Sommar med Margot Wallström

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden då hon satt i socialdemokratiska partistyrelsen och jag själv var denna församlings sekreterare. Margot är en trevlig person, lätt att ha att göra med. Hon hörde definitivt till dem som uppskattade mina sammanträdesförstörarlappar, bland annat denna som hon bad att få behålla: ”Socialministern bara mururoar sig!”

Till Margots egenskaper hör en idealism, som oftast, men inte alltid, är en tillgång för den som bär den. Den lilla inskjutna reservationen ovan gäller förstås hennes närmast gränslösa entusiasm för det europeiska samarbetet.

Men kanske måste man ha den här entusiasmen för att kunna fungera som EU-kommissionär. Jag råkar känna en person som före henne fick budet att bli svensk EU-kommissionär men som – trots att vederbörande verkligen inte var EU-motståndare – såg så många problem kring det jobbet, att svaret på Göran Perssons fråga blev nej.

Men Margot, med sin positiva och idealistiska läggning, sa alltså ja. Margot har som miljökommissionär åstadkommit goda saker, men hon har också drabbats av den blinda fläck, som tycks drabba nästan alla i maktposition i EU-systemet: Hon förstår inte att allt det goda hon och alla andra vill uträtta i Bryssel sammantaget lätt blir till en spiral som steg för steg minskar demokratins verkningskrets, inte heller att den federala demokratiska överbyggnad man försöker kompensera förlusten av nationell demokrati med i en union med skilda språk och kulturer och i avsaknad av en gränsöverskridande offentlig diskussion lätt blir mest kosmetika.

Alltså blev hennes kommentarer i dagens sommarprogram om Irlands nej, genom att hon till exempel inte förmår se skillnaden mellan beslut i folkomröstningar respektive parlament, häpnadsväckande platta.

Annars var mycket i hennes sommarprogram trevligt och hörvärt. Som till exempel historien om sonen som middagstalare och busfrö.

Annat var starkt berörande: Anna Lindh, vars tragiska död hon återvände till, kände jag själv inte bara från VU och partistyrelsen; eftersom Anna var SSUare från mitt eget län, kände både jag och Birgitta henne från unga år. Dessutom är Rolf Annerberg, som överbringade dödsbudet till Margot, en gammal vän till mig och framför allt Birgitta – han var Birgittas statssekreterare.

Det här sommarprogrammets roligaste inslag var nog det Margot sa apropå att hon brukar tillfrågas om sin relation till Göran Persson. Hon sammanfattade svaret i en sentens om skillnaden mellan att utöva makt respektive lagledarskap och spelade sedan Gunde Johanssons ”Torparvisa” i upprockad version med Sven-Ingvars.

Melodikrysset nr 26 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar inför publik, hade Anders Eldeman också i dag åstadkommit ett lätt melodikryss.

En enda fråga behövde jag googla på. Det var ju lätt att med hjälp av ledbokstäverna lista ut, att 2005 års upplaga av Eurovision Song Contest sändes från Kiev i Ukraina. Men som vanligt kom jag inte längre ihåg det svenska bidraget, inte heller vem som sjöng det. Det visade sig vara Martin Stenmarck. Det gick för övrigt uselt för honom och hans ”Las Vegas”.

Desto bättre gick det ju på sin tid för Carola, vars bidrag började: ”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?”

Carola finns för den skull inte i mina skivhyllor. Däremot har jag den skiva från vilken dagens inledande fråga hade hämtat sin ljudillustration, den där Anna-Lena Brundin sjunge Edith Piaf. Piafs hemland var Frankrike.

Lill Lindfors har jag också ett och annat av. Och det är klart att jag minns en sådan pärla som ”Mitt lilla fejs och jag” (med text av Robert Broberg). Sångtexten utspelar sig med Eldemans terminologi i ansiktet.

Från Lill Lindfors kan vi gå vidare till en yngre svensk sångerska med stor talang, Idde Schultz. Här hörde vi henne i Staffan Hellstrands ”Fiskarna i havet”.

När det gäller äldre schlagermusik, återvänder Eldeman ofta, och med fog, till Jules Sylvain. Den här gången hörde vi ytterligare en av hans lyckade kompositioner, ”Titta in i min lilla kajuta”.

Många melodikrysslösare har säkert hört Sune Mangs sjunga ”Någonting att äta, någonting att dricka”, men den är mycket äldre: den skrevs ursprungligen, av Karl Wehle, för filmen ”Kärleksexpressen”. Hur som helst – här skulle den ge ordet mat.

Gammal är också ”Viljasången” ur Franz Lehárs operett ”Glada änkan”. Här hörde vi den sjungas av Zarah Leander, still going strong vid 70 års ålder. Hon ackompanjerades av sin make, Arne Hülpers.

De utländska bidragen var alla trevliga och hörvärda i dag.

Vi hörde Count Basie spela ett av Frank Sinatras paradnummer, ”Come Fly With Me”. Ska man göra det, bänkar man sig lämpligen i en flygmaskin.

”Yesterday” är också den en höjdare. Hade vi hört den i original med Beatles, hade det förstås blivit alldeles för lätt. Men det kan jag ju göra själv, eftersom jag har allt med Beatles i mina skivhyllor.

Fast ibland påminns jag, när jag lyssnar på Melodikrysset, om att även min skivsamling har sina luckor. Till dem hör otvivelaktigt irländskan Enya (som egentligen heter Eithe Patricia Ni Bhraonáin).

Däremot har jag en samlad utgåva av den finska sånggruppen Harmony Sisters’ skivor – jag fick den i present av min finlandssvenske vän Tom Saxén. Och det är klart att jag kände igen deras lite speciella version av ”Rock Around the Clock”, som jag först hörde som läroverksyngling i Sundsvall men då förstås i Bill Haleys tappning i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”). Visste ni förresten, att Ed McBain skrev manus till filmen?

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Lena Andersson

Så har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.

Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.

Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.

Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.

En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.

Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!

För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.

All sommarns fägring

Vädret här på den yttersta upplandskusten har varit nådigt: vi har haft moln och några regnstänk, men solen sken under min födelsedagsmorgon i torsdags, och i dag, söndag, råder blid och livlig värma.

Midsommarfirandet vid Hembygdsgården i Öregrund såg först ut att ha dragit mindre folk än vanligt – men strax innan spelmännen (i år uteslutande spelkvinnor) med sina fioler tågade in mot den just resta stången, formligen strömmade det in folk, stora så väl som små.

I går kväll åt vi, med lite försening, den födelsedagsmiddag på krog Birgitta hade lovat mig. Vi gick på Köket grill:café nere i hamnen, och Birgitta hade lyckats förbeställa bord vid balustraden med utsikt ut över vattnet. Jag valde att äta Kökets beprövat goda och mångsidiga grillbuffé, men vi startade med var sitt glas vitt vin och var sin tallrik av den välkomponerade och varierade salladsbuffé, som hör till grillrätterna.

I dag var det en ren fröjd att gå ut i den ljumma morgonen och hämta upp tidningarna från brevlådan.

En stund efter frukost gav sig min ständigt aktiva hustru ut i trädgården – bara för att snart återvända för att berätta, att hon hade oljat in trädgårdsmöblerna. För mig var det bara att gå med ut och beundra.

Och så slogs jag åter av hur vacker den trädgård är, där trädgårdsmöblerna står: indelad i olika rum, var och en med sin egenart, behagligt skuggad av nu allt större fruktträd.

Och blomsterprakten! Malvan blommar. Snart kommer även den estniska malvan, som min nu döda mor fick frön till från släktingar i vårt gamla hemland – den blommar med ljuvligt lila små blommor. Men framför allt går vi in i rosentiden: i hörnet bredvid farstun blommar den vita Polstjärnan, mot väggen till den forna lillstugan den randiga polkagrisrosen. Genom köksfönstret kan man se en blommande Nevada. Och nere vid vägen håller apoteksrosen, Lancasters röda ros (som du kan se i bloggvinjetten) på att slå ut.

All sommarns fägring ger en ny lust att leva. Nej, livet är verkligen inte det värsta man har.

Melodikrysset nr 25 2008

Midsommardagen – och jag kan inte heller i dag avhålla mig från att lösa Melodikrysset.

Och jag har löst det, korrekt, tror jag, detta trots att där fanns musik som inte direkt är min. Jag har till exempel aldrig aktivt lyssnat på Europe, för den delen inte heller på Lars Roos – örongodis är helt enkelt för insmickrande för mina öron.

Inte heller kan jag säga att Britney Spears, här med ”Oops! I Did It Again”, hör till de artister jag brukar lyssna på.

Och jag ska erkänna en blotta i mitt musikkunnande: Lisa Stansfield hade jag aldrig ens hört talas om förrän jag i dag fick höra henne (inte alls oäven) i ”Treat Me Like a Woman”. Jag fick veta vad hon hette genom att googla på låttiteln, som jag snappade redan innan Eldeman hade nämnt den.

Lionel Richie känner jag förstås däremot till. Men jag har aldrig sett filmen ”Vita nätter”, där den spelade låten, ”Say You, Say Me”, ingick.

Svensk-iranska Laleh har jag visserligen inte själv på skiva – har alltså inte hennes ”Prinsessor” – men lyssnar gärna på.

Och för att avverka också den sista någorlunda nutida ljudillustrationen i dag: CajsaStina Åkerströms ”Av längtan till dig” av och med Åsa Jinder är förvisso värd att lyssna på.

Resten var lätt för den äldre delen av lyssnarna, sådana som jag. Det gällde till exempel de tre frågor som hade anknytning till Alice Babs.

Redan 1939 spelade hon in ”After You Gone” till Nisse Linds hottrio. Nisse Lind var en mycket skicklig musiker med dragspelsjazz som specialitet.

Sen hörde vi ”Mocking Bird Hill” med Mary Ford och Les Paul. När Alice Babs sjöng den på svenska hette den ”Adress Rosenhill”.

Och så hörde vi Charlie Norman spela ”Swing It Magistern”, Alice Babs’ stora film- och skivsuccé. Charlie förekom på 1950-talet i tidiga morgonprogram i radio: spelade boogie woogie så att man höll på att missa bussen till skolan. Jag har också hört honom live under samma period, vid någon midsommarfest på Sågplan i mitt gamla Juniskär. Där sjöng förresten också Alice Babs.

En pianist i en lite annan jazzgenre, ännu skickligare än Charlie, var Jan Johansson, som vi här hörde i den svenska folkviseklassikern ”Och jungfrun gick åt killan” – ”Jag gick mig ut en afton” ska det vara, rättar mig ett par läsare. Och de har rätt!

Folkmusik i amerikansk tappning är Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Och åtminstone klassikerstatus har väl i dag ”Paper Doll”, som jag minns med Mills Brothers.

Och så slutar vi väl där vi började, med midsommaren.

Vi hörde en känd snapsvisa:

När gäddorna leka i vikar och vass,
och sola går ner bakom Sjöbloms dass.
Ja, då är det vår.
Ja, då är det vår.

Till den tar man lämpligen en sup.

Jo, även jag tog ett par till sillen och färskpotarisen i går. Av Birgittas hemkryddade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Födelsedag

I morse uppvaktades jag av Birgitta på sedvanligt sätt, med smörgåsbakelse och doftande och varmt kaffe. Och så fick jag förstås en del böcker och skivor, som det senare finns anledning att återkomma till.

Också vädret var med oss. Solen sken över trädgården.

Både huset och trädgården är midsommarfina. I går städade Birgitta huset, medan jag klippte gräset med den nu lagade motorgräsklipparen.

Blomningen är lite i otakt med hur det brukar vara så här års: Den vita bondrosen, Rosa alba maxima, som enligt familjemyten brukar slå ut till min fördelsedag, har i stort sett redan blommat ut – men Birgitta hade ändå hittat vita rosor till två fina buketter. Men där finns annat som prunkar desto mer i grönskan utomhus: lupinerna, trädgårdsklinten, aklejorna i sina olika färger, pionerna, min norska hurdalsros. Och i häcken nere vid vägen håller just apoteksrosen, även kallad Yorks vita ros (från rosornas krig), på att slå ut.

Birgittas tanke var att vi skulle gå ut och äta på restaurang i kväll, men jag har känt mig en smula hängig; kanske har det att göra med att det nu är åsktungt i luften. Vi var visserligen en vända ute på stan för att se på restaurangutbudet – det är främst Köket grill:kafé och Seglarbaren på Strandhotellet som lockar – men det får nog bli en annan kväll, kanske under loppet av midsommarhelgen. Annars är det påfallande att lilla Öregrund inte tycks kunna härbärgera restauranger med mer avancerade menyer och därmed priser som inte passar båtfolket och massturismen. Vi har under årens lopp sett flera fina restauranger komma och sen åter försvinna.

Så vi avslutade i stället dagens promenad runt stan med var sin kopp kaffe i Floras trädgård. Som även den har bytt ägare under vintern. Vi har än så länge ingen berättigad uppfattning om vad det senare har inneburit. Men den underbara miljön där är intakt, alltså underbar.

Nu skramlar Birgitta i köket med en middag för två.

Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

Melodikrysset nr 24 2008

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, tyckte jag – men andra, med andra musikreferenser, kan ju tycka annorlunda.

Den enda fråga jag behövde ägna lite möda var filmmelodin som finns inspelad med BAO och Helen Sjöholm. Men svaret, när, ledde mig till Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”När tvenne hjärtan slå”, som förekom i Gustaf Molanders film från 1933, ”Kära släkten”.

Det sista har jag hämtat från Google, men annars har jag knappt behövt kontrollgoogla i dag.

Det jag slogs av under dagens melodikryssande var att Eldeman, åter igen, har använt sig av melodier han tidigare har haft med i krysset.

Siw Malmqvists hit ”Flickor i bilen” (”Vi har det bra, vi här bak i bilen”) är ett exempel. Med de där flickorna i baksätet gjorde föraren säkert klokt i att hålla i bilens ratt.

Likaså har Evert Taubes ”Nocturne” (”Sov på min arm”) tidigare förekommit i krysset.

Likaså samme upphovsmans ”Brevet från Lillan”, som börjar ”Pappa, kom hem”.

Och nog har jag redan tidigare hört Nina och Kim i Melodikrysset med sin melodifestivallåt från 2001, ”Lyssna till ditt hjärta”?

Krysset började i dag enkelt med Lill Lindfors i ”En sån karl”.

Och fortsatte lika enkelt med Frank Sinatra i ”New York, New York”.

Dagens Lars Berghagen, ”Till Stockholms skärgård” (”Jag älskar dig, o grönskande skärgård”) hör till Berghagens bättre nummer.

Och för att hoppa till den internationella arenan: Sarah Brightman fick, tillsammans med Andrea Bocelli, en välförtjänt hit med ”Time to Say Goodbye”.

Dagens svenska barnvisa var Alice Tegnérs ”Dansa min docka”. Den spelades ständigt, på en LP med Alice Babs, när vår Anna var liten.

Melodin ur en barnfilm bör heller inte ha varit alltför svår, även om den i det här fallet inte hämtades från någon av Walt Disneys filmer om Peter Pan. Vi hörde här i stället musik skriven av James Newton Howard till spelfilmen ”Peter Pan” från 2003.

Jag gillar opera mer än operett, men det är klart att jag känner till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”), som Johann Strauss den yngre skrev 1873-1874.

Klassisk musik, i det här fallet av Franz Schubert, använde sig Hasse Alfredson och Tage Danielsson av i revymusikalen ”Spader, Madame” från 1969. Här hörde vi Monica Zetterlund sjunga om Donna Juanita. Självklart har jag det här på video och på skiva, verkligen inte för att jag förr i tiden hade ett partipolitiskt (s) samarbete med både Tage och Monica, båda döda och saknade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 23 2008

Lite strassad var jag i dag, när jag löste Melodikrysset. I morgon kommer Birgitta hem från UNICEF-mötet i New York, och jag håller på att städa huset; bland annat har jag gjort min del av fönsterputsningen inför midsommaren. Men jag hinner nog bli klar.

En fråga, som jag inte kunde, löste jag på ett lite egenartat sätt. 80-talslåten kom jag inte ihåg, men titeln såg ut att bli ”Ord”. Eftersom den här sjöngs på finska av Berit, googlade jag på Berit plus Words, vilket i så fall borde vara den engelska originaltiteln, och jag bad att få svaret på finska, som jag hjälpligt förstår. Och si: Berit gjorde 1982 ”Words” av F R David. Detta som ett exempel på hur man kan lösa Melodikrysset med hjälp av Google, även när man inte känner till låten som efterfrågas.

”Stand by Me” (”When the Night Has Gone”) kom jag däremot ihåg. Men vem sjöng? Jag hade redan två bokstäver av tre, och även här ledde mig Google rätt, till Ben E King.

Och vem sjöng ”Beautiful Lier” tillsammans med Beyonce? Jo, colombianskan Shakira, som också är UNICEF-ambassadör. Även här i Sverige har UNICEF artister som är UNICEF-ambassadörer – jag vet en del om detta, eftersom min hustru är ordförande i svenska UNICEF.

Resten av krysset tyckte jag för min del var hyggligt lätt.

Till de lätta frågorna hörde, för mig som operabesökare, bland annat musiken ur Verdis ”Aida”.

Och för att ta ett rejält musikaliskt kliv:

Frida Muranius minns jag från årets melodifestival, mer för hennes kämpaglädje än för låten ”Upp och hoppas” (”Leva livet”).

En betydligt bätte låt är då Lena Philipssons och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”, som vi här hörde på italienska med Umberto Marcato.

En mycket bra låt är också Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Men det är klart att Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” ligger mig ännu närmare om hjärtat. Inte för att jag känner Owe lite utan för att jag bor i det Uppsala, där Engelska parken ligger.

Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” har jag faktiskt satt en egen text till, riktad till Sten Andersson på en jämn födelsedag. Inte bara för att Sten var en passionerad fiskare – han och Thore (som var socialdemokrat) turnerade faktiskt tillsammans på Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968. Och svaret? Det alla storfiskare vill ha är förstås napp.

En passande låt i dagens solgass var Jerry Högstedts ”Så skön som solen”. Själv har jag både tvätt och mattor hängande på strecken, och snart ska jag ta en vända ute i solen och klippa gräs.

En ännu äldre svensk schlager förekom också i dagens kryss: ”En herre i frack” med Gösta Ekman den äldre, som därför här skulle åsättas etiketten senior.

Trevlig att få höra igen var likaså Jobims ”The Girl from Ipanema”.

Men med det klimat vi har här hemma, längtar man ju varken till Brasilien eller efter ull som var det efterlysta materialet i ”Bä, bä, vita lamm”.

Som en hyllning till grönskan omkring oss slutar vi väl med Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”:

Den första gång jag såg dig

Text och musik: Birger Sjöberg

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddagen då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
den första gång jag tog dig uti handen.

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera;
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag,
och vågens brus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

När maj blir juni

Det är söndag morgon och första dagen i juni. Juni, framför allt till och med midsommar, är den vackraste tiden av året, tycker jag – och jag tror inte att det beror bara på att jag är ett junibarn, född den 19 juni.

När jag i morse slog upp dörren mot trädgården för att ta min vanliga promenad ner till tidningarna i brevlådan, slog värmen redan emot mig. Och syrendoften! Den inre gårdsplanen är omgärdad av stora blommande bondsyrener. Deras blomningstid är alltför kort men helt underbar.

Jag lät dörren stå öppen ut mot trädgården, medan jag kokade mitt kaffe och sen åt frukost vid köksbordet. Även doften av nykokt kaffe hör till livets härligheter.

Av kaffet njöt jag sen länge. Läste i sakta mak våra tre morgontidningar. Lyssnade på först ”Godmorgon världen” i P1, sen ”Klingan” i P2.

Sen var jag ute och klippte gräs en stund, en löjligt liten bit, det som vår elektriska gräsklippare klarar av när gräset är högt – vår miljöbensindrivna har pajat. Jag får ta ytterligare en vända i kväll.

Därefter satte jag mig en stund i min stol under krikonträden: mediterade, andades in dofterna från trädgården, såg dess skönhet. De flesta äppelträden blommar just nu i vitt och ibland en aning skärt. Och nu ser man och hör också humlorna, dessa trägna arbetare, nödvändiga för att fruktträden ska ge frukt. Men jag är fortsatt orolig för vad som hände med de tidigblommande fruktträden – i den kyla som rådde då såg man inte till några humlor.

Jag är ensam och kommer att vara så i ytterligare en vecka. Det går, men jag känner saknad efter den tvåsamhet Birgittas närvaro skapar.

Birgitta åkte in till Uppsala redan i onsdags kväll. På torsdag hade hon Nordiska museets nämnd; hon är styrelseordförande. Fredag-söndag var hon på hemslöjdens gård Sätergläntan i Dalarna – hon är ordförande också där – för att leda en hemslöjdstämma. Och i morgon flyger hon till New York – hon är ordförande i svenska UNICEF, och svenska UNICEF leder just nu internationella UNICEFs arbete.

Själv har jag också åkt bort från Öregrund två gånger den gångna veckan. I onsdags lämnade jag över bokföringen i uppsalaavdelningen av Ordfront till min efterträdare som kassör, Jenny Afvander. Jag hade valt dag med hänsyn till att jag hade gruppsammanträde (s + v + mp) i kulturnämnden. Där emellan åt jag middag på restaurang Santorini, en trevlig restaurang med uteservering mot Fyrisån.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka in till Uppsala igen, detta för att hinna lösa Melodikrysset på lördag morgon och sen åka och fira två sextioåringar – mer om detta nedan. Tyvärr måste jag åka in till stan på tok för tidigt, detta för att hinna in till banken (SEB) före klockan 15.00; jag hade en traderaräkning att betala (för en bunt Folket i Bild från 1941).

Jag var inne på Musikörat också och kollade. Och si, nu hade mina beställda skivor från Smithsonian Folkways kommit: Pete Seegers ”American Favorite Ballads Vol 5”, Tony Trischkas ”Territory” och så ”Classic Railroad Songs” med The New Lost City Ramblers, Pete Seeger, Leadbelly, Elizabeth Cotten, Doc Watson, Rosalie Sorrels, Woody Guthrie, Cisco Houston, Brownie McGhee och många andra.

Vid besöket i Uppsala tidigare i veckan hade jag också varit inne på Musikörat och då köpt två CD med musik av min landsman Arvo Pärt. Jag har dem tidigare själv; en av dem användes förresten vid min bror Mattis begravning i höstas. Men de här båda Pärt-CDna skaffades för ett betydligt gladare ändamål, ett dubbelt 60-årsfirande.

Det var förre ordföranden (s) i kulturnämnden Kees Geurtsen och hans hustru Kerstin, som tillsammans firade, att båda nu är 60. Festen hölls i deras sommarstuga i Ängsnäs, inte så långt från Gysinge och Österfärnebo. Jag hade kommit överens om att åka dit tillsammans med min kollega (s) i kulturnämnden Bo Östen Svensson, men eftersom han är blind och hans hustru tillfälligt justerad i foten, hade han tagit med sig en musikerkollega som chaufför. Med mig som ganska värdelös kartläsare tog vi oss så småningom fram till Ängsnäs, där vi till slut identifierade Kees’ och Kerstins hus med hjälp av den holländska flaggan på knuten – Kees är holländare.

Eftersom vädret var det allra vackraste tänkbara, gick firandet av stapeln utomhus. Vi satt i solen och njöt av den goda maten och, i mitt fall, av en flaska iskall Grolsch. Det blev dessutom mycket sång och musik. Gitarr och keyboard fanns på plats; någon hade tagit med flöjt. De båda döttrarna, av vilka jag tidigare känner den i USA teaterutbildade Andrea, sjöng solo, och det blev mycket allsång. Kees (som inom parentes sagt brukar sjunga Cornelis Vreeswijk på holländska och det bra) anförde oss i ”Tulpen uit Amsterdam” / ”Tulpaner från Amsterdam”, men vi sjöng också cornelistexten ”Jag hade en gång en båt”, många beatleslåtar (givetsvis ”When I’m Sixty-Four”), Povel Ramels ”Underbart är kort”, ”As Time Goes By” och så ”Visa till Fårö” av Elisabet Hermodsson, som jag antar att Kees känner – även han är bildkonstnär. Men där sjöngs också sånger som jag aldrig hade hört förut; några av dem delades ut med noter, vilket förutsätter festdeltagare som kan läsa sådana. Och sådana fanns där. Kerstin sjunger sedan länge i Allmänna sången i Uppsala.

* * *

Tillbaka igen i trädgården i Öregrund funderar jag lite över varför hustrun och jag ständigt lämnar detta jordiska paradis, där det också finns så mycket att göra, om det ska fortsätta att vara ett paradis.

Men jag besinnar mig genast. Människan, som vill vara just människa, lever inte för sig själv allena.

Det finns andra som behöver oss och våra insatser, även vårt intresse och vår närvaro.

Och vi behöver själva impulser från och kontakt med andra.

Att detta sedan leder till att vi aldrig någonsin kommer att hinna med allt det vi skulle vilja hinna med är en annan femma.