Melodikrysset nr 26 2007

I dag fick jag kämpa med Melodikrysset.

Det utlöstes av att jag var sent ute med kaffekokningen. Just när jag hade börjat med Melodikrysset, kokade kaffet övet, och inte måttligt heller. Hela spisen var täckt av hett kaffe och kaffesump. Svärande sprang jag mellan Melodikrysset vid radion och spisen, där jag gradvis torkade upp och gjorde rent. Av detta följde att det droppade vatten på papperet där jag antecknade kryssfrågorna.

Och så kom det, mitt under det att jag höll på med detta, en fråga som jag borde ha kunnat lätt som en plätt men för mitt liv inte kom på svaret till. Det var 1950-talsschlagern om damen som är i kyrkan där hennes älskade gifter sig. Jag minns mycket väl melodin, men jag kommer inte på titel och refräng. På slutet lyckades jag dock med hjälp av ledbokstäverna, i båda fallen första och sista bokstaven av tre, komma fram till att de eftersökta orden måste vara jag kom.

Av melodifestivalfrågorna var ”The Worrying Kind” med The Ark lätt. Inte lika lätt (för mig) var det att identifiera Sebastian med ”When the Night Comes Falling” och ”Alexandra” från 1987 med Sound of Music, som bestod av Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordqvist (senare Grönvall) – jag har googlat.

Prince hör verkligen inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst har jag hört ”Purple Rain”.

Filmmusik brukar jag ha svårt att identifiera, men efter en stund kom jag i alla fall på, att den här spelade musiken kom från ”Stålmannen”.

Resten var däremot inte så svårt för mig.

Sångarna med barnviseklassikern ”Kungens lilla piga” – här tryfferad med Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – var Lasse Åberg och Göran Ringbom. Åberg känner jag personligen, och Ringbom med sitt karaktäristiska gotländska idiom har jag hört live i Visby.

Det damerna rör sig på i ”Flickorna i Småland” är villande mo.

Jag gillar mycket både Jacques Brel och Evabritt Strandberg. Här hörde vi henne sjunga hans ”Marike”.

Veckans Taube var ”Nudistpolka”, som man förstås ska dansa näck.

Klarinettisten Acker Bilk har ett mycket karaktäristiskt spelsätt, och dessutom har naturligtvis en gammal radiot som jag även tidigare hört honom spela ”Stranger on the Shore”.

Den tyska tangon vi hörde har också den fordom spelats mycket i radio. På svenska heter den ”Jag kysser eder hand, madame”.

Och skulle inte en gammal stofil som jag känna igen revyartisten, kuplettsångaren, skådespelaren med mera Sigurd Wallén? Här sjöng han ”Som klippt och skuren för mig”.

Ur ”Spelman på taket” spelades ”Om jag hade pengar”. Det problemet kunde ju till exempel avhjälpas med lön. Men som Anne Ringmann påpekar, kunde ju Tevjes problem också lösas med lån. Vi får väl se, vad den enväldige domaren Eldeman säger.

Slutligen hörde vi Björk sjunga ”Hope”. Hon kommer från Island och har därför, men naturligtvis främst för att hon är en så bra sångerska, belönats med pris av Nordiska rådet. När priset utdelades i Rådhuset i København, satt jag längst fram nedanför scenen, och jag har där följaktligen hört henne sjunga live, till och med på mycket nära håll.

***

På jakt efter svar till någon fråga i allra senaste Melodikrysset? Prova då att antingen gå direkt in på min blogg, http:enn.kokk.se. eller att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Kamp mot ogräset

Från Matti och Karin respektive från Kerstin, Bo, Viggo och Klara fick jag i 70-årspresent en ros, en pion och flera fina perenner. Tyvärr är den rabatt, som borde komma i fråga för dem, inte rensad i år; pacemakeroperationen och lunginflammationen har allt för länge uteslutit trädgårdsarbete för min del. En långvarig och ojämn kamp mot åkervinda, som jag tyvärr har fått in i den här rabatten, har väl också bidragit till att jag, alldeles för länge, har tagit lovar på avstånd från den.

Men nu har både lusten och orken kommit tillbaka. Jag rensar den här rabatten hådhänt, meter för meter. Jag tar också bort stora stånd av kungsmynta och gullris; de här blommorna är oerhört expansiva.

Renset bär jag ut genom tallgrinden, till en remsa utanför tomten där redan malva och andra trädgårdsperenner ses blomma. Snart kommer ett stort kungsljus att slå ut. Jag har också medvetet satt rotskott av olika slags rosor där. Ser att ett litet exemplar av Apoteksrosen eller Provinsrosen, även kallad Lancasters röda ros, har börjat blomma där.

När jag är klar med den rabatt jag håller på att rensa mig igenom, ska jag fylla på med ny planteringsjord och så plantera de växter jag har fått från barnen och deras familjer där. Där finns redan flera olika sorters rosor och pioner samt även till exempel en tibetansk jättelilja. Och så förstås vanliga perenner som akleja och stjärnflocka.

Mer kring 70-årsdagen

Födelsedagsintervjun i Upsala Nya Tidning den 19 juni finns nu tillgänglig på webben. Du kan hitta den här. Det är en utmärkt intervju, men den innehåller ett litet fel. Det faktum att jag hade annan uppfattning än mitt parti om EMU ledde till att jag avgick som huvudsekreterare i programkommissionen; däremot jobbade jag kvar på partistyrelsen.

Min dotter Kerstin har på sin blogg publicerat en rad trevliga bilder från mitt 70-årsfirande. Dem hittar du här.

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Ådalens poesi – gästskribent Hans O Alfredsson

Hej igen Enn,

jag kan berätta att Emil Hagström inte är den ende ådaling och litteratör från Sålet som får sällskap i dessa dagar. Den 8 juli tillkännages att det också bildas ett Pelle Molin-sällskap. Det sker vid den årliga högtiden på hans födelseplats i Tjäll strax utanför din lumparstad. Jag är säker på att du är lika väl förtrogen med honom och hans verk. Och kanske vill bli medlem.

Alldeles bortglömd är Pelle Molin inte: så sent som i fjol skrev en ung litteraturveterska i din vinterstad en D-uppsats (tror jag det var) om honom och hans sago-Gunnel. Går att söka och skaffa på nätet.

Givetvis gratulerar även jag dej till de 70; ja, jag är lite sen i steget. Jag minns när jag intervjuade Birgitta i hennes talmansrum då hon skulle fylla 60 (ni är väl precis jämngamla?). Jag djärvdes då fråga hur det kändes att vara så ålderstigen.Vad hon svarade kommer jag inte ihåg på sittande fot (ska ta och kolla i arkivet) men jag gissar att det var något i stil med Alf Svenssons svar när jag intervjuade honom inför hans 60-årsdag: ”Jag kan inte för mitt liiiiv begripa att jag är så gammal”.

Nu har jag själv just passerat samma milstolpe, under största möjliga tystnad, och känner mej ung (och gammal) som 17.

Sol i sinn
Hans O Alfredsson

***

Grattis också till dig!

Jo, Birgitta och jag fyller båda 70 i år; hon har födelsedag 20 september.

För vänner utanför familjen har vi gemensam 70-årsmottagning den 31 augusti klockan 13.00-18.00 i Stabby prästgård i Uppsala.

70 år och solen skiner

I dag är det min 70-årsdag. Solen skiner över trädgården, och flaggan, som lille Viggo och hans mormor hissade i morse, fladdrar i vinden.

Alla tre barnen, Anna, Kerstin och Matti, kom i går kväll, och med Kerstin också Bo, Klara och Viggo.

I morse sjöng hela gänget för mig, och jag fick fina presenter: fina växter till trädgården, böcker, filmer, en konsertbiljett, inramade foton av barnbarnen; av Birgitta har jag redan tidigare fått nya fina trädgårdsmöbler. Och så överraskade jag själv Viggo och Klara med att ge också dem var sin present.

Jag har fått urgod smörgåstårta till frukost; bordet och gamla vedspisen i köket var översållade med fina blombuketter, som alla hade plockat ute i trädgården. Sen har jag suttit på en av de nya trädgårdsstolarna och läst morgontidningarna.

Gratulationerna har droppat in per mej och telefon.

Fast det allra första telefonsamtalet kom faktiskt från Akademiska, som ville meddela, att kontrollproverna efter lunginflammationen bara visade bra resultat.

Alltså: jag mår som en 70-årig morfar ska göra.

Melodikrysset nr 24 2007

Sent i går kväll kom Birgitta hem från Wien; vi satt länge på glasverandan och pratade. Drack österrikiskt rödvin. Birgitta var hungrig och åt med god aptit upp ett par kalla wienerschnizlar (!), rester av min middag.

Vädret är fortfarande soligt och vackert om än aningen kyligt här ute vid kusten. Jag vaknade tidigt, utvilad och äntligen pigg, duschade och kokade kaffe, åt en långsam frukost under läsning av våra tre morgontidningar.

Jag var klar med alltsammans lagom till Melodikrysset, då jag som vanligt på lördagsmorgnarna satte mig vid radion och datorn. Nå, datorn behövde jag inte använda särskilt mycket i dag.

Dagens melodikryss innehöll tillräckligt mycket frågor, som en gammal radiot och mångsidigt musikintresserad person som jag kunde klara, vilket gav ledbokstäver till det som var lite svårare.

Nog har jag i min ungdom sjungit med i ”Yes We Have No Bananas”.

Detsamma gäller slagdängan ”Ett glatt humör är mer än pengar”. Här spelades den av Brunnsoktetten Fulla muggar, men den inspelning jag minns är den med Alice Babs.

Och visst har jag också sjungit den gamla skämtvisan ”Igelkottaskinnet” (här med Kalle Moraeus), som skulle ge pluralen igelkottar. Så är går den:

Och gubben han sade till gumman sin:
”Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

”Jo, därför att du är så lat ditt skräll
så du sitter och drar dig från morgon till kväll
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren dom vände hon in,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn,
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Jag minns förresten, att tjegruppen Katas döttrar från Sundsvall (Eva Swedenmark med flera) hade med den här sången på en LP med feministisk tendens. Eftersom jag har den i Uppsala, inte här i Öregrund, kan jag dock inte kontrollera, om Katas döttrar hade med senare delen av texten i sin version.

Men tillbaka till Melodikrysset:

Eftersom jag har allt som finns på skiva med Cornelis Vreeswijk, hade jag inga som helst svårigheter att känna igen hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket skulle ge singularen sko.

Eftersom jag gillar Sofia Karlsson och har skrivit om hennes CD med Dan Anderssons ”Svarta ballader”, hade jag förstås heller inga svårigheter med att komma fram till att den efterlysta färgen var svart.

Till det klassiska barnvisearvet måste man räkna ”Ro, ro till fiskeskär”, vilket här skulle ge rodd.

Melodifestivalmelodierna, som jag ibland har svårt att komma i håg, var den här gången inte alltför svåra. Den från 2006, ”Idag & imorgon”, sjöngs av Kikki Danielsson. Och den från 2007, ”Jag måste kyssa dig”, sjöngs av Nanne Grönvall, som jag till och med har hört live, på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö.

”Gör mig lycklig nu” kan väl ändå mindre ha undgått någon. Mats Ronander sjöng duett med dansken Kim Larsen, en artist som jag för övrigt med uppskattning har recenserat.

De mer långväga utländska inslagen var heller inte av det svårare slaget. ”Livin’ Next Door to Alice” med engelska 70-talsgruppen Smokie kan väl nästan ingen ha undgått att höra. Detsamma gäller väl också ”A Lovely Way to Spend an Evening” med Frank och Nancy Sinatra. (Tillägg: låten heter egentligen ”Something Stupid” men innehåller delar av den fras jag återger.) Och efter lite funderande kom jag också på att titeln till Cole Porter-melodin måste vara ”I Got a Kick of You”.

Svårare för melodikrysslösare i min ålder var väl förmodligen vilken grupp som sjöng ”Say My Name”. Jag tror inte att jag har hört låten tidigare, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag ganska snabbt fram till att den efterlysta gruppen är Destiny’s Child. Destiny’s Child från Texas, Beyoncé Knowles, Kelly Rowland och Michelle Williams, är mest känd som Rythm ’n Blues-grupp men har också sjungit in låtar i andra genrer.

***

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, bör du i stället antingen trycka på Blog ovan eller gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

Bort från trädgården igen

Jag måste in till stan, Uppsala, igen. För en rad uppdrag i eftermiddag och i kväll och så pacemakerkontroll på Akademiska i morgon bitti.

I natt regnade det, och man känner hur väl trädgården mår av det här vattnet.

Den vita bondrosen eller jungfrurosen (Rosa alba maxima) blommar som besatt, doftar också starkt. Vi har den över hela tomten, till stor del också som en snårig, oklippt häck längs staketet. Dess blomningstid är tyvärr kort, men jag hoppas att den ännu blommar på min 70-årsdag den 19 juni. Då kommer ju barnen och barnbarnen på besök.

Min Hurdalsros, en present från en tidigare jämn födelsedag, är också i färd att slå ut: snart kommer den att vara översållad av rosa rosor. Bredvid den slår, ungefär samtidigt, paradisbusken ut. Också den har skära blommor.

Utanför fönstret till rummet där datorn står har en pion slagit ut sina mörkröda blommor. I långa rabatten från grinden upp mot huset blommar en annan pion i vitt. I samma rabatt flammar också den första stora vallmon i orange.

Sommaren är här.

Det blev en sommar till!

En långsam återhämtning

Jag har ju berättat om att jag befinner mig under återhämtning från en djup vågdal, en häftig lunginflammation med åtföljande medicinering.

I går gjorde jag ett första försök att bryta mig ur den redan alltför långvariga trötthetens grepp. Min hustru är ju ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), och jag beslöt mig, efter visst vacklande, för att tacka ja till att tillsammans med henne gå på jubileumsbankett på museet – museibyggnaden på Djurgården fyller 100 år, och den här banketten ordnades bland annat för att företag, mot dyra subskriberade platser och egna bord, ett lotteri (med bland annat en skänkt pekingresa bland vinsterna) och så en auktion (middag för tio personer på Sagaliden, herrgårdsmiddag för tio personer på Julita gård och annat liknande), där det också handlade om att mycket generöst öppna plånböckerna, skulle skänka pengar för en fortsatt upprustning av museets lokaler.

Det var också helt uppenbart, att kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, gillade det här sättet att ta in pengar. ”Du kan väl lägga bud på hela rubbet och betala med medel ur statskassan”, föreslog jag, men möttes av den snabba repliken ”Nä-hä, du!”.

Annars är hon en trevlig person att föra middagskonversation med i de mest skilda frågor – vi har träffats förut och har därför heller inga trösklar att inledningsvis ta oss över. Och så är hon en jävel på snapsvisor, kanske inte i värdinnan Christina Mattssons klass, men hon och maken Ulf var de vid vårt bord, styrelsebordet, som höll i gång sjungandet till O P Andersson. (Lena var fram till utnämningen till kulturminister själv ledamot av nämnden.)

Det man fick inmundiga vid banketten (vid mycket vackert blomsterdekorerat bord) var heller inte fy skam.

Först litet svenskt smörgåsbord med färskpotatis, rödlök, gräddfil samt inlagd sill och aquavitsill, löjromsgravad strömming och till det också krögarknäcke med västerbottensost och cheddarost.

Sen kalvtorunedos med smörad örtbuljong och vårprimöret (sparris, knippmorötter, sockerärter och sticklök), till det 2003 Christian Mouex, St Emilion.

Avslutningsvis lime- och vaniljmarinerade jordgubbar, hallon, blåbär, vinbär och björnbär med mascarponecreme och mandelflarn. Det sista var jag försiktig med, och av 2005 Ch Gaillard, Vouvray, drack jag inget alls.

Middagen beledsagades av förnämlig musikunderhållning: Susanne Rosenberg (kulning), Koop, Yukimi Nagano, Crazy Legs/Swedish Swing Society, Fläskkvartetten, Anna Ternheim, Svante Thuresson och Titiyo. (Redan under minglet vid samlingen i gallerierna spelade ett halvt dussin goda musiker harpa, flöjt, fiol, cello och gitarr.)

På väg till Nordiska museet, iförd smoking och i 29 graders värme, samt vid samlingen kände jag dock av, att jag ännu inte är frisk; jag blev trött och lite svettig.

Vinet under middagen plus den inledande drinken, Laurent-Perrier Brut, förstärkte – sannolikt i kombination med den dundermedicin jag tar – den här känslan.

Som tur var hämtades vi vid 23.30-tiden av Anna (Kettner) i bil för vidare befordran till Öregrund. (Vi hoppade över dansen till Andra Generationen.) Under den långa bilfärden (vi kom fram vid tvåtiden på natten) dåsade jag mest och kände också ett lätt illamående. Väl framme gick jag omedelbart till sängs.

I morse var jag åter igen lite piggare: vaknade först av alla, rakade mig, duschade.

Anna sov över, och vi hade kommit överens med henne om att fira hennes födelsedag på lördag morgon, alltså lite i förväg; hon fyller år den 14 juni. Birgitta hade förberett smörgåstårta, och jag gick ut och plockade ett par stora buketter trädgårdblommor. Vi sjöng för Anna och så fick hon presenter: några mycket vackra saker som Birgitta hade köpt vid sina senaste utlandsresor, och så ett antal böcker från mig. Anna stannade till och med lunch, men när hon åkte, hade jag åter en schackning och hade somnat på sängen.

Fan, att det ska ta sådan tid att återhämta sig till full vigör!