Melodikrysset nummer 19 2019
11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarerSå är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.
Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.
Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.
Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.
Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.
Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.
Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.
”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.
Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.
Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.
Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.
Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.
På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.
Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.
Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.
Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.
Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.
Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.
Melodikrysset nummer 13 2019
30 mars 2019 23:53 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Ur dagboken | 24 kommentarerMitt liv har blivit allt mer fyllt av plågsamma kroppsliga funktionsnedsättningar: Jag har råkat ut för fallolyckor, har till exempel en stor sårskorpa på vänster knä och är nu på väg att få nödvändiga transporter i Uppsala, Öregrund och Stockholm – det är sonen och de yngsta barnbarnen som bor i huvudstaden – med bil. Problemen förvärras av nedsatt syn och hörsel, men jag har fått remiss till öronmottagning där jag kan få någon typ av hörsnäckor. Jag var under den förra veckohelgen i Örebro på partikongress (s) men kunde inte uppfatta mer än en liten del av det som sas från scenen.
Kongressbesöket i Örebro – jag var inbjuden gäst – innebar också att den nyproducerade skivan med arbetarrörelsemusik – jag ska separat skriva om den – presenterades för kongressdeltagarna, och under kongressfesten var jag och Birgitta tillsammans med andra medverkande uppe på scenen för en sånglig presentation. Men eftersom jag då var tvungen att ta mig upp på scenen via en trappa utan räcke att hålla mig i, fick jag assistans av ett par tre av de andra som medverkade både på vägen upp på scenen och sen ner igen.
Hörseln funkar i alla fall fortfarande på nära håll, så i dag har jag ostört kunnat ägna mig åt att lyssna på och lösa Melodikrysset.
Jag kan ju då inleda med att konstatera, att Benny Andersson, i vars studio – han var själv också med när vi spelade in vår skiva; jag fick också möjlighet att samtala med honom – inte var med vid skivinspelningen – inte var med vid lanseringen på partikongressen. Anders Eldeman spelade varken honom eller något annat med ABBA-anknytning i dagens kryss.
Bland de återkommande klassiska kryssgästerna fanns däremot Evert Taube. Fast inte personligen. Det var nämligen inte Evert som framförde sin klassiska ”Flickan i Peru”. Men faktum är ju att Taube i det här fallet har skrivit bara den svenska texten. I original heter den här låten, om vi ska vara noga, ”Darling Nelly Gray”.
Två melodifestivallåtar bjöd Eldeman på i dag:
Dagens allra första mellolåt sjöngs av Jessica Andersson 2018. Hon kom då tvåa med ”Party Vera”.
I årets Mello tävlade Andreas Johnson med ”Any of Us”.
Men inte kan någon av dem tävla med stora klassiska schlager som den av flera olika artister insjungna ”En gång jag seglar i hamn”, skriven av Stig Olin 1954.
Alf Robertson lyckades också ibland med enskilda låtar, även om den av Tone Norum 2011 på ”Till Alf Robertson med kärlek” insjungna ”Om du har hjärta” inte riktigt håller måttet.
Bättre är då Lisa Ekdal i ”När alla vägar leder hem” från 2017. Det säger jag inte för att Lisa en gång i världen ställde upp i en valfilm (S). Jag vet ingenting om hennes nuvarande politiska ståndpunkt. Men det skulle förvåna mig om hon numera fanns på den politiska högerkanten.
Eldeman upprepar sitt ganska enkla trick att försöka dölja en amerikansk originalinspelning med hjälp av en svensk coverinspelning, men så lättlurad är jag inte att jag inte genast skulle känna igen en höjdarlåt med Paul Simon och Art Garfunkel som är upphovsmännen till ”Mrs Robinson”, som jag förstås har i min näst intill kompletta skivsamling med de här båda – dessutom har jag också sett filmen ”Mandomsprovet” (1967), där den förekommer.
Jag har sett mycket film genom åren, flertalet Beck-filmer faktiskt flera gånger, verkligen inte bara för att jag trots åldersskillnaden känner en av manusförfattarna, Harald Hamrell – vi kände hans föräldrar, och han var under gymnasietiden kompis med vår Anna. Men ska jag vara ärlig, tog det ändå en stund innan jag kopplade ihop den musik som spelades med Beck-filmerna.
Trots att jag ofta gillar de Elton John-låtar jag hör, är det inte så att jag för den skull har många av hans skivor i skivhyllorna. Ändå finns det ofta i hans låtar, till exempel den i dag spelade ”Sad Songs (Say So Much)”, något som informerar lyssnaren om att det här är en av hans sånger. Den här skapade han 1984, så jag har med all säkerhet hört den förut, men det är ändå inte det som gör att jag nu känner igen den.
Britney Spears har jag däremot aldrig gillat, och jag är lika sval som tidigare mot henne och hennes låtar, när jag i dag i krysset får höra ”Make Me”.
Astrid Lindgrens ”Madicken” från 1960 plus uppföljaren från 1976 läste jag med stor glädje, och jag har med sympati tagit del av filmatiseringarna – det är ingen tvekan om var Astrid politiska hörde hemma; hon manifesterade sina värderingar genom skildringen både av Madickens pappa och av Madicken själv. Astrid kom ju i krakel med socialdemokratin och dess kanske inte i alla stycken genomtänkta skattepolitik, men själv har jag aldrig förtalat henne utan i stället försökt gjuta olja på stormvågorna. Jag skrev vänligt om henne och hennes böcker i partiorganet Aktuellt i politiken (s).
Sen är det bara en ljudillustration kvar att känna igen, ”Träumerei”, skriven 1838 av Robert Schumann.
Och därefter är det läggdags även för krysslösaren.
Fast jag ska kanske tala om att jag inte har behövt så här lång tid för att lösa och skriva om det här krysset. Men jag har gjort en lång paus för att äta lördagsmiddag med Birgitta, se nyheter i TV och sen ”Poirot” och även ”Smartare än en femteklassare” och ”Tror du att jag ljuger?”.
Nu ska jag diska innan jag får sova.
Årets tre första konserter på UKK
19 mars 2019 22:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdMitt liv har efter nyår varit fyllt av dels datorproblem, dels ständigt nya krämpor, vilket har lett till att jag har varit på tre konserter i vårt Musikens hus här i Uppsala om vilka jag hittills inte har skrivit en rad. Det är klart att jag har haft en del kritiska synpunkter på konserterna, men det är alltså inte det som ligger bakom att jag inte har skrivit något på bloggen om de här kulturevenemangen.
* * *
På trettondagsafton var jag och Birgitta på den konsert som traditionsenligt då anordnas på Musikens hus.
De här konserterna, där sångsolisterna spelar en mycket viktig roll, brukar hämta stora delar av det som framförs ur operettrepertoaren, och man kan också äta en avslutande middag i husets restaurang. Jag är, när det gäller musik, egentligen inte särskilt intresserad av operetter, vilket inte betyder att jag föraktar andras faiblesse för genren.
Årets upplaga, med Stefan Klingele som dirigent för Uppsala kammarorkester, hörde till de bättre i den här speciella konsertserien, vilket kan ha att göra med att Klingele, som tidigare har varit ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och således känner uppsalapublikens smak bättre än tillfälligt inlånade dirigenter, och följaktligen fick de båda sångsolisterna, sopranen Karolina Andersson och tenoren Adam Sanchez – av vilka jag sätter sopranen högst – göra ett program, som innehöll lite mer sångligt och musikaliskt mer kvalificerat material än bara sådant som främst hör hemma på klassiska operettscener.
Men naturligtvis förekom också en rad populära verk, skrivna av uppburna kompositörer, tre av dem med efternamnet Strauss. Vi fick också höra musik av till exempel Franz von Suppé och Franz Lehár – men för egen del har jag svårt att infoga en relativt sen amerikan som Leonard Bernstein bland de klassiska operettmakarna.
Bland det som spelades fanns också stycken ur klassiska musikaliska och sceniska verk, sådana som Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”, Georg Friedrich Händels ”Xerxes” och Giuseppe Verdis ”Rigoletto”.
* * *
Den 7 februari återvände Paul Mägi, under många år chefdirigent för Uppsala kammarorkester, fast den här gången som gästdirigent. Utöver vår egen kammarorkester fanns på den överfulla scenen också S:t Jacobs kammarkör och Stockholm Singers – sångsolister var Hanna Husáhr, sopran, Ivonne Fuchs, alt, Johan Christensson, tenor, Olle Persson, baryton, och Kevin Johansson, gossopran. Det som framfördes var Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Elias”, ett oratorium för soli, kör och orkester från 1846.
Det utförliga programhäftet innehöll texter på tyska, ett språk jag läste både i realskolan och i gymnasiet i 1950-talets läroverk. Nu måste man inte kunna tyska för att hänga med – bredvid fanns också översättning till svenska. Så det var inte bristande språkförståelse som orsakade min ganska svala attityd till det som framfördes på scenen.
Var det alltså det religiösa innehållet som distanserade mig från det här sceniska verket? Jag är inte ett dyft religiös – har inte haft någon religiös tro sen konfirmationen – men det betyder inte att jag, eftersom jag är starkt musikintresserad, också har psalmer bland det jag bevarar i mitt musikminne.
Vi har skivor med musik av Felix Mendelssohn i vår musiksamling, inköpta av oss själva, så det ligger heller inte något mendelssohnhat bakom min milt talat svala reaktion på musiken som spelades och sjöngs den här kvällen.
Sanningen är nog helt enkelt att jag inte tyckte att just det här verket var tillräckligt bra.
* * *
”Beethoven med Shelley” rubricerades konserten med Uppsala kammarorkester den 7 mars. Shelley var i det här fallet Howard Shelley, som var Uppsala kammarorkesters dirigent 2000 till 2003. Till hans kännemärken hör inte bara att vara en skicklig dirigent utan att i sina konserter också framträda som solist på piano.
Under den första delen av konserten var han således dirigent, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare.
I det fallet inleddes konserten med ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, komponerad 2010 av Jonas Valfridsson (född 1980). Valfridssons bakgrund som rock- och jazzgitarrist präglar inte det här verket, men jag skulle annars vilja framhålla dess mångsidighet. Jag talar här om kompositionens påtagligt olika element..
Riktigt lika berörd blev jag faktiskt inte av Louise Ferrencs (1804-1875) ”Symfoni nummer 5 i Ess-dur”, från 1847 och uruppförd 1849. Kanske har det här att göra med att hennes musik innehåller element som jag förknippar med andra tonsättare.
Efter pausen dominerade dirigenten scenen genom att också ta över solistrollen (på piano) i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 5 i Ess-dur”, den så kallade ”Kejsarkonserten” från 1811, en tidpunkt då kompositören hade drabbats av dövhet.
Det här blev ändå ett hörvärt verk, vilket känns trösterikt för mig som på ålderns höst har drabbats av egna hörselproblem – jag ska snart prova ut hörsnäckor.
Melodikrysset nummer 10 2019
12 mars 2019 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarerPubliceringen av min lösning av veckans melodikryss har dröjt, inte för att det var svårare än vanligt utan för att jag har haft medicinska problem, bland annat tillbringat stora delar av en dag på Akademiska sjukhuset, dit jag fraktades med ambulans, och dessutom drabbats av näsblod som aldrig ville upphöra, ens då jag följde med Birgitta hem till en av hennes tidigare statssekreterare för en middag med tjänstemän på miljödepartementet plus deras hustrur.
Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.
Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.
Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.
Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.
Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.
Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.
Varför är det ingen is till punschen
Text och musik: Povel Ramel, 1964
Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.
I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.
På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.
Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.
1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.
Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.
Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.
Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.
Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.
Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.
Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.
Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).
Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.
Melodikrysset nummer 9 2019
2 mars 2019 22:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarerDagens melodikryss var inte särskilt svårt, även om Anders Eldeman försökte göra det svårare genom att spela ovanliga, ibland svåridentifierbara versioner av de låtar han använde som ljudillustrationer. Jag syftar då inte på att han av mer begripliga orsaker använder sig av instrumentalversioner, när det sökta svaret finns i sångtexten.
Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:
Himlajord
Text och musik: Evert Taube
Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.
Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.
Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.
Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.
Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.
Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.
Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.
Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.
Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.
Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.
Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.
Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.
Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.
Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.
Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.
Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.
Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.
Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.
Melodikrysset nummer 8 2019
23 februari 2019 20:22 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarerNågon illvillig person – jag vet inte vem och varför – har nu under lång tid saboterat min blogg genom att vid myriader av inlägg där fästa ett ständigt tillflöde av ”kommentarer” som inte har ett dyft att göra med innehållet i de bloggtexter de har fästs vid, som ofta är skrivna på språk jag inte behärskar och innehåller saker jag i egenskap av anständig människa och gammal journalist aldrig skulle kunna tänka mig att förmedla till mina läsare.
Jag har i omgångar utplånat tusentals ”kommentarer” av det här slaget, men det kommer ständigt nya. Nu har jag tagit hjälp av en skicklig datafirma för att få hjälp, och det går inte längre att störa mitt eget skrivande, men det kommer fortfarande nya och nya skräpmejl via e-posten, men jag hoppas att vi ska kunna lösa det också – läsarna ska veta att jag själv verkligen inte vill bli av med normala kommentarer till det jag skriver, och självfallet får läsarna ha andra till exempel politiska ståndpunkter än de jag själv har.
Nog om detta – nu går vi över till dagens egentliga ämne, Melodikrysset.
Jag vet inte om Anders Eldeman har som plan att ge krysslösare av min sort hjärnblödning, men i dag hade han en hel drös dubbelfrågor, som egentligen inte är några dubbelfrågor mer än i meningen att de ingående frågorna egentligen inte har något annat samband än att de ställs tillsammans.
I dag startade krysset med en sådan dubbelfråga. Först fick vi höra ”Return To Sender”, som Elvis Presley hade stor framgång med 1962. Och sen, i samma fråga, spelades Zacharias Topelius’ klassiker från 1864, ”Sov du lilla videung”/”Videvisan”, den som Alice Tegnér tonsatte 1895. Den här visan var en av de första jag lärde mig sjunga på svenska, när jag lite efter kriget fick börja i svensk småskola. Esterna, den första riktigt stora flyktinggruppen (men förstås också de lettiska flyktingarna) tyckte att det var självklart att nytillskottet till det svenska samhället skulle lära sig det språk som talades här, när vi nu inte kunde återvända hem.
Även nästa fråga var en svårmotiverad dubbelfråga. I dess första del skulle vi känna till TV4s ”Solsidan”, men även om den säkert kan ha sina förtjänster, brukar jag för egen del inte se program av den här typen. Dock gjorde jag, ambitiös som jag är, lite googleforskning och upptäckte då att en av rollerna spelas av Mia Skäringer, som jag ska återkomma till. I andra delen av den här dubbelfrågan fick vi möta Uma Thurman i ”When You Got It, Flame It”, som förekom i ”The Producers” (2005).
Eftersom jag har nämnt Mia Skäringer, ska jag sticka emellan med en enkelfråga, där hennes förnamn utgör svaret. 1975 sjöng hon en Evert Taube-visa från 1949, ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”.
Dagens allra sista dubbelfråga bestod däremot av en märklig mix: Det fanns faktiskt ett samband mellan de båda låtar som spelades, men det var inte det som efterfrågades: Benny Andersson var upphovsman. Marie Nilsson Lind skrev 1990 texten till ”Jag mötte Lassie”, som blev en jättehit med gotländska Ainbusk Singers, men musiken skrevs av Benny Andersson. Nå, vilket är då sambandet med Cher (Cherlilyn Sarkisian, vilket vittnar om hennes armeniska bakgrund), men hennes insjungning 2016 av ”Gimme! Gimme! Gimme!” är ju ett verk av ABBA från 1979.
Jag har för övrigt ganska nyligen för första gången träffat Benny Andersson personligen. Jag och Birgitta var i hans studio i Stockholm tillsammans med ledande företrädare för (s)-delen av regeringen, en nuvarande och en förutvarande ordförande i LO med flera för att spela in en skiva med arbetarrörelsesånger. Så ni kommer att få möjlighet att höra mig sjunga ”Internationalen”, fast förstås inte solo.
Politiskt till vänster står, för att fullfölja den linjen, också en annan av dagens skivartister, Love Antell, men han är en konstnärligt mångsidig person. Jag har tidigare hört honom i Perssons pack och vet också att han har föräldrar som kommer från Finland, men jag visste faktiskt inte, att även han har varit med i ”Så mycket bättre”. I dag fick vi höra honom i ”Ideal och livet”.
Sylvia Vrethammar var en gång i världen sångunderhållare vid Socialdemokraternas valupptakt i Parken zoo i Eskilstuna men hade nog inte någon riktig kläm på vad det var för publik hon uppträdde för. Så ett av hennes sångliga bidrag till den valupptakten, ett år då vår rörelse fortfarande upprätthöll bojkotten mot det fascistiska Spanien, var ”Viva España”. Det som spelades i krysset i dag var mer oskyldigt, ”Tycker om dej” från 1964.
Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men ”Vad har du under blusen, Rut?” minns jag, eftersom den låg på Svensktoppen med Schytts 1974. Det här var fel, påpekar en läsare. Rätt svar är ”Hörru Rut”. Den lanserades av Sten Carlsson och Salta Mandlar 1973, men jag minns den faktiskt inte.
Steget därifrån till Melodifestivalen är ju inte särdeles långt, så därefter kan vi ta en Mello-låt från 2016, ”Älskade, ta mig tillbaks”. Det var Martin Stenmarck som sjöng, men han vann inte.
Ibland kan det vara bra att vara lite kommen till åren. Det är väl just åldern som gör, att jag kommer i håg Asta Kask. När jag först hörde talas om dem, trodde jag att bandet kanske hade något med mitt gamla hemland att göra – Kask = Björk på estniska – men det här är ett svenskt punkband. I dag hörde vi dem i ”Ringhals brinner” från 2014.
Just ”En kulen natt” kommer jag inte i håg, men Mora Träsk har jag faktiskt lyssnat på, också recenserat.
Då återstår bara dagens svåraste fråga. Den hade som ljudillustration ”Blow Away”, som spelades utan instrument – men det var inte så lätt att upptäcka. Och vilka var det som framförde den i så fall? Efter mycket letande hittade jag en brittisk trio.som 2018 spelade in den här låten, Morcheeba (= Middle Of the Road + cheeba, det vill säga cannabis). Men säker är jag inte. Rätta mig gärna om jag har fel!
Melodikrysset nummer 6 2019
9 februari 2019 17:31 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdJag fyller 82 i juni – fast i den här åldern vet man ju egentligen inte om man är i livet då. Hur som helst påverkas man av alla de kroppsliga åkommor som drabbar en, och allting, så även krysslösandet, tar längre tid. Och eftersom syn och hörsel är påtagligt sämre än förr, går ju krysslösandet inte fortare precis.
Jag har rykte om mig att vara kunnig på många områden, dock inte till exempel idrott, så numera finns det yngre människor som kommer hit för att få hjälp med det ena eller det andra, om inte annat så med hjälp av alla våra böcker och annan skriftlig dokumentation. En yngre partivän (S) har varit här och lånat orkesterarr till arbetarrörelssånger, och bara för några dar sen var Birgitta och jag i Benny Anderssons studio för att spela in några mycket kända arbetarrörelsesånger för en kommande skiva. (Jo, Benny var själv med, och jag pratade med honom.) Och sen har förre Tiden-redaktören Jesper Bengtsson besökt mig här hemma för att få partimaterial om stat-kyrka-frågan (och så lånade han min gamla IB-vitbok). Och i veckan som var var vi på Musikens hus här i Uppsala och hörde Felix Mendelssohns ”Elias”. Till det kommer Melodifestivalen, som jag numera följer mest för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.
Som ni väl anar, är det inte främst de klassiska styckena i Melodikrysset jag har problem med.
Jag har nyligen för andra gången sett Bolsjoj-teaterdansare i Pjotr Tjaikovskis ”Svansjön”, och hans ”Nötknäpparsviten” från 1892 är jag också bekant med. Fast i det här fallet ville Anders Eldeman ha namnet på det redskap som finns i titeln, det vill säga nötknäppare.
Om vi vänder på det och i stället tar de mest moderna ljudillustrationerna, har jag ofta problem med dem.
Jag har, som jag har varit inne på, lyssnat på Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest, men eftersom de här tävlingarna bygger på annat än låtar som omedelbart fastnar i melodiminnet, glömmer jag dem nästan omedelbart. Danny Saucedo kom tvåa med ”In the Club” i Mellon 2011, men inte mindes jag hur den lät.
Jag är en läsande människa, och i en av bokhyllorna finns förstås också J R R Tolkiens böcker, till exempel ”Sagan om ringen”-serien, men jag har faktiskt aldrig sett hela filmatiseringen av den här bokserien. Den tonsättning/insjungning Enya gjorde av ”May It Be” kan jag inte påminna mig, men jag blir fascinerad av hennes fullständiga irländska namn, när jag letar på Google: Eithne Pádraigín Ní Bhraonáin.
Sickan Carlsson har jag sett en del filmer med, dock mest i form av TV-repriser – men jag kan inte påminna mig just ”Landstormens lilla lotta” från 1939. Fast Google hjälper, särskilt om man har namnen på flera andra medverkande: Åke Söderblom och Thor Modén. Det Sickan sjöng hette ”Jag ska sjunga för dig”.
Och den 1981 med fyra Oscar belönade filmen om två löpare, ”Triumfens ögonblick”, med musik av Vangelis har jag definitivt inte sett – jag väljer bort allt som har att göra med idrott.
Östen med resten har jag lyssnat en del på och också gillat, men aldrig har jag försökt lära mig vilka som bildade resten. Alltså var det inte svårt att komma i håg att ”Invitation till Guatemala” skrevs av Evert Taube, men inte kunde jag spontant att den som 1994 sjöng den var en del av resten, Jens Kristensen.
Jag berättade ju inledningsvis att jag här om dan träffade Benny Andersson i hans studio – jag visade honom också min sångbok från 1970 ”Upp till kamp!”.
I dagens kryss förekom de två kvinnliga abborna, fast på soloplattor.
Krysset inleddes med Agnetha Fältskog med något som inte har med ABBA att göra: ”When You Walk In the Room”.
Och senare sjöng Frida, det vill säga Anni-Frid Lyngstad, ”Av en blomma”, som inte heller härstammar från ABBA utan från Anders Glenmark.
”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” förknippar jag starkt med Alice Babs’ insjungning från 1952, men jag minns den också med Lily Berglund och Cacka Israelson. Först långt senare har jag lärt mig att den här låten har en engelskspråkig förlaga.
Helsvensk är däremot ”Jag tror på sommaren”. Den skrevs 1967 av Stig Olin och sjöngs in av sonen, Mats Olin. Som många svenska låtar som blev hits blev den känd också i Finland, där den kallades ”Taas on aika auringon”, och bland dem som har sjungit in den finns Karoliina Kovanen.
En skön gammal låt är ”Avalon”, insjungen 1920 av Al Jolson. Men det finns bra inspelningar gjorda av andra och senare också.
Gammal, från 1933, är också ”Smoke Gets In Your Eyes”, signerad Jerome Kern och Otto Haibach. Och eftersom den handlar om rökning, ville Eldeman här få veta vad sådan resulterar i: Jo, aska.
Melodikrysset nummer 5 2019
2 februari 2019 17:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentarAnders Eldeman fortsätter att i Melodikrysset ha med dubbelfrågor, där de båda delarna inte har något samband att tala om. I dag försökte han motivera det med att de båda sångtitlarna innehöll förnamn, men annars hade ljudillustrationerna inte ett skvatt med varann att göra. För säkerhets skull spelade han en annan Owe Thörnqvist-text på melodin till ”Albin och Pia”, men visst var det den senare titeln som skulle ge oss svaret – här är hela sångtexten:
Albin och Pia
Text och musik: Owe Thörnqvist, 1957
I köket, uti gården, ner I dalen
där satt och grät en ensam flicka så söt
I samma gård, i dalen, fast i salen
satt pappa, storbonn Persson arg och röt,
ja, satt pappa, storbonn Persson arg och röt.
Han hördes skria: Pia, sluta tjuta,
din Albin kommer aldrig mera igen.
Han har nog segla’ vilse me’ sin skuta
Han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen,
ja, han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen.
Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej, tjo.
Min gård är god för nästan hundra tusen,
och Pia, du är enda dotern min.
Din Albin han är pankare än lusen,
men Slaktar-Emils penningpung är stinn,
ja, Slaktar-Emils penningpung är stinn.
Men I finsoffan satt Emil och rökte köpt cigarr och såg illfundiger ut, någe’ nog…
Och Emil, len i truten, sade: Pia,
i mörron kväll så knackar jag på ditt kök,
Då kömmer ja’ me’ blommer för å fria,
ajö, Per Persson, tack för kaffegök,
ja, ajö, Per Persson, tack för kaffegök.
Och så gick han neråt vreten, men vid postlådan så stanna’ han å’ hade någe’ fiffel för sig.
O, Herre, giv mig styrka, gör mig modig,
kvad Pia, annars hoppar jag väl i ån,
För Emil är så elak, grym och blodig,
och min Albin e’ så långt, långt härifrån,
ja, min Albin e’ så långt, långt härifrån.
Men denna ödesdigra kväll I Norden
där kom en enkel rad som inte va’ glad.
Hon läste gång på gång de grymma orden
att Albin hade tatt’ sitt sista bad,
Ja, att Albin hade tatt’ sitt sista bad.
Men det var nå’ tjyv- och rackarspel me’ brevet, för det var poststämplat I Yxkroken.
Men Albin är på väg ifrån Alaska
med guldgaloner båd’ på armar å ben.
Han haver tatt’ en Hermodskurs per flaska,
mot hemmets kust nu styr han som kapten,
ja, mot hemmets kust nu styr han som kapten.
Men Pia går till stranden fylld av tårar –
ska hennes kärlek aldrig finna sitt mål?
Till hösten kan hon fylla nitton vårar,
om hennes Albin lägger på ett kol,
ja, om hennes Albin lägger på ett kol.
Men innan Pia sjunker helt och hållet
ur böljan dyker upp och räddar sin tös
vår Albin, han har hoppat av sin jolle
och liftat sista biten med en gös,
ja, han lifta’ sista biten med en gös.
Men när storbonn fick se Albins uniform, då ändra han på sinnelaget tvärt och ställde till bröllop på fläcken i åtta dar…
Av detta skådespel vart Emil galen
Och klättra’ upp och satte sig I en tall.
Där sitter han och spejar ner I dalen
och sjunger på en konstig liten trall,
ja, han sjunger på en konstig liten trall:
Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej.
Av denna lilla visa kan vi lära
att icke låta flickors väntan bli lång,
att städse kärleksbreven assurera
och strunta i om svärfarsan e’ vrång,
och se upp med Slaktar-Emil nästa gång.
Pille rumpan pej, filleluring hej, hadderittan tutan tej.
Jag har, eftersom Owe liksom min hustru är hedersupplänning, så småningom blivit bekant med honom – vi har mötts på de årliga landshövdingemiddagarna för hedersupplänningar på Uppsala slott. Vid ett av de tillfällena, när vi satt tillsammans vid kaffet, fick vi en inbjudan och biljetter till ett av hans framträdanden i Stockholm under hans never ending avskedsturné – märk att den här mannen nu är 89 år och att jag i julklapp av Birgitta har fått biljetter till hans konsert i Musikens hus här i Uppsala. Jag hoppas att jag själv lever när den här konserten äger rum.
Nästa gång kan väl Eldeman koppla ihop Pia i ”Albin och Pia” med något textstycke ur Jan Fridegårds ”From och Hård” – Pia är ju en femininform av latinets ”from”.
Varför Eldeman hade parat ihop den här thörnqvistlåten med ”Anna, du kan väl stanna” undandrar sig min analysförmåga. Men visst känner jag igen den här gamla schlagern från 1927. Dess text är skriven av Jules Sylvain och musiken av Valdemar Dalqvist.
Enligt min mening ska delarna i en dubbelfråga ha ett mer påtagligt samband. Som att Tom Jones i en inspelning från 1999 av ”Burning Down the House” som medpyroman har Nina Persson från The Cardigans.
Lennart Palm gjorde i dag faktiskt en ganska lätt igenkännlig instrumentalversion av Gösta Linderholm-klassikern ”Rulla in en boll och låt den rulla” (1978). Linderholm är mycket bra, också som låtmakare, och jag rosar honom verkligen inte för att han har valturnerat med min hustru. Men jag vill gärna berätta om ett hyss han utsattes för under den turnén. Valtalaren, alltså Birgitta, hade som turnéfunktionär med sig min kollega på partiexpeditionen Eva Warnvik, och de båda damerna beslöt sig för att utsätta Gösta för en överraskning. Till den ändan inköptes ett par damtrosor modell större, och när Gösta sjöng en annan av sina kända sånger,
Ängarnas vals
Text och musik: Gösta Linderholm, 1981
Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör
Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar
Dina trosor blev kvar på linan
Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån
Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far
Dina trosor blev kvar på linan
Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr
Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar
Dina trosor blev kvar på linan
…så hyvade de båda damerna upp de inköpta trosorna på scenen, i riktning Gösta.
Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).
En ljuvligt fin visa – det är inte bara politiken som var bättre förr.
Och Gösta lär ha rodnat en smula, när de båda damerna kastade trosorna upp på scenen.
Dagens kryss startade också med en dubbelfråga. Vi skulle klara förnamn plus efternamn på den manlige artist som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Jag är inte så väl bekant med Phil Collins och hans musik, men det var han som sjöng.
Riktigt svår, för mig i alla fall, var frågan om vem som sjöng ”Passion Is Back” – jag har nämligen aldrig dragits till discomusik. Men de som gör det känner säkert till Amanda Lear. För egen del är jag mycket mer förtrogen med King Lear.
På ett sätt var väl en annan fråga i dagens kryss, den som illustrerades med ”Good Night, Sweetheart” lika svår, fast för en annan kategori av krysslösare, de som aldrig skulle komma på idén att lyssna på Anders Eldemans ”Da Capo”, som avslutas med den nämnda låten. Sveriges Radios musikutbud är i dag oerhört segregerat. I motsats till vad som förr bjöds i grammofontimmen måste man själv aktivt leta upp radioprogram där man får höra sådant som den nämnda låten med Al Bowlly.
Så några frågor som krävde kunskap om barnkultur.
När våra barn var små, läste vi självklart Torbjørn Egners böcker om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen för dem, likaså hans berättelser om folk och rövare i Kamomilla stad. Mina intryck av besök i bokhandeln är att den här branschen i mycket mindre utsträckning än förr är intresserad av klassiker.
Men Astrid Lindgrens barnböcker ges i alla fall ständigt ut på nytt, och trots att intresset för att själv äga filmer starkt har minskat, återutges åtminstone de mest attraktiva filmatiseringarna. Och fortfarande är det stora delar av svenska folket som så att säga Melodivägen kan identifiera Karlsson på taket, som i dag skulle ge oss kryssordet tak.
Steven Spielbergs skapelse ET verkar också leva vidare.
Jag vet inte hur välkänd Lisa Nilssons tolkning av ”När jag var gift med Herman” är, men dess upphovskvinna, Kristina Lugn, har ju utan tvekan exponerats i media under den utdragna krisen i Svenska akademien.
En författare jag för egen del har nästan allt av och som jag har läst i mycket stor utsträckning är Stig Claesson, ofta kallad Slas. Han var bland mycket annat – han var också bildkonstnär och illustrerade sina egna böcker – också samhällsengagerad, vilket vi fick exempel på i dagens kryss. När jag med början i julnumret (nummer 20) 1974 gjorde om partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med drag av gamla Folket i Bild och började publicera sådant som serier och noveller, startade jag det senare med publicering av Slas-novellen ”Julfrid”- Jag sörjer fortfarande att dagens AiP har släppt alla sådana ambitioner.
Kvar då att redovisa svaret på är dagens allra sista fråga. 2008 sjöngs ”Du som tog mitt hjärta” in av Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer, och då förstår ni förstås varför jag har sparat också svaret till allra sist i svarsredovisningen. Dawn Finer startar i kväll melodifestivaluttagningarna, och dem kan man ju inte missa, om man som jag tänker fortsätta lösa Melodikrysset.
Palmepriset till Daniel Ellsberg
31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängdUnder sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.
Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.
Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.
Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.
Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.
Men programmet innehöll mer.
Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.
Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).
En sång till modet
Text och musik: Mikael Wiehe, 2000
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå
Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”
Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill
Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt
Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land
Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.
Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.
Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.
Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.
Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.
När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.
Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.
Melodikrysset nummer 4 2019
26 januari 2019 15:23 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängdJag kom upp tidigt i morse också och hann både raka mig och duscha samt äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags att lösa Melodikrysset. Krysset var inte särskilt svårt i dag, men som vanligt fanns det några frågor vars svar jag inte kunde utan lite arbete på nätet.
Avril Lavigne, i dag med ”Here’s To Never Growing Up” från 2013, tror jag aldrig jag har hört förut, men nu har jag läst på lite och tyckte det var intressant att höra om den här kanadensiskans mångnationella bakgrund.
Billy Joel känner jag åtminstone till, men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört honom sjunga ”In the Middle of the Night” (1993).
Resten klarade jag för egen maskin, även om jag förstås sen har googlat på årtal och liknande faktauppgifter.
Det är klart att jag till exempel kände igen ”All of Me”, men tillkomståret, 1931, har jag hittat på Google.
Aningen svårare var det att identifiera Liza Minnelli i ”Crying” från 2002. Fast låten gjordes redan 1962 av Roy Orbison.
Krysset avslutades i dag med en amerikansk artist, som jag har nästan allt av på skiva. Jag talar om Bruce Springsteen, också kallad The Boss. I dag hörde vi honom i ”Party Lights” som han sjöng in 1980 men som inte har skrivits av honom själv.
Vi kan då gå över till ett europeiskt land, Frankrike. Därifrån kom den fantastiske skådespelaren och regissören Jacques Tati. Jag har hela hans filmproduktion i en box, men tycker nog att ”Semestersabotören”, gjord redan 1953, förblev hans yppersta verk. Läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film!
Evert Taube var förvisso svensk, men han har icke desto mindre skrivit och 1933 sjungit in den sång i fransk miljö, ”Tango i Nizza” (numera mer känt som Nice), som förekom i dagens kryss. Har ni lust att själva sjunga den, finns också den texten ovan under Kulturspegeln fast i avdelningen Sångtexter.
Från den franska medelhavskusten är det inte långt till Italien, vilket leder oss vidare till halvitalienaren Benjamin Ingrosso, som ju vann den senaste Melodifestivalen med ”Dance You Off”. Hans mamma, Pernilla Wahlgren, är svenska men har alltså tidigare bildat par med en italienare, så Benjamins syster Bianca är halvitalienska. Jag nämner de här båda damerna för att jag såg dem i gårdagens Skavlan och då tänkte att jag inte skulle stå ut en enda dag om jag hamnade i deras sällskap.
Vi förflyttar oss dock till ett annat hav, Nordsjön. ”Nordsjön”, skriven av Martin Nilsson 1931, känner jag förstås till, men nog är den mer känd under titeln ”Gamla Nordsjön” i till exempel Harry Brandelius’ insjungning från 1944.
”Lilla vackra Anna” följde med Birgitta och hennes dotter Anna till vårt gemensamma hem, och jag trodde länge att den också var skriven av Alf Prøysen, som sjöng på skivan. Men senare har jag lärt mig, att den här visan faktiskt är mycket äldre och svensk. Fast det betyder inte att mitt intresse för Prøysen har minskat – under mina nio år som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare kollade jag varje gång jag var i Oslo skivbutikerna i centrum för att hitta prøysenskivor jag ännu inte hade, och på en av Arbeiderpartiets kongresser köpte jag en flerbandsutgåva av hans sångtexter – Prøysen var partimedlem ända tills han dog, och det hörde till kongressritualerna att ombuden sjöng något av Prøysen unisont. I dag fick vi dock, för att äntligen återvända till Melodikrysset, höra ”Lilla vackra Anna” i en annan insjungning än av Prøysen men gjord samma år, 1955, av Cacka Israelsson.
En annan favorit från förr är Povel Ramel – jag har sett och hört honom live både i tält och i konsertlokal. Och jag är hyggligt bevandrad i hans repertoar, känner till exempel genast igen visan där han sjunger om Bladberg och son, ”Bladbergeri hurra” från 1957.
Då är det bara en fråga kvar att redovisa svaret på: Jerry Williams (Erik Fernström) och Anna Ternheim sjöng 2015 tillsammans in ”Far From Any Road”.
Fast för min del har jag nu för dagen nått vägs ände.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^