Världsmusik på Nordiska museet och hård blåst i Öregrund

Dan Brändström heter den avgående VDn för Riksbankens jubileumsfond. Jubileumsfonden är en mycket viktig institution för svensk forskning och svenskt kulturliv.

Birgitta har känt Dan ända sen studenttiden i Uppsala men har även under senare år haft mycket med honom och fonden att göra. Nyligen skrev jag om stiftelsen Skapande människa, vars ordförande hon var i tretton år.

Hon är också ordförande för en annan institution, som har och har haft mycket samarbete med jubileumsfonden, Nordiska museet, närmare bestämt för dess nämnd (styrelse).

Nu lämnar alltså Dan Brändström VDskapet för jubileumsfonden, och med anledning av detta hölls i går kväll en middag till hans ära på Nordiska museet.

Före middagen inbjöds gästerna att se den nyöppnade utställningen ”Tapeter, tapeter!”. Utställningen följer bruk och mode från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Den belyser utvecklingen av trycktekniken (med maskiner och allt). Den sätter fokus på olika höjdpunkter i stilhistorien, som rokoko och jugend. Själv var jag särskilt fascinerad av de tapetmönster den något motvillige Josef Frank och, ännu mer, den fantastiske William Morris skapade.

Utställningen sträcker sig ända fram till i dag. Själv har jag sett Upplandsmuseets tapetutställning två gånger och vet, att det finns ännu mer att visa, inte minst från vår egen tid. Men detta är inte menat som kritik. Nordiska museets ”Tapeter, tapeter” är väl värt ett besök.

Sedan hälsar oss Nordiska museets styresman Christina Mattsson välkomna till museet och bjuder oss att sätta oss till bords.

Birgitta och jag sitter vid Dan Brändströms bord, och jag får till bordsdam den även till Riksbankens jubileumsfond knutna litteraturprofessorn Eva Haettner Aurelius. Jag har aldrig träffat henne förut, men när jag får klart för mig, att hon är professor i litteraturhistoria (har skrivit om Birger Sjöberg samt om 1600-talskvinnor som Drottning Kristina och Agneta Horn), och hon har fått klart för sig, att jag läser och skriver om skönlitteratur, är kvällen räddad. En av flera gemensamma nämnare visar sig vara Werner Aspenström. Och när jag nämner Mrozek, tar hon genast förtjust upp hans dramatik. Det visar sig också, att hon – lika mycket som jag – avskyr nyliberal kulturpolitik.

Menyn ska jag inte fördjupa mig i – men maten var god. Ätandet avbröts, som brukligt vid sådana här tillfällen, av tal och framför allt av musik. Världsmusikduon Ellika Frisell och Solo Chissokho sjöng till hennes fiol och hans kora. Kora är ett senegalesiskt (och västafrikanskt) stränginstrument med 21 strängar, lite släkt med harpa och luta. Dess klanglåda är en halv kalebass, över vilken har spänts rå kohud. Jag har aldrig hört och sett Ellika och Solo live förut. I själva verket kom jag först i kontakt med dem genom den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!, som hade en artikel om dem; de fanns också representerade på den CD, som följde med det aktuella numret. Sådan är värdsmusiksfären!

När vi tyvärr måste gå innan middagen är slut – vi måste hinna till uppsalatåget – stannar jag till hos Christina Mattsson och frågar: ”Är det du som har ordnat den här musiken?” När hon svarar ”ja”, klappar jag henne på kinden och säger ”Bravo!”.

I dag, fredag, åker jag ensam ut till Öregrund – Birgitta ska på ytterligare en festlighet, dit också jag hade kunnat följa med – men jag ransonerar mina uppdrag som medföljande make till sånt som jag själv är aktivt intresserad av att delta i.

Det är hård blåst här ute vid kusten. Vid grinden möter mig den väldiga asken, nu helt utan löv. Jag går ett varv runt trädgården och konstaterar, att det ligger stora pölar kvar på gräsmattan. Det är höst, nånting så alldeles förbannat!

Jag drar mig inomhus, lagar en ensam middag och ser på TV-nyheterna och Dobidoo.

Både före och efter sitter jag vid datorn. Det är jätteskönt att ha en som fungerar. De senaste dagarna har datorn inne i stan nämligen krånglat. Det är själva förbindelsen – uppkoppling, länkar, returer och annat sådant – som segar och långa stunder bryts. Vi har trådlös router, och det har alltid tidigare fungerat. Kanske måste vi ta hem någon professionell tekniker.

Kväll med Klara och Viggo

Bo skulle på fotboll och behövde hjälp med barnen. (Kerstin är i Örebro.)

Så jag promenerade över till Kadettgatan och mötte två ungar, som uppenbart var glada över att få träffa morfar igen. Klara identifierar mig numera inte bara till utseendet. När jag i dag frågade ”Var är morfar?”, pekade hon genast på mig. (Däremot har jag ännu inte hört henne uttala ordet.)

Viggo ville genast, att jag skulle följa ner i källaren. I ett rum där har Bo ställt upp den stabila rutschkana av plast som Viggo fick i födelsedagspresent av mig och Birgitta. (Den har tidigare stått ute i trädgården.) Sen turades ungarna om med att svischa ner för rutschkanan.

Bo fixade middag, blodpudding, en mat som både ungarna och jag gillar. Under tiden fick jag lov att gunga Klara på min fot, upp och ner, upp och ner, och med lite sång till. Gunga på foten hör till det bästa hon vet.

Efter maten badade jag Klara och satte på henne nattblöja och pyjamas. När vi var klara att sätta oss att se på Bolibompa tillsammans med Viggo, visade det sig, att Viggo redan hade somnat i soffan framför TVn och burits över i sin säng av pappa Bo. Lite snopet – jag hade ju hoppats få läsa saga för honom, när Klara hade somnat.

Nu gick Bo till sin fotboll. Från Klara inte en enda orolig suck: hon satt fullständigt nöjd i mitt knä och drack vällingen Bo hade gjort i ordning, innan han gick.

Jag känner mig mycket till freds med att jag har erövrat den här lilla tjejens – lite drygt ett och ett halvt år är hon – oreserverade förtroende. Tidigare på kvällen ville hon, för någon kort sekund, över från min famn till pappas – men ångrade sig genast och sträckte ut händerna mot mig.

Efter vällingen satt hon en stund i mitt knä eller bredvid mig i soffan och lekte med en legobil; jag fick också ”läsa” ett par pekböcker plus Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max bil” med minimalistisk text för henne. Sen la hon sig till rätta i min famn med huvudet i min armhåla och somnade fridfullt. Det var bara att bära in henne till hennes egen säng och stoppa om henne.

Det är stort att vara morfar!

Östhammars ordfestival

I lördags (21 oktober 2006) var vi på Östhammars kulturfestival. Den slutade med att arrangörerna beklagade, att det inte finns något kulturhus i Östhammar att hålla till i. Men Missionskyrkan, där ordfestivalen genomfördes, fungerade utmärkt som möteslokal. (Ordfront i Uppsala, vars styrelse jag tillhör, ordnar ofta offentliga möten i vår lokala missionskyrka – eller, som nu senast, på nykterhetsrörelsens Drabanten.) Och Östhammar saknar verkligen inte kulturpolitik – tänk till exempel på den fina Musikveckan varje sommar.

Ordpriset, som delades ut för första gången, gick för övrigt till en framstående representant för en kommunal kulturinstitution, Anna Lena Lindgren Jorlin, bibliotekarie vid biblioteket i Öregrund.

Själva ordfestivalen var annars ett lysande kulturevenemang. Åtminstone 150 personer hade tagit sig till Missionskyrkan denna regniga oktoberlördag, bland annat för att lyssna till några av våra framstående skönlitterära författare.

Min hustru, den före detta talmannen, hade inbjudits att inviga årets ordfestival, som hade mångfald som tema.

Hon berättade om sin barndoms läsning och de bilder den skapade i huvudet: ”Robinson Crusoe”, ”Det blåser på månen”, ”Onkel Toms stuga”, böcker som hängde ihop med att faster Märta var missionär i Afrika, Selma Lagerlöf, till slut, när böckerna inom räckhåll tog slut, de gamla tidningarna på vinden, inklusive dödsannonserna i dem. Hon berättade också, att hon, när hon tragglade läsning med dottern Annas döttrar, barnbarnen Sara, Amanda och Ella, använde argumentet, att ”när ni har lärt er att läsa, kommer ni aldrig mer att ha tråkigt”.

Sen kom hon in på mångfaldstemat. När hon var barn, fanns det få människor med utländsk bakgrund i Sverige: finska krigsbarn och judiska och estniska flyktingar; hon nämnde, att hon hade gift sig med en av esterna.

Därefter kom en representant för den mångdubbelt större mångfalden i dagens Sverige, den iranske armeniern Seroj Ghazarian, och talade under rubriken ”Att bygga en spegel”. Han är en stjärna, en fantastisk föredragshållare. Med både humor och insikt försökte han bena ut begreppet mångfald och fick publiken att skratta högt åt sina exempel på hur svenskar av andra kan ses som avvikare. Ta som exempel svenskarnas speciella form av soldyrkan (gloende uppåt). Eller Magnus Uggla eller surströmming…

Maj-Gull Axelsson känner jag sen gammalt, från tiden då hon var redaktör för Beklädnadsfolket och då hon var pressekreterare i det socialdemokratiska regeringskansliet. Hon är ju journalist i botten, och hennes tidiga böcker (utgivna på Tidens förlag) – om gatubarn och barnarbete i tredje världen – var mycket riktigt reportageböcker.

Men så gav hon sig på att skriva skönlitteratur och fick ett fantastiskt kritiker- och läsargenombrott med ”Aprilhäxan” (Rabén Prisma, 1997). Här satte hon fokus på en annan roman, som jag också har läst med stor uppskattning, ”Den jag aldrig var” (Norstedts, 2004). Boken har ett alldeles speciellt slags mångfaldstema: huvudpersonen MaryMarie (Mary? Marie?) drabbas av personlighetssplittring efter det att hennes man har hittats död och halvnaken på gatan i en östeuropeisk stad. Vid ordfestivalen gav oss Maj-Gull Axelsson en bakgrund: Hon hade i Litauen stött på en förening för försvunna barn och bestämt sig för att åter skriva en reportagebok, om människosmuggling och sexhandel. Men efter att ha träffat en litauisk tjej, som hade sålts som sexslav till Tyskland, gav hon upp det konkreta projektet och skrev i stället romanen ”Den jag aldrig var”.

Därefter framträdde Mohamed Omar, poet från Uppsala och redaktör för tidskriften Minaret. (Han la förresten ut en länk till den på min blogg; Mohamed Omar är bland mycket annat också medlem i Ordfront Uppsala.) Här läste han en långdikt, ”Om somalier”, ur en ännu inte utkommen diktsamling. Det han läste väckte helt klart min nyfikenhet på den kommande boken.

Efter kaffepausen kom åter en riktig höjdare: Victoria Harnesk, sångartist och föreläsare, vice ordförande i sameföreningen i Stockholm och styrelseledamot i Samernas riksförbund, talade och jojkade under rubriken ”Samisk kultur i ord och jojk”. Victoria är uppvuxen i en renskötande samefamilj men jag lärde faktiskt känna henne, när hon under en period jobbade på dokumentationsavdelningen på socialdemokratiska partistyrelsen. Vi satt på olika våningar men kom – genom hennes frågor och initiativ – att ha en hel del med varann att göra, och jag tror att vår uppskattning av den andre/andra var ömsesidig. Jag minns ett tillfälle, då det var personaldag på 68an och hon ställde sig i trapphallen och jojkade. På ordfestivalen lärde jag mig också, att hon är rolig.

Theodor Kallifatides är jag personligen inte lika bekant med, men jag har läst honom och faktiskt också publicerat honom under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s). Jag minns att han, när han skickade sitt skönlitterära bidrag till Aktuellts novellserie, i det medföljande brevet skrev, att han kände sig särskilt hedrad av att få bli publicerad i den tidningen. Mycket riktigt kom han under kaffepausen fram till Birgitta och satt en stund och uttryckte oro över regimskiftet.

Också Kallifatides visade sig vara en lysande och faktiskt jätterolig föredragshållare. Han berättade om sin första tid i Sverige, då han jobbade på café och bara kunde säga tre saker på svenska: ”ja”, ”nej” och ”aj fan”. Där bjöd han också vid ett tillfälle en mycket vacker svenska på fikat; han sa att det var ”on the house” men betalade själv. När han en tid senare hade lärt sig en smula mer svenska, träffade han henne igen utanför caféet och fick frågan ”Hur står det till?”. Varpå han svarade: ”Det knullar och går”. Till vilket hon genmälde: ”Det blir svårt det”.

Annars var Kallifatides föredrag, ”I fem år var jag tråkig”, fullt av intressanta iakttagelser av skillnader mellan språk, i det här fallet svenska och grekiska. Han berättade också, att han först skriver sina manus på svenska, därefter på grekiska (det går inte att göra direktöversättningar; han måste skriva ett självständigt grekiskt manus). Sist gör han korrigeringar, baserade på upptäckter av oklarheter under skrivandet av den grekiska versionen, i det svenska originalmanuset.

Runt de här proffsen förekom det också en del amatörkultur, vilket inte ska tolkas som en nedsättande beteckning. Elever från KMT – konst-, musik- och teaterprogrammet – på gymansiet i Gimo framträdde. Och journalisten My Laurell presenterade bokfloden i Östhammar, som rymmer verk av både etablerade och oetablerade skribenter.

Att ta människors lust till skrivande på allvar är viktigt. När jag var chefredaktör och valde ut skönlitterärt material för publicering, låg förstås tyngdpunkten på noveller och dikter av etablerade författare. Men också amatörer med viss talang kom till tals, då under vinjetten ”xx berättar”.

Melodikrysset nr 42

I torsdags kom vi ut till Öregrund igen. Jag parerade det kyliga höstvädret med att bjuda Birgitta på en rykande varm estnisk köttsoppa, seljanka. (Dess ursprung är med all säkerhet ryskt.) Jag har tidigare många gånger lagat en mer komplicerad seljanka efter den estniska kokbok jag äger, men nu använde jag ett lite enklare recept, som fanns i dagens DN.

Fredagen gick åt till trädgårdsarbete. Birgitta rensade och fyllde på ny jord i långa rabatten mellan grinden och huset. Själv klippte jag gräset – eller snarare alla nerfallna löv. Jag pulvriserar dem med motorgräsklipparen i stället för att kratta upp dem. Det ger bra näring. Och i rabatterna får löven ligga kvar över vintern; de ger bra skydd åt blommorna. Jag har berättat det för min ordfrontkompis Kjell Eriksson, både deckarförfattare och trädgårdsmästare. ”Folk krattar alldeles för mycket löv”, säger Kjell.

På fredagskvällen bjöd Birgitta på kokt kronärtskocka med egenhändigt tillrört läckert kryddsmör. Kryddorna – persilja, körvel, salvia, oregano och timjan – kommer alla från hennes stora kryddgård.

Lördagen började som vanligt med melodikryssande. Det var lätt i dag, men jag hann inte skriva någon bloggrapport förrän nu. Vi skulle nämligen till Östhammars ordfestival med bussen 11.25.

Till den återkommer jag.

Nu över till melodikrysset.

Jag skrev att jag tyckte nummer 42 var lätt.

Krysset började med temat till en film med en av mina pojkårs superhjältar, ”Stålmannen”.

Jag klarade bums till och med de någorlunda aktuella populärmusikfrågorna. Amy Diamond, hon med ”Dont Cry Your Heart Out”, har jag sett i TV; jag tror det var i ”Allsång på Skansen”. Andres Esteche med ”Olé, olé” kommer jag ihåg från Melodifestivalen (även om jag förstås inte minns att det var i 2004 års). Och går vi lite längre bakåt i tiden, var det mycket lätt att känna igen ABBAs ”Ring, ring”, vilket här gav mobiltelefon.

Mycket lätt var veckans klassiker, Brahms ”Nu i ro somna in”, som gav de kroppsdelar som ska påverkas, ögonlocken. Så också ”Broder Jakob” – även jag har förstås under folksoletiden i Nylands skola tränat att sjunga kanon med den.

Klassiska visor är också mitt bord. Åke Grönberg sjöng ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson). En annan klassiker var ”Drömmen om Elin”. (Fast det är ju egentligen ingen visa. Det är gammaldans. Sen satte Peter Himmelstrand ord till den.) Klassisk får man väl också redan kalla Carl Antons ”Överby-vals”.

Det de tillfälligt hopfösta nu (i ”Muckarpolka”) skulle slippa var order.

Mikael Samuelsson är även han representerad i våra skivhyllor, och den mest iögonfallande kroppsdelen hos Cyrano de Bergerac är förstås näsan.

Buslätt var en av Georg Riedels många Astrid Lindgren-tonsättningar, ”Sjöröver-Fabbe” ur en av Pippi Långstrump-filmerna, som gav ”yrket” sjörövare.

En slamkrypare – vet Eldeman det? – dolde sig bakom frågan om nationalsången. Finland och Estland använder sig nämligen av samma melodi i sina respektive nationalsånger. Men här måste man ha avsett Finlands nationalsång, ”Vårt land, vårt land” – svaret på landets myntenhet skulle nämligen vara euro, som Finland men ännu inte Estland har infört som valuta.

Egentligen borde jag inte ha kunnat svaret på TV-signatur-frågan; jag har nämligen aldrig sett ”Sex and the City”. Men svaret dök bara upp, plötsligt, i huvudet.

Jag behövde faktiskt inte googla en enda gång i dag.

Skrivet efter Emil i Lönneberga i TV (under Disney-dags före den klassiska Långben-filmen) samt efter middagen.

***

Om Google har fört dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till senaste lördag.

Från Skapande Människa till Det tänkande hjärtat

Birgitta har i tretton år varit ordförande för Stiftelsen Skapande Människa.

Stiftelsen delar årligen ut tre stipendier om vardera 100.000 kronor – stipendierna kan dock delas mellan flera personer – till unga forskare/konstnärer eller konstnärer/forskare. Stipendiaterna ska, enligt stadgarna, ”i genomförda arbeten/projekt eller i vederhäftigt presenterade projektbeskrivningar visa idérikedom, fantasi, lust och handlag beträffande arbete av gränsöverskridande karaktär i skärningspunkten mellan konst och vetenskap ägnat att ge nya infallsvinklar och möjlighet till förståelse av såväl vetenskapens som konstens utforskande och beskrivning av människans livsmöjligheter.”

Seminarier arrangeras årligen.

Stiftelsen har ett femårigt samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, som har garanterat ekonomin.

Efter årets seminarium samlades styrelsen till ett kort sammanträde för att avgå – Stiftelsen Skapande Människa finns kvar, men enligt den hittillsvarande styrelsens (Birgitta Dahl, Rutger Barnekow, Tom Beyer, Peje Emilsson, Tjia Torpe och Sven Unger) mening bör nu nya krafter ta över.

Det avslutande sammanträdet hölls i vårt hem, där den avgående ordföranden bjöd på middag: till förrätt gravad öregrundssik plus kycklingleverpaté, till huvudrätt Hederlig svensk gryta (den heter så) med egenhhändigt plockad blandsvamp plus morötter från vår trädgård i Öregrund, till efterrätt rabarberpaj (på rabarber från samma trädgård) med maräng och vispgrädde, alltsammans lagat av värdinnan.

Vid bordet hölls förstås tacktal, men i takt med att maten och dryckerna sjönk ner, uppstod ett trevligt surr, som ni förstår av styrelsens sammansättning också med meningsbrytningar. Tjia Torpe (s) diskuterade till exempel kulturpolitik med Peje Emilsson, som är moderat och VD för Kreab. Det framgick att Emilsson har viss fäbless för amerikansk kulturpolitik med dess höga grad av privat finansiering (privat engagemang, skulle han nog för egen del framhålla), ett ämne som jag tidigare har diskuterat med en av mina kommentatorer här på bloggen. Det här ska dock, betonade Emilsson, inte tolkas så att han därmed skulle vara fiende till all skattefinansierad offentlig kulturpolitik, till exempel kommunala bibliotek.

Emilsson och jag berättade roliga minnen av Gösta Bohman för varandra. Med Tjia talade jag om vår enorma samling av politisk musik, bland annat progg, och om Tjias förflutna i ungdomen på MNW i Vaxholm.

Onsdagskvällen tillbringade jag och Birgitta i en radikalt annorlunda miljö, nykterhetsrörelsens hus Drabanten på Bangårdsgatan.

Ordfront i Uppsala, i vars styrelse jag ingår, hade inbjudit Yvonne Hirdman att tala om sin nya bok om Alva Myrdal. Jag var samtalsledare och konstaterade, när jag presenterade Yvonne för publiken, att hon och jag har åtminstone en gemensam erfarenhet av Alva Myrdal: att tolka hennes handstil. Yvonne har gjort utskrifter ur Alvas brevsamling. Jag var i slutet av 1960-talet sekreterare i den av Alva ledda jämlikhetsgruppen. Till innehållet i Yvonnes bok, “Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006) ska jag be att få återkomma utförligare. Låt mig nu bara konstatera, att det blev en spännande presentation, följd av en frågestund med en rad tänkvärda frågor.

Yvonne fick en mycket hjärtlig och välförtjänt slutapplåd.

En intressant iakttagelse var också att en relativt stor del av publiken den här gången kom från Uppsala arbetarekommun, som vid sitt senaste möte, det som hölls efter valförlusten, fick ett informationsblad om Ordfronts Alva-möte med Yvonne Hirdman. Det vore kul, om fler sossar kunde hitta till Ordfront: bli medlemmar och delta i våra möten. I Ordfront kommer de då att bland andra möta många av dem som socialdemokraterna har formerat majoritet med i kommunen, vänsterpartister och miljöpartister. Ordfront har ingen partipolitisk anknytning, men där finns en fri radikal debatt, som breddar det som ingår i partiernas egna normala arrangemang. Och naturligtvis är många av medlemmarna i Ordfront partilösa.

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: ”Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Ett vemodigt farväl

I fredags var vi i Stockholm för att ta ett sista farväl av Sten Andersson. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stockholms arbetarekommun och Sten Anderssons familj ordnade en minnesstund i kongresshallen i Folkets Hus – var annars?

Begravningen hade redan ägt rum. Utanför Folkets hus träffade vi Stens son Gunnar, som efter en Sturm und Drang-period som r-are på Brunnsvik återvände till fadershuset. Vi känner varann sen många år, kände varann också då. Gunnar berättade om den lättnad han kände, när begravningen väl var genomförd. Jag känner igen det så väl: jag har själv beskrivit känslan efter min egen pappas respektive mammas begravning i termer av katharsis. I såna sammanhang är ritualer inte att förakta.

Gästerna var så många att det känns meningslöst att räkna upp namn. För mig och Birgitta var de också välkända; det blev mycket hälsande. Det var som att se sitt eget liv passera revy: där fanns gamla arbetskamrater från 68an, distriktsombudsmän från Stens tid som partisekreterare, före detta statsråd (det är de ju alla numera), VU- och partistyrelseledamöter, partikamrater från övriga Norden, fackföreningsfolk, företrädare för andra partier, personliga vänner till Sten (ibland också till mig). Och det märkliga är, att jag inte tror, att det fanns någon enda, som var där av plikt. Sten var en sån som det var lätt att få en personlig relation till, också att tycka om.

Minnesstunden började med ett bildspel. Till musik av Vivaldi bläddrades blad fram ur fotoalbumet: Sten som partisekreterare, Sten tillsammans med svenska politiker, Sten tillsammans med internationella storheter, Sten tillsammans med Britta och barnen, Sten på sitt älskade Ålö. Bland dem som förekom på ett par av bilderna fanns Birgitta, som under minnesstunden satt på min högra sida, och Sören Thunell, som satt bredvid henne. Sören var den som tipsade Sten om mig, vilket ledde till att jag i januari 1968 anställdes på partiexpeditionen.

Sen följde en mycket ovanlig version av ”Vi bygger landet” med Esbjörn Hazelius solo på fiol. Vi sjöng alltså inte, men eftersom praktiskt taget alla i salen kunde texten och tänkte på den, får ni den här:

Vi bygger landet

Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)
Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av
Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen).

Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Göran Persson gav minnesbilder och hälsade å organisatörernas vägnar de närvarande välkomna till minnesstunden.

Ännu mer personlig – han lockade till och med till skratt – var Ingvar Carlsson. Han var också befriande rak med att påminna om att Sten inte drog sig för att kritisera den socialdemokratiska regeringen (om Israel-Palestina).

På det följde Lars Forssells (svensk text) och Boris Vians (fransk originaltext, ”Le deserteur”, och musik) fredsvisa från algerietkrigets dagar ”Jag står här på ett torg”. Nu fanns hela det medverkande musikergänget på scenen: utöver Esbjörn Hazelius också Sofia Karlsson, sång och gitarr, samt Sofie Livebrant, piano. Jag skulle våga sätta en slant på att Sofia Karlsson nån gång har lärt sig texten ur min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – hon är dotter till min gamle arbetskamrat och vän Leif Karlsson. I ”Upp till kamp!” finns hur som helst text, noter och ackord.

Sen var det dags för Stens norske utrikesministerkollega och personlige vän Thorvald Stoltenberg. Hans minnesord andades värme och saknad. Han markerade särskilt den auktoritet och närvaro, även humor, som utmärkte Sten Andersson.

Efter Stoltenberg talade Carin Jämtin, som nu blir first lady i den arbetarekommun, som var söderkisen Stens egen. Föga förvånande tog hon upp Stens förmåga att visa solidaritet, inte minst med palestinierna.

Sen kom Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius igen med ”Valsen till dig” av Helena Thorpy och Gunnel Mauritzon och så ytterligare en låt, som fanns i min ”Upp till kamp!”, ”Mitt eget land” av Beppe Wolgers (text) och Olle Adolphson (musik).

Det sista minnestalet, av SSUaren Faraj Abu-iseifan, stod sig väl också i jämförelse med de tal som hölls av de ovan nämnda politiska proffsen. Liksom Carin Jämtin manade han oss att bära Stens internationella engagemang vidare.

Och så kom den fantastiska avslutningen. Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius sjöng Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en sång där också Ålö – Stens älskade Ålö – förekommer.

Innan de började sjunga, introducerade Sofia sången och berättade om sin egen relation till Sten. (Hennes pappa, Leif Karlsson, jobbade under många år under Sten, först på partiexpeditionen, sedan på socialdepartementet. Familjerna Andersson och Karlsson bodde ett stenkast från varann och umgicks. Sofia har känt Sten sen hon föddes, eller åtminstone sen hon började känna igen andra människor än mamma och pappa.)

Sofia berättade att hon mindes Sten från somrarna på Ålö, i hennes minne ständigt rökande ål. Den rökta ålen bjöd han henne på, på hårt bröd.

Och så berättade hon, att hon hade sjungit ”Vals på Mysingen” på Stens 75-årsdag. Sten hade då dragit henne åt sidan och sagt: ”Den måste du sjunga vid min begravning.”

När sången har klingat ut, tittar jag och Sören på varann. Vi har båda tårar i ögonen.

– Jag blev ledsen, säger Sören med grumlig röst.

***

Läs gärna också mina egna minnesord över Sten Andersson. Använd sökfunktionen och skriv in Last chorus: Sten Andersson.

Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

Snart är öregrundssommaren över

Sommaren har glidit över i höst. Den väldiga asken vid grinden, vårdträdet, har börjat fälla blad.

En regnig lördag eftermiddag tar vi bussen in till Uppsala. Vi ska gå på premiär på Stadsteatern, som ger ”von Sydow-mordens gåta” av uppsalajuristen Anders Frigell.

Vi hämtar ut biljetterna på Stadsteatern och skaffar program. Sen går vi runt hörnet in på Bredgränd och till krogen Amazing Thai. Det är Birgittas namnsdag, och jag har lovat bjuda på middag före teatern. Vi väljer Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos och söt basilika- och limesås. Till det rött vin. Före maten och under espresson läser vi på inför föreställningen.

Den är utmärkt – se särskild recension.

Och sen blir det sen buss tillbaka till Öregrund. Det är höstligt mörkt, när vi promenerar hem från hållplatsen. Det har nyss regnat. Jag tar in strumpor från strecket för att ha några torra att ta på på söndag morgon.

Söndagen kommer med fint väder.

Som vanligt sitter jag inne mest hela dagen, läser tidningarna och skriver blogg. Jag har försummat trädgårdsarbetet den här sommaren. Att trädgården ändå är så fin är Birgittas förtjänst. Jag går ut och tittar på det storverk hon har gjort med en blomsterklyfta uppe på en av våra bergknallar. Där är nu helt förberett för att ta emot ett antal nya rosplantor från Eds trädgård.

Inte har jag möjlighet att kompensera mina trädgårdsförsummelser heller. På tisdag flyttar vi in till stan för hösten. I morgon måste jag packa.

Men fortfarande kommer det helger och enskilda dagar, då vi får tillfälle att komma tillbaka hit till Paradiset.

Melodikrysset nr 40

Hösten är här nu, ohjälpligt, konstaterade jag i går, när jag först plockade upp fallfrukt i trädgården, sen klippte ett två veckor högt gräs med den nyreparerade gräsklipparen. Visst, stråk av värme dröjer sig kvar. Men vädret är grått, och äpplen faller med sorgsna dunsar.

På kvällen badade vi bastu, som vanligt med estniskt Saku-öl och ölkorv. Men under plommonträden kunde vi inte sitta efter bastun; det hade börjat regna. Vi satte oss i stället framför TVn, där vi fick oss ytterligare en dos högerregering.

Lördagen börjar som vanligt med ”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset”. Melodikrysset nr 40 klarar jag galant, utan något som helst googlande – fram till den allra sista frågan. Den gällde en Lasse Holm-melodi, sjungen på finska av Arja Koriseva. Jag känner vagt igen melodin men kommer inte på namnet på det svenska originalet. Jag googlar med olika ordkombinationer men kommer ingen vart. Det enda jag kommer på, som skulle passa in (ett tvåbokstavsord som börjar på n) är Lasse Holms låt till Kikki Danielsson, ”Jag har börjat leva nu”. Men jag kommer inte ihåg hur den låter. Efter allt googlande minns jag inte heller längre hur den låt, som Arja Koriseva sjöng på finska, lät.

Tillägg efter påpekanden av Dennis och Marie: ”Ingen stoppar oss nu” heter låten. Den var med i Colin Nutleys film ”Black Jack”. Alltså har jag, även om jag angav fel låt, åtminstone inte misslett någon i fråga om det sökta ordet, nu.

Resten var buslätt, för mig i alla fall.

Rikard Wolf var det som sjöng ”Vackra pojkar, vackra män”.

Hagge Geigerts ”Den närsynta bofinken Knut” minns man ju i Eva Rydbergs insjungning.

Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonin” gav brev och koloni. Lite överkurs: Cornelis har snott melodin från Amilcare Poncellis ”Timmarnas dans”.

Att det var Emanuel Jonassons ”Gökvalsen” vi hörde i det som Anders Eldeman betecknade som djurfråga råder det inget tvivel om. Halva lätet ville han ha. Här döljer sig dock en slamkrypare. För mig säger göken ko-ko; för andra är lätet ku-ku. Vilken variant som finns i Einar Westlings text har jag inte kunnat kontrollera, eftersom jag är i Öregrund och sångböckerna är i Uppsala.

”Teddybjörnen Fredriksson” är skriven av Lasse Berghagen = LB.

Gruppen som sjöng ”The Final Countdown” var Europe.

Tove Janssons fina ”Höstvisa” har tonsatts av Erna Tauro.

Det som Bud Powells trio spelade kallas bebop.

Det Peter Himmelstrand exellerade i var rim.

Också filmmusikfrågorna, normalt inte min bästa gren, klarade jag:

Den Karlsson på taket-röst vi hörde tillhörde Jan Nygren.

Numret med Pointer Sisters kom från ”Snuten i Hollywood”, som gav ordet snut.

Och TV-filmsignaturen hörde till de många filmerna – ofta sevärda – med Perry Mason. Som deckarläsare har jag förstås också läst Erle Stanley Gardners Perry Mason-deckare; jag till och med äger ett antal, utgivna av dels Tidens bokklubb, dels i Tema pockets (Rabén & Sjögren) fina deckarserie. Inte alla är bra, men där finns guldkorn.

Ja, det var väl allt. Jag brukar ju inte skicka in svaren, men om någon kan bekräfta eller korrigera mitt svar på Lasse Holm/Arja Koriseva-frågan, är jag tacksam.

I eftermiddag ska jag dock åka in till Uppsala för att i kväll se Stadsteaterns nya pjäs om von Sydow-morden. Jag återkommer till den, men jag kan redan nu berätta, att den, trots revolutionen i riksdagen, inte handlar om Björn.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här i jakten på rätt svar i veckans melodikryss, gå då i stället direkt in på min blogg, http://enn,kokk.se, och bläddra dig ner till aktuell lördag.

Kring riksdagens högtidliga öppnande

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.