Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?

Om längtan tillbaka

Linda Olsson heter en svenska, sedan 1990 bosatt i Auckland på Nordön i Nya Zeeland; dess förinnan har hon bott bland annat i Kenya, Singapore och Japan. Men hon är född i Stockholm och har rötter på Åland.

Förra året, 2005, debuterade hon med boken ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Den blev en stor succé i Nya Zeeland, där den kom ut. (Den kommer på svenska nu i augusti.)

I dagens Sommar i P1 (3 augusti) berättade denna resenär om hur man, när man inser att man kanske aldrig kommer tillbaka till sina rötter – i hennes fall Årsta i Stockholm, Tjust skärgård och andra ställen i det gamla hemlandet – mer än på tillfälliga besök, överväldigas av längtan tillbaka inte bara till människor utan också till platser, som har försett en med de mått man mäter världen med.

Också jag har genom åren överfallits av denna känsla av saknad. Under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) skrev jag flera gånger om det som i min längtan var ”hemma”, den lilla byn Juniskär i Njurunda, numera en del av Sundsvall.

Här är en betraktelse, publicerad i nummer 13 1980 (7 augusti).

DET
HÄNDER

…att sommaren rör vid minnets strängar. Fram väller bilder och sinnesstämningar, återklanger av barndomens somrar.

* Skolavslutningen med rena kläder och blombukett och ”Den blomstertid nu kommer”. Eftermiddagens vilda glädje över att ha hela sommaren lång framför sig.

Försommarens ensamma blomplockningsvandringar till hagarna i Juni (byn heter så) och till hasselbacken i Nyland. Törnros och gökärt och den underbara styvmorsviolen. Och så på rygg i gräset under den jättelika häggen intill Norbergs gård: sol genom bladverkets skugga, moln av söt doft som vinden pressar ner mot marken.

Blåklockstiden; Alf Prøysen skriver i ”Trastsommar” (en av FiBs folkböcker som jag sålde 1954) om en särskild blåklocksvecka, en myt som jag gärna omhuldar.

Bärtiden. Heta dagars släntrande genom skogen (jag kan minnas varje doft!) upp mot bergens vind och svalka. Utsikten där uppe: viken nere i Juniskär, öarna, det blåa, öppna havet.

Utflykterna till öarna. Ensam eller med andra ungar i roddbåt. Med pappa och mamma och syskonen i pappas motorbåt. Smaken av kubb och sockerdricka.

Svettlukten efter de långa och jobbiga dagarna som springsjas i Berglunds handelsbod. Det ljuvliga kvällsdoppet nere vid bryggan.

Norrlands ljusa försommarnätter – en gång rensade jag min egenhändigt anlagda blomsterrabatt mellan två och fyra. Julinätternas begynnande dunkel. Augustinätternas varma mörker.

Kojbyggena i skogen.

Grottan som vi fann, och som jag fortfarande försöker hålla i skick vid sommarbesöken i Juniskär.

Blandningen av förväntan och oro inför höstens skolstart. Glädjen vid återsamlingen.

Promenaderna i milt regn förbi Nylands gamla folkskola tiden strax före skolstarten, också när jag redan gick i läroverket inne i stan. År efter år samma nostalgiska längtan tillbaka till barndomens skola.

Och så höst. Frost. Gula löv. Astrarna ensamma minnande om plikten att härda ut (Axel Liffner).

* Man kan inte leva om sitt liv.

Ibland önskar jag att man kunde.

Enn Kokk

***

Men så händer det där obegripliga: det som en gång var mitt, föremålet för min längtan, är inte längre mitt.

Om det skriver jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1981 (3 september):

DET
HÄNDER

…att en invand och trygg och välkänd bit av ens tillvaro förvandlas till osäker mark. Inte plötsligt utan långsamt, bit för bit. Men så en dag upptäcker man förändringen.

Så är det med mig och min gamla hemby Juniskär.

Det är nu inte så konstigt. Jag har inte bott där sen 1958. Vid det här laget har jag bott tio åt längre i Uppsala än jag gjorde i den där lilla byn söder om Sundsvall (i dåvarande Njurunda kommun).

Å andra sidan var det en av de viktigaste bitarna av mitt liv jag bodde där: folkskoleåren och tonåren. Många av minnets rötter går tillbaka till de här åren. Det finns fortfarande ställen – på tomten, på stranden, på skolvägen – där jag skulle kunna gå tryggt i det ogenomträngligaste höstmörker; terrängen sitter i fötterna.

Men annat är sig inte likt.

Nya hus har växt upp mellan de gamla. Andra har rivits och ersatts. Sommarstugor har blivit permanentbostäder.

Hus och trädgårdar i denna efterkrigstidens fattigbygd är väl underhållna, och det är ju bra. Men vad är det för människor som har flyttat in? Förfärad har jag studerat valstatistiken för de röster som lämnas in i Nylands skola, min gamla små- och folkskola.

Människorna ja. I åldern ungefär mellan tio och tjugo, när jag var FiB-ombud och sålde gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker i stugorna varje vecka, lärde jag känna praktiskt taget varje familj – jag ljuger inte! – bort emot tre-fyra kilometer runt mitt hem.

Nu berättar min mamma med jämna mellanrum i telefon om gamla bekanta som har dött. På vägen möter jag människor, som jag inte har en aning om vad dom är för några. Och barnen, vems är dom? Mina gamla skolkamrater har till stor del flyttat.

När, en kväll i augusti då jag är på besök hemma, en bil stannar på vägen och en därinne frågar efter någon jag inte har hört talas om, infinner sig insikten: Jag hör inte hemma här längre.

Men nästa dag, när jag och min bror Mikko med våra barn gör en utflykt till grottan uppe på berget, återerövrar jag barndomen för en stund.

”Detta är sista varningen. Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”, skriver jag på en lapp jag lämnar kvar åt traktens senfödda, okända barn.”

Enn Kokk

***

Det var samma bror, Mikko Kokk, jag var på besök hos på Akademiska här förleden.

Hans son, som var med vid grottbesöket, heter Joakim Kokk.

Mamma är, liksom pappa, nu död för länge sedan. Kvar i huset i Juniskär finns husägaren, Kjell Nordin, som med tiden blev en extra medlem i familjen. Honom måste jag hälsa på, också i sommar. Jag ska försöka organisera en resa upp tillsammans med Mikko och mellanbror Matti; Birgitta och jag har ju ändå kommit överens om en träff med Mikko och Eva, när Mikko har blivit tillräckligt bra efter hjärtklaffsbytet.

Rapport från Donau: Turnu Severin 4/6, Giurgiu och Bukarest 6/6

När vi besöker Vidin i Bulgarien, har vi redan gjort en landstigning i Rumänien, i Turnu Severin.

Romarna kallade ursprungligen staden för Drobetae, men den fick sen namnet Turnu Severin efter ett torn som på 200-talet byggdes av kejsaren Septimius Severus. I Turnu Severin finns också resterna av kejsar Trajanus´ bro (från år 103) över Donau, 1 200 meter lång och den längsta bron i romarriket; dess arkitekt var Appodorus från Damaskus.

Staden kom så småningom att lyda under Ungern men hamnade 1524 under det ottomanska väldet.

Efter befrielsen från turkarna 1829 fattade man 1836 beslut om att anlägga den nuvarande staden, 1858 också hamnen. Staden har sen dess växt kraftigt och har i dag över 100 000 invånare; 1992 fick den dubbelnamnet Drobeta-Turnu Severin. Hamnens betydelse har ökat efter det att slussarna vid Järnporten i Donau kom till.

Vi får åka buss upp till Järnportsmuseet. På området utanför finns romerska ruiner, och man ser också resterna av det gamla romerska brofästet. Museet omges av en stor rosenträdgård.

Inne i det mycket stora museet finns bland annat en modell av Trajanus´ bro, etnografiska översikter, arkeologiska fynd och kartor över hur dagens Rumänien kom till. Jag lägger märke till att vår rumänske guide, när han nämner svårigheterna med att till slut förena Transsylvanien med de andra två områden, Valakiet och Moldova, som bildar Rumänien, glider över det faktum, att Ungern inte bara på 1000-talet lade Transsylvanien under sig utan också under 1100- och 1200-talen koloniserade området med ungrare och även tyskar.

Men låt oss börja längre bakåt i tiden.

Romarna kallade det område, som i stort sett motsvarar nuvarande Rumänien, för Dacia. Detta Dakien hade 60 före Kristus enats till ett kungarike under kung Decebalus. Området intogs av romarna (kejsarna Domitianus, 85-88, och Trajanus, 101-102 samt 105-106) och blev den romerska provinsen Dacia med huvudstaden Apulum, dagens Alba Iulia.

Området var rikt på resurser, guld, silver och andra metaller, även salt. Dessutom var det bördigt. Romare slog sig ner här i stor skala: byggde befästningar, samhällen, städer, blev också jordbrukare; de flesta av Dakiens städer, till exempel Drobetae/Turnu Severin och Napoca, dagens Cluj, växte fram ur härläger. Latinet blev dominerande språk.

Både invaderande folk och upproriska daker hotade ständigt romarväldet, och romarna tvingades 271 överge Dakien – dock behöll romarna länge en försvarslinje längs Donau.

Bland dem som invaderade det dakiska området fanns goter, hunner, bulgarer och slaver. Senare tillkom ungrare och turkar. I Moldavien fanns även grekisk befolkning. Men de romerska dakernas språk förblev dominerande. Ur deras latin utvecklades, med många inlån från alla de här nämnda språken, rumänskan. Rumänskan – româna – blev skriftspråk på 1500-talet. Huvudspråk fram till dess var bulgariska, som förstås också skrevs med kyrilliska tecken. Även rumänskan använde sig länge av kyrilliska tecken, men språket latiniserades under 1800-talet med italienskan och franskan som modell.

Men låt oss åter gå tillbaka i tiden.

Vi har redan behandlat Transsylvanien, som alltså koloniserades av ungrare och tyskar.

Öster och söder om Karpaterna uppstod en rumänsk, om man så vill dakisk, godsägarklass. Där utvecklades under början av 1300-talet furstendömena Valakiet och Moldova. Under 1400-talet fick rumänerna svårigheter att värja sig mot de ottomanska turkarna, och från början av 1500-talet var både Valakiet och Moldova turkiska lydstater. Dock kom de allra flesta, som bodde i de här områdena, att behålla sin ortodoxa kristendom.

1526 besegrade turkarna ungrarna, och från 1541 blev även Transsylvanien (fortfarande med en stor andel ungersk och tysk befolkning) en del av det ottomanska riket. På 1680-talet hamnade Transsylvanien åter under Österrike-Ungern.

Turkarnas välde även i de övriga områdena försvagades gradvis, nu framför allt genom tryck från Ryssland. Först fick Turkiet, år 1775, avträda nordvästra Moldova (Bukovina) till Österrike-Ungern. År 1812 avträdde Turkiet östra och norra Moldova (Bessarabien) till Ryssland.

Under Krimkriget 1853-1856 försvagades den turkiska makten över de områden turkarna fortfarande hade kvar i området. I praktiken förenades de övriga delarna av Moldova och Valakiet 1859, då de valde samma furste, Alexandru Ioan Cuza. 1861-1881 var de ett förenat furstendöme, i något slags formell mening underställt Turkiet men i praktiken självstyrande.

I rysk-turkiska kriget 1877-1878 ställde sig Rumänien på Rysslands sida, och efter Berlinkongressen 1878 erkändes Rumänien år 1880 som självständigt kungadöme, från 1881 med Carol I (egentligen den tyske prinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen) som kung.

Kring och efter sekelskiftet moderniserades Rumänien; bland annat gav den växande oljeindustrin inkomster. Men det växande jordproletariatet gav samtidigt landet nya problem. Godsägare och storbönder ägde hälften av åkerjorden och hade dessutom, med hjälp av graderad rösträtt, en orimligt stor politisk makt. Ett bondeuppror år 1907 resulterade i 12 000 döda. Industrin var sammantaget liten och industriarbetarna därmed få; Rumänien var därför ett land med en svag socialdemokrati.

Med ett tryck mot sig från dels Ungern, dels Bulgarien under första världskriget gick Rumänien 1916 in i kriget på ententens sida. Kriget var inte framgångsrikt, men efter kriget fick Rumänien som tack Transsylvanien, Bessarabien, Bukovina och södra Dobrogea. I detta nya Storrumänien hörde 30 procent av befolkningen till olika minoriteter.

Under tiden efter första världskriget reformerades valsystemet och genomfördes en del agrarreformer. Men också fascismen var på marsch. Det så kallade Järngardet under Corneliu Codreanu genomförde antisemitiska kampanjer i bland annat Bessarabien. När rörelsen förbjöds år 1933, mördades premiärminstern. I valet 1937 blev Järngardet, nu under namnet Allt för fosterlandet, tredje största parti. Kung Carol II grep själv makten 1938 och upplöste partierna.

Under andra världskriget närmade sig Rumänien Tyskland, som man bland annat försåg med olja – även om man till att börja med försökte behålla goda förbindelser även med västmakterna. 1940 ockuperade Ryssland Bessarabien och norra Bukovina. Genom detta plus avträdelser till Ungern av en stor del av Transsylvanien och till Bulgarien av södra Dobrogea förlorade Rumänien 40 procent av sin landyta.

Carol II tvingades abdikera till förmån för sonen Mikael, men general Ion Antonescu blev landets verklige ledare; 1941 startade han krig mot Sovjetunionen, varvid Bukovina och Bessarabien återtogs och Transistrien erövrades. Nu inleddes också omfattande judeförföljelser; koncentrationsläger inrättades i de erövrade områdena.

Efter allierade bombningar ryckte sovjetiska trupper in i Rumänien i början av 1944 och tog bland annat igen Bessarabien. Antonescu störtades i en statskupp, och Rumänien förklarade nu Tyskland krig.

I fredsslutet fick Rumänien behålla Transsylvanien; Ungern hade varit på fel sida under kriget.

1947 tvingades kung Mikael abdikera, och omvandlingen till kommuniststat påbörjades av generalsekreteraren i rumänska arbetarpartiet (från 1965 kommunistpartiet) Gheorghe Gheorghiu-Dej. Redan från början visade Rumänien dock tecken på självständighet gent emot Sovjetunionen. Det här blev ännu tydligare under den nye (från 1961) generalsekreteraren, från 1965 presidenten (conducator) Nicolae Ceausescu. Det uppskattades i västvärlden, även i Sverige. Dock stärkte Ceausescu sin personliga makt och höll med hjälp av den enorma säkerhetspolisen, Securitate, det ibland halvsvältande folket i schack.

Under de stora förändringarnas år, 1989, växte ändå kritiken mot Ceausescu, även inom kommunistpartiet. En av de tändande gnistorna blev de oroligheter som bröt ut, när myndigheterna i december 1989 försökte tysta den ungerske prästen och regimkritikern László Tökés och öppnade eld mot en folkmassa i Timisoara i Transsylvanien.

Ceausescu försökte blidka kritikerna genom att (försöka) hålla ett tal till folket från en balkong i centrala Bukarest men insåg snart, att läget var ohållbart; tillsammans med hustrun gav han sig upp på taket och flydde i helikopter.

Även helikopterbesättningen drog dock åt sig öronen: landet var i uppror och Ceausescu en jagad man – här gällde det att inte hålla på fel häst. Genom en liten undanmanöver tvingade de paret Ceausescu att fortsätta fly på marken, där de snart hanns i kapp och fängslades. Efter en summarisk rättegång sköts de.

En ledande kommunist, dock i onåd sedan 1987, Ion Iliescu, utsågs till ny president, och hans Nationella räddningsfronten vann valet 1990. Året därpå antogs en demokratisk författning.

Nationella räddningsfronten sprack 1992, och Iliescu ställde sig i spetsen för ett parti, som förklarade sig vara socialdemokratiskt (men som naturligtvis hade många gamla kommunister i ledningen och bland medlemmarna). Detta parti samarbetade dessutom med kommunistpartiet och med extrema nationalister. 1996 besegrades denna koalition av en center-högerallians.

***

Via hamnstaden Giurgiu, slutpunkten för vår donauresa, förs vi per buss till huvudstaden Bukarest. Bukarest finns nämnt för första gången år 1459. Huvudstad i Rumänien blev staden 1862. Storbukarest har i dag 2,5 miljoner invånare.

Redan på väg in genom den vidsträckta staden slås man av kontrasterna. Bredvid bussen och alla bilarna ser man fullt av foror med häst och vagn. Modern (delvis förfallen) höghusbebyggelse av sedvanlig öststatsmodell växlar med gamla flerfamiljshus, villor och gröna lungor. Vi får utpekade för oss enklaver, som bebos av romska klaner.

Zigenarna utgör, mer än i något annat land vi har besökt under vår donauresa, ett olöst problem: inte integrerade, diskriminerade, fattiga, oräkneliga. Av landets drygt 22 miljoner invånare påstås 2,5 procent vara romer, men ingen vet egentligen hur många de är. 500 000? En miljon? En och en halv miljon? Nära tre miljoner, står det i konvolutet till CDn ”Balkan Gypsies” från amerikanska Rogh Guide, inköpt i Budapest. Nationalencyklopedin gör ungefär samma bedömning, två till tre miljoner.

Redan under vårt besök i Turnu Severin mötte vi zigenarna. Efter besöket i Järnportsmuseet släpptes vi fria på stan – och fick genast tiggande zigenska barn efter oss. När vi satte oss i en uteservering i solen för att ta ett glas vitt vin, fick jag använda all min envishet och energi för att bli av med en ung man, som försökte sälja en hel portföljliknande väska med fula köksknivar och bestick till mig. Hade jag försökt ta med dem på planet hem, hade jag blivit gripen som terrorist.

Jag står personligen ut med det här – vad ska dom ta sig till egentligen? Men den här delen av befolkningen måste ju få hjälp, massiv hjälp, att bli rumäner (eller slovaker eller ungrare eller bulgarer, beroende på vilket land vi talar om).

Det där EU, som Rumänien så gärna vill bli medlem i, kunde ju stå för fiolerna.

Själva har rumänerna inte råd, ens om de skulle vilja göra något. I det kommersiella centrum i Bukarest ser vi mängder av människor, många av dem gamla eller invalider, stå och tiggga. Guiden förklarar, att några trygghetssystem att tala om inte existerar utanför familjen – om man nu alltså har någon.

Ni minns väl fortfarande TV-reportagen om de rumänska barnhemsbarnen? Spädbarnsdödligheten i Rumänien är 22 procent. Det säger ganska mycket.

Jag upprepar det jag skrev om Bulgarien och dess EU-aspirationer: Inlemmandet av länder som dessa i EU kommer att sätta de hittillsvarande EU-ländernas, framför allt de välbeställda EU-ländernas solidaritet på hårda prov.

Utsugningen av befolkningen, som fortfarande har effekter, började med Ceausescu, bland annat hans vansinnesmastodontbygge till parlament, som bara slås av Pentagon i storlek. Fult som stryk är det också.

Och den jätteboulevard, som utgår därifrån och som väl ska minna om Bukarest gamla benämning Österns Paris, kan inte tävla med de franska boulevarderna i skönhet. Även om man försöker imitera: Vi hittade faktiskt, efter idogt letande, en fin uterestaurang inbäddad i lummig grönska, där vi åt en god lunch och till det drack ett gott rumänskt öl, Ursus.

Fast rumänskt och rumänskt – bryggeriet ägs numera (liksom för övrigt tjeckiska Pilsner Urquell) av sydafrikanska SAB Miller.

Och något slags hopp gav det till slut också, att vi med egna ögon fick se den där balkongen, varifrån Ceausescu – förgäves – försökte tala folket till rätta.

På platsen framför har folket – eller vem det nu är – sedan rest ett frihetsmonument.

Rapport från Donau: Vidin 5/6

Vårt besök i Bulgarien ligger egentligen mitt emellan två rumänska anhalter, men eftersom resan slutar i Rumänien, tar jag de senare samtidigt, som slutpunkt för vår donauresa.

I Bulgarien har Birgitta men inte jag varit tidigare. Som vanligt försöker jag ta reda på grundläggande fakta om det land jag befinner mig i.

Historien berättar att det första bulgariska riket i dess nuvarande område bildades i slutet av 600-talet, när bulgarerna eller protobulgarerna bosatte sig där. Då fanns där redan slaviska stammar, som de blandades med.

Det är, som ofta i såna här sammanhang, inte alldeles klart, varifrån protobulgarerna ursprungligen härstammade. De är indoeuropéer och kommer troligen från Centralasien, kanske Pamir-området. Vi ska här inte fördjupa oss i deras tidiga (och dunkla) historia, men de har, innan de anlände till Bulgarien, bland annat bott i områdena mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

Efter en tid av turkiskt styre bröt sig protobulgarerna fria och bildade där på 500-talet ett eget bulgariskt rike. När detta rike år 665 föll, startade en ny folkvandring; den största gruppen vandrade västerut och erövrade det som skulle bli dagens Bulgarien; de kom här att blandas med de slaviska stammar, som hade anlänt före dem. Under khanen Boris I antog bulgarerna kristendomen som religion år 864.

Den fornbulgariskan närstående fornkyrkoslaviskan kom att användas som liturgiskt språk inte bara av bulgarerna utan också av andra slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkoslaviska, som än i dag används i östligt ortodoxa kyrkor i slaviska länder.

Från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien i huvudsak en del av det Bysantinska riket men blev 1186 åter självständigt, under en period rent av en balkansk stormakt. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket. Det osmanska väldet varade i bort emot 500 år, 1396-1878.

Under det osmanska väldet blev det tidigare i huvudsak ortodoxt kristna Bulgarien delvis muslimskt, dels genom inflyttning av turkar, dels genom omvändelse av bulgarer. När Bulgarien år 1878 blev självständigt, var inte mindre än 40 procent av befolkningen muslimer! Därefter har denna andel kraftigt minskat, till stor del genom emigration. I början 2000-talet fanns det dock fortfarande nära en miljon muslimer i Bulgarien, vilket är drygt 12 procent av befolkningen (sammanlagt ungefär sju och en halv miljoner invånare).

1946 grep kommunisterna makten i Bulgarien. Den kommunistiska diktaturen varade här fram till 1990. Inom östblocket ansågs Bulgarien pålitligt sovjetvänligt, vilket kan ha haft att göra med att Ryssland på sin tid gav aktivt stöd vid skapandet av den självständiga bulgariska nationen.

Socialistpartiet (det reformerade kommunistpartiet) har haft en förhållandevis stark ställning under den nya, demokratiska eran. Men Bulgarien uppvisar, liksom många andra kommunistländer, tvära kast i valen, också plötsliga framgångar för rörelser som inte har någon motsvarighet i de mogna demokratierna i den västra och nordliga delen av Europa. Det senaste valet genomfördes i juni 2005. I regeringen, en koalition, sitter för närvarande bland annat socialistpartiet och Nationella rörelsen Simeon II. Den senare är exempel på de mer märkliga partibildningarna i det forna kommunisteuropa: Simeon II är en tronföljare ur det avsatta kungahuset. Han leder själv sitt parti och lovade väljarna både det ena och det andra, som han knappast kunde hålla.

Den unga kvinnliga guide (extraknäckande lärare) som visar oss vårt bulgariska resmål, Vidin, är dock fortfarande en övertygad anhängare av Simeon II: Han och ingen annan kan greja alla problem! Guiden är till och med inne på att Simeon kanske, på något mystiskt sätt, kunde få assistans (till makten?) av vår svenske kung Carl Gustaf!

Bulgariens ekonomi försämrades drastiskt efter 1989, då COMECON-marknaden, som Bulgarien hade varit en del av, försvann. Levnadsnivån föll till att börja med med hela 40 procent! En viss återhämtning har skett, men en besiktning med blotta ögat under vår promenad runt Vidin säger mig, att Bulgariens utlovade inlemmande i EU kommer att förorsaka det övriga EU ekonomiska bördor och knappast heller kommer att lösa landets problem förrän kanske på sikt. (Jämför inlemmandet av forna DDR i Tyskland.)

Vidin påminner, med sina gator och uteserveringar och fattiga människor, lite om Grekland för årtionden sedan. En ren plåga är dessutom zigenarbarnen, som tigger och tigger och tigger och inte heller ger sig. Vid ett tillfälle ser jag en man – oavsiktligt, hon är i vägen – trampa en tiggande zigenarflicka på de bara tårna. Tilläggas bör att det är vardag och att alla de här ungarna alltså borde vara i skolan.

När vi vid ett tillfälle passerar en gatubrunn utan lock, förklarar guiden, att locken gång på gång ersätts men ständigt stjäls av zigenarna. Locken är av metall och därmed säljbara.

Någon tillförlitlig statistik över hur många romerna är har jag inte sett, och jag tvivlar på att den finns. Jag återkommer till ämnet i den avslutande rapporten från Rumänien.

Vidin är en stad med nära 70 000 invånare, belägen i nordvästra Bulgarien, med hamn vid Donau. Området är låglänt, och flodstranden har följaktligen fördämningar, vilket inte har förhindrat översvämningar.

Vidin har en mäktiga fästning, Baba Vida – ”Baba” betyder mormor eller farmor, och vår lokala guide knyter följaktligen en historia till borgen om en god kvinna som bodde där och skyddade staden. Borgen var en viktig försvarspost vid Donau för turkarna. Under vår guidade vandring runt stan får vi också se det gamla turkiska post-, telegraf- och bankhuset och en byggnad som nu är restaurang men som tidigare har varit turkiskt bad.

I Vidin samsas kyrkan med en moské, och där finns också en synagoga från 1891. Judarna flyttade dock på 1950-talet till Israel. Eftersom bulgarerna skyddade judarna under andra världskriget, har Vidin i nutid fått en judisk donation, en minnestavla, som tack. Men synagogan har förfallit; judarna har ju flyttat därifrån.

Vidin har utan tvekan en potential som turistort. Utom Baba Vida finns där en lång strandpromenad, som det kunde bli mycket mer av, intressant gammal bebyggelse som kunde restaureras och lite ankomna men i grunden fina parker, också en stadsmur. Vi hittar, när vi blir sugna, lätt en trevlig uteservering med gott espressokaffe.

***

Uppe vid borgen hittar några amerikanskor från vår båt ett bestånd blommande malva och undrar, förtjusta, vad det är. Jag förklarar och säger att de kan slå upp det latinska namnet, Malópe, i en blombok. Finns det inte malva i USA?

Rapport från Donau: Novi Sad 2/6, Belgrad och Jarak 3/6

I Serbien har jag varit tidigare, på den tiden det var en del av Jugoslavien. Jag var inbjuden till Socialistpartiets (Kommunistpartiets) kongress. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget) vårdade Jugoslaviens kommunistparti vänskapliga förbindelser med bland andra de svenska och norska socialdemokratiska partierna: jugoslaver hade förts till tyska fångläger i Norge, till Sverige gick senare en stor arbetskraftsinvandring från Jugoslavien och Titos och hans efterföljares parti ansåg under den segdragna konflikten med Sovjetunionen det uppenbarligen viktigt att odla kontakter med nordisk socialdemokrati och dessutom det liksom Jugoslavien neutrala Sverige. Så när SAP fick en inbjudan till Partikongress (med stort P), sändes jag till Belgrad.

Kongressen genomfördes i ett gigantiskt kongresspalats (som jag tror jag skymtade från bussfönstret under den nu aktuella resan). De utländska gästerna – jättemånga! – placerades på podiet, i bokstavsordning efter det land de kom ifrån. Jag som representerade Sverige fick sålunda som granne en mörkhyad gentleman från Tanzania. Vi hälsade artigt, och för att få en öppning för fler samtal under de kommande dagarna frågade jag:

– Jag lärde på sextitalet känna en tanzanier med namnet Walter Bgoya. Det är inte så att du känner honom?

Han lyste upp:

– Jag var best man på hans bröllop i förra veckan!

Och så ville han försöka med en liknande krok:

– Känner du möjligen en svenska som heter Bri-gi-ta Dahl?

Världen är liten. Det var för övrigt genom Birgitta jag lärde känna Walter; Birgitta jobbade på den tiden på Dag Hammarskjölds minnesfond och Walter var deltagare i ett av fondens seminarier, dessutom hembjuden till oss på party.

Nå, det här var en utvikning. Jag hade ju primärt inte åkt till Belgrad för att odla gamla kontakter med Tanzania.

På den mycket välordnade kongressen hade varje utländsk gäst försetts med en egen kongressvärd. Min bjöd mig på slivovic i baren och berättade, att han själv kom från Vojvodina.

På min fråga om han möjligen var ungrare, skrattade han på ett sätt som antydde, att frågan var helt befängd.

Under kongressens lopp skjutsades de utländska gästerna också i buss till Kragujevac, en stad med över 200 000 invånare. På programmet fanns visning av stadens stolthet, bilindustrin, men också av minnesparken ”Kragujevac oktober”, som påminner om fascisternas avrättning av minst 2 300, kanske 7 000 invånare i staden. Det är händelser som denna som senare, under jugoslavienkriget, kom att användas i den serbiska agitationen mot ”kroatfascisterna” och andra som hade visat nationalistiska (icke-serbiska) böjelser.

En kväll i Belgrad åkte vi, ett gäng bestående av bland annat mig och Britt Schultz från norska arbeiderpartiet, med vår tolk – en kvinna bosatt i Sverige – till en utomhusrestaurang: åt gott kryddad jugoslavisk mat och drack gott jugoslaviskt vin till. Samtalet under träden den där mörka och varma kvällen snuddade förstås också vid att närma våra respektive system till varann, de nordiska demokratiska och folkrörelsebaserade välfärdssystemen och den jugoslaviska modellen med arbetarråd och decentralisering.

Riktigt så blev det nu inte, på någotdera hållet.

***

Vår första anhalt i Serbien, under vår donauresa, är Novi Sad (vilket lär betyda ungefär Nyodling).

Vi anländer i början på kvällen och har utlovats en utflykt i land. Den krymper snabbt i tid och flyttas allt längre fram i tiden. För allra första gången under donauresan blir viseringen omständlig och hanteringen av våra pass mycket byråkratisk. (Under vår resa i övrigt märker vi inte ens av det här: våra pass är inlämnade i båtens reception och kontrollen sker snabbt och summariskt; vi behöver inte ens vara närvarande. Och det här gäller också i länder, som inte är EU-medlemmar.) Passkontrollanterna, flera stycken, smörjs med kaffe och bakverk, men det leder bara till att det ytterligare dröjer, innan de ens har påbörjat sitt arbete. En teori är att den här utstuderade långsamheten har att göra med att hälften av resenärerna är amerikaner. I det fallet hjälper det inte ens, att deras reseledare själv är serb.

Till slut släpps vi ändå i land, för en snopet kort promenad upp till centrum och tillbaka.

Redan på väg in i hamn har vi sett fästningen plus den enda bro (av tidigare tre), som har återuppbyggts efter jugoslavienkriget. Novi Sad bombades under kosovokriget av NATO med bland annat klusterbomber. Alla tre broarna förstördes. Stan saknade under en period vatten och el. Bland det som NATO bombade fanns stans oljeraffidaneri, vilket ledde till stora miljöproblem.

Det är fredagskväll när vi går gatan upp mot centrum; vi passerar ställen där man spelar musik för hög volym, men uteserveringarna gapar med tomma stolar, knappast bara för att vädret är sisådär. Birgitta och jag pratar om att vi nu för första gången under resan befinner oss i ett land, där de vi möter, till så väl klädsel som hållning, ser fattiga ut. Även fasaderna är grå och slitna.

Vi registrerar, att affärsskyltarna till så stor del är skrivna med latinskt och inte kyrilliskt alfabet, men jag påminner mig, att serbiskan också kan skrivas med latinska bokstäver. Jag tar bilder av två skyltar: På en röd skylt står det med vita versaler VIGOSS. (Åtminstone några läsare förstår, varför jag plåtar just den här skylten.) Och så hittar jag skylten STOMATOLOG (grön text på vit botten). Den underliggande texten ”dentist Dr Branko Milanovic” förklarar för oss icke-serbisktalande, vad det är fråga om.

Serbiskan är ett sydslaviskt språk, som vi tidigare har konstaterat nära släkt med kroatiskan. Även i serbiskan finns konsonantrikedomen; språket heter, transkriberat, srpski. Den serbiska varianten av de sydslaviska språken är officiellt språk även i Montenegro och Bosnien-Herzegovina.

För att knyta an till Bos anmärkning till vad jag skrev om Kroatien: När Romarriket år 395 delades, kom dagens Serbien att hamna i det östromerska riket (Bysans). Till det som i dag är Serbien kom på 500- och 600-talen slaviska stammar invandrande. På 700-talet blev dessa slaver ordodoxt kristna. Omkring 750 bildades det ett par serbiska furstendömen under Bysans. De här områdena tillkämpade sig stegvis självständighet och slogs samman. Kungariket Serbien upprättades 1217. Under de följande 150 åren erövrade detta Serbien bland annat Makedonien, delar av Grekland och Bosnien.

Ytterligare 100 år fram i tiden, från 1459, var Serbien en del av Osmanska riket. Det var under den osmanska tiden som en del av sydslaverna, framför allt i Bosnien, blev muslimer. Under resan hörde vi historier om att bosniska barn – framför allt pojkar – rent av togs till Turkiet och uppfostrades som muslimer för att senare, nu med en ny religiös identitet, sändas tillbaka till Bosnien. Hur pass vanligt förekommande det här var, vet jag inte.

Intressant att notera är att att en del av dagens Vojvodina aldrig hamnade under osmanskt välde utan i stället hörde till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Det är från denna tid Vojvodinas stora ungerska minoritet härstammar. Den är dock i dag mindre än tidigare: Dels emigrerade många ungrare till Ungern under jugoslavienkriget. Dels flyttade under samma period många serbiska flyktingar från andra delar av Jugoslavien in i Vojvodina, vilket naturligtvis också har förskjutit befolkningsbalansen.

Hur som helst, under 1800-talets första hälft gjorde serberna uppror mot det osmanska väldet och tilltvingade sig steg för steg först autonomi, sen självständgihet. Vid berlinkongressen 1878 (efter osmansk-ryska kriget) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades 1882. Efter balkankrigen 1912-1913 blev även Kosovo och norra Makedonien underställda Serbien.

Men det bodde alltså sydslaver – människor som visserligen var romerska katoliker men som talade nästan samma språk – också i områden, som hörde till Österrike-Ungern; se närmare i rapporten från Kroatien. Till de dramatiska händelserna i vår tids historia brukar man räkna skotten i Sarajevo, då en bosnisk-serbisk nationalist, Gavrilo Princip, mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand, en händelse som sägs ha utlöst första världskriget.

Efter kriget, den 1 december 1918, upprättades ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme”. Det var detta land som den 3 oktober 1929 bytte namn till Jugoslavien (Sydslavernas land).

1941 invaderades Jugoslavien av tyskarna, som bland annat tillät inrättandet av en inhemsk fascistregim under ledning av Ante Pavelic och hans Ustasja-rörelse i Kroatien. Under andra världskriget opererade en gerillarörelse under ledning av Tito (Josip Broz) i Jugoslavien. Denna gerilla var framgångsrik i bergen i Bosnien-Herzegovina, Montenegro, Kroatien och Slovenien. (Tito var till hälften kroat, till hälften sloven.) Serberna hade en egen nationaliströrelse, cetnikarna, som i hemlighet samarbetade med tyskarna. När de allierade, som första hade stött cetnikarna, fick detta klart för sig, stödde de – också amerikanarna – i stället Tito, och mot slutet av kriget samverkade direkt britter och amerikaner med Titos partisaner i att rensa Jugoslavien från tyskar.

Partisanerna upprättade gradvis sin egen regim i de befriade områdena. Tito var kommunist, och Jugoslavien blev efter andra världskriget (1945) federal folkrepublik. Här finns en intressant skillnad gentemot de länder, som blev kommunistiska genom sovjetstyrd statskupp eller genom att helt enkelt inkorporeras med Sovjetunionen. I Jugoslavien hade kommunismen efter andra världskrigets prövningar ett relativt starkt folkligt stöd (om än aldrig prövat i fria demokratiska val), och Tito intog från första början en styvnackat egensinnig attityd gentemot Sovjetunionen och dess maktanspråk, vilket underlättades av att Jugoslavien under en period hade den fjärde största armén i Europa. Landet var en partidiktatur, men där genomfördes intressanta experiment med arbetarstyrda företag, medborgarna kunder relativt fritt resa utomlands, och Jugoslavien blev också genom den omfattande västeuropeiska turismen ett vida mer öppet samhälle än fletalet kommunistdiktaturer.

Innan han dog (vilket skedde 1981), hann Tito införa en ny författning: makten skulle delas mellan ledarna för de sex republikerna (Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Makedonien) och de två autonoma regionerna (Vojvodina och Kosovo) och presidentskapet rotera mellan medlemmarna i detta råd. Det decentralistiska inslaget i författningen stärktes, vilket utökade friheten för delarna men också gjorde det möjligt för dem att spela på motsättningarna.

Jag har tidigare, när jag skrev om Kroatien, tagit upp den ekonomiska obalansen mellan delrepublikerna som en av förklaringarna till unionens upplösning och till det krig som föregick den. Under perioden närmast före krigsutbrottet 1991 befann sig den jugoslaviska ekonomin i fritt fall, och året för krigsutbrottet var inflationen uppe i ungefär 120 procent. Krav började resas på kommunismens avskaffande och på ökat självstyre, rent av självständighet för delrepublikerna.

Kvar i Jugoslavien 1992-2003 fanns bara Serbien (med de tidigare, men nu inte längre, autonoma områdena Vojvodina och Kosovo, det senare en separat historia, som vi inte ska fördjupa oss i här) samt Montenegro. Den 4 februari 2003 ombildades detta Restjugoslavien till unionen Serbien-Montenegro, vilken även den efter en folkomröstning om självständighet i Montenegro (55,4 procent ja) i maj 2006 upphörde att existera. Från den 5 juni 2006 har det av Serbien och Montenegro, denna gång fredligt, blivit två självständiga stater.

När vi anländer till Belgrad, upprepas passfarsen, fast vi ju fortfarande befinner oss i samma land. Passkontrollanterna hade velat väcka oss, när vi anlände en bit efter midnatt, men besättningen och våra guider lyckades hejda dem till klockana 07.00, vilket är bättre men illa nog.

Det hällregnar; det är en fullständigt eländig dag för utflykter. Vi sitter i bussen och undviker att gå ut. Färden går till den gamla fästningen, som under medeltiden ständigt omväxlande erövrades av de stridande sidorna. 1521 erövrades Belgrad slutgiltigt av det osmanska riket.

Vi åker på stadsrundtur, medan regnet strömmar i floder nerför bussens fönsterrutor.

Vi får förmiddagskaffe i ett kafé och släpps därefter fria att promenera och eventuellt handla i centrum. (Birgitta hade hoppats hitta en lämplig present åt Görel, gift med hennes kusin Kjell Magnusson, som är jugoslavienspecialist, men vi hittar ingenting som är lämpligt för ändamålet.) Det regnar mer och mer. Jag vadar, iförd sandaler, i djupa pölar; det säger tjipp-tjipp nere i fotbeklädnaderna. (Sandalerna torkar sen inte under resten av resan. Första dan i Öregrund ställer jag dem i solen på trappan, och först då blir de användbara igen.) Jag har paraply och lång tät regnrock, men jag blir dyngdblöt upp till knäna.

Under eftermiddagen avtar regnet. Då är vi, per buss, på väg till byn Jarak i Vojvodina. Där äter vi en sen lunch hos en familj, som får intäkter av såna här turistbesök. Måltiden inleds med slivovic, och sen blir det mat från ett dignande bord, den ena rätten godare än den andra. Ortens vin är heller inte fy skam.

Till det exekverar medlemmar av familjer lokal musik.

Så slutar besöket i Serbien med att jag ser en ljusnande framtid också för denna del av det söndertrasade, forna Jugoslavien.

Rapport från Donau: Osijek 2/6

I Kroatien har jag varit tidigare, tillsammans med Birgitta på ett europeiskt talmansmöte, då hon bland annat lyckades samla sina kolleger talmännen i de före detta jugoslaviska staterna till ett förhållandevis konstruktivt samtal.

Då var vi i Zagreb, en ganska liten och överskådlig huvudstad, dock med en trevlig, kuperad ”gamla stan” att flanera i. Även där lyckades vi handla i Konsum, som på landets språk skrivs Konzum.

Kroatiskan, för en utomstående ett märkligt, konsonantrikt språk, är ett slaviskt språk, nära släkt med serbiskan. Om tillkomsten av kroatiskan hörde jag följande historia: När Gud skapade språken, råkade kroatiskan komma på sluttampen, när Gud nästan hade slut på vokaler, så det fick bli mest konsonanter. Alltså kallar kroaterna sitt land för Hrvatska.

Till sitt nuvarande bosättningsområde kom kroaterna på 600-talet från det område, som i dag kallas Galizien (i nuvarande Polen och Ukraina). De var en del av en slavisk och avarisk folkvandring till Balkan. Det som framför allt skiljer kroaterna från serberna är deras olika religioner: Kroatien bildade från 900-talet ett eget kungadöme men hamnade 1102 under ungerskt herravälde.

Som en följd av den turkiska expansionen på Balkan lät den kroatiska riksdagen i början av 1500-talet habsburgarna få kontrollen över landet. Tillhörigheten till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin samt det faktum att habsburgarna under 1700-talet också fick kontrollen över den dalmatiska kusten, grundlade den religiösa uppdelning, som kom att få en viss betydelse i den väpnade konflikt, som föregick upplösningen av Jugoslavien.

Flertalet av de folk, som bebodde Jugoslavien (ett land bildat under mellankrigstiden, som, efter ett mellanspel under andra världskriget, under en stor del av efterkrigstiden styrdes av Tito, halvkroaten Jozip Broz), talar nämligen sinsemellan begripliga (slaviska) språk. Men tillhörigheten till Österrike-Ungern gjorde kroaterna (och slovenerna) till romerska katoliker, medan serberna var ortodoxa; de språkliga och kulturella skillnaderna mellan dem markerades också av att kroaterna använder sig av det romerska alfabetet, medan serberna brukar det kyrilliska. I Bosnien-Herzegovina bodde det både katolska kroater och serbiska ortodoxa men dessutom muslimer, ett kvarlevande resultat av det ottomanska väldet även efter det senares upplösning.

Likväl var sönderfallet av Jugoslavien knappast resultatet av en religiös konflikt. Också våra amerikanska reskamraters serbiskfödde guide betonade, att blandäktenskap mellan folk av olika nationalitet (om man nu kan tala om det), språk och religion före krigsutbrottet var mycket vanliga och att människor av olika ursprung oftast levde i bästa grannsämja. De skillnader jag talar om ovan snarare utnyttjades av maktspelande politiker och nationalister.

När det väl hade uppstått en konflikt, kom också historiska motsättningar och oförrätter (som Tito till stor del hade lyckats hålla tillbaka men som den nya federativa författning, som användes på slutet, före Jugoslaviens upplösning, möjligen underättade användningen av) att användas som argument: en i Serbien ond, en i Kroatien delvis positiv symbol blev den kroatiske fascistledaren Ante Pavelic, som med sin Usjtasa-rörelse styrde i den kroatiska stat, som 1941-1945 hölls under armarna av Nazityskland och där serber sattes i koncentrationsläger.

Bland det som bildade bakgrund till Jugoslaviens upplösning fanns, föga förvånande för en marxist, ekonomiska faktorer. Man behöver bara nämna å ena sidan det nordliga, centraleuropeiska och ekonomiskt välmående Slovenien, å andra sidan det fattiga sydliga Makedonien eller Kosovo med sin befolkningsexplosion och sin arbetslöshet, för att det perspektivet ska bli tydligt.

Man ska dock observera, att just Slovenien utan större konvulsioner lyckades få sin självständighet. Slovenien är relativt homogent. Annat är det med de övriga republikerna. I Serbien finns stora ungerska (Vojvodina) och albanska (Kosovo) minoriteter plus, då fortfarande förenat med Serbien, Montenegro. Men det fanns också stora serbiska befolkningsgrupper dels längs den dalmatiska kustremsan i Kroatien, dels i Slavonien uppe i Kroatiens nordöstra hörn; vi ska återkomma till detta. Bosnien ska vi inte tala om – där fanns, utom muslimerna, dels vitt spridda, delvis sammanhängande serbiska befolkningsenklaver, dels, i områdena nära Kroatien, en stor kroatisk befolkning. Hur omvandlar man detta område, etniskt-språkligt-religiöst ett lapptäcke à la Kroatiens schackmönstrade flagga, till nationalstater?

Ett särskilt hörn av helvetet fanns i det område av Kroatien vi besökte, Slavonien. Slavonien ligger alltså i den arm av Kroatien, som ligger längst uppe i nordöst: med Ungern i norr, med det kroatiska kärnområdet i väster, med Bosnien i Söder och med Serbien i Öster.

Den här kroatiska ”armen” beboddes av serber.

Och det var inte serber som hade flyttat dit under Jugoslavien-epoken. Deras förfäder hade bott där i 400 år.

Åter igen måste vi, för att förstå, gå tillbaka i historien. Österrrike-Ungern hade under perioden av osmansk expansion stora svårigheter att hålla den turkiska armén stången. Ett sätt att mota turkarna var att låta kristna ortodoxa serber, som flydde undan turkarna/muslimerna, bosätta sig i det här området – som motprestation fick de sköta främsta försvarslinjen mot turkarna. Dessa serber fick som tack autonomt styre; Krajina, som området kallades, hade ännu i slutet av 1800-talet en viss självständighet.

Serberna i området ville, när Kroatien blev en självständig stat, inte tillhöra Kroatien, vilket ledde till en av de mer otäcka partierna av Jugoslavien-kriget. Till just det här området för oss vår färd på Donau. Vår lilla utflykt i Kroatien för oss till staden Osijek. Vi ser fler skotthål i väggarna, ju närmare Serbien vi befinner oss. Många av husen längs vägen är fortfarande urblåsta. Men inte alla – i första omgången fördrevs stora delar av den kroatiska befolkningen. Sen kom ändå kroaterna tillbaka och behöll området i fredsslutet. Nu flydde i stället en stor del av serberna.

Innan freden på riktigt har etablerats, återstår här oerhört mycket att göra och då inte bara att återuppbygga och reparera de hus jag redan har nämnt. Också näringslivet är hårt drabbat. Vår buss passerar en rad fortfarande oröjda minfält, bördig åkermark som har försetts med varningsskyltar och avspärrningslinor.

Stackars människor!

Om jag tror på repatriering? Nej, vem skulle vilja flytta till ett område, där du ska bo mitt bland dem som har gjort dig och de dina ont – eller där det fanns några som du själv eller någon av de dina dödade?

Den här reflektionen rör inte bara Krajina – Exjugoslavien är fullt av såna här områden. Ett slags nationalstater, sådana de nu är, har etablerats, och det får nog konstateras vara ett faktum.

Fast Bosnien är fortfarande ett slags Minijugoslavien. Kanske är det hoppingivande. Eller så är landet, fortfarande, ett oröjt minfält.

Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.

Rapport från Donau: Bratislava 29 maj

Vår lokala guide för oss per buss upp till den mäktiga borgen med dess hänförande utsikt över staden och Donau.

En gång, under turkexpansionen, var Bratislava huvudstad i Ungern, som Slovakien då var en del av, och det finns fortfarande en stor ungersk minoritet, cirka 10 procent, i landet. (En annan stor minoritetsgrupp är i dag romerna.)

Vi frågar guiden om relationerna till Tjeckien – slovakerna upplöste ju för inte så länge sedan det statsförbund man hade med tjeckerna inom ramen för Tjeckoslovakien. Men guiden svarar undvikande, skojar bort det med att jämföra med Sverige-Norge.

Annars är guiden rapp i käften, full av populistiska skämt mot makthavarna, delvis politikerna i största allmänhet. Ämnet kommer på tal inte bara när vi passerar parlamentet. På Bratislavas höjder får vi se nybyggda flotta (och faktiskt vackra) jättevillor, byggda av de nyrika, ibland också av utländska ambassader.

De här klasskillnaderna sticker förstås i ögonen på de många som inte har råd. Slovakien har genomgått ett ekonomiskt under, är med sin flata skatt på 19 procent ett eldorado för ett näringsliv med ett allt större inslag av utlandsägda företag. Föga förvånande vanns därför helgens parlamentsval av vänsterpartiet Smer med 29,14 procent av rösterna. Men kommer dess ledare, Robert Fico, att få bilda regering? Den sittande premiärministern Mikulas Dzurindas kristet-konservativa parti, som har genomfört den nyliberala revolutionen, backade och fick 18,35 procent av rösterna – men har kanske lättare än vänstern att hitta möjliga koalitionspartners.

Bratislavavistelsen avslutas med promenad i den fina gamla staden, både med guide och, därefter, i egen regi. Många av gamla stadens gator – Panská Ulica, Ventúrica Ulica, gränden Michalská Brana – är jättefina med butiker, restauranger, uteserveringar; i ett gathörn tittar en arbetare med skyddshjälm (en skulptur!) upp ur en gatubrunn.

Lämnade åt oss själva går Birgitta och jag på anrika Kaffee Mayer och får oss var sin dubbel espresso. De smaskiga bakverken avstår vi ifrån – dem lämnar jag åt någon som i motsats till mig inte har åldersdiabetes.

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Årets första fredagsbastu + Natttuppen

Torsdagen gick åt till att åka fram och tillbaka till Uppsala; jag hade sammanträde med kulturnämnden plus ett antal ärenden att uträtta. Bland annat var jag in på Musikörat och gjorde en större beställning på amerikanska CD, som man inte utan vidare kan finna i svenska skivaffärer. Jag passade också på att köpa ”Taking the Long Way” med Dixie Chicks och Peps Perssons samling ”Oh boy”.

På fredag kom Birgitta äntligen ut till Öregrund. Jag hälsade henne välkommen med rökt sik och kokt färskpotatis och nyplockade blombuketter från trädgården, en av dem enbart med vildblommor (liljekonvaljer, förgätmigej, humleblomster med mera).

På eftermiddagen klippte jag gräset, medan Birgitta packade upp. Det var olidligt varmt, och jag var tvungen att gå in och dricka kylskåpskall Vichy Nouveau flera gånger för att stå ut. När jobbet var klart, var jag alldeles darrig i kroppen.

Birgitta tyckte, att vi skulle starta årets fredagsbastuserie och skurade därför ur bastun och duschrummet/tvättstugan. Som bastukorv använde vi korvar inköpta i saluhallen i Budapest respektive i en Coop-butik i Kalocsa – vi är konsumtrogna till och med i utlandet. Till det drack vi i pauserna mellan de tre omgångarna bastu Kilkenny.

Efteråt satt vi, medan grillen fick lagom glöd, i morgonrock under plommonträden och drack var sin dry martini med is.

Middagen åt vi framför TVn; det var ett program om Evert Taube vi inte ville missa. Till grillmaten drack vi ett ungerskt vin, också det inköpt i saluhallen i Budapest.

Till mina lördagsmorgonsvanor hör att, medan jag dricker mitt nykokta kaffe, lösa melodikrysset. Det enda som vållade mig lite huvudbry var Linda Bengtzing, som jag dock hittade på Google. Jag är väl ingen riktigt vanlig melodikrysslösare: För mig är Burl Ives lätt att identifiera, och jag är hemma både på Olle Adolphson och Hilmer Borgeling.

Det i dagens melodikryss som fick hjärtat att slå ett par extra volter var Mel Powells signaturmelodi till Pekka Langers ”Natttuppen”, som jag förstås var hängiven lyssnare av under skoltiden på 1950-talet. Pekka, Pekka!

Jag kommer plötsligt ihåg när han vid ett tillfälle med djup inlevelse läste egenhändigt skriven poesi:

”Det sitter en duva på mitt fönsterbleck”
(konstpaus)
”och skiter och skiter och skiter.”