Last Chorus: Lars Lindberg

26 februari 2016 18:36 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Last Chorus: Bodil Malmsten

7 februari 2016 14:22 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Bodil Malmsten (1944-2016) är död. Cancern tog henne, överraskande tidigt. Men man borde ju ha anat, att det här var på gång. Det har varit tyst på hennes blogg ända sen mitten av september.

Nej, jag kände henne inte personligen. Men en gång har jag kontaktat henne och fått svar. I några val – jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen då – hade jag fått i uppdrag att försöka få personer ur kulturlivet att ställa upp i annonser för Socialdemokraterna. De tillfrågade erbjöds att plädera för egna hjärtefrågor; enda villkoret var att de inte skulle plädera för något annat parti.

Jag valde ut de tillfrågade helt efter eget huvud, och till grund för vilka författare jag frågade låg min egen förtrogenhet med deras böcker. Lite tidigare hade till exempel Lars Ahlin ställt upp med en fantastisk text i en socialdemokratisk valbroschyr, men nu var läget kärvare, författarna inte lika benägna att bekänna färg. Från Bodil Malmsen fick jag alltså nej, som jag minns det inte ett ovänligt nej men ändå ett nej.

Att jag hade valt att tillfråga henne hade som bakgrund att jag hade läst henne. Både Birgitta och jag gillar henne, så nu finns i vårt privata bibliotek ett femtontal böcker, både lyrik och prosa.

Jag plockar fram några av hennes böcker med lyrik för att hitta något att citera, och när jag slår upp hennes ”Samlade dikter” (1995), hamnar jag av ren slump på en vinjettbild, ”Döden 1986” ur ”Paddan & branden”, och den andra dikten där passar ganska bra att citera, också för att dess miljö är hennes unga års Jämtland:

KÄRINGEN ELÄNDE köpte granngårn
Änklingen är hennes sonson
Nygift med sin Stella – 67
Stella som är nybegraven nu
Käringen mal – huvva hu
Huvvaligen & hå hå ja ja
VAD VAR DET JAG SA SA SA

Man kan hyra videobox på macken
SUDDEN IMPACT & DJÄVULSKA JAKTEN
STREETFIGHTER & CHINA BLUE
BLOODSIMPLE & DEATHWISH ONE & TWO

Här finns post & konsum – inget NK
Där folk går i högklackat med konto
På en T-Centralen är det trängre
Men vem mäter upp att glesbygden har längre
Mellan människa & människa än Söderleden
Det är glest & glesnar snabbt i mänskligheten

KÄRINGEN ELÄNDE sitter där hon satt – vid spisen
Fötterna är kallare än inlandsisen
Vedspisen är glödgat het
Livet enbart dödlighet

EN JUMBOJÄTTE SOM HAR STÖRTAT!
OLOF PALME HAR DOM MÖRDAT!
SJÖSALA BLEV PYROMANBRÄNT NER I GRUNDEN
& I P1 HAR DOM FLYTTAT ANDAKTSSTUNDEN
Blott en dag ett ögonblick i sänder
Ett är säkert – olyckan som hänt & händer
i en dödsannons är alltid någon hemma

1991 gav hon ut ”Det är ingen ordning på mina papper”, en bok som myllrar av citat, associationer och reflektioner. I den finns texten ”Om jag vore statsminister”. Jag citerar första halvan:

”Om jag vore statsminister skulle jag se till att få riktig makt som Gud, Allah, Oden, Tor och Gyllenhammar; det behövs en högre makt för att få ordning på ett land som Sverige. Självklart skulle jag vara god.

Se till att hela rubbet blev rättvist. Att de starka inte klämde åt de svaga, att alltihop blev väl fördelat. Att alla fick nåt litet företag att pula med – frosta av frysen eller städa vindskontoret.

Att det arbetande folket blev befriat från TV och fick böcker. Chinaschack, badmintonspel och tid.

Tid att tänka – nu och inte vecka 49. Tid att älska, prata, fiska, åka pulka. Tid att plocka sig en kantarell eller en ticka, tid att leta rätt på ett ställe där det växer svart trumpetsvamp, som ser ut som svarta liljor – obeskrivligt ätbara – till ämnet.

Politiken: Om jag vore statsminister skulle politik bli respektabelt, alla idéer skulle genomföras. Korruption och mygel och skandalaffärer skulle bannlysas från staten och kommunen.”

Så här fortsätter det sen, och så slutar det med:

”Så skulle det bli om jag vore statsminister, amen.”

I den här boken finns en dedikation från författarinnan till min hustru:

”Till Birgitta D.
med

från Bodil
24.10.91″

Som Birgitta minns det, fick hon boken med dedikation av Bodil Malmsten vid ett partimöte i Enskede. Birgitta hade haft en mycket hektisk dag i riksdagen – det här var kort efter en valförlust och ett regeringsbyte,

Last Chorus: Kjell Alinge

20 januari 2016 21:01 | Last chorus, Media, Musik | Inga kommentarer

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.

Last Chorus: Berge Furre

12 januari 2016 14:47 | Last chorus, Politik | Inga kommentarer

Berge Furre är död, läser jag i norska Dagsavisen. Han blev 78 år gammal.

Jag har bara kort träffat honom, under min studenttid i samband med ett socialdemokratiskt studentförbundsseminarium i Helsinki i början av 1960-talet. Tillsammans med Torild Skard, veterligen fortfarande i livet, deltog han i de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga pingstseminarium. Jag minns att han och Torild originellt nog hade tagit sig till Helsinki per skoter.

Båda hörde till Orienterings-kretsen, var mot norskt Nato-medlemskap och senare aktiva i Folkebevegelsen mot EEC. Från svensk socialdemokratisk studentsida delade vi alla de här ståndpunkterna plus andra vänsterståndpunkter som Sosialistisk Studentlag stod för, men Arbeiderpartiet hade hårda nypor, kanske ett arv från partiets Komintern-tid, och uteslöt de ledande Sos stud-aktivisterna. I stället bildades ett nytt studentförbund, A-stud.

1961 var Furre (och även Skard) med om att bilda ett nytt parti, vänstersocialistiskt men inte kommunistiskt: Sosialistisk Folkeparti, senare Sosialistisk Venstreparti. Ett belägg för min ideologiska bestämning av partiet är det faktum, att just Furre stod för en häftig uppgörelse med partiets ungdomsförbund SUF, när det attraherades av maoismen – det här ändade i att SUF lämnade partiet. Furre själv blev senare helt rentvådd från de anklagelser om spionage för Östtyskland som hade riktats mot honom. Det senare var kanske en hämnd för att Furre var motorn i det så kallade Påskeopprøret 1958, då Arbeiderpartiets studentlag fick en majoritet av partiets stortingsledamöter att skriva under en resolution mot att Västtyskland skulle få atomvapen.

Som mina läsare säkert förstår, känner jag i egenskap av gammal socialdemokratisk vänsterman sympati för många av SFs ståndpunkter, men i ett avseende har jag alltid stått långt från Furre: Han var också kristen, rent av teolog.

Men frid över en av de riktigt färgstarka norska politikernas minne.

Last Chorus: Lennart Hellsing

26 november 2015 15:35 | Barnkultur, Last chorus | Inga kommentarer

Redan under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom jag i kontakt med Lennart HellsingsDet var så roligt jag måste skratta”. Jag lärde mig också sjunga den, till Knut Brodins välkända melodi från 1947 – men det senare hade jag förstås ingen aning om då.

Jag minns den som en avvikande och mycket märklig text:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Hellsing har sedan följt mig genom åren. Jag har köpt och läst hans böcker för barn och barnbarn, också köpt en försvarlig mängd av dem till vårt eget bibliotek.

En gång har jag haft lyckan att också personligen träffa Lennart Hellsing. Hustrun brukade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, anordna vårmiddagar, dit inte bara riksdagsledamöter utan också inbjudna gäster bjöds. Hon gav de här vårmiddagarna särskilda temata, ofta kulturanknutna sådana, och när temat ett år blev barnkultur, inbjöds Lennart Hellsing som hedersgäst. Han placerades därmed bredvid värdinnan – och överraskade genast både henne och de övriga församlade genom att hålla sitt tacktal, ett mycket spirituellt sådant, omedelbart efter hennes välkomsthälsning.

Lennart Hellsing (1919-2015) föreföll in i det sista andligt levande, men förr eller senare måste ju även en sådan människas liv ändas. Plötsligt har han halkat ut på ett av skalen från sin egen ”Bananbok”.

Någon religiös tro har jag inte hittat i Hellsingland – vad familjen vill sjunga på hans begravning har jag heller ingen aning om.

Annabell Olsson”, Lennart Hellsings svenska text till till en folkmelodi från England – är visserligen riktad till fel kön, men den har ändå rätt tonfall. Hellsing var en förtrollad prins från sagan, en som hade råkat gå vilse och länge, länge bodde hos oss:

Annabell, Annabell
Annabell Olsson,
hon sitter och drömmer
när månen går opp.
Hon vandrar i trädgår’n
och luktar på blommor
och sjunger bland liljor
och rosendeknopp.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
hon torkar ej disken
och bäddar som vi.
Hon väljer bland pärlor
och trär dem på snoddar,
i siden och sammet
hon dansar förbi.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
är inte som andra
som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad
prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse
och bor här hos oss.

Last Chorus: Tord Oscarsson

18 november 2015 18:43 | Last chorus, Politik | 3 kommentarer

Jag minns förstås Tord Oscarsson (1934-2015) från hans tid som redaktör för S-bloggar. Jag minns då även de svårigheter han mot slutet hade i det värvet, sådant som att han hade svårt med stavningen och allt oftare återpublicerade texter. Så vitt jag så småningom förstod, hade det här att göra med en sviktande minnesfunktion.

Sådant kan drabba även tidigare skarpsynta personer, det senare i Tords fall underbyggt av att han var jurist.

Politiskt var han allt sedan unga år – han var bland annat skolombudsman i SSU – socialdemokrat, i hemstaden Härnösand bland annat kommunalråd under 15 år och kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder.

Själv har jag mött honom under partikongresser.

Denne ursosse drabbades under sjuttiotalets ungdomliga radikaliseringsvåg av att hans barn drogs till det trotskistiska Offensiv. Offensiv var en entristisk gren av trotskismen – dess medlemmar stannade kvar som medlemmar i den reformistiska arbetarrörelsen, detta för att kunna värva ännu fler radikala sossar och om möjligt ta över hela organisationer.

Offensivarna uteslöts förstås, först av SSU och sedan också av socialdemokratiska partiet. När det senare skulle ske, ombads jag, i egenskap av expert på vänstersekter, av partiets uteslutningskommission att skriva ett utlåtande om den här gruppens mål och taktik.

Det var väl det här som gjorde, att jag, när Härnösands arbetarekommun och familjen Oscarsson drabbades av det här, av Tord Oscarsson ombads att komma till ett möte med arbetarekommunen, där de här uteslutningarna skulle avhandlas.

Jag gjorde den här föredragningen med all kyla och balans och tror att jag lyckades övertyga flertalet av de närvarande om vad Offensiv var för något, detta trots att många av de närvarande kände den yngre generationen i familjen Oscarsson och gillade dess gåpåiga stil.

Jag var i samband med det här också hembjuden till familjen Oscarsson – vad jag minns var då inte någon av sönerna hemma. Deras mamma försökte hitta förmildrande omständigheter, men Tord var korrekt och rationell som den jurist han ju var.

Jag vill poängera, att det här var en unik händelse också i mitt liv. Uteslutningar är något mycket sällsynt inom socialdemokratin. Somliga skulle nog hävda, att det skulle vara bra med fler sådana och då också på partiets högerkant.

Last Chorus: Conny Fredriksson

5 juli 2015 18:11 | Last chorus | 1 kommentar

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrån oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

* * *

Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

På den tiden då Conny arbetade på partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frågan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gång intervjuades vi båda för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte på rak arm vilket. Båda ståndpunkterna accepterades, också på partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vårt parti var så mycket större på den tiden.

När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över från internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstånd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna på internationella avdelningen och andra aktörer på det här området. Conny och jag åkte till exempel tillsammans på en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att åka tåg från Tallinn till Rīga och sen därifrån till Vilnius. Nattåg dessutom – varken jag eller Conny hade några erfarenheter av att åka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.

Last Chorus: Guy Carawan

12 maj 2015 20:44 | Last chorus, Musik, Politik | 2 kommentarer

Guy Carawan (1927-2015) dog den 2 maj. Jag och många andra – de flesta av dem i USA – förknippar honom främst med 1960-talets främsta kampsång för medborgarrätt, för lika rättigheter åt afroamerikanerna, ”We Shall Ovecome”. Jag nämner honom självklart i introduktionstexten till den i min gamla ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Nej, han skrev inte den här sången. Den har, med lite annan text, sina rötter i en gammal afroamerikansk psalm, ”I’ll Overcome Someday”, och hade då textrader som ”I’ll be all right… I’ll be like him… I’ll wear the Crown… I’ll overcome…”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog sen upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School, numera Highlander Research and Education Center. Den som där, 1946, i huvudsak gav den dess mest kända form, ”We Shall Overcome”, var läraren Zilphia Horton, men också den kände folksångaren och aktivisten Pete Seeger. Seeger lärde sig sjunga den i samband med ett av hennes besök i New York, och både han, Zilphia och andra bidrog sedan med nya strofer, som knöt an till fackförenings-, freds- och integrationrörelserna: ”We will end Jim Crow…, ”We shall live in Peace…, ”We shall organize…, ”The whole wide World around” et cetera.

Zilphia Horton dog 1956, och på Pete Seegers rekommendation anställdes i hennes ställe år 1959 Guy Carawan, en vit folksångare och aktivist som Seeger kände. Carawan hade spelat och sjungit tillsammans med Frank Hamilton, som sedan blev medlem av The Weavers, där Seeger var ankare. Carawan spelade själv, utöver gitarr, även banjo och dulcimer.

Han fortsatte Zilphia Hortons verk att göra ”We Shall Overcome” till Highlander’s speciella sång, men en ännu större roll för dess framtida spridning och funktion fick hans medverkan vid SNCCsStudent Nonviolence Coordination Committee’s – grundandekongress 1960. Då lärde sig SNCC-aktivisterna den här sången, och snart förekom den i afroamerikanernas demonstrationer och andra aktioner över hela USA. Så även om Guy Carawan inte är registrerad som medförfattare till ”We Shall Overcome”, måste hans namn nämnas i samband med den här sången.

Och på det här sättet fick sången allt vidare spridning. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

Skivor med anknytning till texten:

Sing For Freedom. The Story of the Civil Rights Movement Through Its Songs” (Smithsonian Folkways, CD SF 40032, 1990), sammanställd av Guy och Candie Carawan.

Guy Carawan, The Mongomery Gospel Trio & The Nashville Quartet: ”We Shall Overcome: Songs of the Freedom Riders and Sit-Ins” (Folkways FW 05591, 1961). Guy Carawan sjunger bland annat ”Hold On” och ”Oh, Freedom”, ”We Shall Overcome” och ”We Shall Not be Moved”.

Olika artister: ”Classic Protest Songs From Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40197, 2009). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Olika artister: ”Folk Music of the Newport Folk Festival 1959-1960, Vol 2” (Folkways FW 2422, 1961). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Last chorus: Sam Charters

21 mars 2015 18:33 | Last chorus, Musik | 2 kommentarer

SamSamuelCharters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Last chorus: Sonja Lyttkens

13 januari 2015 19:55 | Last chorus, Politik | Inga kommentarer

Uppsala är i dag en ganska stor stad, har mer än 205.000 invånare. När jag kom till stan 1959, var invånarantalet knappt hälften och miljön var ganska småstadsaktig. Jag blev aktiv, snart ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och lärde genom den socialdemokratiska arbetarekommunen också känna arbetarnas Uppsala.

Laboremus blev under den här tiden snabbt den ledande studentföreningen i Uppsala. Som konkurrent och snart rekryteringskälla och mer av samarbetspartner fanns den partipolitiskt obundna men kulturradikala föreningen Verdandi – en rad av ordförandena i Verdandi blev, en efter en, medlemmar också i Laboremus och därmed organiserade socialdemokrater.

En av de ledande verdandisterna, Sven Hamrell, blev en av mina lärare på Skytteanum, när jag lite senare bytte studiebana och började läsa statskunskap. Med min hustru, Birgitta Dahl, har Sven Hamrell haft ännu mer gemensamt: De har båda bidragit till att bygga upp Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden till vad de i dag är.

Från 1960 var Sven Hamrell gift med Sonja Lyttkens, som jag strax ska återkomma till, men det finns en länk till mellan våra familjer, värd att nämna: I detta sitt andra gifte fick hon, nu alltså med Sven som far, sonen Harald, som – åter igen Uppsala, denna dåtida småstad! – gick i gymnasiet på Katedralskolan samtidigt som vår Anna. De ingick i samma kretsar, och Harald Hamrell – senare mycket känd bland annat som Beck-regissör – var bland annat här hos oss i samband med Annas studentfirande.

Också Sonja Lyttkens träffade vi tidigt, men ett par viktiga omständigheter gjorde, att hon inte automatiskt kom att ingå i min och Birgittas umgängeskrets. Dels var hon inte bara äldre än Sven som hon gifte sig med och påtagligt äldre än vi: Hon var född den 26 augusti 1919 och dog den 18 december 2014, således 95 år gammal. Dels kom hon att bli docent i matematik, ett relativt avlägset ämne för oss som rörde oss i spänningsfältet mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik.

Nämnas bör också att jag själv hörde till de radikala studentkretsar, som ifrågasatte studentnationerna, medan Sonja blev den första kvinnliga inspektorn på en studentnation, Kalmar nation, där minnesstund med förtäring avhölls efter begravningsgudstjänsten i Helga Trefaldighets kyrka.

Vi har, som jag redan har antytt, genom åren familjevis hållit kontakt med varann. Birgitta berättade om det här i ett minnestal under begravningskaffet: påminde bland annat om att hon vid ett par av sina jämna födelsedagar av paret Hamrell-Lyttkens har fått ett par tavlor, signerade Sonja Lyttkens, och att hon själv till en av Sonjas jämna och mycket höga födelsedagar uppvaktade Sonja med ett eget yllebroderi, en fågel på en blommande gren. (Det senare visades på en av bilderna i det bildspel Harald hade sammanställt till begravningskaffet.)

Här vill jag modifiera bilden av Sonja. Denna rationella matematiker hade en konstnärlig sida, sannolikt ett arv från modern som var konstnär och starkt utvecklad efter Sonjas pensionering.

Och inte minst var hon, som tidig och tydlig feminist, förebild för många av de yngre kvinnor som kom efter henne och som bidrog till att förändra Sverige i mer jämställd riktning.

För att göra bilden av Sonja fullständig vill jag gärna också göra en referens till det minnestal som hölls av Hedda Ekerwald, på sin tid en av den svenska FNL-rörelsens förgrundsfigurer: Hon var inte bara barnflicka åt familjen Lyttkens-Hamrell utan blev också, trots åldersskillnaden, vän och jämställd samtalspartner med frun i huset.

Att avskedstagandet av Sonja Lyttkens fick formen av en begravningsgudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka var ingen självklarhet för gamla rationalistiska radikaler som jag, men vid sådana här tillfällen måste man respektera den människa man ska ta avsked av och de efterlevandes ibland olika önskemål. Officianten, Kerstin Berglund (som jag och Birgitta känner på annat sätt) skötte sitt värv oklanderligt.

Men begravningsakten rymde också annat än psalmer (”Lär mig du skog, att vissna glad”, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”), bibelläsning och bön, och då tänker jag inte främst på AlbinonisAdagio” och Dan Anderssons och Gunde JohanssonsOmkring tiggarn från Luossa”.

Bland de sånger som förekom i kyrkan fanns Cornelis VreeswijksFredrik Åkares morgonpsalm” och Mikael WiehesSka nya röster sjunga”.

Efteråt hörde jag, att min blogg tycks ha varit till viss hjälp i planeringen av begravningen, eftersom jag tidigare har skrivit om Sonja. Och så hade man där också hittat texten till Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, som passande nog sjöngs av två flickor i den yngre förgreningen av familjen:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^