Sommar i P1 med Daniel Sjölin

Jag har ganska ofta lyssnat på Daniel Sjölin när han var programledare för litteraturprogrammet i TV, ”Babel”, däremot av någon anledning aldrig läst hans skönlitterära böcker.

Långt ifrån all den musik han spelade i sitt Sommar-program berörde mig, men låtlistan innehöll tre riktiga höjdare: ”Boeves psalm” av och med Lars Hollmer, ”9 To 5” med Dolly Parton och inte minst den gamla SED-sången från DDR ”Lied der Partei” (”Die Partei, die Partei Sie hat immer recht”).

Jag hör roat också på pratet mellan låtarna och finner det begåvat men också präglat av den bildade medelklassens olidliga ambivalens. Mycket är inte bara utlämnande utan också sympatiskt, som den retroaktiva uppgörelsen med Ian & Bert-fascismen som frodades i de miljöer där han vistades som ung. Och det är ju bra att man tar avstånd från rasistiska och besläktade värderingar – men åtminstone jag tycker att mänsklig anständighet i och för sig är en helt nödvändig – men kanske ändå inte tillräcklig – politisk hållning. Jag har inget emot ironi, men som politisk ideologi är den kanske en smula bräcklig.

Sommar i P1 med First Aid Kit, Klara och Johanna Söderberg

Jag har entusiastiskt skrivit om de två första CDna med First Aid Kit, systrarna Klara och Johanna Söderberg, så det är med stora förväntningar jag börjar lyssna på deras Sommar-program. Och jag blir verkligen inte besviken, framför allt när det gäller musiken i deras program, ett ämne som jag strax ska återkomma till.

När det gäller pratet, finns där förstås redan i början historien om när de, med Patti Smith i publiken vid Polarprisutedelningen, lyckades röra henne till tårar genom att sjunga hennes ”Dancing Barefoot”.

I övrigt handlade pratet mellan låtarna till mycket stor del om turnerande och möten med musiker i USA, vilket vid närmare eftertanke är helt naturligt om man betänker att de slog igenom i så ung ålder och fortfarande är så unga att de knappast kan ha hunnit uppleva några mer dramatiska saker.

Samtidigt märktes det att även om de är starkt präglade av amerikansk musik, bluegrass och framför allt traditionell country, har de också en kritiska blick på avarter i det amerikanska samhället – de har ju inte för intet en farsa med rötter i den svenska musikrörelsen. Vidare: de vittnade också om att deras progressiva morsa redan när de var mycket unga predikade feminism för dem, en övertygelse som de sedan inte hade släppt.

Anders F Rönnblom har i och för sig sina musikaliska rötter i den sena proggeran, men den (och över huvud taget den svenska musiken) lyste annars med sin frånvaro i det här Sommar-programmet.

Däremot fanns artister som Johnny Cash, Emmylou Harris, Gram Parsons, The Carter Family och Loretta Lynn med på systrarna Söderbergs spellista. Samt förstås, som ett exempel på deras sjuttiotalspräglade samhällsengagemang, ”Universal Soldier” av och med Buffy Sainte-Marie.

Som exempel på musikaliska samarbetspartners fick vi möta till exempel Jack (O) White, och så avslutades programmet med deras egen ”Blues Run the Game”.

Åtminstone musikaliskt var det här programmet ett av de bästa i den här serien hittills i sommar.

Melodikrysset nummer 27 2012

I går kväll tittade Birgitta och jag på TV-programmet om Marlene Dietrich. Vi har henne på en rad skivor, beundrar henne både som sångerska och som antinazist. Men vilket tragiskt, utdraget slut hennes liv fick.

I morse gick jag, som alla lördagsmorgnar, upp tidigt för att i lugn och ro hinna äta frukost innan Melodikrysset startade: ett glas Verum mager hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice, två koppar svart kokkaffe och så två smörgåsar: en skiva surt estniskt bröd, bakat av vår dotter Kerstin, med mager leverpastej och några skivor smörgåsgurka och så en hård smörgås med rysk salami på hårdaste sorten av Roslagsbröd.

Och sen var det dags att börja kryssa.

Jag tyckte dagens kryss var hyggligt lätt, även om det började med dansband, som inte precis är min musik. I dag fick vi höra Vikingarna i en låt med typiskt banal titel, ”Du är min sommar Marie”.

När jag skriver sånt här tror en del – åtminstone såna som inte känner mig – att jag är en sån där som föraktar populärmusik, men så är det inte. Nanne Grönwalls bidrag i Melodifestivalen 1998, ”Avundsjuk” – som vi i dag hörde i en instrumental version -tycker jag till exempel är utmärkt populämusik.

Och från Melodifestivalen 1963 minns jag gärna Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. I Melodifestivalen sjöngs den av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i dag hörde vi den med Anne-Lie Rydé. Jag har för övrigt hört både Monica och Anne-Lie sjunga på socialdemokratiska valmöten.

Också Cornelis Vreeswijk har jag mött i partisammanhang – en gång satt han till och med i juryn i en valvisetävling, anordnad av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Jag har, av musikaliska skäl, allt han har gjort på skiva, så visst känner jag igen hans ”Veronica”. Och jag vet att han också var poet, har till och med läst hans poesi.

Jag vet inte om det var den pågående politikerveckan på Gotland som fick Anders Eldeman att som ett av dagens kryssvar välja rauk. Som vägledning fick vi lyssna på ”Lassie” med utmärkta Ainbusk Singers.

Om Stefan Löfven ibland är tyst som en gotländsk rauk, ter sig de manliga borgerliga partiledarna som Alice Tegnérs tre pepparkaksgubbar, ni vet dom där med korinter till ögon men med hattarna på sne. Fast de här märkliga pepparkaksgubbarna utmärks av att de gärna äter upp varann.

Och Annie Lööfs aktuella opinionssiffror vittnar ju om att hon och hennes parti, för att citera Adele, är ”Rolling In the Deep”.

Men det går ju upp och ner i så väl livet som i politiken, så alla fyra får väl stämma in med Brita Borg och Rolf Bengtsson i ”Ja sånt är livet i affär”.

För mig som har levt större delen av mitt liv i politiken känns mycket av det jag ser av det som händer i Almedalen – ja, jag har varit där jag också, men det var länge sen – som operett: det är glad musik men figurerna på scenen är ganska stereotypa. Detta sagt apropå att vi i dag skulle klara av att identifiera Emmerich Kalman som skapare av ”Grevinnan Mariza”, ur vilken vi i dag hörde ”Komm mit nach Varasdin”.

Å, vad jag önskar, när jag ser på TV-sändningarna från Visby, att jag med Berlin kunde sjunga ”Take My Breath Away”. Låten var med i filmen ”Top Gun” – har den förresten inte varit med tidigare i krysset?

Ännu längre bort, till Nya Zeeland, tog oss frågan som illustrerades med Irwin Berlins ”Blue Skies”. Därifrån kommer nämligen Kiri Te Kanawa, som sjöng.

Jag är en gammal man, men jag vill gärna avsluta i optimistisk ton. På norska Arbeiderpartiets kongresser – som jag brukade besöka i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske coh baltiske sekreterare – sjöngs ofta den här sången, jag tror knappast primärt för att texten hade skrivits av en partimedlem:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Carl-Anton (Axelsson) – jo han har sjungit på socialdemokratiska möten han också, fast i Sverige – gjorde en fin svensk version av den här sången, ”Du ska få en dag i morgon”.

* * *

Har Google fört dig hit i jakten på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallet bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Konditori Savoy i graven – men återuppstår kanske igen

När jag hösten 1959 skulle börja plugga i Uppsala, hade en klasskompis, Lennart Bexenius, som redan fanns i stan, hjälpt mig med att skaffa mitt första hyresrum. Det låg på Jumkilsgatan, och första kvällen på ankomstdagen beslöt jag mig att ta en promenad och titta på omgivningarna.

Det var så jag upptäckte konditori Savoy på Ringgatan. Det var på den tiden fortfarande ett tämligen nytt café, men miljön – både själva kondiset och blomplanteringen utanför – var trivsam. Där fikade jag ibland eller köpte hem någon bulle till mitt eget kaffe, när jag var stadd vid kassa.

Jag har också senare, långt efter det att jag hade flyttat från yttre Luthagen, återvänt till Savoy – också fikat där med Birgitta och med våra barn. De har haft gott bröd – jag råkar veta att också en av Uppsalas landshövdingar regelbundet har tagit sig till Savoy för att handla. Och min gamle Ordfront-kompis, författaren Kjell Eriksson, har i sina deckare ofta låtit sin polishjälte Ann Lindell göra en eftertankepaus just på Savoy.

Genom min kaféälskande dotter Kerstin hörde jag för en tid sen den ledsamma nyheten: Savoy skulle, efter mer än 50 år, stängas. Hon hade fått höra det på plats, dock inte fått någon riktig förklaring till varför. Visserligen har Savoy haft snåla öppettider på kvällar och veckohelger, men det har ju inte precis sett ut att gå dåligt.

I dagens Upsala Nya Tidning (6 juli 2012) finns en bekräftande artikel, ”Slutfikat på Savoy efter 50 år”, som ger en förklaring – Handelsbanken, som ligger vägg i vägg, behöver utvidga – men faktiskt också ett litet hopp: Savoy kommer troligtvis att fortsätta verksamheten någon annanstans.

Hoppas det blir så och att det blir ett lika trivsamt ställe!

Sommar i P1 med Neneh Cherry

Jag ska villigt erkänna att jag musikaliskt är mer bekant med Neneh Cherrys far Ahmadu Jarr (eller Jah) – jag har bland annat hans skivor med Egba – och med hennes styvfar, jazztrumpetaren Don Cherry än med henne själv. Därför lyssnade jag i dag, när hon gjorde sitt Sommar-program, också särskilt noga, när hon berättade om sitt besök i faderns hemland,Sierra Leone, och när hon spelade ”Brown Rice” med Don Cherry.

Och eftersom jag alltså inte är särskilt bekant med Neneh Cherrys egen musik, tyckte jag att det var kul att få ett smakprov även på den, ”Dream Baby Dream”. Vidare: visserligen är jag bekant med både Louis Armstrong, som fick inleda musikdelen av hennes program, och Marvin Gaye, som hon avslutade med, men jag fick också höra en mängd musik som inte alls hör till det jag normalt hör på – se nu inte det som en anmärkning!

Neneh Cherry själv talade oklanderlig svenska – pappan och styvpappan har båda varit verksamma här i Sverige och hennes mor är den svenska konstnären Moki Karlsson – ja, hon behärskar till och med skånska efter att ha tillbringat en del av sin uppväxt i kristianstadstrakten. Senare har hon bott både i New York och London.

Hennes familj är stor och vittförgrenad och rymmer fler musikaliska begåvningar än de redan nämnda. Det kan räcka med att nämna att hon är halvsyster till Titiyo (samma far) och Eagle-Eye Cherry (samma mor).

På det hela taget gillade jag Neneh Cherrys Sommar-program, men jag har ändå en invändning: Det ligger väl i sakens natur att fokus under progammets gång rent geografisk riktades mot ganska många olika miljöer – bilderna från inte särskilt glamourösa miljöer i New York var där särskilt intressanta – men hennes berättelse rymde också väldigt många namn ur musikvärlden. En del av dessa var bekanta för en musikälskare som jag, men jag kan tänka mig, att de för många av lyssnarna mest blev en radda okända namn som gled förbi utan att de kunde placera dem.

Sommar i P1 med Ulf Ellervik

Ulf Ellervik är kemist, vilket betyder att han ägnar sig åt ett ämne som jag själv tidigt under min gymnasietid på femtiotalet lämnade bakom mig och inte heller därefter har ägnat något större intresse. Men det ska inte misstolkas: självfallet anser jag till exempel den cancerforskning han ägnar sig åt som livsviktig.

Jag nämner det här närmast för att jag själv mycket tidigt valde att inrikta mig på humaniora, medan han – vilket han berättade om i sitt Sommar-program i dag – ganska länge vacklade mellan skilda intressen, som drog åt olika håll. Han verkar ha vurmat för ganska olika saker; så till exempel byggde han och en kompis av svensk vass en fullskalemodell av Thor Heyderdahls berömda Ra. Den flöt!

Ett tag var han insnöad på alkemi, men sen ledde alltså en gammaldags kemilåda in honom på den bana, kemistens, som blev hans.

Som kemist verkar han också ha haft en gränsöverskridande attityd. Sålunda hade han redan i programmet inledning en berättelse om en giftmördare som, trots stor förslagenhet, till slut ändå hamnade i galgen.

När han i sin låtlista hade tagit med Antony & The Johnsons, trodde jag ett ögonblick att dagens sommarvärd hade ett åtminstone ambivalent förhållande till val av partner, men det visade sig, att han både var gift och hade två barn.

Oftast spelade han ganska glad musik. Bland dem vi fick lyssna på i hans program fanns Tom Waits, Huey Lewis, Anders Glenmrk, Queen och Katie Melua.

Sommar i P1 med Emma Wiklund

Jag skulle inte tro att jag och dagens sommarvärd, Emma Wiklund, har så mycket gemensamt, men jag noterar med gillande att hon inledde sitt Sommar-program med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, och att hennes spellista rymde bland annat Alanis Morissette, Stevie Wonder, Lou Reed, Eva Dahlgren, Liza Minelli, Bob Marley, Ted Gärdestad och inte minst ”Robert Lind” med Hasse och Tage.

När det gäller det talade innehållet i Sommar-programmen, försöker jag alltid inta en öppen attityd, men jag ska villigt erkänna att mitt intresse för modebranschen milt talat är måttligt, och så fann jag hennes stolta berättelse om företaget hon har skapat i skönhetsbranschen vara på gränsen till produktplacering.

Så när hon kom in på sin far och drog den småputtriga historien om värmen i villan familjen bodde i, trodde jag först att det rörde sig om en av de vanliga pliktomnämnandena av nära anförvanter, de som är så vanliga i de här programmen. Men där tog jag miste.

Hennes berättelse om en jämn födelsedag som familjen skulle fira i Thailand men som tog en helt annan vändning i och med att fadern dog rymde en personlig smärta, som kändes berörande också för oss som lyssnade.

Sommar i P1 med Amirzai Sangin

Den afghanske telekommunikationsministern Amirzai Sangin var dagens värd i ”Sommar”, vilket möjliggjordes av att den här mannen efter ett antal år i landsflykt i Sverige och i framgångsrik utlandstjänst hos Telia fortfarande talar svenska. Toppbetyg, snabb anställning i ett stort företag – alltsammans jävar de fördomar som florerar om invandrare och flyktingar från så fjärran länder.

Dessutom visade han sig inte vara ekonomisk flykting. När de politiska förhållandena i hemlandet ändrades, kände han att han måste göra en insats där, detta trots att det Afghanistan han återvände till var ett land i ruiner. Och när han där erbjöds en post som telekommunikationsminister, avsade han sig i enlighet med sitt gamla hemlands konstitution det medborgarskap han under tiden i landsflykt hade fått i Sverige.

I sitt ministerämbete har han uppenbarligen varit framgångsrik – 85 procent av afghanerna har i dag mobiltäckning – och säkert har också det faktum att han har motstått påtryckningar om väntjänster och korruption bidragit till att han, i motsats till många andra afghanska ministrar, har lyckats behålla sin post under så många år.

Under sin tid i Sverige var han aktiv i Svenska Afghanistankommittén, och han tackade också denna kommitté för dess stora och på många sätt unika hjälpinsatser.

Jag hoppas att också en del organiserade så väl som oorganiserade xenofobiker lyssnade på Amirzai Sangins lågmält sympatiska sommarprogram, till exempel på avsnittet om det talibaniscensatta bombattentat som så när hade kostat honom livet – vilket senare ändå inte skrämde i väg honom från Afghanistan igen.

De svenska radiolyssnarna försökte han möta genom att åtminstone delvis spela musik han hade lärt sig att gilla under vistelsen här i Sverige: ABBAs ”Dancing Queen”, ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival, ”Life Is a Flower” med Ace of Base och ”Escucha Me” med Gipsy Kings.

Men själv tyckte jag att det just i det här sammanhanget var ännu mer intressant att få höra populärmusik från både Afghanistan och en del andra länder, vars musik sällan når oss via den svenska radion.

Sommar i P1 med Klara Zimmergren

Hos oss står radion i köket nästan ständigt på, men den är nästan konstant inställd på P1, på lördagsförmiddagarna dock på P4, en del av söndagsförmiddagen på P2. P3 hör vi aldrig på, och det har väl bidragit till att Klara Zimmergren, i dag värd i P1s ”Sommar” är tämligen okänd för mig.

Eftersom hon är komiker, hade man väl kanske väntat sig ett något muntrare Sommar-program av henne. Men i stället handlade en stor del av programmet om den ofrivilliga barnlöshet hon och hennes man trots idoga försök har drabbats av. Jag tyckte hennes berättelse om detta var mänskligt berörande, och jag greps av hennes berättelse om hur hon till slut fann sig i sitt öde och skaffade ett adoptivbarn.

Hennes låtval var väl inte allt igenom mitt, men hon spelade också en del artister och grupper som även jag ibland lyssnar på: The Beach Boys, Tom Waits, Wilco, Lionel Richie, Håkan Hellström och The Beatles.

Sommar i P1 med Yngwie Malmsten

Jag har inga som helst problem med den rockmusik Yngwie Malmsten skapar, tvärt om – och jag är tillräckligt musikaliskt bevandrad för att också för min del hålla honom för att vara en av världens bästa gitarrister i sin genre. Hans låtval i dagens Sommar – ”Barkbrödslåten” från Dalarna, ”Ack Värmeland du sköna”, Deep Purple, Genesis, Antonio Vivaldi, Itzhak Perlman i Paganinis violincapriccio och en av Bachs Brandenburgerkonserter – vittnade dessutom om att den här hårdrockslegenden har både bredd och djup i sin musiksmak.

Men fyra låtar av och med honom själv var egotrippat, detta alltså inte sagt för att jag skulle ha invändningar mot musiken i sig.

Över huvud taget tyckte jag att hans sommarprogram var lite för introvert, vilket då och då illustrerades av hans fniss åt det han just hade sagt. Jag har i och för sig en viss förståelse för att konstnärligt starkt begåvade människor ibland har en tendens att leva i sin egen värld, men jag har också en viss förståelse för den person på planet till Japan som hällde en full kanna isvatten över honom, när bandet – också enligt honom själv – hade fört ett jävla liv och betett sig illa. Då hjälper det liksom inte att komma med invändningen att han själv, när hämnden drabbade honom, för egen del hade hunnit somna.

Själv har jag en gång, på Thai-flyget till Bangkok, handgripligen slängt ut en full och skränande norrman ur förstaklasskabinen där jag och andra försökte sova och som tack från mina medresenärer fått en stormande applåd. Ryktet om detta hade, när vi sedan anlände till svenska ambassaden i Beijing. redan nått ambassadören där.