Familjejul – och så är det vardag igen

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Melodikrysset nummer 50 2015

Inget våldsamt svårt Melodikryss i dag.

Det jag kämpade längst med var en fråga vars melodikryssvar jag i och för sig genast kunde. Det är klart att en gammal melodiradiolysnare som jag känner igen ”Är du ensam ikväll”. Men det är klart att en populärmusiknörd som jag också vill veta allt om den finska version som spelades. Det här är ju en gammal Elvis-hit, ”Are You Lonesome Tonight”, och så småningom lyckades jag få fram, att bandet, Sleepy Sleepers, som sjöng den på finska, ”Ootko yksin sa nyt”, har gjort ett presleyalbum.

Annars brukar jag inte förvillas av att ett original, säg av Bob Marley, görs av några helt andra, säg Hot Pans. Det är lik förbannat fråga om ”No Woman, No Cry”.

Nu för tiden är det ju till och med en särskild genre att göra nya versioner av kända original – för det här finns till och med ett särskilt TV-program, ”Så mycket bättre”. Där gjorde, 2011, E-Type (Bo Martin Erik Eriksson) sin tolkning av Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Om det blev så mycket bättre vet jag inte.

Det senare kan väl också sägas om den version Sten & Stanley gjorde av Evert Taubes ”Linnea”.

För egen del har jag inget mot original, i dag till exempel ”Vara vänner” med Jakob Hellman.

Själv har jag hört både Sylvia Vrethammar och Cornelis Vreeswijk från scen. Det är väl inget fel på Vrethammars version av ”Deirdres samba”, men Cornelis gör själv sin svenska text bättre.

Cornelis höll ju till vänster, och det har även jag alltid gjort, dock med ett undantag. Fast då handlade det om trafikomläggningen, den enda gång i livet jag har röstat höger. Detta apropå att vi i dag fick höra Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”.

I en sån fråga kan man inte pröva sig fram – man måste ta ställning och sen träna för ett nytt läge, kanske med en etyd, ett övningsstycke av Chopin, i bilradion.

Ibland blir Anders Eldemans kryss oväntat aktuella. Så sent som i går kväll såg och hörde jag Adele i ”Skavlan” – och så förekom hon och hennes ”Hello” också i dagens kryss.

Sist kvar att redovisa är nu svaren på tre filmanknutna frågor.

Vincent Youmans och Irving Caesars ”Tea for Two” förekom redan i ”No, No, Nanette” från 1925. Fast det Eldeman här ville ha är det korta svenska namnet på drycken, te.

Roberto Rossellini gjorde sin berömda film ”Rom – öppen stad” 1945. Musiken i den, som vi hörde en bit av, gjordes av Renzo Rossellini, som så vitt jag vet var hans bror.

Dumas’ ”De tre musketörerna” har filmats åtskilliga gånger, men den version, där tre musikaliska musketörer, Bryan Adams, Rod Stewart och Sting, tillsammans sjöng ”All For Love”, kom 1993.

Nästa lördag är det redan dags för julkrysset. Och jag som inte har handlat en enda julklapp än!

Två konsumtrogna

Birgitta och jag har, allt sedan vi på 1950-talet kom till Uppsala, varit trogna kunder i Konsum.

Den konsumbutik som fanns i hörnet Ringgatan/Sysslomansgatan nära mitt första hyresrum på Jumkilsgatan finns faktiskt kvar, även om den har flyttat till modernare lokaler.

Men den konsumbutik som har funnits i ett par olika lägen vid Torbjörnstorg, nära Idrottsgatan där jag och Birgitta bor sen mitten av 1960-talet är en av dem som har lagts ner, fast inte för så länge sedan.

När den här nedläggningen ägde rum, ställdes vi inför ett dilemma: Skulle vi nu på gamla dar tvingas handla i den ICA-butik, som fortfarande finns vid vårt torg?

Hustrun går dit i nödfall, men jag har ännu inte varit inne i ICA trots att det nu har gått ganska lång tid utan konsumbutik i närheten.

I stället biter vi ihop och tar bussen till centrum, till hållplatsen vid Uppsala C. Därifrån är det en kort bit att promenera till ett ganska stort och helt modernt Coop. Vi har båda skaffat tantvagn – jag köpte en ny i dag, eftersom min gamla är utsliten – och så rullar vi våra inköpta varor till bussen som går hem till Svartbäcken.

Närheten till Uppsala C bidrar väl till att ganska många av dem som handlar i den här Coop-butiken är unga människor, många av dem säkert pendlare som handlar lunch att ta med till jobbet i Stockholm eller färdigrätter att snabbt få ihop när de kommer hem. Vi gamlingar med lust att laga mat och med tid för detta bjuds på ett magrare urval av varor.

På Coop Konsum i Öregrund, där vi bor och följaktligen handlar under sommarhalvåret, känner vi alla i den ordinarie personalen och vet också vem som ansvarar för vad i sortimentet, vilket gör det lätt att framföra och få gehör för önskemål. I den stora Coop-butiken vid Uppsala C ska man ha tur om man över huvud taget träffar någon personal annat än i kassan.

Ett par gånger har jag faktiskt ändå lyckats med att få den här butiken att ta hem varor som jag vill ha eller behöver – jag är diabetiker.

Jag skulle i alla fall till ledningen för Coop Konsum vid Uppsala C på det här sättet vilja framföra några önskemål. Inget av dem är orimligt, eftersom de varor jag efterlyser finns i konsumbutiken i Öregrund.

I Öregrund finns Stora Risten Fisk, som levererar färsk och gravad och rökt och inlagd fisk – deras rökta laxfenor är en delikatess! – inte bara till Konsum i Öregrund utan också till exempel till Hötorgshallen i Stockholm. En fiskdisk med de här delikatesserna, som är färdigförpackade, vore en fantastisk fjäder i hatten för Coop Konsum vid Uppsala C.

Och det finns andra i vid mening lokalproducerade varor, som skulle öka attraktiviteten hos den här konsumbutiken.

Roslagsbröd i Gimo gör ett underbart gott (och nyttigt) knäckebröd i olika varianter. Det är värt att sälja också i Coop-butiker i Uppsala.

Och hur kommer det sig, att jag har kunnat köpa uppsalatillverkade Fyris senaps delikata senapssorter i Konsum i Öregrund men inte kan göra det i den här Coop-butiken i Uppsala?

Samt för att inte vara så lokalt inriktad: Konsum i Öregrund för tre sorter av Kotivaras skurna påläggskorv, bland annat den ryska salami jag älskar att använda till någon av mina morgonmackor.

Slutligen något som inte jag själv, som är diabetiker, men barnbarn på besök i Öregrund har kunnat njuta av, eftersom Konsum där i sitt sortiment tog in klassiska läsksorter som jag och många andra i min generation känner till och älskar.

Vad sägs om Loranga, en apelsindryck som förr var mycket större än dagens apelsinläskar och som har namngett en av Barbro Lindgrens älskade barnboksfigurer, eller om Citronil, som Lennart Hellsing har besjungit? Fler apelsindrycker: Solo, länge Konsums paradnummer bland läskar, Syd och blodapelsinläsken Rio.

På colamarknaden är numera Cuba Cola och Rally inte så kända, men de colablandade Syd Black Orange och Trocadero är väl värda en renässans.

Äppelläsken Guldus var länge favorit i mina gamla hemtrakter i Njurunda söder om Sundsvall och en av mina egna barns favoriter när de besökte farmor och farfar i Juniskär.

Eller vad sägs om Haiwa ananasläsk? Eller om Portello, min egen favorit under pojkåren?

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Coop sänker priserna och Konsum försvinner

Kooperationens butiker – för närvarande med fem koncept/format, Coop Forum, Coop Extra, Coop Konsum, Coop och Coop Nära – döps om och blir tre: Stora Coop, storhandel, Coop, vardagshandel, och Lilla Coop, kompletteringshandel. Butikerna görs om när det gäller utseende, varugruppsplacering (kundvarv) och butikskoncept. Stora Coop, avsett för storhandel, kommer förutom ett stort sortiment av livsmedel också att sälja produkter för hemmet, familjen och barnen. Coop blir den normala, hyggligt stora livsmedelsbutiken, medan Lilla Coop har karaktären av närbutik.

Kooperationens 665 butiker runt om i landet ska på relativt kort tid omprofileras; pilotbutiker för den här omvandlingen har redan utpekats. Det jag som trogen konsumkund sen årtionden tillbaka förstås undrar är om man vid omprofileringen tar i beaktande vad det är för slags butiker konkurrerande kedjor har i just det aktuella området och den karaktär och storlek orten där butiken ligger har. Ett exempel på det senare: Lilla Öregrund med omland blir befolkningsmässigt mycket större under delar av sommarhalvåret, sommarfolket har delvis andra köpvanor än ortsborna, det mer begränsade utbudet i ortens övriga butiker gör att Konsums kunder gärna också köper sådant som strumpor, skrivarpapper, glas och porslin där. Och det vore självmord av Konsum i Öregrund att inte sälja fisk från ortens eget Stora Risten fisk och knäckebröd från Roslagsbröd i Gimo. Vad jag vill säga med det här är att framgångsrik handel främst bygger på öra för kundernas önskemål, och de följer inte något centralt utformat koncept.

Coop går för närvarande – efter en tid med stora förluster – åter med vinst och kommer nog att finansiellt klara omprofileringarna/nyinvesteringarna, som under en treårsperiod beräknas kosta drygt en miljard.

Men inte bara butiksnätet ska förnyas.

Priserna kommer att sänkas – matvarorna ska i snitt bli fem procent billigare, men på enskilda varor kan det bli sänkningar med upp till 10-15 procent. Fortsatt arbete med ”lojalitetsprogrammet” utlovas också – trogna kunder belönas särskilt.

Jag har inga förutfattade meningar om den här omprofileringen/nysatsningen, men nog kommer jag att sakna den klassiska butiksbenämningen Konsum.

Coop byggvaror tar marknad i Norge

Jag har tidigare skrivit om den expansiva och framgångsrika norska konsumentkooperationen men då med inriktning på livsmedelshandeln – jag har bland annat berättat att norska Coop har övertagit den norska grenen av ICA.

Men medan den svenska kooperationen smalnar av i riktning mot livsmedelshandel – senast sålde man bokhandelsjätten Akademibokhandeln – upprätthåller den norska kooperationen bredden och växer även i andra sektorer än livsmedelshandel. Den norska affärstidningen Dagens Næringsliv berättar om att Coop Obs! Bygg under de senaste fem-sex åren har öppnat byggvarubutiker med en yta om 170.000 kvadratmeter. I fjol växte de här byggvaruhusen med 25 procent, och nu i sommar har de växt med ytterligare 13,5 procent. Byggmarknaden i Norge växer i snitt med fem procent per år.

Det här gör att konkurrenterna, till exempel finskägda Byggmakker har börjat svettas och nu också investerar och moderniserar. Men Coop håller på att erövra tredjeplatsen bland byggvarubutikerna. Som ett viktigt konkurrensmedel använder man sig av låga priser.