Söndagspredikan

I går inför middagen kom Birgitta inför middagen – hon lagade italienskt, en rätt som vi en kväll åt utomhus på en restaurang i Sorrento – in med en bukett med förgätmigej och trädgårdsvivor; den ställde hon på köksbordet där vi skulle äta.

Då gick jag ut i trädgården och plockade en bukett jag också: en kvist av syren som tonade i lila utan att riktigt ha slagit ut, en blommande äppelkvist, ett par tidiga midsommarblomster, några kvistar blommande rosenmandel, några vitblommande grentoppar av jätterams och så några tulpaner som harmonierade i färg med det övriga. Den ville Birgitta ha i sovrummet, bredvid sin säng.

Så här kan ett gammalt pars liv vara.

Och vår trädgård är just nu resultatet av ett helt livs paradisförsök.

Nyss gick jag en stilla promenad runt hela härligheten. Det blåser en aning, fast varm vind, och det nygrävda potatislandet var alldeles vitprickigt av nedfallen körsbärsblom.

På inre gårdsplan har syrenerna börjat slå ut i topparna, som fångas av den varma solen.

Sommaren kommer i ystra språng.

Jag tror vi går ut i trädgården och sätter oss en stund med var sin liten drink i stolarna under plommonträden.

Melodikrysset nummer 20 2011

Ljuvligt att vakna i ett försommarvarmt och blommande Öregrund. Ljuvligt att se Birgitta piggare än på länge efter behandlingen på hjärtkliniken i går. Ljuvligt att äta en god frukost med bland annat rykande hett kokkaffe.

Dagens Melodikryss hörde inte till de besvärligare; bara de två sista frågorna beredde mig något som helst besvär.

Roy Orbison-melodin, den som Lisbet Jagdal har gjort en svensk version av, ”Allt vad du begär”, känner jag ju igen – men vad fasen hette den i original nu igen? Men Google hjälper: ”You Got It” heter den ju.

Melodin dess förinnan hade jag problem med, eftersom jag inte har sett filmen den kom från. Men ledbokstäverna ledde mig till att gissa att det eftersökta andra ordet i filmtiteln var ”gun”, och då slog det mig, att Anders Eldeman tidigare har spelat ledmotivet ur filmen ”Top Gun”, vilket skulle kunna förklara att jag ändå tyckte mig känna igen det.

Annars innehöll dagens kryss filmmelodier som var betydligt enklare att identifiera.

Visst har väl ”Titanic” – ur vilken vi i dag hörde ”My Heart Will Go On” med Céline Dion – varit med tidigare i krysset?

Och detsamma gäller väl också ”Trollkarlen från Oz” från 1939 med en mycket ung Judy Garland. Här skulle filmmelodin, ”Over the Rainbow” av Harold Arlen och Yip Harburg, ge oss pluralordet regnbågar. Jag har skrivit om den här intressanta filmen plus dess bokförlaga – du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En svensk film fanns också med i dagens kryss, ”Swing it, magistern!” från 1940 i regi av Schamyl Baumann. Titelmelodin, en stor hit med den då mycket unga Alice Babs, skrevs av Hasse Ekman och Kai Gullmar, och handlingen tilldrog sig som man kan ana i en skola.

Alice Babs’ dotter, Titti Sjöblom, var även hon med i dagens kryss. Hon sjöng ”Fröken ur sång”, som hon också deltog med i 1974 års upplaga av Melodifestivalen.

Men för att återvända till den sortens dansmusik som mamma Alice vållade rabalder med, slog ”In the Mood” med Glenn Millers orkester våldsamt samma år, 1940. Den har jag dansat till många gånger, först under min skoltid i Sundsvall.

När vi nu är inne på dansant musik, kan vi väl fortsätta med en låt som ännu mer är en tryckare, ”Georgia On My Mind”. Dess fina musik skrev Hoagy Carmichael redan 1930.

Från mina unga år minns jag också Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den köpte min kusin Kreete en sommar, och vi brukade spela den på Kjell Nordins vevgrammofon på den då öppna verandan i huset i Juniskär där jag bodde på den tiden.

Nu på äldre dar har jag ett stort nöje av TVs frågesportprogram ”På spåret”. Det har som signaturmelodi H C Lumbyes ”Jernbanegalopp” från 1847 – här skulle den ge ordet tågstation.

”Where Or When” med Lisa Ekdal och Rod Stewart skulle ju mycket väl kunna passa som mellanaktsmusik i det programmet.

Och något av svaren kunde nog också bli Turkiet, i dag representerat genom segern i Eurovision Song Contest 2003 med ”Everyway That I Can”. Fast namnet på sångerskan, Sertab Erener, har jag fått leta upp på Google.

Och så påpekar en läsare att jag har glömt bort att redovisa ett svar. Jo, som andra fråga i dag hörde vi en nubbevisa, ”Sjöbloms dass”. Den här visan har tillskrivits Ture Nerman, men det förefaller osannolikt – han var nämligen helnykterist i hela sitt liv.

Må vara hur det vill med den saken, men vi tar den:

När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
ja, då är det vår.

Skål!

Slarvigt av mig att tappa just den här – jag har nämligen en gång i världen varit med om att ge ut en Ture Nerman-LP, på salig a disc. Björn Arahb och Monica Nielsen sjöng, och jag skrev mapptexten. ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (1976) heter skivan.

Temiddag med barn och barnbarn

Matti kom hit i går kväll, alltså till lägenheten i Uppsala. Birgitta hade fått tid på hjärtkliniken redan klockan 07.00 i morse, och han ville följa med oss till Akademiska. Vi åkte tillsammans dit med taxi klockan 06.30.

Allting gick efter ritningarna. Några timmar senare skrevs Birgitta ut med normal hjärtrytm och mycket lättad, nästan upprymd: det låter ju inte så vidare roligt att få sitt hjärta stoppat och igångsatt igen, men när det väl är gjort känner man sig bättre.

Matti skickade SMS till sina syskon och berättade att allting hade gått bra.

Också de båda andra, Kerstin och Anna, ville gärna träffa sin mamma, så vi åkte inte direkt ut till Öregrund. Birgitta önskade sig då en öregrundsmiddag tillsammans med barnen och så Kerstins båda barn, Viggo och Klara.

En öregrundsmiddag, förr serverad på fredagskvällen när vi hade hunnit ut till huset i Öregrund, består av varmt te och så flera sorters bröd plus många olika goda pålägg att välja på.

Så jag har varit på Konsum och bunkrat.

Fast senare i kväll åker jag och Birgitta själva till huset i Öregrund.

Där väntar försommarens ljuvlighet och så lördagsmorgonens melodikryss.

I häggblomningen

I dag när jag gick till och från Konsum, förde vinden med sig en nästan bedövande doft av hägg. Häggen blommar överallt; dess doft är tung och söt, dess blommor vita.

Häggblomningen är kort, så kort att många inte ens hinner få upp ögonen för den, och ändå har man nästan missat försommarens hela ljuvlighet, om man inte lägger märke till den. Om detta skrev Alf Henrikson följande:

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Den blommande häggen kan man nämligen inte ta med in till sin älskade. Ställs den i vas, slokar den nästan genast. Dessutom är doften så stark att den snabbt uppfyller hela huset, och den har en bedövande tung doft.

Ändå har jag alltid sökt mig till blommande hägg. Jag minns hur jag redan som liten pojke låg i gräset under en blommande hägg i Juminda, den lilla byn på den estniska nordkusten där jag föddes och tillbringade mina första år. Kanske bidrog detta till att jag långt senare, när jag var i tonåren, upprepade det här, fast nu i slänten under en bergknalle i Juni, nära Juniskär där jag sedan växte upp. Den här slänten, där det också växte liljekonvaljer, gullvivor, gökärt och törnros, vetter mot åkermark tillhörig en av gårdarna i Juni.

Dit tog jag en sommar min älskade.

Då hade jag själv redan flyttat därifrån, men vi var på sommarbesök hos mina föräldrar.

De är döda nu, likaså deras hyresvärd, så nu finns det varken något hus eller någon hage att återvända till.

Om försommarens fröjder och mödor

Några av de senaste dagarna har det åter kommit regn, men i dag har solen lyst över trädgården. Den blir allt mer försommarfager; nu har också förgätmigejen börjat blomma.

Men framför allt märks sommarens gradvisa ankomst i fruktträdgården – ja, fruktträdgård är det på nästan hela vår tomt. Det överdådigt blommande bigarråträdet har fått sällskap av alla skuggmorellerna, de stora planerade så väl som de självsådda. Ljusa blommor har också krikonträden.

Några av plommonträden har även de börjat blomma. De flesta äppelträden dröjer ännu med blomningen, men i toppen på Åkerö-trädet, Kerstins gamla önsketräd, blommar det – jag har sett humlor kretsa där uppe. Det här trädet står nämligen utanför fönstret till det som var Kerstins rum, det som nu är Klaras när hon och brorsan Viggo hälsar på hos morfar och mormor. I vanliga fall är det här rummet nu mitt och Birgittas gemensamma skrivrum; här finns nämligen datorn.

Men de flesta äppelträden har bara blomknopp än, och detsamma gäller syrenerna. Fast kommer det bara några riktigt varma dagar i rad, ska ni få se på blomning!

När jag kom ut hit till huset i Öregrund i går, hittade jag bredvid gången fram till trappen några lådor med plant. Eva-Lotta på Eds trädgård hade tydligen varit här och levererat dem till Birgitta.

Birgitta kom själv ut hit nu i början av kvällen, från svenska UNICEFs årsmöte – hennes ordförandetid är nu förbi, och hon hade blivit vänligt avtackad. Hon var, när hon kom hem till vårt sommarhus, nästan uppgivet trött av sina hjärtproblem, så i kväll orkar hon knappast plantera ut de här växterna. Hon la sig på sängen och vilade, och när jag var klar med middagen – stekta abborrfiléer – var jag tvungen att väcka henne. Vi har normalt hand om matlagningen varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten, men i dag erbjöd jag mig att också ta hand om disken.

På fredag morgon ska Birgitta infinna sig på Akademiska för den planerade hjärtkonverteringen, och stämmer det som alla säger – att man mår mycket bättre efteråt – kommer hon nog att få både ny kraft och lust att ta ett och annat nappatag med trädgården.

Om Baltikum och tillbaka i mina gamla kvarter

Tillsammans med en rad andra, flera av dem – Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Ann Linde – mina gamla arbetskamrater, hade jag av Gunnar Lassinantti inbjudits till ett planeringsmöte i ABF-huset i Stockholm, . Med var också bland andra min gamle kumpan från många resor till Estland, Jüri-Karl Seim.

Syftet med träffen var att planera ett kommande möte i ABF-huset om kontakter och insatser i Estland, Lettland och Litauen i samband med Baltikums befrielse.

Jag ska återkomma med fler uppgifter. Klart redan nu är emellertid att det återuppståndna estniska socialdemokratiska partiets första ledare, Marju Lauristin, kommer att medverka.

Eftersom jag ändå skulle vara i Stockholm, hade jag kommit överens också med sonen, Matti, om att träffas. Han kom till ABF-husets port efter sitt jobb, och i glappet mellan mitt sammanträde och hans ankomst hade jag hunnit ströva lite i mina gamla jobbkvarter – Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, ligger snett över Sveavägen från ABF-huset sett.

Det infann sig en hemkänsla – här jobbade jag från 1968 till 2002, i 34 år. Många av butikerna och restaurangerna, korvkiosken en bit bort på Sveavägen, antikvariatet där jag handlade då och då finns fortfarande kvar. Jag var in på den stora konsumhallen vägg i vägg med partistyrelsen och handlade några saker till morgondagens frukost; jag stannar nämligen över i lägenheten i Uppsala över natten.

Under min promenad kollade jag att en favoritrestaurang från förr, Café Piastowska högt uppe på Tegnérgatan, nummer 111, fanns kvar, och det visade sig att sonen, när han anlände, gärna följde med dit för att äta middag med sin far. Sonen har många gånger hört berättas om det här stället men har aldrig själv ätit där. Jag har väl bland annat berättat om hur ägaren, en svensk gift med en polska, förmodligen både för att jag drog dit många lunchgäster och för att vi så småningom kom på vänskaplig fot med varann, ibland dök upp i partiexpeditionens reception bara för att kunna meddela mig personligen att det tyvärr var abonnerat på Piastowska just i dag.

Nu fanns min gamle vän som porträtt på väggen. Den nye ägaren, själv polack, berättade att förre ägaren för ett par år sen hade dött.

Mycket sorgligt att höra – men Piastowska finns kvar i sin forna och mycket detaljrika glans och vårdas ömt sådant det var. Jag skulle gå bet på att ge en helt rättvis bild av det här underbara stället, så jag uppmanar alla som är intresserade av riktig, gammaldags restaurangkultur att gå dit och äta.

Dessutom är maten polsk, på riktigt, och synnerligen god, för övrigt också tillgänglig till ett mycket rimligt pris.

Vi fastnade för en tvårättersmeny med tomatsoppa som förrätt och därefter Schnitzel Belwederski med surkål och champignoner, sereverade på ’placek’. Till det drack vi kall, besk polsk öl. En smakupplevelse!

Vi skildes under handskakningar med värden, och sonen lovade genast ta dit sambon och ett antal vänner. Han tyckte faktiskt att farsan hade öppnat hans ögon – och gom – för en riktig höjdarrestaurang.

Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Nordisk musik

Säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus hade rubricerats ”Nordisk romantik”.

Estland hör definitivt hemma i den nordiska kultursfären, men Mirjam Tallys (född 1976) ”Eclipse för kammarorkester” (2011) skulle jag nog inte klassificera som romantisk musik. Styckets kast mellan ljus och mörker, mellan harmoniskt välljud och mer aparta ljud, tolkades väl av Uppsala kammarorkester under ledning av den likaledes från Estland hämtade dirigenten Paul Mägi.

Ur Edvard Griegs (1843-1907) ”Peer Gynt”, svit nummer 1, opus 46, spelades ”Morgonstämning”, ”Aases död”, ”Anitras dans” och ”I bergakungens sal”. Det här är alltsammans välkända stycken för en konserthuspublik – desto roligare då att kunna konstatera att Mägi och kammarorkestern tolkade den här musiken både med nödvändig variation och stor teknisk briljans. Mycket roligt att lyssna på!

Efter pausen framträdde violinisten Bernt Lysell med både teknisk briljans och stark känsla som solist i Wilhelm Stenhammars (1871-1927) ”Två sentimentala romanser”, opus 28 (1910). Den här musiken är dess bättre mer romantisk än sentimental, och orkesterns samspel med solisten – välkänd för den eftersom han är en av dess konsertmästare – fungerade utmärkt.

Mäktigare i det musikaliska uttrycket men ändå med i huvudsak lugn andhämtning är det som blev kvällens och säsongens sista verk, ”Symfoni nummer 7 i C.dur” (1923) av Jean Sibelius (1865-1957). Orkestern spelade väl – men för egen del tycker jag förstås att det finns många andra verk av Sibelius som har ett starkare konstnärligt uttryck.

* * *

Vi kom in med buss från Öregrund och gick av vid Vaksala torg, i god tid för att också hinna äta middag. Vi valde att äta japanskt snett över gatan, på Mikaku Sushi. Inget märkvärdigt men helt OK. Bara en av vinerna på vinlistan fanns dock i realiteten att beställa in.

I trädgården

Vi bor ju nära det kalla havet, men de senaste dagarnas värme har verkligen kysst trädgården till liv. Grönskan är mer intensiv, även om långt ifrån alla blad på träden är fullt utslagna. Men rabatterna prunkar av tulpaner, och det numera väldiga bigarråträdet i slänten ner mot gatan har slagit ut i ljuvlig blom.

Värmen har också lockat ut mig i trädgården, och då inte bara till att dricka kaffe vid trädgårdsbordet.

Jag har börjat rensa igenom mina blomrabatter – i går klarade jag en stor del av mitt väldiga stenparti längs den stenlagda gången upp mot huset.

Min kondis är långt ifrån vad den var förr, och jag vågar inte fresta mitt klena hjärta med allt för tunga arbetsuppgifter, men att i lagom takt krypa omkring på knäna och rensa ogräs går bra.

Birgitta stretar också på, egentligen flitigare än jag, men hon orkar bara med korta arbetsetapper – sen måste hon göra paus och vila. Hennes hjärtproblem upptäcktes förra året, och hon har nu plågsamt länge fått gå på en stark medicinering, som sätter ner hennes naturliga ork. Men nu skymtar ljuset i tunneln: på fredag om en vecka ska hon till Akademiska sjukhuset för en hjärtkonvertering.

Bådas våra hjärtbesvär plus vår stigande ålder har fått oss att fundera mycket över hur vi ska klara vår väldiga trädgård under åren fram över. Borde man lägga igen arbetskrävande delar av den? Men det tar emot, oerhört mycket. Den här trädgården är vår ögonsten; bakom dess nuvarande prakt ligger mer än 40 års mödosamt och kärleksfullt arbete.

När jag fick min hjärtinfarkt och sen skjutsades i ambulans till Akademiska, var jag sysselsatt med höstens utomhusarbete i trädgråden: jag satte upp ringar av hönsnät runt fruktträden som skydd mot harar och rådjur. När det hände, återstod det mesta av den uppgiften plus att bära in trädgårdsmöblerna i boden, bära in några tunga, jordfyllda krukor in i tvättstugan med mera. Men efter alla år i Öregrund hittade vi en ung (och stark!) kille, son till en gammal bekant som hade hjälpt oss med annat, som kunde rycka in, och det har han sen fortsatt med, givetvis mot betalning.

Dock är just trädgårdsarbete i mer egentlig mening inte hans gebit, så vi har grunnat mycket på hur vi skulle kunna hitta någon kunnig och villig på det området. En annan bekant förmedlade en kontakt, och det här visade sig vara en perfekt person för den uppgiften. Han har jordfräs och kan därför snabbt vårgräva potatislandet, och han har dessutom kunskap om allt det som man behöver veta för att sköta en trädgård.

Han var här i går och tittade på vad vi behöver hjälp med; vi fick ett timpris och så kom vi överens. Det han ska göra omfattas av RUT-avdraget, så vi kommer att utnyttja det. Vi är inte längre i våra bästa år, har båda hjärtbesvär och behöver hjälp – våra barn bor alla för långt bort för att kunna vara till kontinuerlig hjälp, även om sonen och hans tjej nyligen var här och hjälpte till med bland annat beskärning.

Jag är motståndare till det generella RUT-avdrag som har införts, men självfallet har systemet med skatteavdrag för nödvändiga tjänster fog för sig, när det gäller äldre människor med arbetsförmågan nedsatt på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom.

Aftonbladet Kryss & Quiz: det svårartade krysset

I går kom veckans nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag löste genast Svåra krysset, numera med Mats Larsson som konstruktör..

Dess värre består intrycket och därmed omdömet: Visst är det svårt, men på ett nästan helt igenom trist sätt. Ja, det är inte svårt det som utgår från bilden: Den föreställer RENE DESCARTES, och så ska man känna till en av hans ofta citerade utsagor: JAG TÄNKER, ALLTSÅ FINNS JAG. Mycket annat är också skäligen enkelt.

Men det finns alltså svårare frågor, alla av den där meningslösa sorten, där man inte behöver pröva sin egen associationsförmåga och list utan, i de fall man inte redan kan svaren, kan hitta dem med hjälp av Google.

Kan ni kungarna i Juda rike, det vill säga andra än Salomo & höjdarna? En kallades Ahas, men här skulle han stavas ACHAS. Kan ni några rappare från Texas? Det finns många, men en av dem kallar sig i alla fall DEEP. Känner ni till någon italiensk singer-songwriter? Filippo Novinni? Men det räcker inte – ni måste också veta att han kallar sig NEK. Och hur är det med den norska operasångerskan GINA Oselio? Ni har väl en åker och en bar fläck i den? En sån kallas mista, i pluralis MISTOR. På bio går ni väl ändå? Och har sett PEACOCK med Michael Lander. Men för helvete, i GAP, huvudorten i Hautes-Alpes, har ni väl ändå varit, människa?!

Så där håller det på. Jag har fler exempel.

Snälla, är det här ens allmänbildning?

Anna Hagberg, var är du?