Oscar Brand (1920-2016) död

6 oktober 2016 20:46 | Last chorus, Musik, Politik | Inga kommentarer

En nestor inom amerikansk folkmusik, Oscar Brand, dog den 30 september 2016. Han var under otroligt lång tid en centralgestalt inom folkmusikområdet, inte bara för att han som gäster i sitt på stationen WNYC sända program ”Folksong Festival” hade legendarer som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly, utan för att han oavbrutet sände sitt program i mer än 50 år, 1945-2016. Det sista programmet sändes 24 september, alltså bara några dagar före hans död. Döden tog honom alltså vid 96 års ålder.

Berömd är Oscar Brand bland annat för att sångligt ha speglat amerikanska valkampanjer: ”Presidential Campaign Songs, 1789-1996” (1999) och ”Election Songs of the United States” (1960). Jag skulle också vilja nämna till exempel ”A Folk Concert in Town Hall, New York”, gjord 1959 av Brand tillsammans med Jean Ritchie och David Sear.

Smithsonian Folkways har en hemsida, http://www.folkways.si.edu, där man lätt kan få upp allt Brand har gjort för ingående bolag, och materialet kan både beställas och laddas ner mot betalning.

Last Chorus: Gustav Persson

26 april 2016 19:18 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny AnderssonsKärlekens tid”, Dan AnderssonsTill min syster” och Charlie ChaplinsSmile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av AlbinonisAdagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

En medmänniska och hennes liv på jorden

30 mars 2016 12:25 | Last chorus | 2 kommentarer

Jag är ju i den åldern då den ene efter den andra av ens gamla vänner dör. När jag kan, går jag på deras begravningar, skriver också några minnesrader om dem under vinjetten Last Chorus.

Både därför och av andra skäl har jag för vana att kolla dödsannonserna i de tre tidningar vi prenumererar på.

Ibland, som i dagens DN, glider min blick in på en dödsannons över någon jag aldrig har träffat, heller aldrig har hört talas om:

”Vår älskade Mamma
och Farmor

Selma
Bengtsson

f. Friedman
* 24 juli 1922

har i natt stilla insomnat.

Sörjd och saknad av oss
släktingar och vänner.”

Ovanför detta fanns den judiska davidsstjärnan, men det som grep mig var framför allt den text som ersatte det som i dödsannonser ofta utgörs av några rader ur någon dikt:

Din väg på jorden:
Frankfurt am Main, Lodz,
Auschwitz, Berlin,
Ravensbruck, Lia,
Varberg, Göteborg.

Last Chorus: Lars Lindberg

26 februari 2016 18:36 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Last Chorus: Bodil Malmsten

7 februari 2016 14:22 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Bodil Malmsten (1944-2016) är död. Cancern tog henne, överraskande tidigt. Men man borde ju ha anat, att det här var på gång. Det har varit tyst på hennes blogg ända sen mitten av september.

Nej, jag kände henne inte personligen. Men en gång har jag kontaktat henne och fått svar. I några val – jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen då – hade jag fått i uppdrag att försöka få personer ur kulturlivet att ställa upp i annonser för Socialdemokraterna. De tillfrågade erbjöds att plädera för egna hjärtefrågor; enda villkoret var att de inte skulle plädera för något annat parti.

Jag valde ut de tillfrågade helt efter eget huvud, och till grund för vilka författare jag frågade låg min egen förtrogenhet med deras böcker. Lite tidigare hade till exempel Lars Ahlin ställt upp med en fantastisk text i en socialdemokratisk valbroschyr, men nu var läget kärvare, författarna inte lika benägna att bekänna färg. Från Bodil Malmsen fick jag alltså nej, som jag minns det inte ett ovänligt nej men ändå ett nej.

Att jag hade valt att tillfråga henne hade som bakgrund att jag hade läst henne. Både Birgitta och jag gillar henne, så nu finns i vårt privata bibliotek ett femtontal böcker, både lyrik och prosa.

Jag plockar fram några av hennes böcker med lyrik för att hitta något att citera, och när jag slår upp hennes ”Samlade dikter” (1995), hamnar jag av ren slump på en vinjettbild, ”Döden 1986” ur ”Paddan & branden”, och den andra dikten där passar ganska bra att citera, också för att dess miljö är hennes unga års Jämtland:

KÄRINGEN ELÄNDE köpte granngårn
Änklingen är hennes sonson
Nygift med sin Stella – 67
Stella som är nybegraven nu
Käringen mal – huvva hu
Huvvaligen & hå hå ja ja
VAD VAR DET JAG SA SA SA

Man kan hyra videobox på macken
SUDDEN IMPACT & DJÄVULSKA JAKTEN
STREETFIGHTER & CHINA BLUE
BLOODSIMPLE & DEATHWISH ONE & TWO

Här finns post & konsum – inget NK
Där folk går i högklackat med konto
På en T-Centralen är det trängre
Men vem mäter upp att glesbygden har längre
Mellan människa & människa än Söderleden
Det är glest & glesnar snabbt i mänskligheten

KÄRINGEN ELÄNDE sitter där hon satt – vid spisen
Fötterna är kallare än inlandsisen
Vedspisen är glödgat het
Livet enbart dödlighet

EN JUMBOJÄTTE SOM HAR STÖRTAT!
OLOF PALME HAR DOM MÖRDAT!
SJÖSALA BLEV PYROMANBRÄNT NER I GRUNDEN
& I P1 HAR DOM FLYTTAT ANDAKTSSTUNDEN
Blott en dag ett ögonblick i sänder
Ett är säkert – olyckan som hänt & händer
i en dödsannons är alltid någon hemma

1991 gav hon ut ”Det är ingen ordning på mina papper”, en bok som myllrar av citat, associationer och reflektioner. I den finns texten ”Om jag vore statsminister”. Jag citerar första halvan:

”Om jag vore statsminister skulle jag se till att få riktig makt som Gud, Allah, Oden, Tor och Gyllenhammar; det behövs en högre makt för att få ordning på ett land som Sverige. Självklart skulle jag vara god.

Se till att hela rubbet blev rättvist. Att de starka inte klämde åt de svaga, att alltihop blev väl fördelat. Att alla fick nåt litet företag att pula med – frosta av frysen eller städa vindskontoret.

Att det arbetande folket blev befriat från TV och fick böcker. Chinaschack, badmintonspel och tid.

Tid att tänka – nu och inte vecka 49. Tid att älska, prata, fiska, åka pulka. Tid att plocka sig en kantarell eller en ticka, tid att leta rätt på ett ställe där det växer svart trumpetsvamp, som ser ut som svarta liljor – obeskrivligt ätbara – till ämnet.

Politiken: Om jag vore statsminister skulle politik bli respektabelt, alla idéer skulle genomföras. Korruption och mygel och skandalaffärer skulle bannlysas från staten och kommunen.”

Så här fortsätter det sen, och så slutar det med:

”Så skulle det bli om jag vore statsminister, amen.”

I den här boken finns en dedikation från författarinnan till min hustru:

”Till Birgitta D.
med

från Bodil
24.10.91″

Som Birgitta minns det, fick hon boken med dedikation av Bodil Malmsten vid ett partimöte i Enskede. Birgitta hade haft en mycket hektisk dag i riksdagen – det här var kort efter en valförlust och ett regeringsbyte,

Last Chorus: Kjell Alinge

20 januari 2016 21:01 | Last chorus, Media, Musik | Inga kommentarer

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.

Last Chorus: Berge Furre

12 januari 2016 14:47 | Last chorus, Politik | Inga kommentarer

Berge Furre är död, läser jag i norska Dagsavisen. Han blev 78 år gammal.

Jag har bara kort träffat honom, under min studenttid i samband med ett socialdemokratiskt studentförbundsseminarium i Helsinki i början av 1960-talet. Tillsammans med Torild Skard, veterligen fortfarande i livet, deltog han i de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga pingstseminarium. Jag minns att han och Torild originellt nog hade tagit sig till Helsinki per skoter.

Båda hörde till Orienterings-kretsen, var mot norskt Nato-medlemskap och senare aktiva i Folkebevegelsen mot EEC. Från svensk socialdemokratisk studentsida delade vi alla de här ståndpunkterna plus andra vänsterståndpunkter som Sosialistisk Studentlag stod för, men Arbeiderpartiet hade hårda nypor, kanske ett arv från partiets Komintern-tid, och uteslöt de ledande Sos stud-aktivisterna. I stället bildades ett nytt studentförbund, A-stud.

1961 var Furre (och även Skard) med om att bilda ett nytt parti, vänstersocialistiskt men inte kommunistiskt: Sosialistisk Folkeparti, senare Sosialistisk Venstreparti. Ett belägg för min ideologiska bestämning av partiet är det faktum, att just Furre stod för en häftig uppgörelse med partiets ungdomsförbund SUF, när det attraherades av maoismen – det här ändade i att SUF lämnade partiet. Furre själv blev senare helt rentvådd från de anklagelser om spionage för Östtyskland som hade riktats mot honom. Det senare var kanske en hämnd för att Furre var motorn i det så kallade Påskeopprøret 1958, då Arbeiderpartiets studentlag fick en majoritet av partiets stortingsledamöter att skriva under en resolution mot att Västtyskland skulle få atomvapen.

Som mina läsare säkert förstår, känner jag i egenskap av gammal socialdemokratisk vänsterman sympati för många av SFs ståndpunkter, men i ett avseende har jag alltid stått långt från Furre: Han var också kristen, rent av teolog.

Men frid över en av de riktigt färgstarka norska politikernas minne.

Last Chorus: Lennart Hellsing

26 november 2015 15:35 | Barnkultur, Last chorus | Inga kommentarer

Redan under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom jag i kontakt med Lennart HellsingsDet var så roligt jag måste skratta”. Jag lärde mig också sjunga den, till Knut Brodins välkända melodi från 1947 – men det senare hade jag förstås ingen aning om då.

Jag minns den som en avvikande och mycket märklig text:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Hellsing har sedan följt mig genom åren. Jag har köpt och läst hans böcker för barn och barnbarn, också köpt en försvarlig mängd av dem till vårt eget bibliotek.

En gång har jag haft lyckan att också personligen träffa Lennart Hellsing. Hustrun brukade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, anordna vårmiddagar, dit inte bara riksdagsledamöter utan också inbjudna gäster bjöds. Hon gav de här vårmiddagarna särskilda temata, ofta kulturanknutna sådana, och när temat ett år blev barnkultur, inbjöds Lennart Hellsing som hedersgäst. Han placerades därmed bredvid värdinnan – och överraskade genast både henne och de övriga församlade genom att hålla sitt tacktal, ett mycket spirituellt sådant, omedelbart efter hennes välkomsthälsning.

Lennart Hellsing (1919-2015) föreföll in i det sista andligt levande, men förr eller senare måste ju även en sådan människas liv ändas. Plötsligt har han halkat ut på ett av skalen från sin egen ”Bananbok”.

Någon religiös tro har jag inte hittat i Hellsingland – vad familjen vill sjunga på hans begravning har jag heller ingen aning om.

Annabell Olsson”, Lennart Hellsings svenska text till till en folkmelodi från England – är visserligen riktad till fel kön, men den har ändå rätt tonfall. Hellsing var en förtrollad prins från sagan, en som hade råkat gå vilse och länge, länge bodde hos oss:

Annabell, Annabell
Annabell Olsson,
hon sitter och drömmer
när månen går opp.
Hon vandrar i trädgår’n
och luktar på blommor
och sjunger bland liljor
och rosendeknopp.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
hon torkar ej disken
och bäddar som vi.
Hon väljer bland pärlor
och trär dem på snoddar,
i siden och sammet
hon dansar förbi.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
är inte som andra
som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad
prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse
och bor här hos oss.

Last Chorus: Tord Oscarsson

18 november 2015 18:43 | Last chorus, Politik | 3 kommentarer

Jag minns förstås Tord Oscarsson (1934-2015) från hans tid som redaktör för S-bloggar. Jag minns då även de svårigheter han mot slutet hade i det värvet, sådant som att han hade svårt med stavningen och allt oftare återpublicerade texter. Så vitt jag så småningom förstod, hade det här att göra med en sviktande minnesfunktion.

Sådant kan drabba även tidigare skarpsynta personer, det senare i Tords fall underbyggt av att han var jurist.

Politiskt var han allt sedan unga år – han var bland annat skolombudsman i SSU – socialdemokrat, i hemstaden Härnösand bland annat kommunalråd under 15 år och kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder.

Själv har jag mött honom under partikongresser.

Denne ursosse drabbades under sjuttiotalets ungdomliga radikaliseringsvåg av att hans barn drogs till det trotskistiska Offensiv. Offensiv var en entristisk gren av trotskismen – dess medlemmar stannade kvar som medlemmar i den reformistiska arbetarrörelsen, detta för att kunna värva ännu fler radikala sossar och om möjligt ta över hela organisationer.

Offensivarna uteslöts förstås, först av SSU och sedan också av socialdemokratiska partiet. När det senare skulle ske, ombads jag, i egenskap av expert på vänstersekter, av partiets uteslutningskommission att skriva ett utlåtande om den här gruppens mål och taktik.

Det var väl det här som gjorde, att jag, när Härnösands arbetarekommun och familjen Oscarsson drabbades av det här, av Tord Oscarsson ombads att komma till ett möte med arbetarekommunen, där de här uteslutningarna skulle avhandlas.

Jag gjorde den här föredragningen med all kyla och balans och tror att jag lyckades övertyga flertalet av de närvarande om vad Offensiv var för något, detta trots att många av de närvarande kände den yngre generationen i familjen Oscarsson och gillade dess gåpåiga stil.

Jag var i samband med det här också hembjuden till familjen Oscarsson – vad jag minns var då inte någon av sönerna hemma. Deras mamma försökte hitta förmildrande omständigheter, men Tord var korrekt och rationell som den jurist han ju var.

Jag vill poängera, att det här var en unik händelse också i mitt liv. Uteslutningar är något mycket sällsynt inom socialdemokratin. Somliga skulle nog hävda, att det skulle vara bra med fler sådana och då också på partiets högerkant.

Last Chorus: Conny Fredriksson

5 juli 2015 18:11 | Last chorus | 1 kommentar

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrån oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

* * *

Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

På den tiden då Conny arbetade på partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frågan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gång intervjuades vi båda för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte på rak arm vilket. Båda ståndpunkterna accepterades, också på partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vårt parti var så mycket större på den tiden.

När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över från internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstånd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna på internationella avdelningen och andra aktörer på det här området. Conny och jag åkte till exempel tillsammans på en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att åka tåg från Tallinn till Rīga och sen därifrån till Vilnius. Nattåg dessutom – varken jag eller Conny hade några erfarenheter av att åka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^