och så det lättaste av allt: ”Jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz” heter det i Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

Den har jag skrivit parafraser på till kolleger-ombudsmän på socialdemokratiska partistyrelsen.

***

Om Google har fört dig hit i sökandet efter rätt svar i det senaste melodikrysset, så prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök där på senaste lördag.

Hos Klara och Viggo

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.

Första helgen i september

Som jag tidigare har berättat, pajade vår TV och vår video i det fruktansvärda åskväder, som i förra veckan drog över Öregrund. Nåja, båda var rätt ålderstigna. Men jag missade till exempel TV-utfrågningarna av Maud Olofsson och Lars Ohly. Och ännu värre: ”Morden i Midsomer”.

På fredag morgon åkte vi därför buss till Östhammar, där närmsta TV-butik, Imes, finns. Vi köpte ny TV och kombinerad video- och DVD-spelare, som fraktades hit samma eftermiddag. Så i går såg vi ”Saltkråkan”, och i kväll ska vi se utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Varför han skulle ha gjort sig förtjänt att vinna valet, vill man ju ha reda på. Som en av min gamle vän (från studentförbundstiden) Olle Svennings utländska vänner skriver: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.” (Aftonbladets ledare 3 september 2006)

Fast slaget är ingalunda avgjort. Olle Svennings konklusion i ledarrubriken är: ”Maud Olofsson kan bli Görans räddning”. Olles tes är att centerns alla attacker mot löntagarna, om de socialdemokratiska valarbetarna tillräckligt effektivt kan föra ut dem till folket på arbetsplatserna, kan bli det som säkrar en socialdemokratisk valvinst. I dag står ju centern till höger om högern!

När vi ändå var i Östhammar för att handla TV och video, passade vi också på att besöka Eds handelsträdgård, på bekvämt gångavstånd från bussen mot Öregrund.

Birgitta ville ha luktolvon. I går planterade hon busken mellan kryddträdgården och komposten, på den plats där det tidigare stod en väldig en, som välte i blåsten.

Själv planterade jag en nyinköpt höstrudbeckia. (Vi har en bakom huset, men den har överväldigats av annan vegetation.)

Birgitta köpte också sju astilbe, en vit, två ljusrosa, två mörkrosa och två röda. Hon ville ha dem till en rabatt på glasverandans gavel mot trädgården. Där fanns fordom bland annat stockrosor, men numera skuggas rabatten kraftigt av en rad höga syrener. Det gällde alltså att hitta något som tål skugga. Det gör astilbe.

I dag har hon tålmodigt restaurerat den där rabatten: grävt bort syrenrötter och annat som inte hör hemma där, fyllt på ny fin planteringsjord och gjort gropar för och planterat nykomlingarna. Plus återplanterat uppgrävd blomsterlök och dito smultron.

Mina egna trädgårdsbestyr inskränker sig i dag till att jag har plockat in äpplen och päron att ha framför TVn. Vi ska se ”Beck” också.

Hur olycka vänds till lycka: Melodikrysset 35

Den här veckan har jag drabbats av den ena olyckan efter den andra. Först tog åskan TVn och videon – vi har köpt nya apparater men inte fått i gång dem än. Under fredagens gräsklippning pajade gräsklipparen – den måste lämnas in för lagning. Och fredagskvällens bastu måste jag tyvärr avstå från, eftersom jag inte mådde riktigt bra – men Birgitta tog över matlagningen (det var egentligen min tur) och tröstade mig med calvados.

I natt sov jag som en sten och vaknade först halv tio. Det fick bli snabb rakning och dusch före melodikrysset. Men sen var kroppen och andarna i gång igen: av kombinationen kokkaffe och melodikryss blir man rent av lycklig.

Veckans melodikryss hörde inte till de svåraste, för mig alltså. Där fanns bara en fråga jag inte hade klarat utan Google. ”Sjumilakliv” har gjorts av Martin Stenmarck, och han hör definitivt inte till den kategori musikmakare jag brukar lyssna på.

Annars har jag genom åren faktiskt lyssnat på alla möjliga slag av populärmusik. Alltså klarade jag både R.E.M. (= Rapid Ear Movement) med ”Loosing My Religion”, Anders Eldemans klurighet med att ha med både Östen med resten och Östen med rösten samt, förstås, Ted Gerdestads ”Jag vill ha en egen måne”. För att inte tala om Ann-Louise Hanssons ”Vita rosor från Aten” och Åke Fagerlunds ”Den gamla moraklockan” (som gav moraklocka), här framförd av Spotnicks.

Ännu lättare var det att koppla Sven-Bertil Taubes insjungning av ”Violen från Flen” till Ulf Peder Olrog – jag berättade ju nyligen om det olrogprogram jag hörde på Uppsala slott under de nordiska arkivdagarna.

Artister man har hört under hela sitt liv känner man genast igen rösten på: ”En tillräckligt stor summa pengar” hade jag faktiskt inte hört förut, men han som sjöng var utan tvivel Povel Ramel.

Visgenren är min hemmaplan. Alltså var det lätt att känna igen Carl-Antons ”Om maskros och tjärdoft” och ur det få pluralen maskrosor.

Musikaler kan jag också ett och annat om. I Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” finns ”Allt du kan göra kan jag göra bättre”.

Och vem som helst som kan någonting om jazz har väl hört Duke Ellingtons ”Caravan” – som skulle ge kamel.

För mig som har praktiskt taget allt med Pete Seeger i skivhyllorna och nyligen har skrivit uppskattande om ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” med Bruce Springsteen var det också urenkelt att fylla i vem som sjöng ”Old Dan Tucker”.

Dagens allra lättaste fråga var Sockerbagaren ”som bakar kakor mest hela dagen”.

***

Om du, under jakt efter svar till senaste melodikrysset, med hjälp av Google har hamnat här, så pröva i stället att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök under senaste lördag.

Söndag natt med reprisen av melodikrysset 34

Jag har ju redan berättat, att jag inte kunde lösa melodikrysset som vanligt på lördag förmiddag. Så det blev uppesittning sent på söndag i stället. Och det gick ganska lätt att lösa veckans kryss, faktiskt.

Inte så att Linda Bengtzing hör till den kategori artister (artister?), som jag brukar lyssna på. Men hennes ”Jag ljuger så bra” hörde jag faktiskt i melodifestivaluttagningen – och skrev ner på bloggen, om jag inte minns fel.

Däremot finns Kent (”Vi mot världen”) i mina skivhyllor.

Och Magnus Ugglas Fula gubbar i sin här förvanskade form var heller inte så svår att identifiera.

Giuseppe Verdis Aida hör förstås till det jag har sett och hört på Operan, och Loa Falkmans röst (här i ”Vandraren”) var också lätt att känna igen.

En helt omöjlig fråga för mig, som aldrig ser på TV 3 eller på dokusåpor, var förstås Club Goa, men med två av tre bokstäver och den indiska touchen i musiken samt koll på Google klarade jag det också.

Däremot var det lätt att lista ut, att ”Sjunde himlen” med Sickan Carlsson, Hasse Ekman och Gunnar Björnstrand skulle ge bussresa till Italien – jag har sett filmen på TV ett par gånger och minns handlingen.

Och för att övergå till den andra långfilmen: musiken var hämtad ur Notting Hill, som ju – vilket Anders Eldeman gav som ledtråd, är en stadsdel i en europeisk storstad, närmare bestämt London.

Ännu mera film: en riktig höjdare är sång- och dansfilmen Singin´ in the Rain med Gene Kelly och Debbie Reynolds – den har jag till och med som video.

Sitting Bull förekommer i Irving Berlins musikal ”Annie Get Your Gun”.

Allra sist det äldre schlagermaterialet.

I den melodi, där Eldeman efterlyste ”figurer”, kom jag först ihåg textraden ”ja den ska vi knyta upp svansen på”, och så kom jag på titeln ”Trolljazzen”, som gav det sökta ordet troll.

Och Sigge Fürst var det som sjöng ”Hjälp till att göra ett roligare Sverige”.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här under letande efter rätt lösning till senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och går till senaste lördag.

Uppdragsvecka

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

På Floras café och i Tallparken

Efter lunch på söndag styrde vi kosan till Floras café, Västergatan 20, för att få kaffe på maten. Som ett led i badortsdagarna bjöds man också på sångunderhållning i trädgården: en västmanländsk trubadur, vars namn jag hastigt hörde men tyvärr inte antecknade (lita aldrig på minnet!) sjöng. Han hade ibland ett lite väl deklamatoriskt sångsätt med tydlig frasering men sjöng trevligt till eget gitarrackompanjemang: ”Idas sommarvisa”, mycket Cornelis Vreeswijk och Gösta Linderholm; av Björn Afzelius sjöng han både ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”, som jag senast hörde med Björn själv på kusin Annes begravning.

Mot slutet sjöng han Evert Taube, framför allt ”Vals på Sunnanö”. Då klev hotellvärden/caféägaren själv ut på trappan och fyllde i med dragspel.

Sånt är livet här i Öregrund.

Vi hade badkläder med oss och fortsatte till Tallparken, som var tämligen folktomt. På söndagen under badortshelgen töms stan på människor, som ska börja jobba efter semestern eller börja skolan.

Även på vårt badberg, med dess vidunderliga utsikt över Öregrundsgrepen, var det tomt.

Men det var halvkyligt i vattnet, 17 grader, så vi badade inte.