Last chorus: Gunnar Hofring

I går var vi på begravningsceremoni för Gunnar Hofring. Missionskyrkan var packad med folk, ända upp på läktaren. De nu ledande (s)-politikerna här i Uppsala och i länet fanns där förstås, dessutom många av oss som i dag är veteraner plus jättemånga personliga vänner till Gunnar. Olika förgreningar och generationer av partiet centralt företräddes av Marita Ulvskog, Gertrud Sigurdsen, Lars Isaksson, Bosse Ringholm, Leni Björklund med flera.

Trots lokalen, Missionskyrkan, var ceremonin helt utan religiösa inslag. Ingrid Andersson tecknade bilden av Gunnar och hans gärning mycket mer detaljskarpt och nyanserat än jag har hört någon präst klara av motsvarande uppgift.

Själva kyrkolokalen är hur som helst vacker. Ofta tittade jag också ut genom det stora fönstret uppe vid taket: såg svarta trädgrenar mot gyllne moln och en blå himmel.

För sången och musiken stod Erik Lundberg, gitarr och piano, och Anna-Karin Oldeberg, sång och nyckelharpa. Det blev mycket Dan Andersson. Dels under samlingen (med dess bildspel över Gunnars liv) och den nästan oändliga defileringen. Dels som solosång: ”Gässen flytta”.

Naturligtvis också ett och annat som numera ofta framförs på begravningar, till exempel Evert Taubes ”Fragrancia”.

Den allra första sången med Anna-Karin och Erik var dock Mikis Thodorakis vackra ”En sång om frihet”, med svensk text av Bo Setterlind:

En sång om frihet

Grekisk originaltext: D Christodoulou (”Kaimos”)
Svensk text: Bo Setterlind
Musik: Mikis Theodorakis

D Em A7 D
Det finns ett hav som ingen ser
Em A7 D
Det finns en grav, där ingen dör
Em A7 D
Det finns en sol, som ej går ner
Em A7 D
Det finns en strand i varje själ

D Em
Och om du vill ditt väl förstå
A7 D
Och vara fri när molnen gå
G A7 D
Så bygg en värld att leva i
G Em A7 D
Nu gäller det ditt Liv, ditt eget Liv

D Em A7 D
Det finns en värld som ej förgår
Em A7 D
Det finns ett brev som ingen läst
Em A7 D
Det finns en vind som allt förstår
Em A7 D
Det finns en fri-het utan sår

Refräng

Text, noter och ackord hittar du i ”Våra vackraste visor och ballader” (redaktör Ingemar Hahne, Notfabriken, 2003).

En bra insjungning finns på ”Sven Bertil Taube sjunger Mikis Theodorakis” (EMI E 062-35135, 1974, som CD EMI 5410342, 2003).

Begravningen avslutades med Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Efter begravningen gick vi över till den likaledes vackra Vinterträdgården i Folkets hus för macka, öl och kaffe och, som brukligt, minnestal.

Minnesstunden i Folkets hus avslutades med unison sång: sången var mycket välkänd för mig, som tog med den i sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete frihet och fred” (Prisma, 1970):

Mitt eget land

Text: Beppe Wolgers
Musik: Olle Adolphsson

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är nog dum.

Man säjer, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Jag vet, att det finns en raket,
som flög till en främmande himmel,
men säj mej en enda planet
som jorden, för den ger mej svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…

…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner, att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…

…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.
(Vissling eller nynning till slutet)

Noter och ackord finns också i ”Upp till kamp!”.

Några CD, där du kan höra Olle Adolpsson sjunga den här sången: ”Olle Adolphsons bästa! Nu är det gott att leva” (EMI 7243 5 27145 2 0), ”Diamanter, CD 1 1961-66″” (EMI 7243 5 94831 2 2) och ”På gott & ont: 51 adolpsonare, inspelningar 1956-95 & En stol på Tegnér” (EMI 4751692).

Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Melodikrysset nr 2 2007

Det fanns ingenting i årets andra melodikryss, som jag för min del fann oöverstigligt svårt.

För att ta det mest moderna först: Marit Bergman sjöng ”No Party”. Ratata sjöng ”Jackie”. Och Eva Dahlgren sjöng ”Som ett äventyr”.

Men naturligtvis var det ännu lättare för mig att komma i håg Jules Sylvains ”Med dig i mina armar”. Och skulle jag inte känna igen Nat King Cole i ”Rambin´ Rose”?

Barnkulturen i det här krysset var heller inte särskilt svår. Vi hörde en låt, som skulle knytas till Emil i Lönneberga, och så ”Oh My Way” ur disneyfilmen ”Björnbröder”, där sångaren är Phil Collins.

Östen förekom dubbelt upp. Dels Östen Warnerbring i ”Sommaren med dig” eller ”En sommardröm i vitt”. Dels Östen med resten som sjöng ”Maria”.

Också Evert Taube förekom i dubbel uppsättning. Dels med ”Min älskling du är som en ros”. Dels med ”Fritiof och Carmencita”, där det sjungs om ”dragspel, fiol och mandolin”.

När det gällde TV-lustspelet, där John Harryson spelade Ludde, kände jag igen rösten på Inga Gill i rollen som Sofi. Men titeln på lustspelet mindes jag inte, så jag googlade. ”Gunghästen” hette det.

Beppe Wolgers´ ”När lyktorna tänds på Karlaplan” har som förlaga den av Vera Lynn insjungna ”The Nightingale Sung In Berkeley Square”, vilket senare skulle ge pluralen näktergalar. Såna frågor gillar jag!

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 1 2007

Årets första melodikryss var svårt för en som under det här året fyller 70. Som de som regelbundet läser min blogg vet, hör jag ingalunda till de äldre personer, som bara lyssnar till den musik som jag hörde, när jag själv var ung. I mina skivhyllor finns såväl Timbuktu som Petter och Kent. Men jämfört med hur det var, när jag var barn (en radiokanal, stenkakor, ingen TV) är musikutbudet i dag en evigt skvalande flod, där det är mycket svårare att fånga upp guldkornen. Man orkar inte lyssna på allt; dessutom är mycket – även av det som slår – i min smak dåligt. (Naturligtvis gjordes det dålig musik också när jag var ung. Men det begränsade utbudet gjorde, att man tog del av praktiskt taget allt som kom – vilket är omöjligt i dag.)

Utifrån detta resonemang:

Trots vad jag säger ovan, lyckades jag relativt snabbt identifiera Pet Shop Boys. Oasis (med ”Look Back In Anger”) tog lite längre tid att komma på.

Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest brukar jag pliktskyldigast se, mest för att sen kunna klara melodikrysset. Men jag tycker uppriktigt, att en stor del av det som spelas där saknar den egenart, som skulle göra det möjligt att komma i håg en låt fem minuter efter det att den har spelats. The Poodles från melodifestivalen 2006 har jag följaktligen inget som helst minne av – jag är inte senildement – och hade följaktligen aldrig klarat utan att googla. Detsamma gäller sångerskan Tess (från Alcazar), som var gästartist på deras ”Metal Will Stand Tall”.

Däremot kände jag omedelbart igen artisten (Roger Pontare) och låten (”När vindarna viskar ditt namn”), när jag hörde den senare sjungas på engelska. Vad man än anser om Pontare, gör han ett kraftfullt och bestående intryck vid första ögon- och öronkastet (om man får säga så).

Men för att återvända till sånt som jag aldrig tror mig ha hört förut: Nic & the Family i ”Hej, hej Monica”. Det ska ha varit en landsplåga. Var var jag då?

”Titanic” har jag faktiskt aldrig sett, men det är klart att jag som någorlunda allmänbildad vet, att Céline Dion sjöng i filmen (”My Heart Will Go On”).

Veckans gissning (det fattades bara ett a): den från barnprogram kända skådespelerskan, som sjöng om vår och vackert väder bör ha varit Eva Remaeus, Magnus och Brasses nu tyvärr döda kollega i ”Fem myror”.

Resten var lätt, mycket lätt – alltså för en man som i juni fyller sjuttio.

Inger Berggren var det som sjöng ”När det är sol och vår”.

Barnvisan handlade om en liten råtta.

Filmmelodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

Max Hansen hörde vi i ”Värdshuset Vita hästen”.

Och veckans Taube handlade om Ellinor som dansar.

***

Söker du svar på allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, alternativt klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Musik i midvintertid

De många lediga dagarna kring nyår använder jag bland annat till att lyssna på musik.

Sent i fredags kväll såg jag och Birgitta till exempel ”Bruce Springsteen: The Seeger Sessions” i SVT 1. Jag har skrivit utförligt och uppskattande om Springsteens seegertolkningar – se under Kulturspegeln, Musik -, givetvis också sett filmavsnitten på skivan. Ändå var det helt underbart att se Springsteen och bandet i full aktion i S:t Luke´s Church i London.

En del av nyårsaftonen tillbringade jag och Birgitta med att på glasverandan lyssna på Arvo Pärts musik på CDn ”Da Pacem” (Harmonia Mundi HMU 907401, 2006), som jag fick av Birgitta i julklapp. Eesti filharmoonia kammerkoor (Estniska filharmoniska kammarkören) framför under ledning av Paul Hillier nio verk av Pärt, både à capella och till orgel.

Arvo Pärt (född i Paide, Estland, 1935) är inte bara Estlands störste nu levande kompositör; han hör i dag till de största namnen i världen: spelas överallt.

Från 1968 och framåt, då Pärts musik fick en allt mer religiös inriktning – Pärt är djupt troende ortodox – och dessutom tog sig nya experimentella former, började han censureras i det dåtida Sovjetestland. 1980 emigrerade han, först till Wien, sen till Berlin. Därefter har hans musik gjort ett veritabelt segertåg över världen.

Mer religiöst inriktad musik blev det på nyårsdagen. Vi åkte fram och tillbaka till Uppsala för den traditionella nyårskonserten med i år femtioårsfirande Uppsala akademiska kammarkör (UAK). Utöver den skönsjungande blandade kören medverkade Drottningholms barockensemble med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och, som sångsolister, Karin Roman, sopran, Monica Groop, alt, Rufus Müller, tenor, och Lars Arvidson, basbaryton. Alla dessa ledde dirigenten Stefan Parkman till ett njutbart samspel.

Två verk framfördes.

Först Sven-David Sandströms (född 1942) ”Magnificat”, som efter premiärframförandet vid Europäische Musikfest i Stuttgart förra året här hade kompletterats med fyra nya satser. Jag är imponerad av vad jag fick höra.

Efter pausen blev det dags för Georg Friedrich Händels (1685-1759) ”Messias”. Vilken musikälskare minns inte hallelujapartiet, här framfört med bravur av kören:

”Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

Skönt var det också, trots att jag har grava invändningar mot textbudskapet i hela ”Messias”, att höra sopranen Karin Roman sjunga till exempel denna aria:

”Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Före konserten, i pausen och vid mottagningen efter konserten träffade vi förstås en rad bekanta; under konserten satt förresten Robert Sundh och hans hustru precis framför oss. Vi träffade till exempel landshövdingen Anders Björck med hustru Py-Lotte; Björck passade på att från en honom närstående källa återberätta interiörer från Mona Sahlins tid på näringsdepartementet. Vi träffade våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren, som ville veta, vad vi ansåg i partiledarfrågan. Vi träffade givetvis kulturnämndens avgångne ordförande Kees Geurtsen (s) och hans hustru Kerstin som är alt i UAK, även den nye oppsitionsledaren i kulturnämnden, Peter Gustavsson (s), som jag sammanförde med Lars och Carina Burman; Lars arbetar med universitetets kultursatsningar.

Väl återkomna till Öregrund slog vi oss, efter några skivor rostbiff och lite rödvin, ner framför TVn: En ny högtidsstund väntade i SVT 1: ”En sång till Mikael”. Mikael var förstås Mikael Wiehe, en av mina svenska favoriter. Även han börjar bli till åren, 60 närmare bestämt – och med anledning av detta ställde ett antal fina artister till med ett hyllningskalas med publik. Inför 20.000 personer hyllades han med egna låtar vid malmöfestivalen av Thåström, Timbuktu, brorsan Thomas, Lisa Ekdahl, Ebba Forsberg, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och kanske fler, som jag för stunden inte kommer på. Och så fick Wiehe själv sjunga. Han intervjuades också om sitt verk, sina övertygelser och, förstås, om sin relation till den avlidne vännen Björn Afzelius. Skönt med en människa som vågar stå för något!

Gott nytt år!

Jag har fyllt våra båda fågelbord med vildfågelfrö och hängt upp talgbollar i syrenerna. Men det dröjer innan fåglarna åter börjar hitta hit. Där har varit tomt länge nu.

På eftermiddagen går Birgitta och jag på långpromenad runt Öregrund. Adventsstjärnor och ljusstakar lyser i fönstren. Men det är inte många människor ute i det begynnande dunklet. I flera fall önskar oss, de som ändå är ute och som känner igen oss, gott nytt år, vilket vi återgäldar.

Öregrund är sig i stort sett likt. Men av gamla restaurang Hasselbacken återstår bara en grus- och stenhög. Där ska byggas bostäder: nära havet – och dyra, kan man förmoda.

Några vi möter uppmärksammar oss på en ny julsed här i Öregrund: 24 olika fönster mot gatan runt om i den centrala staden kring hamnen har förvandlats till numrerade luckor i en jättelik adventskalender. Fönstret till Hembygdsgården illustrerar till exempel temat tomtebolycka. Fönstren, ibland också i privata hus, har inretts à la stora dockskåp. Ett projekt av det här slaget kan bara förverkligas i en småstad, där alla känner varandra. Men jag undrar vem som har hittat på och organiserat det här.

Birgitta förbereder nyårsaftonsmiddagen: grön sparris, hummer, hallon från den egna trädgården. Inför middagen går jag ut och tänder marschaller på bergknallarna runt huset och längs gången ner mot grinden.

Nej, vi väntar inte gäster. Efter det stora julkalaset med barn och barnbarn inne i stan åker vi alltid ut till lugnet och friden i Öregrund. Huset städades grundligt innan vi åkte in till stan i höstas. Vi har med hyacinter och amaryllis, och här finns lite tomtar och ljusstakar, som Birgitta placerar ut. Hon hänger också några prydnader i de stora knippen av enris hon tog in när vi anlände; de står nu i urnor i köket och på glasverandan.

Nyårsafton firar vi, sen många år, bara med varandra. Vi äter och umgås, lyssnar kanske på musik. Jo, vi ser också ”Grevinnan och betjänten” och kanske något mer i TV. Men efter midnatt, när vi har skålat med varann och varit ute några minuter för att se kaskaden av fyrverkerier mot natthimlen, sitter vi där, två gamla ateister, och lyssnar på radions utsändning av kyrkklockors klang från hela Sverige.

Jag tänker på genomlevda årtionden och svunna nyårsaftnar. Jag tänker på 1950-talet då morgondagarna sjöng. Och vart tog den där elden vägen, som brann i oss under 1960- och 1970-talen? Var blev ni av, ljuva drömmar?

Vemodigt konstaterar jag, att framtiden nu, och sedan länge, ter sig mycket mörkare än när jag var en ung man. Och jag tror inte, att detta har ett dyft med min egen stigande ålder att göra.

Men jag slutar aldrig att hoppas: Kanske kommer nya strömningar, som kan ge mig och hela samhället tron tillbaka på, om inte nya himlar, så i varje fall en ny jord.

Under tiden gäller det att inte tappa modet. För att citera Tage Danielsson:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Och er, mina kära läsare, vill jag önska ett bättre nytt år.

Melodikrysset nr 52

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I Öregrund igen

I dag åkte vi ut till Öregrund igen, för att i sedvanlig ordning fira nyår och trettonhelg här.

Vi har packat upp; Birgitta har även hängt upp den fina krans Kerstin har tillverkat på dörren till glasverandan. Sen har vi varit på Konsum och Systemet och fyllt på den tomma kylen och de tomma skåpen. På Konsum köpte vi också fågelmat och marschaller till nyårsafton. Marina, en av många vänner där, kom fram och hälsade och noterade, att det var länge sen vi sist var där. För ganska många här i Öregrund är vi inte längre bara några likgiltiga sommargäster.

Öregrund är lika grönt som Uppsala. Jag har aldrig varit med om något liknande; oftast måste man, när man kommer ut så här års, gräva fram grinden ur den snövall plogbilen har skapat och så skotta gång upp till huset. Inte så att jag saknar just det; jag är inte ens vintervän. Men det känns konstigt med ett Öregrund i mellandagarna, då vintern bara representeras av lite rimfrost på gräsmattorna.

Men solnedgången är hisnande vacker. Eftermiddagssolen når ännu lövträdens svarta, kala toppar. De solbelysa molnen skiftar från gyllengult till grått med inslag av turkos. När vi går hem från Konsum och det redan är lite mörkare har färgen på molnen närmast solen växlat till rosa.

I det sista decemberljuset gör Birgitta en utflykt utanför tallgrinden och kommer hem med enris.

Svunna jular

Min tidiga barndoms jular i den estniska byn Juminda vid Finska viken, öster om Tallinn, minns jag bara vagt – jag var sex år, när familjen i februari 1944 flydde. Lustigt nog kommer jag i håg en stor hög julgran i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoriagården), däremot inte någon i mitt födelsehem, Tabani.

Hösten 1944, när familjen, fortfarande i pappas fiskebåt, anlände till Sverige (fiskeläget Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall), hade jag hunnit bli sju år.

Mina första riktigt tydliga julminnen härstammar från julen 1944, då vi som flyktingar var inhysta hos Valter och Helga Hallén i en bondgård i byn Nyland i Njurunda (Medelpad, alltså inte i Ångermanland); det var i Nylands skola jag började gå och sen fortsatte att gå i, när familjen hade flyttat till den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 21, 6 december) berättar jag om detta.

***

DET
HÄNDER

…att minnet av det förflutna lagras i huvudet med fotografisk skärpa.

Jag kommer i håg min första jul i Sverige, 1944. Eller rättare sagt, jag kommer inte i håg så mycket av den, men i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna.

Det var hos Halléns i Nyland, Njurunda, där vi fick bo första tiden efter lägret i Härnösand. Jag stod ute på gården. Vädret var gråkallt. Snön låg hög på gården, i hagarna och i skogen. Ovanför bondgården där vi bodde och ovanför trädtopparna reste sig en brant bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture och Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera riksdagsman, som bodde i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt minnas att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

* Så här nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan ofta inte placera händelserna i tidsordning.

Jag kommer i håg fyrtiotalets julbad i bykbalja på köksgolvet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma, då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förväntan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga när det och det ägde rum.

* Men det viktiga för mig som vuxen, som medelålders, är att mitt samlade minne av barndomens jular är så ljust.

Vi hade det ganska knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra.

Men det finns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular.

Jag hoppas att mina barn i sin tur ska minnas sina jular på samma sätt.

Hjärtans god jul på er!

Enn Kokk

***

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättar jag mer i ett julkåseri i Aktuellt i politiken nummer 21 1980 (8 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

***

Ytterligare en gång tar jag upp det här temat i julnumret 1981 (nummer 21, 3 december).

***

DET
HÄNDER

…förmodligen att läsare förargar sig över det trygghetsevangelium jag har spritt i denna spalt, till exempel skildringen av min barndoms jular.

Till att börja med: Trygghet är inte något fult. Trygghet och värme går att skapa också i miljöer som inte utmärks av materiellt överflöd.

Kanske är det till och med så att människor med min speciella bakgrund bättre lär sig att värdesätta trygghet och harmoni.

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj. Till mitt bagage av barndomsupplevelser hör kriget som böljade fram över mitt arma hemland.

I Finska viken, på en ö som var en anhalt under den flykt som hösten 1944 ändade i Sverige, blev vi på vårvintern 1944 bombade av ryskt flyg.

Jag kan försäkra att julen 1944 – vår första i Sverige – hos Halléns i Nyland i Njurunda utanför Sundsvall med riklig tillgång till god mat (vi bodde i en bondgård) och slädfärd till julottan därefter blev en minnesvärd upplevelse. Liksom jularna i Juniskär där jag växte upp blev det.

Kompensation?

Nej, jag tror faktiskt inte det. I alla fall inte bara.

Det finns hos många ester jag känner, eller känner till, en egendomlig blandning av envishet och lättsinne, som bildar grunden för självtillit och trygghet också under i övrigt kaotiska omständigheter.

Inte så att jag tror på nedärvda nationalkaraktärer. Men århundraden av främmande välde har väl satt sina spår, lärt esterna att hålla ut och försöka klara sig och sitt i alla fall.

En av mina geniala landsmän, den landsflyktige tonsättaren (och före detta vallpojken) Eduard Tubin svarar i nyhetsmagasinet Sju Dagar på frågan, om han som är väldskänd inte är besviken över att vara så lite spelad i Sverige, så här:

– Det är mig uppriktigt sagt likgiltigt. Jag vet vad jag förmår musikaliskt. Det är viktigare för mig än att bli berömd och ofta spelad i det land där jag råkar bo. Det var ingen som bad mig fly hit och då kan jag heller inte begära att bli buren i gullstol.

En som säger så måste bära mycken självtillit och trygghet inombords.

Varm och ombonad jul på er!

Enn Kokk

***

Också om jularna i efterkrigstidens Juniskär har jag skrivit i Aktuellt i politiken (s), i julnumret 1976 (nummer 21, 9 december):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min barndoms jular.

Det är ljusa och glada minnen. Det fanns alltid hårda paket att glädja sig åt. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mera andan kring julen än julklapparna det handlade om.

Mina föräldrar kom hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna allting efter sig.

* Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns en korg med julgotter, jag vet ännu inte från vem. Från någon som inte ville spegla sig i tacksamhet.

I dag talar man om prylsamhälle och alternativ jul.

Tiden går så fort.

* Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

Jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket.

Men enda värmekällan, åren efter kriget, var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända att det var en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

* Det här har hänt i mitt liv, och jag är ännu inte fyrtio år.

Jag kan inte hjälpa det. Jag begriper mig inte på den energidebatt som förs på centerns villkor.

Det finns dom som frågar en om man kan vara för kärnkraft och se sina barn i ögonen.

Jo, jag kan.

Jag vill ge dem ett samhälle som är tryggt och ombonat. Med jobb, värme, komfort, ett rimligt mått av materiellt överflöd.

Att detta skulle beröva oss den mänskliga värme och känsla av gemenskap som jag minns från min barndoms jular vägrar jag att tro.

Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Senare ändrade jag uppfattning om kärnkraften. Men jag vill inte vara falsk: så här resonerade och skrev jag då.

I själva verket är det jag skriver en mycket god illustration av varför min generation socialdemokrater, med egna upplevelser av Fattigsverige nyss genomlevda, hade så svårt att se också avigsidorna och riskerna med kärnkraften.

I dag har jag åter svårt att acceptera centerns kärnkraftslinje, fast av motsatt anledning. Centern har sålt ut sin gamla övertygelse. För regeringsmaktens skull. Men kanske är centermoralen sådan; även Thorbjörn Fälldin var ju på sin tid ute och dagtingade.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) berättar jag om hur jag under dessa unga år tjänade ihop mina julpengar. Och om hur gamla Folket i Bild inspirerade mig bland annat när vi gjorde det här julnumret.

***

DET
HÄNDER

…att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många Mors Julbrev och Lill-Nisse och Pojkarnas Julbok att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan, utöver det rent pengamässiga, var att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av när jag började sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag inför jularna till att sälja FiBs julnummer och Julfacklan och Julnötter och Pelle Svanslös.

* Sen FiB las ner har arbetarrörelsen inte haft någon jultidning.

Det du nu håller i handen är dock ett litet försök att erövra julen åter åt arbetarrörelsen. Ett extra tjockt julnummer av Aktuellt. I fyrfärg. Med ny följetong av Per Anders Fogelström, illustrerad av Stig Södersten, vän och medarbetare från FiB-tiden.

Hans Peterson har skrivit en julberättelse för barn, och jag själv skriver om julens barnböcker. Lena Näslund frestar gom och öga med sin vegetariska julmat. För julens kristna anknytning (det finns faktiskt en sådan!) låter vår Ulla Tengling Olof Buckard stå. Estradören som både är kristen och demokratisk socialist.

Själv försöker jag återuppliva satir- och skämttidningstraditionen inom arbetarrörelsen med dom sidor som har döpts till Brokiga blad. Helt ohistoriskt för övrigt. Men är man kolorerad så är man. Tor Lindmark har gjort den roliga vinjetten och står för övrigt för layout och någon teckning. I övrigt bjuder vi på Aake Nystedt, Lars Olsson, Håven, Åke Eriksson och Eld. Samt kortisar av det slag vi brukar ha på ledarsidan.

Vännen Björn Jensen, som ibland hjälper till att formulera sånt, har inspirerad av detta satt i gång med att skriva ett nytt Pyttans alfabet: ”Ahlmark spisar vid sitt slagbord, julmenyn består av slagord.” Men det hann inte bli klart. Så det kanske kommer i ett framtida nummer.

Tomte spelar Bohman så, att han tar ifrån de små.

Fast likafullt: Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Ledarsideskåseriet i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december) handlar om norrländksa 1950-talsvintrar, som känns mycket avlägsna denna gröna jul:

***

DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana ut över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna som plogbilen kastade upp vid staketet grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!

Enn Kokk

***

Om min inställning i vuxen ålder till julen skriver jag i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1975 (nummer 20, 11 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag undrar om jag får ha julgran.

Först så är det ju det här med tillgången till skog. Men dessutom får man ibland för sig, att hela julen borde ses som ett jippo och helst förbjudas.

Jo, jag förstår invändningen mot julkommersialismen. (Även om jag i min barndom i egenskap av framgångsrik jultidningsförsäljare aktivt bidrog till den.)

Jag inser också, att det finns människor som är ensamma och olyckliga och inte känner något av den gemenskapens glädje, som i bästa fall präglar julfirandet.

Jag vet likaledes att det finns de som helt enkelt inte har råd att fira jul som veckotidningarna och varuhusens julkataloger föreskriver.

* Likväl vill jag använda den här spalten till att argumentera för julen.

Trots allt, och även om det inte är gjort i en handvändning, tror jag att det är vettigare att angripa utnyttjandet, de utarmade mänskliga relationerna och inkomstskillnaderna än att angripa julen. Debatten om inkomst- och klasskillnaderna bör till exempel inte föras bara i december.

* För de flesta av oss har julen numera ingen religiös innebörd. Inte ens det hastigt uppflammande intresset för kyrkan på juldagsmorgonen är något bevis på motsatsen. Jag säger det inte för att jag tycker att det är vare sig bra eller dåligt; det bara är så.

Men julen, liksom årstiderna och deras olika högtider i övrigt, ger – även berövad sitt religiösa innehåll – ett slags ritualmässig stadga och trygghet åt våra liv. I bästa fall en återupplevelsens grädje.

Många skyller på barnen: Barnen vill ha gran. För barnens skull måste vi ha julklappar…

Men det ska jag säga er – jag tycker också för egen del julen är något alldeles förbannat roligt!

Jag tänker alltså, fullt frivilligt, städa mig halvt fördärvad veckan före jul. Jag ska koka sylta. Köpa ganska många julklappar. Natten mot julafton ska jag klä granen.

* Och på julaftons morgon ska ungarna tassa på bara fötter genom en nystädad våning, som doftar av barr, hyacint och pepparkakor.

Deras ögon när de öppnar de första julklapparna som väntar under granen gör den årstid vi nu lever i värd att leva igenom.

En hjärtans god jul på er allesammans!

Enn Kokk